Outer Heaven

Ni har väl inte missat att ni numera kan läsa om hur det går till bakom kulisserna i Lost Domain-verkstaden? På Lost Domain-bloggen försöker vi så ofta det går att posta inlägg om spelningar, hur det går med de nya låtarna och lite annat trevligt. Skulle ni glömma bort adressen så finns den i högerkolumnen här på min blogg. Enjoy!

Så var det då dags igen. Melodifestivalen drar igång igen och de kommande sex veckorna är det allt som svenska folket kommer att prata om. Eller åtminstone de 2-3 miljonerna som tittar, resten har väl bättre saker för sig. Jag kommer åtminstone titta ikväll, då min syssling Linda Pritchard är en av de tävlande. Någon kanske minns Lindas röda hårsvall från uttagningarna av Idol förrförra året, nu är det alltså dags att ta nästa kliv för denna lovande artist.

Att Idol-Ola är favorittippad skvallrar om att startfältet ikväll inte är det mest namnkunniga, så om Lindas låt "You're Making Me Hot-Hot-Hot" är tillräckligt bra så kan det möjligtvis räcka till avancemang. De som inte orkar vänta till ikväll för att se Linda Pritchard kan kolla in hennes sjukt påkostade video till sin Tracy Chapman-cover "Fast Car" så länge.

Heja Linda!

Linda Pritchard.

Här nedanför är en lapp som någon satt upp på jobbet. Jag tackar för upplysningen, men undrar vad det egentligen är som isen tappar för något?

Apropå ingenting så har jag en gåta till er: Vad är det för något som växer nedåt på vintern? Posta svaret om ni kan!

Eftersom Sari på jobbet suktar efter skvaller om vad som egentligen hände på Finlandskryssningen förrförra helgen så känner jag mig nödsakad att posta ett inlägg om det. Plus lite fina bilder från hennes kära hemland och en video från vår hytt där Kenneth börjar sluddra efter bara en (1) drink. Dåligt alkoholsinne?

 

De som åkte var jag, Kenneth, Hasse, Robban, Erik (samtliga från Posten Ulvsunda) och Kenneths kompis Stefan, som åkt ända från Västerås för att kunna vara med. Direkt efter jobbet bar det av till hamnen och Viking Line-båten Gabriella, med destination Helsingfors. Problemet var att det hade varit en tuff arbetsvecka och de flesta var ganska slitna. Efter en stunds krökande i hytten (se videon) så var det dags för middagsbuffé, där vi mellan tuggorna satt och spanade på en hel armé av finska apotekartjejer. Robban lovade att han skulle försöka stöta på någon av de tjusigare damerna, men beslutade sig att vänta till lördagskvällen och då hade tjejerna redan gått av. Resten av fredagskvällen minns jag inte så mycket av, förutom att en berusad Hasse kom in i vår gemensamma hytt klockan fyra på morgonen och dundrade ”Har du gått och lagt dig, ditt jävla helvete?!”. Jag stoppade in öronproppar och försökte somna om. Det var lite svårt eftersom Hasse snart började snarka så kraftigt att hela hytten skakade.

 

Morgonen därpå var Hasse fortfarande festsugen. ”Ska jag knäcka en öl eller sova lite?” frågade han sig själv efter att vi kommit tillbaka från frukostbuffén. Han beslutade sig för det senare och sov sen fem timmar på raken. Jag, Kenneth och Stefan beslutade oss för att undersöka vad Finlands huvudstad hade att erbjuda. Svaret på det var -15, pälsmössor och bistra miner medan vi stretade oss framåt i snödrivorna i jakt på något att skriva hem till morsan om. Höjdpunkterna blev ett besök på McDonalds och lite shopping på varuhuset Stockman, sedan var det dags att ta sig tillbaka till färjan genom en spårvagnstur.

 

När vi återvände till Gabriella vid 16-tiden hade de andra just vaknat och festandet kunde fortsätta. Jag har inte riktigt koll på allt som hände under den andra kvällen, mer än att det var ett jäkla spring fram och tillbaka mellan färjans attraktioner. Först en drink i baren, sedan ner till hytten för påfyllning av öl, upp till diskoteket för att spana lite, iväg till Tax Free för att försöka hitta något fint, tillbaka till diskoteket för att inkassera lite trånande blickar av två finska 60-taggare, tillbaka till hytten för att söka skydd, upp till diskoteket för att på säkert avstånd se Kenneth dansa och sen ner till hytten för att sova, till Kenneths stora besvikelse. Det sista jag minns är att Hasse försökte tala ett finskt fyllo till rätta, då denne ville ta sig in i vår hytt framåt småtimmarna. ”There is too much alcoholic in your body!” gastade Hasse och smällde igen hyttdörren.

 

Innan avfärden hade vi ungdomar skrutit om att vi skulle supa gubbarna under bordet och visa hur man festade på riktigt. Med facit i hand så var det dock alltid vi som blev trötta och gick till sängs först, medan framförallt Hasse och Kenneth aldrig ville sluta partaja. Gammal är äldst, verkar det som.

Jag och reseledaren.


Oldies but goldies.


Robban, eller "Pojken" som han kallas på jobbet.


Erik, alltid med en öl i näven.


Grabbarna kastar blickar åt apotekartjejernas håll.


Uppe på diskoteket. Full fart!


Hasse och Erik njuter av föreställningen.


Kenneth skrämmer små barn på morgonkvisten.


Helsingfors!


Jag framför en känd kyrka som jag tyvärr glömt bort namnet på. Sari kanske vet?


Kalla gubbar.


Silja Line-båt på andra sidan hamnen.


Kenneth tar bilder med sin flashiga systemkamera.


Kredd till oss som städade upp röran som bildats efter två festkvällar i hytten.

Jag gav Kenneth en grogg som var lite för starkt blandad. Den visste var den tog.

Depeche Mode

 

Plats & datum: Ericsson Globe, 31/1

 

Bäst: “World In My Eyes” och “Enjoy The Silence”.

Sämst: “In Chains” är ingen rolig öppningslåt.

 

I söndags gick jag till en Depeche Mode-konsert med lite längre förväntningar än vanligt, trots att jag aldrig blivit besviken de föregående tre gångerna jag sett Basildon-trion uppträda live. Mycket beror på att fjolårets ”Sounds Of The Universe”, bandets tolfte studioalbum, inte riktigt når upp till den höga Depeche Mode-standarden som man är van vid. Där föregående skivan ”Playing The Angel” var en storartad comeback som med all rätt dominerade setlisten senast bandet uppträdde i Globen, så hade alltför många ”SOTU”-låtar borgat för en ganska seg tillställning. Detta verkar bandet ha insett själva och framför därför pliktskyldigt endast fyra låtar från det senaste alstret, vilket blir alldeles lagom. 

 

Annars är det mesta sig likt; sångaren Dave Gahan kastar skjortan en bit in i showen, den huvudsakliga låtskrivaren Martin Gore får sjunga ett par låtar solo, de syntpoppiga fyra första skivorna i bandets diskografi negligeras helt och kvällens toppnummer kommer samtliga från perioden mellan 1986-1993. Visuellt är det en slående snygg show, som alltid när det är Depeche Mode som håller i trådarna. Läckra färgscheman blandas med häftiga bildprojektioner av bandmedlemmarna, och alltid passar det man ser väldigt bra ihop med musiken som strömmar ut ur högtalarna.

 

Det finns ändå lite kritik att dela ut. Martin Gore gör ett fint jobb med sina två avskalade låtar (”Insight” och ”Home”) från den underskattade ”Ultra”-skivan men det blir alltför uppenbart att många använder balladpartiet som en ursäkt för att passa på att gå på toaletten. Samtidigt känns hans ”Dressed In Black” mest som ett enda stort ”jaha?” och inte som en passande låt att inleda med som extranummer efter en kokande ”Never Let Me Down Again” satt punkt för det ordinarie setet. Vidare så gör Dave Gahan på det stora hela bra ifrån sig, men det känns tröttsamt att han inte orkar sjunga refrängerna till låtar som ”Stripped” och ”A Question Of Time” själv, utan lämnar de viktigaste bitarna åt publiken. Och varför bjuder man inte på exempelvis ”Strangelove” eller ”Master And Servant” som man spelade en del live förra året?

 

Bortser man från dessa minuspoäng så är det en mycket väl genomförd show. Triumfen tar vid när den mörka och suggestiva ”In Your Room” dundrar ut över scenkanten efter en dryg timme, fortsätter med den sjukt svängiga bluesrocken i ”I Feel You” och når sin absoluta topp i en smått euforisk tagning av ”Enjoy The Silence”. Med mina relativt lågt ställda förväntningar i åtanke och den publikfriande avslutningen så blir det till slut ännu en mycket inspirerande Depeche Mode-konsert att lägga till handlingarna.

 

Betyg: 4 av 5

 

Låtlista:

 

In Chains

Wrong

Hole To Feed

Walking In My Shoes

It’s No Good

A Question Of Time

Precious

World In My Eyes

Insight

Home

Miles Away / The Truth Is

Policy Of Truth

In Your Room

I Feel You

Enjoy The Silence

Never Let Me Down Again

---------------------------------------

Dressed In Black

Stripped

Behind The Wheel

Personal Jesus

Mina glada DM-kompisar.


Depeche-dags!


Bandet drar igång med "In Chains".


"Wrong".


"Walking In My Shoes".


"Precious".


Martin Gore kör solo.


"Policy Of Truth".


"I Feel You".


"Enjoy The Silence".


"Never Let Me Down Again".

Det händer inte ofta, men ibland hittar jag filmer som jag känner är så releventa att de inte bara är värda ett biobesök - utan två. Det har hänt förut med storfilmerna "Jurassic Park", "Mission: Impossible", "Sagan Om Ringen" och (fast det vill jag helst glömma) den pinsamt dåliga nyinspelningen av "Godzilla" under en språkresa till Wales för tolv år sedan. Nu hände det igen, med "Avatar". Fast den här gången fanns det fog för att köpa biljett en andra gång, då vi den här gången ville se hur filmen ser ut i 3D, något som hoppades över vid första titten.

När vi såg "Avatar" en dag efter premiären i julas så hade jag satt upp väldigt höga förväntningar som filmen inte riktigt nådde upp till. Jag störde mig bland annat på ett par av de ostiga replikerna, klyschorna, den förutsägbara handlingen och att new age-bitarna fick ta alldeles för mycket plats mot filmens slutskede. Oväntat nog så växer filmen vid den andra titten. Den subtila användingen av 3D hjälper såklart till, karaktärerna och miljöerna får ett helt annat djup och det blir lättare att sugas in i Pandoras universum där filmen utspelar sig. Det känns nästan som att man genom bioduken tillåts titta in i ett annat rum, eller om man så vill, en annan värld.

Handlingen bör inte vara helt obekant vid det här laget. Människorna har år 2154 förstört sin egen planet och istället vänt blickarna mot rymden, närmare bestämt planeten Pandora där man börjar utvinna den kraftfulla mineralen Unobtanium, vilket inte gillas av planetens urbefolkning Na'vi. Marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) skickas i en avatarkropp in i djungeln för att tala urinvånarna till rätta, men istället börjar han ifrågasätta vad han egentligen gör där. Att hänga upp sig på att handlingen lånar mycket av "Pocahontas" och "Dansar Med Vargar" känns rätt tröttsamt, då "Avatar" trots allt gör något nytt och fräscht av konceptet. I en tid där de mest inkomstbringande filmerna ("Sagan Om Ringen", "Harry Potter", "Twilight", etc) är baserade på litterära förlagor känns det uppfriskande att en kassasuccé som "Avatar" är så nyskapande.  

När man redan sett filmen en gång så börjar man dessutom uppskatta de positiva sidorna desto mer. Att "Avatar" är det mest spektakulära man någonsin kunnat se på bio råder det ingen tvekan om, men om skådespelarna inte hållit måttet hade det inte spelat så stor roll. Nu är så lyckligtvis inte fallet; stjärnskotten Sam Worthington och Zoë Saldana i huvudrollerna gör sina Na'vi-karaktärer mer levande än vad som borde vara möjligt, medan Sigourney Weaver (som Dr. Grace Augustine) och Stephen Lang (som Colonel Quaritch) får ut mycket av sina biroller. Regissören James Camerons kritik till amerikansk utrikespolitik känns inte direkt lågmäld (med repliker som "Vi ska bekämpa terror med terror" och "Vi har gett dem vägar, utbildning och skolor - men de vill bara ha sin lera") men miljöbudskapet om att allt på planeten består av ett nätverk är desto intressantare.

I dagarna passerade James Cameron sitt eget "Titanic"-rekord när "Avatar" blev tidernas mest inkomstbringande biofilm med sina över 20 miljarder inspelade slantar. "Vem hade kunnat tro det?" utbrast Post-Linus på jobbet häromdagen när nyheten lästes upp på radion. Utan avsikten att verka för dryg och självupptagen så hänvisade jag till mitt blogginlägg "Avatar - största filmen någonsin?" som jag författade i september förra året, strax efter att första trailern dykt upp på nätet. Där skrev jag att "Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet."

Nu vet vi hur det gick.

Jake Sully (Sam Worthington) studerar sin avatar.

Jag gillar den anspråkslösa titeln på Depeche Modes nuvarande världsturné - Tour of the Universe. Lite lagom kaxigt, liksom. Depeche Mode är mitt absoluta favoritband alla kategorier och när de ikväll intar ett fullsatt Globen så blir det fjärde gången i ordningen jag ser dem. Bandet har haft lite motgångar den senaste tiden, sångaren Dave Gahan tvingades i somras operera urinblåsan på grund av en tumör, samtidigt som senaste plattan "Sounds Of The Universe" åtminstone i mina ögon var en lättare besvikelse med Depeche-mått mätt. 

Men ikväll är det knappast de nya låtarna som de flesta åskådarna kommer för att höra. Det är snarare gamla klassiker som "Never Let Me Down Again", "I Feel You", "Enjoy The Silence", "Walking In My Shoes" och "Stripped" som kommer att ge bäst respons, då det är i sådana nummer som Depeche Mode levererar synthrock av allra yppersta världsklass.  

Depeche Mode - kungarna av synthrock.

Kamakura beskrivs bäst som ett slags tidsdokument över Japan, här finns tempel, vacker natur, heliga marker, m.m, och då det bara ligger fem mil utanför Tokyo så är det ett lite billigare (och förvisso mindre känt) alternativ till Kyoto. Enligt uppgift var Kamakura år 1250 världens fjärde största stad med sina 200.000 invånare, vilket känns ganska svindlande när man tänker på hur futtigt det kändes i jämförelse med till exempel Tokyo.

Efter flera tågbyten så nådde vi vår destination, och vi inledde med att besöka Tsurugaoka Hachiman-gu, ett känt tempel som byggdes redan 1063 (tack, Wikipedia!). Här blev vi av en ren slump vittne till ett stort bröllop, där det spelades läskig musik för att skrämma bort onda andar. När det började skymma så åkte vi tåg en bit till, ner till havet och en ö där Tommy lurade i oss att det spökade. Där traskade vi omkring en stund, vi såg inga spöken men Daniel blev skrämd av en katt och det fick räcka. Vi avslutade besöket med en tripp upp i ett utsiktstorn, sedan var det dags att röra sig tillbaka igen.

Eftersom det här var sista kvällen då alla var ute tillsammans så hade jag och mina medresenärer beslutat att bjuda Tommy och Eun Seon på fin restaurang, som tack för husrummet och allt annat. Valet föll på ett ställe i Shinjuku där man beställer in olika sorters kött som man sedan får grilla själva. Det lät som en kul idé på pappret och kanske hade det gått bra om jag inte stoppat i mig en äggburgare (!) i Kamakura innan vi satte oss på det skakiga tåget hem till Tokyo. Jag mådde inte särskilt bra när vi slog oss ner vid bordet, och när menyn visade sig innehålla hjärta, lever, inälvor, tryne och andra delikatesser så blev det lite för mycket. Jag var tvungen att gå på toaletten och skölja ansiktet med vatten en stund, sedan återvände jag och åt i princip bara ris, då jag sedan tidigare är ganska mesig när det gäller sega köttbitar. Kanske inte mitt typ av ställe alltså, men det viktigaste var att Tommy och Eun Seon blev nöjda.

Gågata i Kamakura.



Tommy tog med sin systemkamera på utflykten, ett gäng fina bilder la han ut på sin Tokyo-blogg.


Thomas tog också kort.


Vackert.


Här var det ett par som gifte sig just när vi var där.


Väktare.


Daniel knöt fast sin olycka vid den här väggen och kände genast hur turen vände.


Skymningsdags.


De här palmerna ger inte riktigt sken av hur dåligt vädret var. Blåsigt, regnigt och allmänt jävligt.


Tommy berättade att en av hans kompisar blev bestulen på sin lunch av en av de här hökarna.


Två spöklika figurer på väg ut mot ön.


Eun Seon på den hemsökta ön.


Spooky stuff!


"Coola" effekter.


Lång tågresa hem.


Blade Runner.


På den köttiga restaurangen.


Eun Seon, Thomas och jag. Nedanför oss: hjärta, lever och inälvor.

När man fyller år så förväntas man ställa till med egna festligheter, men med lite smart tajming och flyt kan man gå på någon annans fest under samma period och slippa otrevligheter som krossade glas, nerspillda mattor och irriterade grannar. Linus & Sabinas party i deras lägenhet i Vällingby igårkväll var således inte hållen till min ära, även om jag i hemlighet låtsades det.

Det var kul att träffa brorsans gamla kompisgäng, vissa som jag inte sett på flera år. Viktor pratade jag mest med, då han för bara ett par dagar sedan kom hem från en två veckors semester i Mexiko. Det roligaste var att han inte verkade ha full koll på var exakt han befunnit sig geografiskt sett, det enda han kom ihåg var att han bott bredvid en strand vid havet. "Låg stället på östkusten eller västkusten?", frågade jag. "Du, jag vet inte så noga", svarade Viktor. Hur mycket tequila drack han därborta, egentligen?!

Det var en trevlig fest på det stora hela, mest satt jag och Betty och lyssnade på när Daniel berättade om sina äventyr i diktaturen Vitryssland där han var för två år sedan. Framåt midnatt så plockade Linus fram shotglasen och temperaturen i lägenheten höjdes betänkligt, så då tackade jag och Betty för oss. Senare fick jag höra att Linus grannar framåt småtimmarna knackat på för att framföra synpunkter på ljudnivån, så det kanske var lika bra att man slapp vara kvar då. Ingen skadades och inget gick i alla fall sönder, så på det stora hela verkade det ha varit en lyckad tillställning. Hoppas det blir en ny fest lagom till jag fyller 28 år.

Sömnigt på dansgolvet. Skärpning, Danny!


Eric och Viktor, den senare med Mexikosolbränd stekarbringa.


Betty fyrar av sitt bredaste leende.


"Inga bilder på stjärnan!" Vinberg var Sabinas buttre livvakt under kvällen.


Danson och Betty.


Linus och The Herminator.


Inte ens Linus visste vilka dessa personer var. Oinbjudna gäster?


Mikaela, Sabinas syster, stod som festarrangör.


Jag och min +1.


Viktor skulle ta det lugnt med drickat efter sin Mexikovistelse. Men efter en öl så var bollen i rullning igen.


Brothers in arms.


Mot slutet av kvällen plockades shotglasen fram.

Idag fyller jag 27 år. Hurra! Det har varit ett ganska så lågmält firande än så länge, det blev en spontan födelsedagssång på jobbet imorse och så fick jag en starköl i present av Sari, som tyckte att jag skulle dricka upp den på en gång. Ölen står dock i säkert förvar i mitt kylskåp, får se när jag vågar mig på den. Sedan åt jag en tårtbit som blev kvar från arbetsplatsträffen igår till frukost, för att få lite födelsedagskänsla. Classy!

Eftersom det är min 27-årsdag så känns det passande att jag länkar till Lost Domain-låten som heter just "27", närmare bestämt en liveupptagning från fjolårets upplaga av Emergenza-festivalen, där vi tävlade för ganska precis ett år sedan. Låten handlar om den ökända "27 Club", där legendariska artister som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, Brian Jones och Jim Morrison medverkar. Samtliga har nämligen en sak gemensamt, att de gick ur tiden vid den alldeles för unga åldern 27. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att sälla mig till den skaran, jag har nämligen mycket kvar att uträtta. Håll tummarna för att jag klarar mig.

Och tack för alla grattis-hälsningar som droppat in under dagen, genom sms, Facebook och liknande. I love you all very much!

Lost Domain - "27"

Odaiba sticker ut ganska mycket från de övriga stadsdelarna i Tokyo. Till att börja med så är det en ö i Tokyobukten med en lång strandremsa som man kan vandra längs med, men även för att arkitekturen skiljer sig och för att det är så avslappnad stämning här. Hela gänget (som denna gång inkluderade Tommys skolkamrater Johan och Sebbe) tog den förarlösa monorailen ut till Odaiba och traskade sedan runt i solskenet och spanade in omgivningarna. Medan vi väntade på att klockan skulle bli fem så att inträdesbiljetten till Sega Joypolis skulle sjunka i pris så satt vi och krökade medan vi blickade ut över den vackra solnedgången. Roligast blev det när en överförfriskad Daniel skulle förklara för Eun Seon hur julfirandet gick till hemma hos honom när han var liten (se första videon).

 

Joypolis är en slags hybrid mellan arkadhall och nöjesfält, och då det är legendariska speltillverkaren Sega som ligger bakom det hela så är det ett måste för alla med lite koll på tv-spel. Timmarna bara flög iväg när vi bland annat testade på att köra ett arkadracingspel där man satt i riktiga bilar som krängde fram och tillbaka eller körde trekamp där det gällde att springa fort på ett löpband i grenarna 100 meter, 100 meter häck och längdhopp (Tommy vann, jag kom tvåa). Tveksammaste attraktionen var en tolkning av Prison Break där man sprang omkring i mörkret i ett fängelse med en tokig tjej som förklarade på japanska vad som hände, medan den klart roligaste var den när man i par stod på någon slags snowboard och försökte synkronisera sitt hoppande för att få mer poäng (se andra videon).  

 

Sega Joypolis i all ära, men avslutningen var ännu mer storslagen. Odaibas pariserhjul ska enligt uppgifterna vara världens högsta, vilket jag definitivt inte tvivlade på där jag med skakiga knän stod i kön tillsammans med Eun Seon, Thomas, Daniel och Emilio i väntan på att få stiga in i vår alldeles egna kabin. Peter tvärvägrade åka, så Tommy fick ta med honom in i en arkadhall istället. Man kan lugnt säga att den hisnande utsikten var spektakulär så att det räckte och tog andan ur oss alla. Eftersom inget skulle kunna toppa den upplevelsen så kände vi att det fick bli den perfekta avslutningen på en mycket lyckad dag.

På väg till Odaiba.


På den förarlösa monorailen. Futuristiskt!


Jag och Peter fick inte plats vid det coola bordet. Surt, tyckte Peter.


Vi klämde in en snabb visit till New York.


Daniel fick äntligen träffa sin stora förebild...


...medan jag gick in i en affär där de endast hade prylar för katter. Nischat!


Eun Seon var på gott humör.


Solnedgång #1.


Solnedgång #2.


Bron till fastlandet.


Sega Joypolis.


Världens högsta pariserhjul.


En förbluffad Eun Seon och en helcool Danny.


Utsikten var det såklart inga större fel på.

Daniel försöker berätta en julhistoria... men Eun Seon förstår inte.

Vår favoritattraktion på Sega Joypolis.

Det är lustigt att man med vissa låtar minns precis var man befann sig och vad man gjorde när man hörde dem för allra första gången. Till exempel så läste jag en gång ett rykte om att alla minns när de hörde Outkasts megahit "Hey Ya" för första gången, och det stämmer faktiskt in på mig, då jag mycket väl kommer ihåg att jag stod och sorterade brev på postkontoret i Hässelby när den dök upp på radion.

Natten till i söndags, klockan halv fyra på morgonen för att vara exakt, då vi satt i bilen på väg hem från Calles Wii-kväll så hörde jag "Heartkiller", nya singeln från finska rockbandet HIM, för första gången. Larsson var inte särskilt imponerad, men själv kände jag direkt att det här var en låt som jag inte skulle tröttna på i första taget. Det händer saker hela tiden, refrängen är smått fantastiskt och den snygga produktionen är fylld med bedårande 80-talssynthar. Det kanske inte är någon blivande klassiker, men singeln får mig verkligen att längta efter det kommande albumet Screamworks: Love In Theory And Practice, som frontmannen Ville Valo i senaste Close-Up Magazine beskriver som "ett möte mellan A-Ha och Foo Fighters" eller som "Depeche Mode runt 'Violator' i krock med Guns N' Roses".

Låter mycket lovande, om ni frågar mig. Release i Europa blir det den 8 februari.

Eftersom det var en sådan lyckad nyårsafton senast hos Larsson (med bråk, intriger, bruten vänskap, en krossad spegel, m.m.) så tyckte alla att en repris var på sin plats, därför blev det ännu en gång som vi hurrade in det nya året på Formansgränd i gamla, goda Hässelby.

 

Jag och Danny förfestade lite hemma hos mig först, genom att dricka vin och titta på min Dark Tranquillity-DVD som jag fick i julklapp. Detta gjorde mig glad och pigg, medan Daniel blev ganska så nedstämd av den (enligt honom) deprimerande dödsmetallen. Vid halv tio-tiden anlände vi till Larssons herrgård, och de flesta av våra kära vänner var redan på plats. Larsson hade aviserat innan festen att han ville ha ett ”lugnt och städat” firande, men det kanske var lite för mycket önsketänkande när ett nytt decennium stod och knackade på dörren. Sedan gör man det väl inte direkt lättare för sig om man bjuder in den älskvärde men ack så vildsinte CJ till festligheterna. Innan kvällen var slut hade han bland annat hunnit med att riva ner några posters från väggarna, ge Daniel en örfil, slita upp i princip alla på dansgolvet och även stjäla Erikas bälte.

 

Under firandet 08/09 så splittrades gruppen i två fraktioner när vi skulle gå ut och titta på fyrverkerierna, men den här gången gick vi i samlad trupp ut till bron som går över Bergslagsvägen mot Johannelundstoppen. Där stod vi och skålade länge och väl, medan det smällde ordentligt runt omkring oss och diverse raketer lyste upp januarihimlen. Ett par barnfamiljer tittade förskräckt på (de undrade väl vem CJ var) men vi hade i alla fall den goda smaken att inte riskera allas säkerhet genom att skjuta några raketer, vilket i onyktert tillstånd som bekant kan vara direkt livsfarligt.

 

När vi kom in i värmen igen var folk glada och danssugna, så det blev en hel del studsande på dansgolvet, främst till några gamla Michael Jackson-hits, såklart. Jag hörde till dem som stannade till sist och inte lämnade festen förrän vid fem-snåret, då en liten popcorn-incident fick Larsson att deklarera att festen var slut. Men det var ändå ett väldigt lyckat nyårsparty, och jag som druckit med måtta under kvällen kunde vakna upp till det nya decenniet utan någon huvudvärk alls, konstaterande att det nu är dags för en lite vuxnare (inte tråkigare!) Niklas att ta sig an världen.

 Fotnot: Inga speglar skadades under nyårsfirandet.

Erika manar på Daniel och oss andra att röra oss utåt - klockan är snart tolv!


På väg mot skådeplatsen för fyrverkerierna.


Boom Boom Pow!


Här skålade vi i champagne och tittade på raketerna.


Oroliga barnfamiljer.


Dansgolvet. Till höger visar CJ och Ahlin upp sin berömda pardans.


Även Daniel hade några nya moves att visa upp.


Anna och Morten buggar loss.


Betty tar en paus från dansgolvet.


CJ hypnotiserar Erika för att kunna stjäla hennes bälte... och lyckas!


Jag blev lite trött framåt småtimmarna. Betty tröstade så gott det gick.


Calle har just levererat något spektakulärt skvaller till en smått chockad Bella.


Karl hade blivit av med sin whiskeyflaska och behövde hjälp att spåra den skyldige. Daniel åtog sig fallet.


Larsson och hans högra hand Sammy såg till att folk inte stökade ner eller blev för fulla.


Betty berättade att hon i allra sista stund bestämde sig för att gå på festen. Tur för mig det, annars hade jag inte haft någon att dansa med!

För mig så signalerar julen traditioner, familjen och hög mysfaktor. Julen 2009 blev mycket riktigt en ganska så traditionell jul, dock med ett par nya inslag. Det började i vanlig ordning med julfrukost hemma hos mamma, pappa och Linnea på Drivbänksvägen (Linus knep mandeln i julgröten) följt av en rask promenad ner till Berghamns brygga, där ett tiotal änder ivrigt väntade på att få tugga i sig lite formbröd. Sedan vidare till mormor, morfar och morbror Peter på Grönbetesvägen, där det åts sju sorters kakor, tårta, glass och fruktsallad.

 

Efter den sockerchocken var det på sin plats med ytterligare en promenad, denna gång hem till Drivbänksvägen lagom till Kalle Anka som i vanlig ordning drog igång klockan tre. Jag, Linus och Linnea tyckte vi kunde testa något nytt och titta på Anna Anka istället, men pappa ville se Kalle och då blev det så. Lagom till att det är slut så är det julmat som gäller, denna gång med ett nytt inslag i form av kräftsill (tack, mamma!). Medan vi smälte maten så kikade vi på den där sentimentala dokumentären om en familj med änder som försöker hitta rätt i Tokyo, vilket blev lite intressantare än vanligt i år då jag själv för ett par månader sedan traskade omkring precis där allt utspelade sig.

 

Sedan är det såklart dags för själva julklappsutdelningen. Förra julen införde vi det kontroversiella beslutet att låta en familjemedlem i taget öppna ett paket, för att sedan låta nästa person öppna något, allt för att dra ut på det roliga. Det konceptet fortsatte vi med även denna gång, med påföljden att pappa somnade till en 4-5 gånger, men på det stora hela är det en kul idé. Det mest oväntade var för övrigt att det var jag som fick flest julklappar, när pappa öppnat sin sista så hade jag fortfarande fyra paket kvar, vilket delvis berodde på att Erika och Ahlin gjorde ett gulligt gästspel några timmar tidigare med tre paket till mig. Jag kan inte räkna upp allt jag fick, men några av höjdarna var en jättesnygg skinnjacka, DVD-filmen Inglourious Bastards, en stekspade, en förbandslåda med huvudvärkstabletter och sådant, Lady Gagas nya skiva, två shotglas, en Level-tidning, Filip & Fredriks nya bok, Sagan Om Ringen-trilogin på DVD, senaste M83-skivan och ett par fingervantar.  

 

Juldagen bjöd på lite nyheter i programmet, då jag inte som vanligt låg hemma och jäste på soffan efter för mycket julmat, utan istället var ute på stan och slog runt. Tillsammans med Danny, Nathalie och födelsedagsbarnet Larsson intog vi först indiegayklubben Knast och när den sedan stängde klockan ett drog vi vidare till Pub Anchor, där jag inte varit på evigheter. Det var lite nostalgiska känslor i luften när vi var tillbaka på stället där vi förr i tiden brukade hänga flera gånger i månaden, samtidigt som jag konstaterade att många inte tar det här med juldagsfirande på så stort allvar. Bland annat så stötte jag på brorsans gamla arbetspolare Mäki, som undrade var ”Linus-toffeln” höll hus.

 

På annandagen var allt som vanligt igen, dock. Detta innebär middag (lax, såklart) på Drivbänksvägen med mormor, morfar och morbror Peter, samt Premier League-fotboll på tv. Det är kul med förändringar, men för mycket ska man kanske inte ändra på för att julsjälen ska förbli intakt.

Farsan äger Berghamns brygga med sin pondus.


Linnea matar änderna... med händerna.


"Ska jag se Kalle Anka eller Anna Anka?" Morfar grubblar.


Familjen ser på Kalle Anka. (Läs: Linus löser korsord, Linnea knapprar på datorn och pappa sover.)


Det blev en gran och lite klappar även den här gången!


Gizmo kollar vilka julklappar som är hans.


Tagen på bar gärning, mister!


Julmiddag och då måste alla vara glada.


Linus öppnar julklappar.


Gizmo var tvungen att vara med och umgås även fast han inte ville.


En av mina bästa klappar - en Wacken Open Air-julgranskula! Granen blev genast lite hårdare.

Av många saker som Tokyo är världsberömt för så är Tsukijimarknaden kanske den mest framstående. Under några oerhört intensiva timmar tidigt på morgonen så rensas det fisk från de japanska haven, det hålls en enorm tonfiskmarknad och det är stressade människor precis överallt. Låter väl som den perfekta turistattraktionen? Tommy rekommenderade att det var värt att gå upp i ottan för att se detta spektakel, så då gjorde vi just det.

 

Första försöket: Jag, Peter, Thomas och Daniel fick anstränga oss för att gå upp medan Eun Seon och Tommy fortfarande sov, men så fort vi hoppat på en tunnelbana så kändes det redan bättre och förväntningarna började byggas upp. När vi väl kom fram till marknadsplatsen så möttes vi dock av en tom parkeringsplats och ett gäng turister som planlöst irrade omkring med kartor i händerna. En besviken ”Var det här allt?”-känsla började infinna sig, så vi beslutade oss för att läsa det finstilta i min guidebok. Där stod det att marknaden var stängd två onsdagar i månaden och självklart hade vi prickat in en sådan dag. Eftersom klockan bara var halv sju så var allt i Tsukijiområdet stängt (till och med parkerna!) men av ren tur så vändes nederlaget till en sorts triumf när vi istället snubblade över det kejserliga palatset, fast det är en annan historia.

 

Andra försöket: Efter att ha bommat vår första chans så såg vi verkligen till att inget gick snett under det andra försöket. Efter att ha dubbelkollat alla detaljer så for vi iväg, och denna gång blev det succé. Den omtalade tonfiskauktionen hölls alldeles för tidigt för att vi skulle kunna ta del av den, men det fanns mycket annat att se. Inne i enorma lagerlokaler så jobbades det för fullt, vi försökte att inte vara i vägen så gott det gick i de trånga korridorerna (såphala efter inälvor och fiskrens) medan truckar och stressade arbetare skyndade förbi. Undrar förresten hur man skulle reagera om det jämt och ständigt var massa turister närvarande på ens egen arbetsplats, som tog fotografier och studerade allt man gjorde? För ett par år sedan så infördes det faktiskt ett temporärt förbud mot turister på marknaden, efter att alltför många varit för närgångna mot fiskarna och tagit bilder med blixt under aktionen, till exempel. Vi tänkte inte vara dem som såg till att förbudet infördes på nytt, så vi höll låg profil och försökte koncentrera oss på att inte bli överkörda. Skylten ”We are not held responsible for the safety of tourists” säger väl det mesta om säkerheten på marknaden.

 

När vi väl undkommit det mest hektiska området av marknaden så började vi bli hungriga, så vad passade bra då om inte lite färsk fisk direkt från hamnen? Vi traskade omkring en stund innan vi lyckades hitta det minst dyra sushistället, med planen att jag och Busbröderna skulle dela på två portioner. Den planen hade dock restaurangägarna förutsett, då det med stora och tydliga bokstäver stod ”PLEASE ORDER ONE MEAL FOR EACH PERSON” i menyerna. Men det gjorde inte så mycket, för även om sushin var hutlöst dyr (160 kr för en normal portion) så var det bland det godaste man ätit, och jag, Peter och Thomas var mycket belåtna efteråt. Daniel också, även fast han nöjde sig med att dricka ett glas vatten.

Morgontrötta medresenärer.


Försök ett: FAILED.


Försök två: SUCCESS!


Mycket fisk att rensa, så lite tid.


Bröderna förevigar räkdisken.


Arbetarna jobbade på, helt oberörda inför faktumet att de skulle hamna här på bloggen så småningom.


Någon som är sugen på tentakler?


Ur spår, för helvete!


Dyr sushitallrik (typ 12 kr per bit) men åh, så gott.


Peter testade en annan rätt som också var jättegod.

Tonfiskar är riktigt enorma, när man tänker på det. Typ som lite mindre hajar.