Outer Heaven

I somras var brorsan uppe i Arvidsjaur och fiskade, men det var inte förrän alldeles nyligen som jag fick se några bilder från spektaklet. Det som genast slog mig var att Linus på en bild ser exakt ut som liemannen på omslaget till powerdödsbandet Children Of Bodoms bästa skiva "Follow The Reaper". Children Of Bodom är det finska bandet som tog sitt namn från Finlands i särklass mest kända mordfall, där tre ungdomar blev mördade vid Bodomsjön 1960. Den fjärde ungdomen klarade sig med svåra skador och har länge misstänkts för morden, men han friades nyligen från alla anklagelser. En riktigt ruggig historia som verkar förbli olöst.  

Bildbevis på liknelsen, säger ni? Varsågoda.

Linus på fiskesemester i Arvidsjaur.


Children Of Bodoms skiva "Follow The Reaper".

"There's a lot of anxiety here." (Jag till en tjej från New York angående stämningen på Beat Café klockan tre på morgonen.)

Efter att ha konfererat med mina medresenärer så visade det sig att vi var hyfsat överens om att fredagen den 23 oktober var den allra bästa dagen i Tokyo. Det var den första hela dagen i staden (vi anlände på torsdagens förmiddag), vi hade kommit in i rytmen, allt var fortfarande väldigt nytt och spännande, vi fick privilegiet att hänga med Tommy och Eun Seon hela dagen, m.m. Detta var innan jag började gå runt och ha smygångest över att det snart var dags att åka hem igen.

Efter att vi under dagen traskat runt i Shibuya så gick vi in i en spritbutik (inget Systembolag här inte) och inhandlade nödvändigheter, sen bar det av till Yoyogiparken. Där spenderade vi flera timmar med att dricka och äta chips, ha det mysigt och lyssna på musik. Jag försökte förklara för Eun Seon varför japanska parker är så mycket bättre än svenska (i grund och botten: fler trevliga småbarnsfamiljer och färre parkbänksalkisar) och helt plötsligt hade det blivit mörkt ute. Det var dags att röra på sig.

Är det något man förknippar med Tokyo så är det väl alla dessa karaokebarer som man sett i filmer och sånt. Det bästa var dock att vi istället hyrde ett eget rum där man för ett fast pris dessutom fick beställa in hur mycket (alkoholhaltig) dryck man ville. Lägg till detta sköna soffor, en stor tv och ett låthäfte lika tjockt som en telefonkatalog och succén var given. Två timmar har aldrig gått så snabbt som när vi under berusade former tog oss igenom hits av bland andra New Order, Aqua, L'arc En Ciel och Beastie Boys. Två videoklipp lägger jag upp, men om ni vill se när jag gapsjunger In Flames-numret "The Mirror's Truth" så får ni komma hem till mig och titta, för det är för pinsamt för att hamna på YouTube. 

När vi traskade ut från karaokehotellet så funderade jag över varför det är så att vissa japanska påhitt (som det här med karaokerum + oändligt med sprit) aldrig skulle fungera i vårt kära hemland Sverige. Det enda man ser framför sig då är vandaliserade rum och folk som ligger utslagna på golvet, och det har jag väldigt svårt att se några japaner lyckas med. Antingen mörkas det mycket, eller så är det japanska folket helt enkelt mycket mer disciplinerade med sitt drickande (den enda misslyckade fyllan jag såg var en tjej som kräktes utanför McDonalds - vilket kanske berodde på en dålig hamburgare snarare än för mycket sprit?). 

När Eun Seon åkte hem så gick vi grabbar till Tommys stammishak Beat Café, där det spelas mycket svensk musik och är allmänt trevlig stämning. Efter två (helt onödiga) Smirnoff Ice så kändes det tyvärr som att kvällen var över för min del, och vad som hände sedan hoppar jag nog över att ta upp - min mamma läser trots allt den här bloggen. Ni får fråga mig snällt så kanske jag berättar.   

En av gågatorna i Shibuya, med McDonalds och Burger King på ungefär en armlängds avstånd.


En undergroundaffär, med flera hyllor med bara spelsoundtracks. Jag rekommenderar min Spelmusik.net-kollega Johan att ta en titt här när han nu bestämmer sig för att besöka Tokyo.


Parkhäng i Yoyogiparken.


Tre sköna killar.


Nyköpt tröja, då passar han på att posera.


Mörkret lägger sig över parken, men vi sitter kvar.


Tommy sjunger karaoke - på japanska! Stilpoäng.


Myshörnan där det dracks (utspädda) drinkar.


Vilken inlevelse, vilka röster!


Sverige representerades av dessa göteborgare. Jag och Danny ägde låten.


Alla bra barer måste ha en maskot. Här är Beat Cafés.


Det här rummet besökte vi ofta.

Beastie Boys - Intergalactic. Mycket skratt, lite rap.

New Order - Bizarre Love Triangle. Tokyoresans lyckligaste fyra minuter.

Idag är det fredagen den 13. Som av en händelse har årets skräcksensation i filmvärlden, lågbudgetrysaren Paranormal Activity, premiär i Sverige just idag. Jag ligger som vanligt steget före och såg den här filmen när jag var i Tokyo för ett par veckor sedan. Då hade jag ingen aning om vad det var för en film och undrade mest vad det var för mesigt strunt som Tommy hade tankat ner. När jag två timmar efter att filmen tagit slut fortfarande låg och skakade medan jag stirrade i taket så var jag av förklarliga skäl inte lika kaxig längre… men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

 

Historien följer paret Micah och Katie vars hus hemsöks av en demon, vilket inledningsvis yttrar sig i dörrar som slängs igen, fotspår utanför sovrummet, viskningar, etc. Gradvis blir det mycket, mycket värre. Det fiffiga är att filmen är gjord som en fejkad dokumentär med materialet som Micah samlat på sig med sin nyköpta videokamera, lite som i Blair Witch Project. Skillnaden är att detta är så otroligt mycket otäckare. Så fort nattscenerna tar vid så är man på helspänn, för man vet att något väldigt läskigt kommer att inträffa, och det som gör det så obehagligt är att man egentligen aldrig får se vad eller vem som trakasserar paret. Tittarens fantasi bestämmer hur läskigt det blir.

 

Så där låg vi i vårt pojkrum och såg filmen, och ingen var särskilt munter när eftertexterna började rulla. Allra minst jag, som föreslog att vi skulle spela lite Ultra Bomberman för att lätta upp stämningen. Det förslaget gäspades bort, och till mitt stora förtret så verkade alla somna nästan direkt. Själv låg jag och reagerade på allt jag hörde, varenda häftig snarkning, varenda jämrande från Daniels garderob, varenda knarrande ljud utifrån köket. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick samla mod för att våga gå på toaletten, så skärrad var jag.

 

Paranormal Activity trycker på precis alla skrämselknappar som jag reagerar på, därför är det förmodligen den läskigaste film jag sett. Jag har aldrig några problem med filmer om monster, seriemördare, vampyrer eller varulvar, men spöken har jag väldigt svårt för. Jag brukar alltid annars påstå att jag inte tror på spöken, men det kanske blir en aning motsägelsefullt då jag är så rädd för dem?

”When Daniel is sad, I am happy.” (sagt av Eun Seon angående Daniels tandvärk.)

 

Minami Asagaya var delen av Tokyo att lägga på minnet, då Tommys och Eun Seons lägenhet låg där. Det låg en bit västerut om själva stadskärnan, med ungefär en kvart från Shinjuku och en halvtimme till Shibuya. Lite som en japansk motsvarighet till Hässelby, fast oändligt mycket coolare. Hur många arkadhallar finns det i Hässelby, liksom? I Minami Asagaya fanns det typ tre, fyra stycken.

 

Nåväl, lägenheten då. Eun Seon hade sitt eget rum och vi andra flyttade in på golvet i Tommys rum. Daniel stuvade vi in i garderoben. Något som man direkt fick lära sig var att det mesta drivs av gas, vare sig det gäller diskvatten eller dusch. Att ta en dusch var till en början lite bökigt, då man först var tvungen att sätta på gasen, sedan vattnet, sedan när man väl fått en gnista var man tvungen att veva igång alltihop för att få en låga, sedan var man tvungen att välja exakt hur varmt man ville ha det. Funkade väldigt smidigt när man väl fått träna ett par gånger.

 

Maten var överlag väldigt bra i Tokyo, men själva frukostdelen fick jag aldrig riktigt grepp om. Jag som är van vid yoghurt, filmjölk och smörgåsar hade det inte så lätt, i Tokyo så är det nämligen ris med tillbehör som gäller. Det blev snarare så att jag hoppade över frukosten och tog en rejäl lunch istället. Det funkade oftast bra, åtminstone de gånger vi åt på den makalösa curryrestaurangen.

 

Själva lägenheten blev snabbt en fundamental del i själva vistelsen. Det var här vi laddade våra batterier, samlade tankarna, gjorde upp planer, ställde in planer, spelade PS3 (Ultra Bomberman och Stardust), tittade på film innan läggdags (Basket Case-sviten kommer jag aldrig att glömma), krökade och åt väldigt god mat som Tommy eller Eun Seon lagade. Det var som det andra hemmet vi alltid letat efter.

Vi tog med oss presenter från Arlanda. Här tar Eun Seon sin allra första Pez-godis. Ett stort ögonblick.

Fem öl per kväll hörde inte till ovanligheterna för Daniel. Inte konstigt att han däckade först hela tiden!

En stirrig man äter koreansk mat.

Tommy och Eun Seon i samspråk.

Den omtalade duschen.

Daniel i garderoben AKA gaskammaren. Rysligt!

Dessa "Strong Sevens" var billiga, smakade lemonad och innehöll 8%. Hade dessa funnits i Sverige hade jag varit alkoholist idag.

Daniel tackar gudarna för att det äntligen är läggdags.

Curryrestaurangen. Mycket ångest i bakgrunden?

Minami Asagaya, på väg till tunnelbanan.

Vårt bostadsområde.

Vårt hus! <3

Koreansk finmiddag. Tyvärr blev flera av oss lite dåliga i magen dagen därpå.

Vi spelar Stardust... och Peter blir arg!

Tokyo. Första kontakten med mina drömmars stad blev både stark och omtumlande. Två besök till världsmetropolen Bangkok borde ha gjort mig förberedd, men Tokyo skiljer sig ändå så markant från allt man tidigare sett att överrumplingen blir total. Upplevelsen kan nästan beskrivas som ett möte mellan favoritfilmerna Lost In Translation och Blade Runner, fast utan Scarlett Johanson och replikanterna.  Och du är mitt i det.

 

Det jag gillar med Tokyo är att allt är så överdrivet hela tiden. Man går verkligen in för allt med hundra procent, vare sig det gäller att arbeta hårt eller att roa sig. Efter två veckor i staden så börjar man dra sina egna slutsatser kring varför staden är som den är. Till exempel så stoltserar Tokyo med ett stort antal mäktiga grönområden där det är behagligt tyst, som kontrast till de mest hektiska distrikten där ljudnivån är bedövande hög. Man förstår att parkerna finns där av ett syfte, för att man ska kunna fly undan vardagsstressen. Likaså är de flesta reklamaffischer väldigt lekfullt utformade och varningsskyltar kan prydas av små gulliga djur, vilket säkert känns åtminstone lite upplyftande när du som kostymprydd affärsman sitter på tunnelbanan på väg hem efter att ha jobbat över fyra timmar.

 

Jag tar med mig många minnen från Tokyo, fast kanske inte alltid sådana som man på förhand trott. Science fiction-arkitekturen, det hisnande klädmodet, de storslagna parkerna och de glimrande neonljusen i all ära, men de små ögonblicken som konversationerna på japanska/svenska/engelska/koreanska vid middagsbordet och filmkvällarna gav mig precis lika mycket. Tanken är att jag de närmaste dagarna ska försöka sammanfatta det jag gillade allra bäst, men självklart ska vi för den sakens skull inte förringa flopparna och de pinsamma ögonblicken. Det blir lite av allt, helt enkelt.  

Fräck design på den här skyskrapan.


Lång tågfärd på utflykt utanför Tokyo.


Himmelskrapare.


Två coola isbjörnar.


Vy över Tokyo.


Hård kille i Hama Rikyo-parken.


Lilla Eunsie.


Koreansk finmiddag.


Tommy provar lyckan på en av stadens miljontals Pachinko-maskiner. Det gick dåligt.


Daniel iförd partydräkt.

Alright, jag är tillbaka från Tokyo. Hemresan var lång och utdragen: först en kvart med t-banan till bussterminalen, sedan buss i en och en halv timme till Narita Airport, följt av en 11 timmar lång flygresa till Köpenhamn för mellanlandning, ett andra flyg på en timme till Arlanda och avslutningsvis skjuts hem till Hässelby av Big K. Har inte riktigt full kontroll på jetlagen, vaknade klockan tre i natt och var pigg och hungrig, men det ger sig nog snart. Snart är det dags att gå till jobbet, men först ett omnämnande till några av mina närmaste vänner som gjorde de här två veckorna så sagolikt minnesvärda.

Tack således till Tommy (för kunskapen), Eun Seon (för matlagningen), Busbröderna (för sammanhållningen) & Daniel (för skratten). Det här måste vi göra om.

Vad är nu detta, ett blogginlägg? Sugoi! Har hört mycket bra J-pop under min vistelse här i Tokyo - här är min favorit just nu, "Chocolate Disco" med tjejgruppen Perfume. Till och med Thomas, som milt uttryckt tycker ganska illa om den här typen av musik, har medgett att låten "har något". Måste leta upp skivan innan jag far hem igen.

Om bara ett par minuter blir jag upphämtad av Big K (Daniels far), sedan bär det av till Arlanda, vidare till Köpenhamn och om lite mindre än ett dygn är jag framme vid slutdestinationen Tokyo. Jag kommer förmodligen att låta bloggen vila under de två veckorna jag är borta, men ni följer mig väl på Twitter under resans gång?

Sayonara!

Igår var jag och Larsson hos Erika hela långa dagen för Lost Domain-relaterade sysslor. Det regnade och blåste kallt, det vill säga ett perfekt väder för att leta upp bryggor! En av många idéer vi har till ett kommande albumomslag innefattar en brygga, så vi gick längs med vattnet med Ahlins pappas systemkamera och letade tålmodigt. När vi äntligen var klara så drog vi oss tillbaka till den varma lägenheten, där vi först lagade mat och sedan började redigera bildskörden. Eller egentligen var det mest Erika som jobbade hårt, jag och Larsson tittade istället på Judas Priest-dvd:er och kom med expertråd när det krävdes. Väldigt kul och inspirerande att resultatet (som ni får vänta lite på) blev så bra!

Jag tog också lite bilder, så varsågoda:

Huvudstabron.


Under the bridge.


Vid ett vägskäl.


Fotografen och en man med paraply.


Klart godkänd utsikt.


Äntligen - en brygga!


Fotoredigering och kakor.  


*?*

Här kommer en liten avrundning av Thailand-texterna, med bitar som jag av olika anledningar inte nämnt någonstans ännu.


Bästa förfestmusiken på Calles mp3-spelare: Lady Gaga – ”Pokerface” (alltid)

 

Tre andra sköna låtar på Calles mp3-spelare: Fronda – ”Tusen Indianer”, Akon – ”Beautiful”, Kenta – ”Min Bil”

 

Antal Harry Potter-skämt dragna av thailändare på min bekostnad: 1 st.

 

Tre populäraste kortspelen: Plump, Vändtia, Norsk Dam

 

Tre andra populära spel: 4 i Rad, Lumines (PSP), Jenga

 

Bästa restaurangen: Hard Rock Café (två besök!)

 

Sämsta restaurangen: Blues Bar (i år igen)

 

Tre låtar som thailändare gillar över allt annat: Eagles – ”Hotel California”, John Lennon – ”Let It Be”, The Cranberries – ”Zombie” (eller allt med Creedence Clearwater Revival)

 

Antal Niklas-vinster över Calle i 4 i Rad: typ 17 st.

 

Antal Calle-vinster över Niklas i 4 i Rad: typ 43 st.

 

Antal Niklas-vinster i Plump: 3 st.

 

Antal Calle-vinster i Plump: 2 st.

 

Bästa alkoholupptäckten: Spy Wine Cooler (finns den ens i Sverige?)

 

Tre snuskigaste drinknamnen: ”Sex On The Beach”, ”Slippery Nipple”, ”Orgasm” (jag vågade inte prova någon av dem)

 

3 Sega Stunder:

 

Ahlins blodiga armbåge (Jag hade lagt mig för att försöka sova, då en stupfull Ahlin klättrade upp i min säng för att ”tala allvar”. Innan dess hade han dessutom ramlat i backen och skrapat upp armbågen, vilket resulterade i ett gäng blodfläckar på mina lakan. Riktigt segt.)

Solbrännan (Jag har redan tagit upp detta, men måste ändå understryka hur jobbigt det var att med en extremt elak solbränna dela rum med tre inte särskilt förstående och leksugna killar.)

Hyddorna på Lonely Beach (Att det inte riktigt var vad vi tänkt oss är ett understatement.)

 

3 Härliga Höjdpunkter:

 

Grodan (Vi lekte i poolen en kväll, när jag blev kissnödig. Inne på utetoaletten var det mörkt, så jag fingrade på väggen efter en lysknapp och kom åt någon stort och slemmigt. Sedan känner jag hur saken (grodan) hoppar iväg, upp på mitt huvud och sedan ner på golvet och iväg. Jag tror att jag skrek som en liten flicka.)

Calle ber mig att inte titta på honom (Jag delade dubbelsäng med Calle på Koh Chang. En gång vaknade jag upp mitt i natten, vände mig om och möttes av en stirrig Calle-blick. ”Titta inte på mig!”, väste han. ”Okej”, mumlade jag och somnade om. Kvällen därpå frågade jag Calle om det verkligen hände, eller om jag drömde. Det hände tydligen.)

Chokladcroissanterna på Prince Palace Hotel (Ljummen filmjölk på Koh Chang kändes rätt fattigt i jämförelse.)

Tack för den här gången.

Mot slutet av den tre veckor långa resan så var vi tillbaka där allt började – Bangkok och Prince Palace Hotel. Nu hade vi chansen att ta itu med ouppklarade affärer, som till exempel det omtalade Grand Palace, som vi två veckor tidigare misslyckades med att hitta när vi försökte promenera dit från PP. Den här gången tordes vi inte chansa, utan jag, Ahlin, Larsson och Erika tog taxi dit (trots att man försökte lura i oss att palatset var stängt på grund av de rådande demonstrationerna, som just denna dag började ta fart på allvar).

 

På väg in i palatset stötte vi på en gammal farbror som erbjöd sig att guida oss runt för en ganska så saftig summa. Vi blev imponerade när han (efter att vi avslöjat att vi kom från Sverige) berättade att han hade guidat självaste Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia genom palatset, men beslutade ändå att söka lyckan på egen hand. Dels så hade pengarna börjat sina rejält vid det här laget och då får man dra ner på saker som guidade turer, plus att risken självklart fanns att mannen hade hittat på allting.

 

När det väl var dags att kliva innanför murarna så visade det sig att det kostade ganska mycket pengar för turister att besöka palatset, vilket verkligen gjorde oss tveksamma. Efter en stunds betänketid så var det någon (förmodligen jag själv) som tog beslutet att vi trots allt skulle gå in. Hur ofta är man i Bangkok, liksom? I efterhand är jag väldigt glad att vi betalade och gick in, för Grand Palace var en av de absolut häftigaste platserna jag sett i hela Thailand. Det var verkligen som att gå omkring i en liten stad av guld, och det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det var en passande avslutning på tre sköna veckor. Bilderna får tala för sig själva.

 

Slutligen, 5 saker som jag gärna vill göra nästa gång jag är i Bangkok:

 

*Gå på thaiboxning

*Se Wat Pho - den vilande Buddhan

*Besöka en flytande marknad

*Gå på nattklubb

*Åka Skytrain

Här var det inte bara vi som var turister.


En liten del av Grand Palace.


Riktigt guld eller inte? Larsson kontrollerar.


Många mäktiga byggnader, inuti denna fick man tyvärr inte fotografera.


En vakt av guld.


A donut.


Larsson var mycket imponerad av palatset.

Grand Palace.

När det blev för segt uppe vid huset (och det blev det) så tog vi mopparna och åkte någonstans, förslagsvis ner till ”byn”, eller staden som det kanske snarare är. Ställen värt att lägga på minnet är restaurangen, massagestället, tvätteriet, internetcaféet och 7-11. Annars har Soi Dao inte så himla mycket att erbjuda för turister, om man bortser från nationalparken med vattenfallet som ligger en bit bort.

 

Internetcaféet hängde vi ganska mycket på, mest för att det var så sjukt billigt. Ljudnivån var dock snudd på olidlig, eftersom det var mängder med kids som hängde där och spelade spel utan att använda hörlurar. Lite spännande blev det en gång när alla datorerna helt utan förvarning bara dog, just när man höll på att författa ett längre mejl. Vi trodde först att det bara var internetcaféet som drabbats, men det visade sig att hela byn var strömlös. Invånarna verkade dock hyfsat vana, och eftersom incidenten inträffade mitt på dagen så blev det aldrig särskilt dramatiskt, inte mer än att 7-11 tillfälligt fick stänga.

 

Roligast blev det en av de sista dagarna (jag tror det var en onsdag) då Den Stora Marknaden hölls. Det var verkligen hur mycket folk som helst som kommit från närliggande städer, och man kunde handla en massa saker, allt från rätt normala prylar som kläder och skor till lite mer ovanliga, som skalbaggar och hundvalpar. Calle köpte en balaklava (ni vet, en sådan där skidmask) som vi sedan använde sista kvällen för att skrämma Larsson, den enda som inte var med på marknaden. När alla gått till sängs så tog jag på mig balaklavan och smög ut ur gästhuset (där jag och Greger bodde) och började sedan springa omkring utanför Calles och Larssons fönster, där jag gjorde en del läskiga ljud och knackade på rutan. Som grande finale smög jag in i själva huset, där Larsson (uppskrämd av Calle, som var hjärnan bakom sprattet) stod beredd att slåss för sitt liv. Det var dags att avslöja bluffen, och en omskakad men lycklig Larsson tackade gudarna för att allt hade varit på låtsas. Best prank ever.   

Greger hänger in tvätten.


Soi Dao.


Shopping.


Stadens enda polisbil.


Bloggskrivande på internetcafét.


Marknaden.


Människor.


Anyone for chili?

Ingen ström i Soi Dao.

En inblick i marknaden.

Soi Dao ligger i Chantaburi-provinsen i östra Thailand, nära gränsen till Kambodja. Där ligger en liten svensk koloni kallad Mai Thai Resort, där Gregers föräldrar praktiskt nog äger ett hus. Det är hur skönt som helst där, ett litet paradis inramat av enorma berg och skogar, samt ett samhälle där befolkningen inte är särskilt van att handskas med ”faranger” (vitingar).

 

Hela nio dagar skulle vi vara där, vilket på förhand kändes lite långt. Det var det i praktiken också. Det kändes efter ett tag som man befann sig på ett (förvisso väldigt lyxigt) landställe, där vardagen snabbt rutades in i mönster som sedan höll i sig hela vistelsen. En typisk dag kunde se ut så här: gå upp vid niotiden, frukost, ett par timmars lek uppe vid poolen, åka ner till byn för att handla och kanske äta lunch, åka tillbaks till huset för att vila och kanske läsa en roman (förslagsvis Stieg Larssons ”Män Som Hatar Kvinnor”), gå upp till Mai Thai-restaurangen när det började skymma och äta middag, kanske ta en öl eller två och sedan tillbaks ner till huset för att se någon film.

 

Det var inte så att man klagade på tillvaron, men det gick att dra paralleller till Larssons klassiska replik från Koh Chang förra året, då han uttryckte i sin besvikelse över vår slapphet genom att säga: ”Nästa år så tycker jag att vi åker till Antarktis på semester, så kan vi sitta inne och läsa böcker hela tiden!”. Jag gjorde ett försök att bryta mönstret när jag föreslog en dagsutflykt till Chantaburi, men det ansågs för dyrt och röstades ner.

 

Nu vill jag inte låta överdrivet negativ, för det var ändå ingen dålig vecka precis, och några höjdpunkter står definitivt ut, bland annat utflykten till nationalparken och vattenfallet, all mopedkörning (utan hjälm!), sång med världens äldsta karaokemaskin vid Mai Thai-restaurangen och tidernas blixtoväder (”ett äkta naturfenomen”, som Larsson uttryckte det).

Chantaburi-regionen.


Gamla goda Mai Thai Resort.


Den här gitarren inhandlades i Bangkok för en billig penning. Fin!


Utsikten går inte att klaga på.


George Of The Jungle.


Heading for the top.


Skulle jag platsa i Hells Angels, eller är jag för tunn än så länge?


Mopedutflykt.


Ahlin och Edewien.


Groda.

Det man oftast roar sig med på kvällarna i Koh Chang är att besöka någon av alla de restauranger/barer som kantar öns enda riktiga asfaltsväg. Det är främst två ställen som man minns efteråt, den första döpte vi till Nasas bar och den andra heter Blues Bar. Nasa är kvinnan/mannen som äger en bar som låg precis bredvid Kai Bae Beach, och där hängde vi flera gånger. Ahlin hade tydligen gjort ett visst intryck på Nasa, som kom ihåg honom från 2008-resan. Hursomhelst, det var ett trevligt ställe där man kunde spela jenga eller andra diverse spel, prata med folk och dessutom lyssna till livemusik. Självklart stod Erika, Ahlin och Larzoni för ett par hyllade framträdanden.

 

Blues Bar besökte vi också förra året, och efteråt svor jag att aldrig sätta min fot där igen. Servicen var usel och till råga på allt blev Ahlin och Robin magsjuka efteråt. Jag vet inte vems briljanta idé det var att gå dit igen, för att liksom ge dem en andra chans och se om de hade lärt sig något från förra året, men det gjorde vi i alla fall. Det stod dock snabbt klart att det fortfarande var mycket illa ställt, personalen var lika oförstående som vanligt, en beställd maträtt tappades bort helt, bestick var tydligen väldigt svårt att få tag i, osv. Nu kanske jag låter en aning oförskämd som sitter och klankar ner på en thailändsk restaurang, men faktum är att i princip alla andra ställen vi besökte var bemötande och proffsiga trots i vissa fall begränsade resurser, medan Blues Bar trots en snygg och inbjudande yta bevisligen hade noll koll vad de höll på med. Gordon Ramsey hade inte blivit imponerad.

 

Dock visade det sig att Blues Bar skulle få en sista chans, avslutningskvällen på Koh Chang. Efter att vi hängt som vanligt på Nasas bar hela kvällen så tyckte Nasa att det skulle firas att vi äntligen skulle åka hem (eller för att vi varit så goda kunder i en vecka, har glömt vilken anledningen var) så han/hon tog med oss till Blues Bar för en helnatts festande. Vi var ytterst skeptiska till en början, men det visade sig att det var nattklubbsdelen som BB hade lagt resurserna på. Där det tidigare under kvällen varit helt öde flockades nu folk, och det var riktigt bra drag med ett hårt rockande liveband samt en oändligt sinande ström av whiskey med Coca Cola-beställningar (urk!). Det var tur att det var sista kvällen, det skulle krävas en hel veckas lugn ute på landet för att återhämta sig.

Nasas bar.


Ahlin blev så upphetsad över Jenga-spelandet att han började genomgå en metamorfos.  


En australiensk trubadur feat. Larsson.


Lost Domain unplugged.


Greger med två beundrare på Blues Bar.


Nasa och Greggan.


Kungarna.

I backspegeln var snorklingen ett enormt misstag för min egen del, då det var ända tillfället på resan som jag verkligen blev riktigt illa solbränd. Jag hade smort in mig noga innan, men väl ute på båtfärden så hoppade man ner och upp ur vattnet, vilket måste ha gjort att solskyddsmedlet gradvis sköljdes bort. Vilket som så blev jag knallröd på stora delar av kroppen efteråt, vilket resulterade i att jag tvingades hålla mig i skuggan de närmaste dagarna, plus att jag likt Jeff Goldblum i skräckklassikern ”Flugan” var tvungen att slita av stora portioner av mitt skinn i en hel vecka efteråt. Rysligt.

 

First things first, dock. På vägen ut till barriärreven var både jag, Larsson och Greger vid gott mod. Det var vi, ett tiotal turister och säkert hundra thailändare på samma båt. Några thailändare som satt mitt emot oss hinkade whiskey medan de lyssnade på musik, bland annat svenska Emilias gamla hit ”Big Big World”. ”De kommer att drunkna”, tänkte jag, innan jag såg att de skulle ha flytvästar på sig. Båtresan bestod av fem stopp där man skulle snorkla, men de tre första spolierades av att vi hamnade mitt i ett monsunregn. Det andra och tredje stoppet stannade jag på båten.

 

Vi var inte de enda svenskarna på båten, det var även ett gäng killar som påminde om svenskarna i filmen ”The Beach”. De var ute på en halvårsresa och gillade att imponera på folk genom att dyka uppe från båttaket. Greger kunde naturligtvis inte låta bli att ta efter, så han gjorde ”bomben” från fem, sex meters höjd. Killarna blev mycket imponerade och frågade Greger om det inte hade gjort, vilket han kaxigt bara viftade bort. Sedan viskade han till oss att det i själva verket kändes som att pungkulorna åkt upp i magen på honom. Ouch! Jag gjorde endast ett försök att konversera med ”The Beach”-killarna, vilket misslyckades totalt. ”Ni är från Skånetrakten låter det som”, sa jag självsäkert, och fick svaret: ”Hauru fajl po åronnen aller – GÖTELABORRG såklaurt!” Sedan pratade jag inte med dem mer.

 

Trots alla missar så blev det i slutändan en riktigt trevlig resa, solen började så småningom skina, jag såg flera häftiga fiskar under ytan och personalen bjöd på jättegoda grillspett som vi slukade. Jag klev av båten och tänkte att det hade varit en kul dag, plus att man säkerligen fått lite fin färg också. Så fort jag satt på mig tröjan igen så började dock ryggen klia…

På väg ut till båten.


Final Fantasy X?


Den amerikanska tjejen (i vitrosa randig tröja) pratade vi en del med, jättetrevlig!


Supertaggade.


Alle man överbord!


Larsson doppar tårna i plurret.


På hemvägen kunde inte Greger låta bli att imponeras av Larssons muskler.