Tokyo: Skyltarna
Innan vi slutar så vill jag dela med mig av bilder på något som alltid gjorde mig på gott humör: de hysteriskt roliga reklamskyltarna, som oftast gick att beskåda nere i tunnelbanan.
Att äta nudlar i t-banan så att det skvätter på andra resenärer är något man bör undvika. 
Det är mycket man inte bör göra i t-banan. Helst ska man nog hålla sig borta helt och hållet. 
Kaffe och toa? Inte den mest självklara av kombinationer, kan man tycka. 
Smutsig disk, rött vin och lätt berusad kanin. You do the maths. 
Det här programmet verkade sjukt bra. 
Lyssna inte på musik högt i t-banan, då gör du dina medresenärer oroliga och olyckliga.
1. Ung kvinna går till jobbet. 2. Mamman och katten jagar ifatt henne. 3. Ett kvarglömt busskort lämnas över. 4. Mamman och katten blir förbannade! 
Min favorit. En glad och inte ont anande pingvin tar en promenad i parken, när en ekorre börjar nysta upp hans halsduk. Reklamen är för mineralvatten. 
Tokyos tunnelbanenät. Inte så krångligt som det först kan verka.
Den här killen är tydligen jättestor i Japan. Inte så konstigt att hans självförtroende är på topp!
Tokyo: Kamakura
Efter flera tågbyten så nådde vi vår destination, och vi inledde med att besöka Tsurugaoka Hachiman-gu, ett känt tempel som byggdes redan 1063 (tack, Wikipedia!). Här blev vi av en ren slump vittne till ett stort bröllop, där det spelades läskig musik för att skrämma bort onda andar. När det började skymma så åkte vi tåg en bit till, ner till havet och en ö där Tommy lurade i oss att det spökade. Där traskade vi omkring en stund, vi såg inga spöken men Daniel blev skrämd av en katt och det fick räcka. Vi avslutade besöket med en tripp upp i ett utsiktstorn, sedan var det dags att röra sig tillbaka igen.
Eftersom det här var sista kvällen då alla var ute tillsammans så hade jag och mina medresenärer beslutat att bjuda Tommy och Eun Seon på fin restaurang, som tack för husrummet och allt annat. Valet föll på ett ställe i Shinjuku där man beställer in olika sorters kött som man sedan får grilla själva. Det lät som en kul idé på pappret och kanske hade det gått bra om jag inte stoppat i mig en äggburgare (!) i Kamakura innan vi satte oss på det skakiga tåget hem till Tokyo. Jag mådde inte särskilt bra när vi slog oss ner vid bordet, och när menyn visade sig innehålla hjärta, lever, inälvor, tryne och andra delikatesser så blev det lite för mycket. Jag var tvungen att gå på toaletten och skölja ansiktet med vatten en stund, sedan återvände jag och åt i princip bara ris, då jag sedan tidigare är ganska mesig när det gäller sega köttbitar. Kanske inte mitt typ av ställe alltså, men det viktigaste var att Tommy och Eun Seon blev nöjda.
Gågata i Kamakura. 
Tommy tog med sin systemkamera på utflykten, ett gäng fina bilder la han ut på sin Tokyo-blogg. 
Thomas tog också kort. 
Vackert. 
Här var det ett par som gifte sig just när vi var där. 
Väktare. 
Daniel knöt fast sin olycka vid den här väggen och kände genast hur turen vände. 
Skymningsdags. 
De här palmerna ger inte riktigt sken av hur dåligt vädret var. Blåsigt, regnigt och allmänt jävligt. 
Tommy berättade att en av hans kompisar blev bestulen på sin lunch av en av de här hökarna. 
Två spöklika figurer på väg ut mot ön. 
Eun Seon på den hemsökta ön. 
Spooky stuff! 
"Coola" effekter. 
Lång tågresa hem. 
Blade Runner. 
På den köttiga restaurangen. 
Eun Seon, Thomas och jag. Nedanför oss: hjärta, lever och inälvor.
Tokyo: Odaiba
Odaiba sticker ut ganska mycket från de övriga stadsdelarna i Tokyo. Till att börja med så är det en ö i Tokyobukten med en lång strandremsa som man kan vandra längs med, men även för att arkitekturen skiljer sig och för att det är så avslappnad stämning här. Hela gänget (som denna gång inkluderade Tommys skolkamrater Johan och Sebbe) tog den förarlösa monorailen ut till Odaiba och traskade sedan runt i solskenet och spanade in omgivningarna. Medan vi väntade på att klockan skulle bli fem så att inträdesbiljetten till Sega Joypolis skulle sjunka i pris så satt vi och krökade medan vi blickade ut över den vackra solnedgången. Roligast blev det när en överförfriskad Daniel skulle förklara för Eun Seon hur julfirandet gick till hemma hos honom när han var liten (se första videon).
Joypolis är en slags hybrid mellan arkadhall och nöjesfält, och då det är legendariska speltillverkaren Sega som ligger bakom det hela så är det ett måste för alla med lite koll på tv-spel. Timmarna bara flög iväg när vi bland annat testade på att köra ett arkadracingspel där man satt i riktiga bilar som krängde fram och tillbaka eller körde trekamp där det gällde att springa fort på ett löpband i grenarna 100 meter, 100 meter häck och längdhopp (Tommy vann, jag kom tvåa). Tveksammaste attraktionen var en tolkning av Prison Break där man sprang omkring i mörkret i ett fängelse med en tokig tjej som förklarade på japanska vad som hände, medan den klart roligaste var den när man i par stod på någon slags snowboard och försökte synkronisera sitt hoppande för att få mer poäng (se andra videon).
Sega Joypolis i all ära, men avslutningen var ännu mer storslagen. Odaibas pariserhjul ska enligt uppgifterna vara världens högsta, vilket jag definitivt inte tvivlade på där jag med skakiga knän stod i kön tillsammans med Eun Seon, Thomas, Daniel och Emilio i väntan på att få stiga in i vår alldeles egna kabin. Peter tvärvägrade åka, så Tommy fick ta med honom in i en arkadhall istället. Man kan lugnt säga att den hisnande utsikten var spektakulär så att det räckte och tog andan ur oss alla. Eftersom inget skulle kunna toppa den upplevelsen så kände vi att det fick bli den perfekta avslutningen på en mycket lyckad dag.
På väg till Odaiba. 
På den förarlösa monorailen. Futuristiskt! 
Jag och Peter fick inte plats vid det coola bordet. Surt, tyckte Peter. 
Vi klämde in en snabb visit till New York. 
Daniel fick äntligen träffa sin stora förebild... 
...medan jag gick in i en affär där de endast hade prylar för katter. Nischat! 
Eun Seon var på gott humör. 
Solnedgång #1. 
Solnedgång #2. 
Bron till fastlandet. 
Sega Joypolis. 
Världens högsta pariserhjul. 
En förbluffad Eun Seon och en helcool Danny. 
Utsikten var det såklart inga större fel på.
Daniel försöker berätta en julhistoria... men Eun Seon förstår inte.
Vår favoritattraktion på Sega Joypolis.
Tokyo: Tsukijimarknaden
Av många saker som Tokyo är världsberömt för så är Tsukijimarknaden kanske den mest framstående. Under några oerhört intensiva timmar tidigt på morgonen så rensas det fisk från de japanska haven, det hålls en enorm tonfiskmarknad och det är stressade människor precis överallt. Låter väl som den perfekta turistattraktionen? Tommy rekommenderade att det var värt att gå upp i ottan för att se detta spektakel, så då gjorde vi just det.
Första försöket: Jag, Peter, Thomas och Daniel fick anstränga oss för att gå upp medan Eun Seon och Tommy fortfarande sov, men så fort vi hoppat på en tunnelbana så kändes det redan bättre och förväntningarna började byggas upp. När vi väl kom fram till marknadsplatsen så möttes vi dock av en tom parkeringsplats och ett gäng turister som planlöst irrade omkring med kartor i händerna. En besviken ”Var det här allt?”-känsla började infinna sig, så vi beslutade oss för att läsa det finstilta i min guidebok. Där stod det att marknaden var stängd två onsdagar i månaden och självklart hade vi prickat in en sådan dag. Eftersom klockan bara var halv sju så var allt i Tsukijiområdet stängt (till och med parkerna!) men av ren tur så vändes nederlaget till en sorts triumf när vi istället snubblade över det kejserliga palatset, fast det är en annan historia.
Andra försöket: Efter att ha bommat vår första chans så såg vi verkligen till att inget gick snett under det andra försöket. Efter att ha dubbelkollat alla detaljer så for vi iväg, och denna gång blev det succé. Den omtalade tonfiskauktionen hölls alldeles för tidigt för att vi skulle kunna ta del av den, men det fanns mycket annat att se. Inne i enorma lagerlokaler så jobbades det för fullt, vi försökte att inte vara i vägen så gott det gick i de trånga korridorerna (såphala efter inälvor och fiskrens) medan truckar och stressade arbetare skyndade förbi. Undrar förresten hur man skulle reagera om det jämt och ständigt var massa turister närvarande på ens egen arbetsplats, som tog fotografier och studerade allt man gjorde? För ett par år sedan så infördes det faktiskt ett temporärt förbud mot turister på marknaden, efter att alltför många varit för närgångna mot fiskarna och tagit bilder med blixt under aktionen, till exempel. Vi tänkte inte vara dem som såg till att förbudet infördes på nytt, så vi höll låg profil och försökte koncentrera oss på att inte bli överkörda. Skylten ”We are not held responsible for the safety of tourists” säger väl det mesta om säkerheten på marknaden.
När vi väl undkommit det mest hektiska området av marknaden så började vi bli hungriga, så vad passade bra då om inte lite färsk fisk direkt från hamnen? Vi traskade omkring en stund innan vi lyckades hitta det minst dyra sushistället, med planen att jag och Busbröderna skulle dela på två portioner. Den planen hade dock restaurangägarna förutsett, då det med stora och tydliga bokstäver stod ”PLEASE ORDER ONE MEAL FOR EACH PERSON” i menyerna. Men det gjorde inte så mycket, för även om sushin var hutlöst dyr (160 kr för en normal portion) så var det bland det godaste man ätit, och jag, Peter och Thomas var mycket belåtna efteråt. Daniel också, även fast han nöjde sig med att dricka ett glas vatten.
Morgontrötta medresenärer. 
Försök ett: FAILED. 
Försök två: SUCCESS! 
Mycket fisk att rensa, så lite tid. 
Bröderna förevigar räkdisken. 
Arbetarna jobbade på, helt oberörda inför faktumet att de skulle hamna här på bloggen så småningom. 
Någon som är sugen på tentakler? 
Ur spår, för helvete! 
Dyr sushitallrik (typ 12 kr per bit) men åh, så gott. 
Peter testade en annan rätt som också var jättegod.
Tonfiskar är riktigt enorma, när man tänker på det. Typ som lite mindre hajar.
Tokyo: Utelivet
Ja, jävlar... Utelivet i Tokyo bjöd på en blandad kompott, allt från högt till lågt. En sak kan vi vara säkra på: hade vi inte haft Tommy "12-inch" Jansson med oss så hade vi inte hittat några bra barer överhuvudtaget. Det gäller att ha lite insyn för att hitta guldkornen, vilket vår misslyckade tripp till Roppongi var ett tydligt exempel på. Emilio hade varnat oss för att åka dit, själv hade han varit där någon enstaka gång och sedan aldrig åkt tillbaka, och vi förstod snabbt varför.
Roppongi är den mest västerländska delen av Tokyo, där turister som inte är så sugna på det här med japanska traditioner och kultur flockas och där strippklubbarna är många. Vi fick en försmak av det dekadenta nattlivet i princip direkt när vi klev upp från t-banan, då ett gäng bouncers dök på oss för göra reklam för just deras (stripp)klubb. "Are you guys looking for a fun time...?" frågade en fetlagd herre och började massera Peters axel medan vi stod fast vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. Peter stirrade ner i marken och hoppades att mardrömmen snart skulle ta slut, men det gjorde den inte. Stämningen blev ganska snart märkbart irriterad när jag, Daniel, Peter och Thomas strövade omkring och försökte hitta någon hyfsad bar där priserna inte var hutlöst höga, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att undvika alla jobbiga inkastare. Efter en dryg halvtimme gav vi upp och åkte hem.
Efter Roppongi-utflykten så sa de andra killarna att från och med nu så får Tommy bestämma vart vi ska gå, så att vi slipper liknande debacle i fortsättningen. Jag önskar att jag hade lyssnat. Kvällen därpå när vi alla fem skulle gå ut i Shibuya så ansåg jag nämligen att det var ett perfekt tillfälle att kolla in Gas Panic Bar, som lovordats i en av mina guideböcker. Tommys varning om att det var mycket australienare som hängde där ignorerades och vi gick ner för trappan till klubben. Det visade sig vara en extremt lam klubb där det i princip var tomt förutom två tjejer med desperat lite kläder på ett dansgolv, samt en kille med lapp för ögat. Vi slog oss ner vid bardisken, beställde en öl, drack upp ölen, kände av stämningen och reste oss och gick. Då blev vi utbuade av gästerna och personalen. Det hela var över på ungefär femton minuter, men händelsen lämnade djupa ärr, särskilt hos Tommy.
Utöver dessa två fiaskon så var det mestadels bra utekvällar. Jag har redan berättat om när vi sjöng karaoke, och kvällen därpå var vi ute med Tommy, Emilio och några av deras japanska vänner på ett ställe som heter Isakaya, där man fick äta och dricka hur mycket man ville. Andra ställen vi gillade var Coins Bar, Beat Café och Isbjörnsbaren, där de som ville kunde klä ut sig till isbjörnar. Den mest fartfyllda kvällen var nog ändå Halloween, då vi gick på den hippa dansklubben The Womb, där det var helt sprängfyllt med folk. Att jag inte har några bilder därifrån tyder på att det var fullt upp, ändå har jag inte så många bestående minnen därifrån, bortsett från att jag träffade en dryg australienska som brände mig på armen med sin cigarett och sedan hade (tjock) mage att klaga på min "amerikanska" accent. Sedan konverserade jag lite med Mace Windu (från de nyare Star Wars-filmerna) inne på herrarnas toalett, vilket var angenämt ända tills han avslöjade att Episode I var hans favorit i serien. Ridå.
Roppongi. 
Isakaya, där det rådde anarkistämning. 
Har tyvärr tappat namnet på den här killen, men jag minns att han gillade Blade Runner, och det kommer man långt på i min bok. Till höger: Lidingö-japanska. 
Den här mannen sitter inne med mycket Star Wars-kunskap. Emilio Spinetti, he is! 
På en rockklubb där det spökade. Ser ni handen på K's blåa tröja?
Shibuya. 
Express elevator to hell... going down! 
Gas Panic Bar. Besvikna blickar riktade åt mitt håll från bortre bardisken. 
Coins Bar. Japanerna tar det här med Halloween-firande mycket seriöst. 
Sten-sax-påse... jag vann. 
Tommy föreslog att alla skulle beställa en drink och sedan skulle vi lotta ut vem som fick vad. Tommy fick en Cosmopolitan, den äckligaste drinken. 
Thomas attraherades av Tommys sjuka drinklekar. 
A grumpy bear.
Tokyo: Parkerna
Daniel: "To your escape?"
(Kul skämt som bara In Flames-kännare förstår)
Här kommer ett väldigt grönt inlägg. Jag har redan hyllat Tokyos parker i den här bloggen - men det kan inte sägas nog hur häftiga de är. Episka, skulle jag nog välja att kalla dem. Det känns som att varje park har sin egen historia och vissa är så spektakulära att man måste betala inträde och att det finns öppettider. Här är mina favoriter, i någon form av rangordning:
1. Hama Rikyo Garden
Namnet betyder något i stil med Strandpalatset. Här finns även rikligt med trädgårdar och ett äkta tehus som Peter och Thomas givetvis besökte (se videon). Parken ramas in av enorma skyskrapor och delar av Tokyos hamn går även att skymta härifrån. Inträdet var värt varenda yen.
2. Imperial Palace Garden
Ett ställe vi inte alls planerat att kolla in, men som vi en slump knallade rakt in i efter att det första besöket till fiskmarknaden gått om intet. Omgivningarna var nästan häftigare än själva parken, men det var häftigt att gå omkring och känna på muren till Kejsarens Palats. Här fanns också en liten skogsglänta där det kryllade av stora spindlar!
3. Ueno-parken
Väldigt populär park bland japanerna, här fanns bland annat ett zoo och möjligheten att ta en tur på en trampbåt. Inte så mycket en park där man hängde i och hade picknick, snarare ett ställe som lämpade sig för promenader och joggingturer. Låg i Ueno-distriktet, på andra sidan staden från där vi bodde. Helt klart värt resan att ta sig dit dock.
4. Yoyogi-parken
Tvärtom från föregående park så var det här det perfekta stället för picknickar. Många barnfamiljer som var på utflykt här och allmänt god stämning, dock såg vi inte så mycket av själva parken, det var öldrickande som stod på menyn.
5. Hibiya-parken
Rätt liten park jämfört med de andra. Fungerade mest som ett, förvisso väldigt sympatiskt, intro till Imperial Palace. Mycket hemlösa katter som hängde här.
På väg in i Yoyogi-parken. 
Ueno-parken. 
Den japanska motsvarigheten till Sveriges röda timmerstugor. 
En promenad genom allén i Ueno-parken. 
Liten kisse som sörplar vatten i Hibya-parken. 
Fin trädgård i Hibya. 
Gängbråk. 
Direkt från fängelset till det kejserliga palatset. 
Skyskrapor och träd. 
The Joshua Tree?
Spider Grove. 
På toppen av trädgården i Imperial Palace. 
Kollaps till följd av alkoholbrist. 
Thomas på språng i Hama Rikyu Garden. 
Daniel äter äckliga smörgåsar nere vid vattnet. 
Tehuset i Hama Rikyu Garden.
Avancerat kameratrick i Hama Rikyu Garden.
Bröderna provar på tedrickandets ädla konst i Hama Rikyu Gardens tehus.
Tokyo: Karaoke
Efter att ha konfererat med mina medresenärer så visade det sig att vi var hyfsat överens om att fredagen den 23 oktober var den allra bästa dagen i Tokyo. Det var den första hela dagen i staden (vi anlände på torsdagens förmiddag), vi hade kommit in i rytmen, allt var fortfarande väldigt nytt och spännande, vi fick privilegiet att hänga med Tommy och Eun Seon hela dagen, m.m. Detta var innan jag började gå runt och ha smygångest över att det snart var dags att åka hem igen.
Efter att vi under dagen traskat runt i Shibuya så gick vi in i en spritbutik (inget Systembolag här inte) och inhandlade nödvändigheter, sen bar det av till Yoyogiparken. Där spenderade vi flera timmar med att dricka och äta chips, ha det mysigt och lyssna på musik. Jag försökte förklara för Eun Seon varför japanska parker är så mycket bättre än svenska (i grund och botten: fler trevliga småbarnsfamiljer och färre parkbänksalkisar) och helt plötsligt hade det blivit mörkt ute. Det var dags att röra på sig.
Är det något man förknippar med Tokyo så är det väl alla dessa karaokebarer som man sett i filmer och sånt. Det bästa var dock att vi istället hyrde ett eget rum där man för ett fast pris dessutom fick beställa in hur mycket (alkoholhaltig) dryck man ville. Lägg till detta sköna soffor, en stor tv och ett låthäfte lika tjockt som en telefonkatalog och succén var given. Två timmar har aldrig gått så snabbt som när vi under berusade former tog oss igenom hits av bland andra New Order, Aqua, L'arc En Ciel och Beastie Boys. Två videoklipp lägger jag upp, men om ni vill se när jag gapsjunger In Flames-numret "The Mirror's Truth" så får ni komma hem till mig och titta, för det är för pinsamt för att hamna på YouTube.
När vi traskade ut från karaokehotellet så funderade jag över varför det är så att vissa japanska påhitt (som det här med karaokerum + oändligt med sprit) aldrig skulle fungera i vårt kära hemland Sverige. Det enda man ser framför sig då är vandaliserade rum och folk som ligger utslagna på golvet, och det har jag väldigt svårt att se några japaner lyckas med. Antingen mörkas det mycket, eller så är det japanska folket helt enkelt mycket mer disciplinerade med sitt drickande (den enda misslyckade fyllan jag såg var en tjej som kräktes utanför McDonalds - vilket kanske berodde på en dålig hamburgare snarare än för mycket sprit?).
När Eun Seon åkte hem så gick vi grabbar till Tommys stammishak Beat Café, där det spelas mycket svensk musik och är allmänt trevlig stämning. Efter två (helt onödiga) Smirnoff Ice så kändes det tyvärr som att kvällen var över för min del, och vad som hände sedan hoppar jag nog över att ta upp - min mamma läser trots allt den här bloggen. Ni får fråga mig snällt så kanske jag berättar.
En av gågatorna i Shibuya, med McDonalds och Burger King på ungefär en armlängds avstånd. 
En undergroundaffär, med flera hyllor med bara spelsoundtracks. Jag rekommenderar min Spelmusik.net-kollega Johan att ta en titt här när han nu bestämmer sig för att besöka Tokyo. 
Parkhäng i Yoyogiparken. 
Tre sköna killar. 
Nyköpt tröja, då passar han på att posera. 
Mörkret lägger sig över parken, men vi sitter kvar. 
Tommy sjunger karaoke - på japanska! Stilpoäng. 
Myshörnan där det dracks (utspädda) drinkar. 
Vilken inlevelse, vilka röster! 
Sverige representerades av dessa göteborgare. Jag och Danny ägde låten. 
Alla bra barer måste ha en maskot. Här är Beat Cafés. 
Det här rummet besökte vi ofta.
Beastie Boys - Intergalactic. Mycket skratt, lite rap.
New Order - Bizarre Love Triangle. Tokyoresans lyckligaste fyra minuter.
Tokyo: Minami Asagaya
”When Daniel is sad, I am happy.” (sagt av Eun Seon angående Daniels tandvärk.)
Minami Asagaya var delen av Tokyo att lägga på minnet, då Tommys och Eun Seons lägenhet låg där. Det låg en bit västerut om själva stadskärnan, med ungefär en kvart från Shinjuku och en halvtimme till Shibuya. Lite som en japansk motsvarighet till Hässelby, fast oändligt mycket coolare. Hur många arkadhallar finns det i Hässelby, liksom? I Minami Asagaya fanns det typ tre, fyra stycken.
Nåväl, lägenheten då. Eun Seon hade sitt eget rum och vi andra flyttade in på golvet i Tommys rum. Daniel stuvade vi in i garderoben. Något som man direkt fick lära sig var att det mesta drivs av gas, vare sig det gäller diskvatten eller dusch. Att ta en dusch var till en början lite bökigt, då man först var tvungen att sätta på gasen, sedan vattnet, sedan när man väl fått en gnista var man tvungen att veva igång alltihop för att få en låga, sedan var man tvungen att välja exakt hur varmt man ville ha det. Funkade väldigt smidigt när man väl fått träna ett par gånger.
Maten var överlag väldigt bra i Tokyo, men själva frukostdelen fick jag aldrig riktigt grepp om. Jag som är van vid yoghurt, filmjölk och smörgåsar hade det inte så lätt, i Tokyo så är det nämligen ris med tillbehör som gäller. Det blev snarare så att jag hoppade över frukosten och tog en rejäl lunch istället. Det funkade oftast bra, åtminstone de gånger vi åt på den makalösa curryrestaurangen.
Själva lägenheten blev snabbt en fundamental del i själva vistelsen. Det var här vi laddade våra batterier, samlade tankarna, gjorde upp planer, ställde in planer, spelade PS3 (Ultra Bomberman och Stardust), tittade på film innan läggdags (Basket Case-sviten kommer jag aldrig att glömma), krökade och åt väldigt god mat som Tommy eller Eun Seon lagade. Det var som det andra hemmet vi alltid letat efter.
Vi tog med oss presenter från Arlanda. Här tar Eun Seon sin allra första Pez-godis. Ett stort ögonblick.
Fem öl per kväll hörde inte till ovanligheterna för Daniel. Inte konstigt att han däckade först hela tiden!
En stirrig man äter koreansk mat.
Tommy och Eun Seon i samspråk.
Den omtalade duschen.
Daniel i garderoben AKA gaskammaren. Rysligt!
Dessa "Strong Sevens" var billiga, smakade lemonad och innehöll 8%. Hade dessa funnits i Sverige hade jag varit alkoholist idag.
Daniel tackar gudarna för att det äntligen är läggdags.
Curryrestaurangen. Mycket ångest i bakgrunden?
Minami Asagaya, på väg till tunnelbanan.
Vårt bostadsområde.
Vårt hus! <3
Koreansk finmiddag. Tyvärr blev flera av oss lite dåliga i magen dagen därpå.
Vi spelar Stardust... och Peter blir arg!
Tokyo: Små och stora ögonblick
Tokyo. Första kontakten med mina drömmars stad blev både stark och omtumlande. Två besök till världsmetropolen Bangkok borde ha gjort mig förberedd, men Tokyo skiljer sig ändå så markant från allt man tidigare sett att överrumplingen blir total. Upplevelsen kan nästan beskrivas som ett möte mellan favoritfilmerna Lost In Translation och Blade Runner, fast utan Scarlett Johanson och replikanterna. Och du är mitt i det.
Det jag gillar med Tokyo är att allt är så överdrivet hela tiden. Man går verkligen in för allt med hundra procent, vare sig det gäller att arbeta hårt eller att roa sig. Efter två veckor i staden så börjar man dra sina egna slutsatser kring varför staden är som den är. Till exempel så stoltserar Tokyo med ett stort antal mäktiga grönområden där det är behagligt tyst, som kontrast till de mest hektiska distrikten där ljudnivån är bedövande hög. Man förstår att parkerna finns där av ett syfte, för att man ska kunna fly undan vardagsstressen. Likaså är de flesta reklamaffischer väldigt lekfullt utformade och varningsskyltar kan prydas av små gulliga djur, vilket säkert känns åtminstone lite upplyftande när du som kostymprydd affärsman sitter på tunnelbanan på väg hem efter att ha jobbat över fyra timmar.
Jag tar med mig många minnen från Tokyo, fast kanske inte alltid sådana som man på förhand trott. Science fiction-arkitekturen, det hisnande klädmodet, de storslagna parkerna och de glimrande neonljusen i all ära, men de små ögonblicken som konversationerna på japanska/svenska/engelska/koreanska vid middagsbordet och filmkvällarna gav mig precis lika mycket. Tanken är att jag de närmaste dagarna ska försöka sammanfatta det jag gillade allra bäst, men självklart ska vi för den sakens skull inte förringa flopparna och de pinsamma ögonblicken. Det blir lite av allt, helt enkelt.
Fräck design på den här skyskrapan. 
Lång tågfärd på utflykt utanför Tokyo. 
Himmelskrapare. 
Två coola isbjörnar. 
Vy över Tokyo. 
Hård kille i Hama Rikyo-parken. 
Lilla Eunsie. 
Koreansk finmiddag. 
Tommy provar lyckan på en av stadens miljontals Pachinko-maskiner. Det gick dåligt. 
Daniel iförd partydräkt.
Big In Japan
Tack således till Tommy (för kunskapen), Eun Seon (för matlagningen), Busbröderna (för sammanhållningen) & Daniel (för skratten). Det här måste vi göra om.
Chocolate Disco
Sayonara!
Om bara ett par minuter blir jag upphämtad av Big K (Daniels far), sedan bär det av till Arlanda, vidare till Köpenhamn och om lite mindre än ett dygn är jag framme vid slutdestinationen Tokyo. Jag kommer förmodligen att låta bloggen vila under de två veckorna jag är borta, men ni följer mig väl på Twitter under resans gång?
Sayonara!
