Pain-bebisen
Nej, det konstigaste är den lilla bebisen som syns tillsammans med Pain på alla promobilder. Vad är grejen?
Samtidigt, i Anderna...
Recension: Sounds Of A Playground Fading
Lyssna bara på en låt som avslutande "Liberation", som är ren och skär popmusik förklädd till stadiumrock. Eller "The Puzzle", som inleder med ilsket mangel för att sedan avsluta med ett långt outro där vackra synthar och gitarrslingor tävlar om uppmärksamheten. Eller varför inte "A New Dawn", som ståtar med en hel stråkkvartett, eller mysballaden "The Attic", om en man som bygger en maskin uppe på vinden.
I en låt som "Ropes", som ramas in av snygga gitarrväggar, för sången tankarna till Fridéns och nye gitarristen Niclas Engelins gamla sidoprojekt Passenger. Anders Fridén ska ha haft lång tid på sig att skriva just sångmelodier, vilket verkligen hörs. Det kan vara i små detaljer som hur han uttalar vissa ord eller i viktigare moment, som att sättet han sjunger refrängerna på ofta skiljer sig. Textmässigt är albumet också en triumf för Fridén. Om man föreställer sig att "Fear Is The Weakness" handlar om Strömblads avhopp så blir den om möjligt ännu starkare, vilket passar bra ihop med den melankoliska synthslingan, som bäddar in låten och kontrasterar snyggt mot de tuggande gitarrerna.
Vidare kan man nämna mer typiska In Flames-nummer, som den mörka "Darker Times" eller "Where The Dead Ships Dwell", vars brottarrefräng gör den till en stark kandidat till nästa singel. Vidare har vi titelspåret, som tveklöst hör till det bästa bandet någonsin skrivit, eller första singeln "Deliver Us", som lär bli helt massiv i liveformatet.
Om man bortser från det Depeche Mode-aktiga mellanspelet "Jester's Door" (som mest bara känns märkligt i sammanhanget) så är "Sounds Of A Playground Fading" inget annat än ett helgjutet album och det bästa In Flames släppt ifrån sig på över tio år. Ge skivan lite mer tid så kanske den till och med passerar "Clayman".
Lundun Town
Vi hade inte så storslagna planer när vi anlände, men då alla museum i London är gratis så fick det bli våra huvudsakliga utflykter. På torsdagen blev det Naturhistoriska muséet, där skelett av dinosaurier och däggdjur trängdes med lite mer barnvänliga saker, som avdelningen "Creepy Crawlers" med bland annat myror som byggde stackar i en glasmonter. Nästa dag fick det bli det närliggande Science Museum, som framförallt Daniel gillade eftersom det var så interaktivt. Sista dagen innebar British Museum, som trots hisnande arkitektur inte lyckades trollbinda oss med alla sina smycken, tråkiga krukor, etc.
Det enda som var synd med resan var att Linnea jobbade alla dagar när vi var där, så det blev inte så mycket häng med henne bortsett från en lunch första dagen och en klubbkväll på stället med det spexiga namnet Your Mum's House. Vi löste det så gott det gick genom att hänga så mycket vi kunde på hennes arbetsplats The Blue Posts, där vi drack omåttliga mängder med öl samt jägerbombs - allt för halva priset, naturligtvis.
Sista dagen blev även den bästa, mycket tack vare vackert väder men också för att vi hängde med Linneas kompisar i Hyde Park. Där samlas tydligen tusentals svenskar årligen för att fira Midsommar och göra reklam för allt som är bra med den svenska sommaren, typ kubb och midsommarstångar. En kille vid namn Fredrik hade dessutom köpt med sig knäckebröd, Kalles kaviar, sill, nubbe och annat gott från en svensk importbutik, för att få till den där typiska Sverige-stämningen. Det blev den perfekta avslutningen på en kort men lyckad resa.
Andra noteringar från London:
- Efter fyra dagar med Londons tunnelbana så kommer jag aldrig yttra ett ont ord om SL igen. Obefintlig ventilation, trånga perronger, små tåg, ett jäkla spring i labyrintliknande gångar, hysterisk trängsel vid rusningstid och vad är grejen med att tågen slutar gå vid midnatt?
- Att gå på klubb i London utan öronproppar är inte snällt för trumhinnorna.
- Även i England sänder jag ut starka gaysignaler. På klubben Propaganda fick jag frågan "I just gotta ask you, are you straight or gay?" från en tjej, medan en artig men närgången herre gav mig en nackmassage på Your Mum's House.
- Att London skulle sakna vackra damer är en myt vi kan avskriva på en gång.
- Även den föråldrade myten om engelsmännens dåliga tandhygien stämmer inte alls.
- Vi kommer att sakna smörgåskedjan Pret A Manger - vilka är Subways?
- Primark är otroligt överskattat.
- Min engelska är inte alls så imponerande som jag gärna vill få den till. I pressade och onyktra situationer är den rent utav riktigt svårbegriplig.
- Oxford Street är gatan som aldrig tar slut.
Puben The Blue Posts, där Linnea jobbar. Hit gick vi varje dag.
En promenad runt Londons musikaldistrikt.
Naturhistoriska muséet, där dinosaurierna lockade allra mest.
Daniel hälsar på en gammal släkting i form av hans farfarsfarfarsfar Brutus Gleisner.
Jag och mina kompisar elefanterna. Notera även den flygande späckhuggaren i högra hörnet.
"I hate you, mum".
"Hello, who's calling?" Daniels spexande tog aldrig slut.
Ståtlig byggnad, får man säga.
En tripp till Hyde Park kunde vi givetvis inte hoppa över.
Daniel läser The Evening Standard, som den gentleman han är.
Lite filmaffisch-häng utanför vår lägenhet i Stepney Green.
På Science Museum, vår favorit av alla muséerna.
Här kunde man läsa vad andra skrivit och diskutera angående ämnet "Fetma i England". Daniel gav sin syn på saken.
Daniels inlägg i fetmadebatten.
På The Blue Posts, var annars?
En liten bild för att få det att vattnas i munnen på Erika Edewien.
Sista dagen innebar ett besök på det brittiska muséet.
Daniel kollar hur det står till med mumiernas sömn.
Jag och en schysst byst.
Vackert väder sista dagen, så vi drog till Speaker's Corner och Hyde Park...
...för att fira Midsommar med typ tusen svenskar. Helt galet!
Våra nya, svenska vänner.
Inte riktigt en midsommarkrans, men bra nära!
Lite svensk husmanskost hörde självklart till.
Sill på smörgåsen är en riktig hit, tycker jag!
Adjö för den här gången, London!
Metaltown
Hur var festivalen i övrigt, då? Här betygsätter jag de olika festivaldelarna, med betygen 1-5 (1 är sämst, 5 är bäst).
ARRANGEMANGET: +
Inför festivalen läste jag ett reportage i Close-Up där Metaltowns festivalgeneral Totte Lundgren beklagade sig över att det alltid är en pina att få allt att fungera på en festival. Man kan lugnt säga att det inte gick så bra den här gången. Att det anlitade bussbolaget inte leverade som planerat kan man kanske inte lasta festivalen för, men det kan man däremot göra i fallet hur ogenomtänkt scenerna placerats och att det fanns alldeles för få matställen och öltält, med enorma köer som följd. Att dessutom placera hypade Amaranthe i det minsta tältet, vilket gjorde att mängder av besökare inte fick komma in, var dessutom en rejäl tabbe.
OMRÅDET: +
Att majoriteten av området hade asfalt eller grusgångar räddade lördagen från att bli en lervälling utan dess like, men i övrigt var det inte mycket att hurra för. Att området låg nästan 2 mil från Göteborg var illa i sig, men att det var så dåligt utformat är snudd på oförlåtligt. Alldeles för mycket människor på smala ytor resulterade i flaskhalsar och irritation på många håll. Kraftiga förbättringar krävs om man tänker hålla festivalen här även nästa år.
BANDEN: ++++
Metaltown räddades i år av sin fenomenala uppställning. De stora banden, med System Of A Down, Avenged Sevenfold och Arch Enemy i spetsen, levererade minnesvärda shower, samtidigt som Bring Me The Horizon gjorde det ösigaste framträdandet jag sett på en livescen - någonsin.
VÄDRET: ++
Bra väder är a och o på festivaler, och här hade Metaltown som så många år tidigare en väldig otur. Att fredagen bjöd på mestadels klart och soligt väder är lätt att glömma bort med den genomblöta avslutningen i åtanke- hela lördagen spolierades nämligen av regn från morgon till kväll, vilket fick oss att hoppa över de avslutande banden Korn och Volbeat för att retirera hemåt.
Tre citat som sammanfattar festivalen bra:
Där dog festivalen för min del. (Larsson får inte ta med sitt nitbälte på festivalen för vakterna och tappar hoppet om Metaltown.)
Margaritha: My name is Margaritha.
Niklas: You mean like the pizza?
Margaritha: No.
(Jag försöker skoja till det med den ena av de grekiska systrarna vi hängde med under fredagen.)
Metaltown borde byta namn till Metal-galoppbana-obegripligt-långt-bort-på-Hisingen-så-att-du-måste-köa-i-en-timme-för-att-åka-buss-dit. (Den alltid lika eminente journalisten Fredrik Strage twittrar.)
Larsson och andra besökare på väg till festivalområdet.
Den siste mohikanen.
Some random dude.
Vårt crew.
Oskar berättar en historia.
För gammal för festival?
Mycket folk och sol på fredagen.
Larsson trivdes med sina två öl.
Anvil - inte lika roliga som på film, tyvärr.
Två grekiska metalsystrar som vi hängde lite med.
Larsson blev helt extatisk - tills han fick reda på att det var System Of A Down som skulle spela.
Ghost höll för hypen. Mycket bra!
Angela Gossow i Arch Enemy lyckades med konststycket att vinna Larssons hjärta.
Inför Avenged Sevenfolds konsert lystes deras trumset upp - med anledning av trummisen The Revs bortgång för ett och ett halvt år sedan. Gåshud!
Larsson hade svårt att hantera det dåliga vädret.
Avenged Sevenfold hade festivalens mest påkostade show. Sådant gillas!
Larsson summerar Metaltown 2011.
Gothenburg, I came back to you
Under vistelsen bodde vi hos min gamle Drivbänksvägen-kumpan Oskar Agert, som nyligen emigrerade från hemstaden för att söka lyckan på en ny plats. Hans rymliga lägenhet är belägen i området som kallas för Majornas. Bara en kvart med spårvagn in till centrum tog det, så man kan inte klaga på läget. På onsdagskvällen kom vi fram, och när vi lämnat av väskorna hos Oskar gav vi oss alla tre iväg till In Flames releaseparty på ett ställe som heter Trädgårn (ej att förväxla med Stockholms motsvarighet). Där fick vi gratisbiljetter till West Coast Riot, punkfestivalen som arrangeras av samma gäng som ligger bakom Metaltown. Eftersom en sådan biljett går loss på en femhundring var det inget vi tackade nej till.
Efter att vi hämtat ut våra armband på torsdagen så åkte vi ut till Hisingen till Oskars punkkompisar, där vi åt pizza, fixade coola frisyrer och laddade inför West Coast Riot. När det var dags att ta sig dit så hoppade Oskars gäng på sina cyklar (á la kidsen i Steven Spielbergs E.T.) medan jag och Larsson fick åka kommunalt. Göteborgs galoppbana ligger nästan två mil utanför Göteborgs stadskärna, vilket är en bit, men det var inget vi tänkte på där och då. Efter fredagens busskaos var vi inte lika optimistiska...
Söndagen blev lite otippat den mest minnesvärda kvällen. Då var det dags för pubquiz på Kellys (även det stället icke att förväxla med sin namne i Stockholm) tillsammans med Oskars tjej Stefanie och hennes kompisar. Jag har länge varit nyfiken på pubquiz, särskilt sedan jag såg den underbara The Office-episoden. I lag om högst fyra personer i varje så svarade man på frågor om vem som regisserade The Terminator, vilket år Lejonkungen gick upp på bio, vilka som sommarpratar i år, etc etc. Mycket roligt och trivsamt, så till den grad att jag måste leta upp quizställen här i Stockholm å det snaraste.
Och ja, Göteborg - jag kommer definitivt tillbaka.
Oskar och Larsson i samspråk på Trädgårn.
Träffa Björn Gelotte i baken och vinn en In Flames-skiva!
En (något tveksam) In Flames-trummis och Larsson.
Detta var det sista jag såg innan ljuset släcktes. Otäckt!
Oskar kom på att han ville ha en ny frisyr. Jag åtog mig uppdraget med vördnad.
Siri fick hjälpa till med slutklämmen.
Tre måttligt roade åskådare.
Ombytta roller!
Även Larsson ville ha en ny frisyr.
Två polare till Oskar.
En hel del spårvagnar hann vi åka med.
Frisörsalongen Basement Saxx - Where's your head at... Vi är ju trots allt i Göteborg, remember?
Team 165 dominerade i pubquizet.
Stefanie var glad även fast hennes lag fick stryk av oss. Jag var mest självgod.
När vi kom hem blev det en omgång Hero's Quest.
Oskar axlade rollen som Den Onde Trollkarlen.
Moo!
En goblin.
Klockan 7 på morgonen var vi klara. Time flies when you're having fun!
Den obligatoriska bilden på en sovande Larsson på hemvägen.
Mitt i Västerort skriver om Lost Domain
Det är dock inte bara de glamourösa delarna av rockstjärnelivet som avhandlas, slutet av artikeln är nämligen lika obarmhärtigt som det är sorgligt: "Den 4 juni spelade Lost Domain på Emergenzafestivalen på Debaser Medis, en av världens största tävlingar för osignade band. De tog sig inte vidare till Europafinalen".
Vill man läsa artikeln på nätet så går det bra HÄR, bläddra till sidan 19 så dyker vi upp.
Niklas <3 Bangkok
I samband med min Baksmällan 2-recension så passar jag på att vurma för Thailand som resemål, filmen utspelar sig som bekant i Bangkok, en av mina absoluta favoritstäder. En uppföljare som Baksmällan 2, som i princip är en karbonkopia av första filmen, blir i mina ögon riktigt sevärd tack vare de exotiska miljöerna och igenkänningsfaktorn (och nej, jag har inte gått på någon transvestitklubb under något av mina Bangkok-besök...).
Faktum är att filmen nästan gör mig sugen på att spontanboka flygbiljetter med Thai Airways nu på en gång. Tills den drömmen blir verklighet får jag roa mig med att titta på gamla Bangkok-videos, som bland annat visar Calle och Larsson i komisk högform.
Finalen på Debaser Medis
Vi sparade inte på krutet direkt, och spelningen kan utan problem sorteras in under de mer händelserika. Michaels sladd åkte till exempel ut, samtidigt som Larsson trasslade in sin sladd i mitt keyboardstativ, vilket gjorde att det blev kalabalik för en stund. I samband med detta, i slutet av vår typiska avslutare "27", så hände det som inte fick hända... Mitt näsblod, som gäckat mig en del de senaste veckorna, dök väldigt olägligt upp och ställde till det rejält. Jag kunde inte bara springa av scenen mitt i showen, så blodet fick forsa ner på golvet och keyboarden tills låten var klar. Efteråt jublade folk, vissa trodde till och med att det var en specialeffekt. Kanske kan bli min nya grej?
Hur tävlingen gick? Trots ett bra framträdande så räckte det inte ända fram, och vi slutade på en delad femteplats. Det var i alla fall en sjukt rolig kväll - det är kvällar som dessa som gör att man vill fortsätta utvecklas och bli ännu bättre.
Hjärtligt tack till alla som kom och tittade, samt extra tack till den outtröttlige Peter Årevik för livebilderna.
Med ett blått ljus i ryggen drog vi igång showen med en låt som har arbetsnamnet "Skogsbär". Passande!
Daniel och Michael.
Larsson skriker ut sin ångest.
Det patenterade gitarrgunget mot slutet av "27".
Minglande med lite coola babes efteråt.
Rasmus kom ända från Linköping för att heja... samt komma med goda råd.
Fina Nathalie var där och tittade.
Under våra polare Concealed Asylums spelning skedde en maktkamp inom bandet, då Robin försökte ta över Michaels ledarroll. Det lyckades... nästan.
Jag fick nog och begav mig till Trädgården, där Peter väntade.
Linus blev knepig efter ett par öl, men Daniel höll sig lugn.
Trädgården. Trevligt ställe, extra plus för Tetrisblocken.
Alla samlades under den glödande kristallen i mitten.
Kelly och Mickis bjöd på en show som jag sent ska glömma.
Hårdrockssommaren 2011
Festival: Sweden Rock Festival
När: 8-11 juni
Plats: Norje
Artister: Ozzy Osbourne, Judas Priest, Whitesnake, Hardcore Superstar, The Cult, Helloween, Rob Zombie, Joan Jett And The Blackhearts, The Haunted, Saxon, Ghost, The Hooters, m.fl.
Kommentar: SRF har i år fått till riktigt vassa toppnamn i Ozzy Osbourne och Judas Priest. De sistnämnda är inne på sin avskedsturné och har lovat att detta blir deras sista framträdande på svensk mark, vilket ger spelningen en aura av exklusivitet. Ozzy känns på förhand som en given succé, då hans repertoar består av egna hits samt gamla Black Sabbath-klassiker. Whitesnake stinker visserligen budgetbokning lång väg, däremot är Hardcore Superstar ett mycket intressant val som headliner för onsdagen, då de ska spela hela sitt klassiska "svarta" album. Utöver dessa aktörer ser startfältet ut som det brukar, med mestadels avdankade artister samt gamla AOR-grupper man aldrig hört talas om. Noterbart att hypade bandet Ghost har fått en närmast perfekt speltid - kl 24.00 (spöktimmen) på fredagen.
Prognos: SRF 2011 är redan en hejdundrande succé - imorse var alla de 33 000 biljetterna sålda. Den huvudsakliga publiken består av män i medelåldern, en köpstark grupp som ser till att SRF kan ta ockerpriser och ändå sälja slut. Konceptet lär hålla i ett flertal år till, men om man inte börjar föryngra och boka mer relevanta artister snart så kan festivalen få problem att locka samma folkmängder längre fram.
Festival: Metaltown
När: 17-18 juni
Plats: Göteborg
Artister: System Of A Down, Korn, Volbeat, Avenged Sevenfold, Watain, Soilwork, Bring Me The Horizon, Anvil, Cavalera Conspiracy, Amaranthe, Khoma, Arch Enemy, Meshuggah, m.fl.
Kommentar: Inget Rammstein eller In Flames på headlinerposten den här gången, men väl ett återförenat System Of A Down, vilket smäller minst lika högt. En magnifik bokning som denna gör att man nästan glömmer bort att resten av startfältet är väldigt starkt, med både kreddiga och publikfriande namn. Det är främst svenskt och amerikanskt från den nyare skolan av metal som står på menyn - med ett udda inslag i form av de gamla mupparna i Anvil, vars "karriär" återupptått efter den hyllade dokumentären med samma namn. Borde kanske ha spelat på Sweden Rock Festival istället?
Prognos: Mycket god. Göteborg har de senaste åren börjat etablera sig som Sveriges huvudstad för livemusik, och en sådan måste givetvis ha en metalfestival. Att arrangörerna flyttat festivalen från Frihamnen till Göteborgs Galopp för att få plats med fler åskådare är ett tydligt tecken på att biljettförsäljningen gått bra genom åren, och med en uppställning som denna är det svårt att föreställa sig att man inte skulle växa sig ännu starkare nu.
Festival: Getaway Rock Festival
När: 7-9 juli
Plats: Gävle
Artister: Alice Cooper, The Darkness, Hardcore Superstar, Hammerfall, Opeth, Accept, Danzig, Bullet For My Valentine, Opeth, Monster Magnet, Papa Roach, Amorphis, Evergrey, m.fl.
Kommentar: Uppstickaren som gjorde stor succé ifjol är nu tillbaka med det "svåra" andra festivalåret. Att de inte direkt glödheta gubbarna i Hammerfall står överst på festivalaffischen känns oroväckande, men i övrigt är inte startfältet så tokigt. Personliga favoriter som Amorphis och Scar Symmetry dyker upp, samtidigt som Opeth gör en exklusiv Sverigespelning och The Darkess återförenas.
Prognos: Ifjol tävlade Getaway med den närliggande festivalen Rockweekend - och vann. I år är det dags igen, denna gång mot Sonisphere i Stockholm. Det stora problemet för Getaway är dock inte den lokala konkurrensen som så, utan att man inte lyckats vaska fram en tillräckligt stark line-up. Här finns till exempel inget stort namn i stil med fjolårets Slash att locka med. Antalet återkommande besökare från första året lär dock vara högt, med tanke på hur smidigt och trevligt festivalen fungerade redan då.
Festival: Sonisphere
När: 9 juli
Plats: Stockholm
Artister: Slipknot, In Flames, Mastodon, Mustasch, Airbourne, Dead By April, Kvelertak, Graveyard, m.fl.
Kommentar: Alla som var på Stora Skuggan förra året minns med skräck hur sommarens stora musikhändelse forsade bort i regn och lera. När Sonisphere återvänder gör man det med en nedbantad version av den ambulerande festival som kuskar runt Europa med namn som Iron Maiden, Metallica och Judas Priest, dessutom har man bytt festivalplats till området vid Globen. Detta för att förhindra liknande typer av lerkaos som senast, samt att bara en tredjedel av fjolårets publik kommer att tas in.
Prognos: Man ska inte underskatta headlinernamn som Slipknot och In Flames, som gör ett Sverigeexklusivt gig med nya låtar i bagaget, men lika stora som fjolårets dragplåster Iron Maiden är de inte. Att Sonisphere spås bli den stora förloraren bland årets hårdrocksfestivaler är knappast förvånande. Till sin fördel har man ett klart överkomligt biljettpris, men räcker det?
Utöver dessa festivaler så kan Ullevi i Göteborg stoltsera med två utsålda spelningar i sommar, dels med Iron Maiden och sedan med The Big 4 - med Metallica i spetsen. Stockholm kontrar med Linkin Park på Globen och Foo Fighters på Stadion. Den stora frågan är - har någon råd att se allt detta?
Lost Domains bästa och sämsta
Ikväll spelar Lost Domain i Emergenza-finalen på Debaser Medis, vår hittills viktigaste och mest prestigefyllda spelning. I och med detta så sammanfattar jag härmed vår karriär fram till nu, med våra tre bästa (och sämsta…) spelningar. Vi får väl se om kvällens konsert kvalar in till några av dessa listor. Den som lever får se…
Tre bästa spelningarna:
1. Emergenza: första omgången (23-01-2009)
Blott vår andra spelning, kvällen innan hade vi gjort smygpremiär på ryssklubben KGB inför en måttligt entusiastisk publik, på en knappt befintlig scen. Scenen på Klubben i Fryshuset var något helt annat; här har man genom åren sett idoler som Soilwork, Dark Tranquillity, Amorphis, Pain, m.fl, så det var med stor vördnad man klev på för att koppla in sina instrument och delta i första omgången av musiktävlingen Emergenza.
Även publiken var klart med på noterna, mycket av äran ska tillskrivas Larssons jobbarkompisar, som höjde stämningen och vid ett tillfälle till och med klättrade upp på scenen. Fryshuset kokade, och våra fyra låtar ”Century Rain”, ”Goodbye”, ”Undone” och ”27” togs emot med öppna armar. Vi knep andra platsen och gick därmed vidare direkt till semifinalen – vilket fick oss att känna oss bäst i världen. En skön känsla man inte upplever så ofta.
2. Harry B James (20-07-2009)
Vi gjorde två spelningar på rockklubben Harry B James under 2009, men jag vill minnas den första som strået vassare. Prominenta gäster som Chrashdïet-sångaren Simon Cruz fanns i publiken, liksom flera av våra bästa vänner. Spelningen var tight och responsen var bra, efteråt fick jag beröm av en turist som sa att det var ”very, very good”. Vi blev så till oss att vi glömde bort att parkeringshuset stängde vid midnatt, vilket innebar att Larssons bil blev inlåst. Vi ringde några väktare som släppte in oss för en nätt summa.
3. IKEA-spelningen (05-06-2010)
Vi var skeptiska på förhand. Ett företagsbeställt gig, där vi skulle lira ett gäng covers för IKEA Barkabys samlade personal? Lät halvkul på förhand, men verkligheten visade sig vara en helt annan. IKEAs personal var nämligen inte främmande för det här med att festa; och stämningen var på topp redan innan vi gått på scenen. Alla veckors slit i replokalen för att nöta in låtarna hade lönat sig, dessutom hade vi valt våra covers med knivskarp precision. Gamla godingar som Meat Loaf och Chuck Berry samsades med nyare hits av Katy Perry och The Sounds, dessutom slängde vi in ”Fight For Your Right To Party” med Beastie Boys och några egna låtar. Efter oss följde en transvestitshow som drog ner minst lika mycket applåder, men den talar vi inte lika högt om.
Tre sämsta spelningarna:
1. Vårfesten i Sundbyberg (27-05-2010)
Det skulle bli det dittills största i vår karriär; en spelning på utomhusfestivalen Vårfesten, på scenen bredvid självaste Erik Saade. Mycket folk hade samlats och vädret var soligt. Men det hela blev kraftigt försenat, vi fick stressa upp med instrumenten på scenen, samtidigt som en jazzfarbror påpekade att ”det här får gå undan”, då hans band skulle spela direkt efter oss. Ljudteknikern gav inte heller något överdrivet säkert intryck, vilket man fick kvitto på när vi kollade på videoinspelningar efteråt. Det lät, kort sagt, för jävla illa. Ett liknande haveri har nog inte skådats sedan Heaven And Hells spelning på Sweden Rock för några år sedan.
Det är slående hur lite man kommer ihåg från spelningen i efterhand. Det enda som dyker upp är små minnesfragment från vad man observerade uppe på scenen; min arbetskompis Kenneths något bekymrade min; jazzgubben som pekar på sitt armbandsur; Robins pappa som begraver ansiktet i händerna. Kort sagt; ett gig man gärna vill glömma så fort som möjligt. Vi får trösta oss med att detta är spelningen som gett överlägset bäst betalt.
2. Klubb Kobra (17-05-2009)
Vi borde ha tackat nej. En spelning på en fritidsgård en söndagskväll, det kunde väl inte vara något? Men när våra vänner i bandet Erratic bjöd in oss att spela tillsammans med dem så resonerade vi som så att ”en spelning är en spelning”, och tackade ja. Ett misstag, skulle det visa sig. Fritidsgården hade filmvisning, och när filmen var slut stack alla kidsen hem. Kvar stod två snopna band, som inte bemödat sig att dra dit några fans. Vårt framförande kan som bäst beskrivas som ”lojt” och ”oengagerat”, och 20 minuter har väl aldrig känts så utdragna. Erika sammanfattade det bäst: ”Om Expressen hade varit här hade konserten fått en överkorsad geting.”
3. Folkets Hus Burning Down (31-07-2010)
En konsertarrangör som fått mersmak efter vårt usla framförande på Vårfesten i Sundbyberg bjöd in oss till att gästa en konsertkväll med namnet ”Folkets Hus Burning Down”. Det lät spännande på pappret, men i praktiken låg Folkets Hus ute i Bagarmossen, vilket gjorde det smått omöjligt för oss att få dit några åskådare. Spelningen gick inte direkt smärtfritt, den heller. Mellan två låtar sprang Erika ut i logen för att dricka vatten, vilket vi inte tog notis om. Vi började spela, men tyvärr hade scendörren gått i baklås, så Erika dök inte upp. Utöver detta så tappade Larsson rösten halvvägs in i konserten, vilket fick det att låta som att en kråka flugit in på scenen för att ta ton. Det var nästan så att man önskade att Folkets Hus hade brunnit ner på riktigt den kvällen.
Born This Way
På "Born This Way" radas höjdpunkterna upp, en efter en. Öppningsspåret "Marry The Night" sätter ribban högt genom att vara ett litet mästerverk i sig själv, och ett givet soundtrack till många heta sommarnätter framöver. I ett av de många 80-talsflörtande spåren, "Hair", återfinns den kanske mest klistriga Lady Gaga-refrängen hittills, vilket för övrigt också skulle kunna sägas om både "Scheisse" och "Judas". Personliga favoriten just nu heter "Bloody Mary", en mörk ballad som landar någonstans mellan Depeche Mode-klassikerna "Violator" och "Songs Of Faith And Devotion". Vidare så sticker "Electric Chapel" ut med sitt metalriff som skulle kunnat ha hämtats från Judas Priests "Screaming For Vengeance", samt avslutningslåten "The Edge Of Glory", där ingen mindre än Clarence Clemons från Bruce Springsteens E Street Band levererar ett av sina patenterade saxofonsolon.
Ett 14 låtar långt album innehåller dock lätt material som inte är fullt lika fantastiskt. Att mediokra "Government Hooker" dyker upp redan som spår tre är ett mysterium i sig, likaså varför Lady Gaga valt att spela in den hårresande "Americano", som låter som något som hör hemma i Eurovision Song Contest. Sedan är det väl lite coolt att Queen-legendaren Brian May lirar elgitarr i "Yoü And I", men slutresultatet låter som något Shania Twain skulle ha kasserat.
En aning ojämnt med andra ord, men topparna är så många och höga att man förlåter Lady Gaga för de mindre lyckade ögonblicken. Med "Born This Way" stärker hon sin position som den tveklöst mest intressanta artisten just nu, alla kategorier.
Recension: Glasvegas på Annexet
Plats & datum: Annexet, 19/5
Bäst: "Daddy's Gone" och "Geraldine".
Sämst: Lite nonchalant till en början.
Skotska Glasvegas blev stjärnor över en natt för tre år sedan, då de släppte sin unisont hyllade debutskiva. Uppföljaren har dröjt; sångaren James Allen har tvingats ta itu med sina drogproblem, man har rekryterat en ny trummis i svenska Jonna Löfgren och dessutom tagit tid på sig med att spela in sin andra skiva med demonproducenten Flood, känd för sina produktioner åt band som Depeche Mode och U2. Kritiken för "Euphoric Heartbreak" har varit blandad, men ingen kan förneka att det finns flera spår på albumet som passar som handsken för de större arenorna.
Starten är dock ganska trevande, snudd på seg. Trots färska kanonlåtar som "The World Is Yours" och "Shine Like Stars" vill det inte riktigt lossna, delvis på grund av den avvaktande publiken men också för att frontmannen ser snudd på ointresserad ut. Vissa textrader sluddras fram, vilket känns väldigt onödigt när vokalisten har ett sådant sensationellt röstregister. Vändningen kommer i favoritlåten från nya skivan, den 80-talsflörtande balladen "Whatever Hurts You Through The Night", som växer till en koloss live. James Allen sjunger ut på riktigt för första gången under kvällen, ljustavlan blinkar "GLASVEGAS" och rysningarna börjar leta sig fram under tröjan.
Nya, fantastiska bitar som "Euphoria, Take My Hand" i all ära, men det är i de gamla låtarna som Glasvegas når sin fulla potential. Publiken sjunger med i varje textrad i stadiumvältare som "Geraldine", "Ice Cream Van" och "Go Square Go", till den grad att James Allen ser uppriktigt rörd ut. Just när man tror att det inte kan bli bättre så kommer kvällens höjdpunkt i form av avslutningen, en makalöst stor och sorglig "Daddy's Gone", som ekar kvar i huvudet hela vägen hem genom Stockholmsnatten.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Pain Pain, Never Again
The World Is Yours
You
It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry
Shine Like Stars
Whatever Hurts You Through The Night
Lonesome Swan
Heartbreaker
Euphoria, Take My Hand
Geraldine
Ice Cream Van
Go Square Go
------------------------------------------
Flowers And Football Tops
S.A.D. Light
Lots Sometimes
Daddy's Gone
Grattis, Zelda & Link!
1. The Legend Of Zelda: A Link To The Past (1991)
En förfinad och mer linjär version av upplägget i det allra första spelet, men den här gången med två världar (en ljus och en mörk) som hjälten Link kunde resa mellan. Den största styrkan i spelet ligger inte i den närmast perfekta kontrollen, den fantastiska musiken, de färgstarka bossarna (magikern Agahnim är en favorit) eller storyn, utan i detaljrikedomen i miljöerna. Att Nintendo lyckats få platser som Kakariko Village, Lost Woods, Death Mountain, m.fl. att kännas så levande är en triumf i sig. Den ordvitsande titeln är ytterligare ett plus.
2. The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time (1998)
Kanske det mest emotsedda spelet någonsin när det släpptes. Det första Zelda-spelet till N64 tog serien in i den tredje dimensionen, vilket ledde till större frihet och mer hemligheter än någonsin att söka upp. Uppmärksammade detaljer inkluderade bland annat möjligheten att rida till häst, samtidigt som instrument (bland annat titelns okarina) spelade en viktig roll. Kommer i en nyversion till Nintendos nya bärbara konsol 3DS senare i år.
3. The Legend Of Zelda (1986)
En banbrytande klassiker när det släpptes, och fortfarande intressant. Spelskaparen Shigeru Miaymoto tänkte tillbaka på sin barndoms utforskande i grottor och skogar på den japanska landsbygden, och bestämde sig för att göra ett spel kring detta. Spelets alla palats (förutom den sista) går att klara i vilken ordning man vill, samtidigt som Hyrule är rikt på hemliga passager och gångar. Ledmotivet är dessutom smått legendariskt.
Fotnot: Allt har dock inte alltid stått helt rätt till i Hyrule. Ett exempel är Nintendos outsourcing av sitt kanske mest älskade varumärke till Philips för deras konsol CD-i, vilket resulterade i de två horribla spelen Link: The Faces Of Evil och Zelda: The Wand Of Gamelon. Och för att inte tala om den tecknade serien (se klippet nedan), där Link låter som en amerikansk snorunge på gnälligt humör. Kanske är detta anledningen till att han aldrig pratat i spelen?
Excuse me, Princess!
Maktkamp
Bergianska trädgården
Höjdpunkten kom efter lunch, då klassen återsamlades vid Bergianska trädgården. Det är ett slags enormt växthus med flera olika rum, där syftet varit att återskapa temperaturen och vegetationen på exotiska platser som Sydafrika, Kalifornien, Australien, m.fl. Som grädden på moset gick det att beskåda den omtalade jätteblomman som tagit 16 år på sig att blomma ut, vilket känns extra långt med tanke på att blomningen bara pågår i två dagar. Mest känd är blomman annars för att stinker as - ett knep för att locka till sig insekter och andra smådjur.
I detta tropiska klimat skulle vi sedan under ett par timmar gå runt och lösa uppgifter kring de olika sektionerna i trädgården. Hettan berörde mig dock inte det minsta; att strosa runt i miljöer som för tankarna till storfilmer som "Avatar" och "The Lost World" slår vilken föreläsningssal som helst med hästlängder.
Nyinspelningen av "Resan Till Jordens Medelpunkt" inleds.
En lätt nervös Kaye och Ami.
Let's put a smile on that face!
Ensam i skogen.
Tjejerna visar hur det går till.
Åhman och Solander, den senare peppad inför årets rävjakt.
Emil och Ami.
Lunchen intogs i Observatorielunden, bland Handelsstudenterna. Åhman var misstänksam mot allt och alla.
Ett litet fotostopp innan vi anlände till Bergianska.
Många vackra blommor. Hit måste jag gå med min mor någon dag.
Den utdelade uppgiften resulterade i en del skeptism.
Hettan i Kalifornien-rummet var mastig, vilket blev för mycket för vissa. Längst till vänster har ett litet barn kollapsat över en bänk, t.ex.
Jag och den omtalade Amorphophallus Titanum - blomman som stinker död grävling.
Welcome to the jungle.
Professorn.
Tommy Filmar Niklas: Episod 2 & 3
I episod 2 möter vi en bakfull Niklas som ändå lyckas leverera en acceptabel recension av Red Riding Hood, Tommy gillar Scream 4 men hatar Sofia Coppolas Somewhere, vi minns vår gemensamma barndomsidol John Candy, Tommy välkomnar Arnold Schwarzeneggers återkomst till filmduken med Terminator 5 och hinner dessutom med att blanda ihop Twins och Junior. Utöver detta så blir det åter trailerquiz och två musikinslag.
Episod 3 är helt tillägnad superhjältar, med anledning av att sommaren präglas av storfilmer som baseras på serietidningar. Därför bjuder vi in vår gemensamma vän Emilio Spinetti, som agerar konsult och superhjälteexpert. Det mest uppseendeväckande med avsnittet är att jag helt uppenbarligen har missat hur roligt det här med serietidningar verkar vara. Ta bara en titt på kostymerna som karaktärerna Wonder Woman, Emma Frost och Psylocke bär nedan. Nu förstår man varför Emilio började läsa dessa tidningar som 14-åring.
Avsnittet i övrigt: Emilio avslöjar att bioaktuella Green Lantern har ett mörkt förlutet (han är pedofil!), Tommy upprörs av de hiskeliga biobiljettspriserna i Sverige, jag namedroppar Mr. Freeze som favoritskurk och blir utskrattad, Emilio berättar varför han har sett X-Men 41 stycken gånger, Tommy rapar diskret i micken (lyssna runt 17:05), Emilio erkänner att han inte lyssnar på vår podcast, Tommy undrar varför alla superhjältar envisas med att använda mantlar, vi utnämner Stålmannen till den tråkigaste superhjälten någonsin och Emilio ger mig en rejäl match i trailerquizet.
Lyssna på avsnitten HÄR.
Wonder Woman.
Emma Frost.
Psylocke.
Bioaktuella Green Lantern har ett tveksamt förflutet.
Recension: Amon Amarth på Tyrol
Plats & datum: Tyrol, 14/5
Bäst: "Twilight Of The Thunder God".
Sämst: Det hade varit häftigt att höra senaste albumet i sin helhet.
Det var länge sedan ett band körde över mig till den grad som Amon Amarth på Tyrol i lördags. Det har gått att skönja stor potential vid de tidigare tillfällen jag bevittnat Tumba-kvintetten live, men det är först nu, 19 år och 8 album in i karriären, som alla bitar faller på plats. Den brandgula och enorma backdropen sätter tonen direkt, och själva konserten lever upp till förväntningarna.
Vikingar och gudar är på tapeten igen med tanke på biopremiären av blockbustern Thor, men denne bleknar fullständigt i jämförelse med Johan Hegg, Amon Amarths självklare frontman. Scennärvaron är total; mellansnacket är roligt; growlet är mäktigt. Inledningsvis är besvikelsen stor över att senaste skivan "Surtur Rising" inte framförs i sin helhet som under den amerikanska vändan av turnén, men blotta åsynen av "Skäggis" och hans mannar gör att alla sura miner raskt suddas bort.
Kvintteten har ett stort knippe vikingahits att framföra och gör ett bra jobb med att sprida ut repertoaren över hela karriären. Visst saknas favoriter som "Cry Of The Blackbirds" och "Valhall Awaits Me", och visst kan man tycka att "Death In Fire" förtjänar mer än att framföras som del i ett medley, men det är blott noteringar i mariginalen. Jämte In Flames är Amon Amarth Sveriges bästa liveband alla kategorier, och betygsfemman är inte långt borta.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
War Of The Gods
With Oden On Our Side
Destroyer Of The Universe
Masters Of War
Live For The Kill
Guardians Of Asgaard
Doom Over Dead Man
Slaves Of Fear
God, His Son And Holy Whore
Varyags Of Miklagaard
For Victory Or Death
Victorious March/Gods Of War Arise/Death In Fire
---------------------------------------------------------
Twilight Of The Thunder God
Runes To My Memory
The Pursuit Of Vikings
Finalen närmar sig
När jag ändå är i farten så tänkte jag dela med mig av cover-arten till vår singel "Smile", som från och med den 1 juni kommer att finnas tillgänglig på Spotify!
Tommy Filmar Niklas
Vår idé med podcasten är att det ska vara som en naturlig och genuin konversation mellan två filmintresserade grabbar. Man tillåts spåra ur och komma in på stickspår, samtidigt som både bioaktuella filmer och gamla VHS-favoriter avhandlas. Det är inte lätt att göra en bra podcast, men väldigt roligt. Att prata film med Tommy är ett stort nöje i sig, och att göra något större utav det är ett tillfälle att lära sig mer om radiomediet. Plus att jag måste hålla mig ajour med vad som händer i filmvärlden och försöka se så mycket som möjligt.
Ett axplock från pilotavsnittet: jag berättar om mitt bästa biominne, Tommy gräver upp gamla betygsskelett (läs: min 5:a till Enemy Of The State en gång i tiden), vi frågar oss varför Independence Day-regissören Roland Emmerich hatar Jorden så mycket, jag recenserar Sucker-Punch, vi pratar om den kommande Alien-filmen Prometheus, Tommy bjuder på en kontrovers när han menar att Blade Runner är "överskattad", jag tipsar om en riktigt bra rysare, vi pratar om Scream-mytologin och mycket mer.
Andra avsnittet är redan inspelat, medan det redigeras och klipps så går det såklart bra att lyssna på första avsnittet HÄR (iTunes krävs!).
The movie poster.
