Rockkarusellen: Birkagården
Vi hade ganska lågt ställda förväntningar, och det visade sig vara helt rätt att inte förvänta sig ett nytt Emergenza. Vi hade inte direkt ansträngt oss för att dra dit horder av fans, därför var det ganska glest i publiken. Den 15 minuter och 3 låtar långa spelningen präglades dessutom av småmissar, och ett rejäl tekniskt strul, då Larssons gitarr inte ville fungera under hela första låten. Då våra publikröster knappast kommer att räcka till för avancemang så får vi förlita oss på att de tre jurymedlemmarna gillade hårdrock åtminstone lite grann, och inte bestod av ängsliga indiemänniskor, som jag fruktade på förhand. I mitten av mars får vi veta hur det går.
En liten rolig incident inträffade dock ett par timmar innan det var dags att spela, då en kille kom fram till mig, Ahlin och Erika och frågade om det var vi som var Lost Domain. "Det stämmer", sa vi. "Åh wow, jag såg er på Emergenza förra fredagen, det var verkligen skitbra, jag blev överraskad!" Vårt första fan! <3 Sen undrade killen (vars band spelade sist på kvällen) om de kunde få byta speltid med oss som spelade först, men det gick inte för sig. Efter att ha spelat som näst sista och sista band två spelningar på raken så kändes det skönt att få detta giget överstökat och sedan kunna ströva omkring fritt, istället för att bara sitta och vänta.
Den bästa kvällen hade annars Daniel. Inte nog med att hans bas hördes mest av alla från där vi stod, han hann även med att äta två varma korvar, titta på The Simpsons och spöa dubbelt så gamla barn i rundpingis, ex-proffset som han är.
Spelschemat.
Vår loge hade ett flipperspel - som inte fungerade.
Vår roddare Samuel, och Larsson som hade onda aningar innan giget.
Efteråt var det glada miner trots allt.
Erika är alltid glad!
Fem tappra fans dök upp: Samuel, Kalle, Lisa, Anna och Mårten.
Larsson försökte driva ut demonerna som spolierat hans framträdande.
Robin - the centre of attention.
Kalle skämdes, men Lisa ställde gärna upp på en bild.
Jag frågade Ahlin vad han tyckte om vår spelning.
Smile boys, smile!
Så här såg scenen ut. Bandet hette High Drive Orchestra.
Daniel fick ge upp en lovande pingiskarriär när han värvades som basist till Lost Domain...
...men takterna från förr satt fortfarande i!
2008 års bästa skivor - del tre
10. Steven Wilson - Insurgentes
När Steven Wilson solodebuterar under eget namn låter det som en blandning av hans andra stora projekt Porcupine Tree och Blackfield, även om resultatet inte är lika bländande som någon av de akternas senaste fullängdare. Bland annat finns det ett par spår i mitten av plattan som inte riktigt håller måttet, som den avantgardiska "No Twilight Within the Courts of the Sun". Länge låg Insurgentes utanför min topp-10, men låtar som PT-aktiga "Harmony Korine", "Salvaging" (vars symfoniska outro påminner mig om första Alien-filmen) och den vackra pianoballaden som är titelspåret övertygade mig till slut om att Wilson gjort det igen.
9. Opeth - Watershed
Det dröjde ända till konserten på Debaser Medis i mitten av december innan jag insåg hur briljant "Heir Apperent" är. Tillsammans med "The Lotus Eater" och den ljuvliga duetten "Coil" utgör den höjdpunkterna på Watershed, ytterligare en Opeth-skiva som framgångsrikt behandlar ämnen som spöken och relationer. Mikael Åkerfeldt visar ännu en gång varför han är landets bästa sångare alla kategorier, medan trummisen Martin Axerot är ett förträffligt nyförvärv. Jag kan dock inte komma ifrån det faktumet att det saknas någon låt lika kraftfull som till exempel "Deliverance" eller "The Grand Conjuration"...
8. Satyricon - The Age Of Nero
Det är svårt att peka på någon enskild detalj som gör denna norska, minimalistiska black metal så otroligt medryckande. Snarare är det nog en kombination av allt: av låtarna, texterna, sången, produktionen, det nattsvarta skivomslaget... "When it is dark enough, you can see the stars", står det i bookleten till The Age Of Nero. Det råder ingen tvekan om att de stjärnorna är Satyr och Frost i Satyricon.
7. The Killers - Day And Age
Förra skivan Sam's Town blandade guldkorn med rena sömnpiller, men med sin tredje fullängdare har Las Vegas-rockarna i The Killers återfått formen. Och det med råge! Första singeln "Human" är en av årets höjdpunkter, och det lite plastiga soundet från debuten Hot Fuss som passar bandet så bra har återvänt samtidigt som Bowie-influenserna är tydligare än någonsin.
6. Metallica - Death Magnetic
Om man bortser från den halvrisiga produktionen och att flera av låtarna känns onödigt långa så är Death Magnetic inget annat än en fantastisk återkomst till det som Metallica gör bäst: superstark och medryckande thrash metal som förtjänar att vara en stor del av ditt liv. "My Apocalypse", "That Was Just Your Life", "Cyanide" och "Broken, Beat & Scarred" är några av låtarna som borde vara självklara på framtida liveuppträdanden istället för uttjatade bitar som "Enter Sandman". St. Anger är inte glömd, men nu är den åtminstone delvis förlåten.
5. Duffy - Rockferry
Det 24-åriga stjärnskottet från Wales har tagit världen med storm, och det med all rätt. Nu när Amy Winehouse trist nog verkar har slirat av banan totalt så känns det tryggt att en ännu större röst fortsätter göra nostalgiskt skimrande 60-tals soulpop, och när Duffy dessutom har snäppet bättre låtar än Amy så går det inte att vara missnöjd. Titelspåret, "Mercy", "Warwick Avenue", "Distant Dreamer" och "Rain On Your Parade" (som finns med på specialutgåvan) är alla helt magnifika.
4. Machinae Supremacy - Overworld
Sveriges bäst bevarade hemlighet fortsätter på sin tredje skiva att slå samman modern heavy metal med tv-spelsinfluenser, denna gång med en lite tuffare och mörkare utgång än tidigare. Det låter fortfarande Machinae Supremacy i allt från produktion, sångtexter och melodislingor, så inga gamla fans lär bli besvikna. Med Overworld sitter killarna på en hel hög starka kort, och med centrala "Dark City" har de dessutom fått till sin bästa låt hittills i karriären.
3. In Flames - A Sense Of Purpose
Inledningsvis kändes inte A Sense Of Purpose lika angelägen som föregångaren Come Clarity, men i längden är detta det starkare albumet. På sin nionde fullängdare bevisar In Flames med spår som "The Mirror's Truth", "Move Through Me", "Drenched In Fear" och "Alias" varför de fortfarande dominerar den här genren, men det bränner inte till förrän i trestegsraketen "The Chosen Pessimist", ett åtta minuter långt stycke som bryter ny mark för det här bandet och som även blickar framåt mot nya utmaningar.
2. Tiamat - Amanethes
Många av oss fruktade att 2003-släppet Prey skulle vara det sista någonsin med Tiamat. Det hade varit en värdig svansång, men Stockholmsgruppen hade mer kvar att berätta, det är nionde plattan Amanethes ett tydligt bevis på. Bandets kanske mörkaste album hittills är en uppvisning i magnifikt låtskrivande av bandledaren Johan Edlund, på en skiva där dystra gothpsalmer som "Will They Come?", "Circles" och Pink Floyd-inspirerade "Meliae" lyser stjärnklart. Den timslånga speltiden gör att skivan inte är riktigt lika tight - eller bra - som Tiamat-mästerverken Wildhoney och Skeleton Skeletron, men dess skönhet är ändå hänförande nog för att jag ska räkna Amanethes som årets bästa skiva med hårdrocksanknytning.
1. Coldplay - Viva La Vida or Death And All His Friends
2008 var onekligen Coldplays år. De stod för årets konsert (i Globen), årets låt ("Viva La Vida") och i slutändan också årets bästa skiva. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Viva La Vida bättre än föregångaren X&Y, men senaste skivan har i alla fall mer variation och en rikare produktion (signerad bl.a. Brian Eno). Låtar som gospelaktiga "Lost!", tunga "Violet Hill", dansanta "Lovers In Japan" och bedårande folkvisan "Strawberry Swing" är bara några av skälen till att jag lyssnat på det här albumet mer än något annat under det gångna året.
2008 års bästa skivor - del två
20. Anna Ternheim - Leaving On A Mayday
Anna Ternheim lämnade Stockholm för New York en majdag i fjol och baserade sin nya skiva på den händelsen. Under ett år då flera svenska singer-songwriters släppt lyckade plattor, t.ex. Frida Hyvönen och Hello Saferide, imponerades jag allra mest av låtarna som fröken Ternheim knåpade ihop. Gripande sånginsatser och snygga arrangemang som stundtals för tankarna till tv-serien Twin Peaks.
19. Degradead - Til Death Do Us Apart 
Självaste In Flames tog Stockholmsgruppen Degradead under sina vingar och hjälpte dem sjösätta Til Death Do Us Apart, som visserligen lånar en del från sina läromästare men även väver in inspiration från legender som Testament och At The Gates. En något stereotyp ljudbild och klen skönsång är det enda som håller en i övrigt väldigt stark skiva tillbaka, och med låten "Pass Away" har bandet verkligen ett ess i rockärmen. Årets svenska hårdrocksdebut är ett faktum, och jag förväntar mig ännu mer från de här killarna framöver.
18. CSS - Donkey
Bandnamnet i sin helhet lyder Cansei de Ser Sexy och betyder ungefär "trött på att vara sexig". Min syster som var deras logeansvarige på Peace & Love i somras har berättat att bandet beställde in en massa dyra ostar och liknande som de sedan inte rörde. Dock finns det väl fog för att ägna sig åt divalater när man är Brasiliens största internationella artister och gör svängig electrorock som stundtals låter som ett coolare The Sounds. De bästa låtarna kommer i slutet av skivan, "Air Painter", "Believe Achieve" och en av årets singlar alla kategorier, sommarflirtiga "Move".
17. Scars On Broadway - s/t
Mindre skruvat än System Of A Down såklart, men debutalbumet från Daron Malakians nya band Scars On Broadway sjuder ändå av experimentlusta och galna rockinfluenser. Högklassigt låtmaterial i "Insane", "They Say", "World Long Gone" och framförallt balladen "3005". Så länge System Of A Down-medlemmarnas soloutflykter blir så här lyckade så gör det mig inget om vi får vänta ett tag på en ny skiva från huvudbandet.
16. Testament - The Formation Of Damnation
Inga konstigheter här inte, bara Testament som på gamla dagar har fått sig en rejäl nytändning och börjat ge ut okomplicerad och riktigt bra thrash metal igen, sju år efter senaste plattan. Allt som man gillar med bandet finns med på The Formation Of Damnation: tunga riff, Chuck Billys råa sång och grymma låtar, särskilt "More Than Meets The Eye" och "The Evil Has Landed".
15. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Många var vi som golvades av Volbeats spelning på Sweden Rock Festival i somras. Nya skivan känns som en direkt fortsättning på föregångaren Rock The Rebel / Meet The Devil fast utan de största hitsen, och är därmed inte riktigt samma knockout. Det är genomgående bra låtar och därför blir det en framskjuten placering på listan ändå, till nästa album skulle jag dock vilja att de låter thrashelementen i spår som "Still Counting" och "Hallelujah Goat" ta större plats.
14. Titiyo - Hidden
Hela sju år efter hennes senaste skiva släpps Titiyos återkomst Hidden, och nu ligger soundet långt ifrån den radiopopanstrukna Come Along som gjorde henne stor bland Nordens skivköpare år 2001. Öppningsspåret "Awakening" låter snarare som något av syntgruppen Tangerine Dreams dystopiska filmsoundtrack från 80-talet, medan resten av skivan innehåller svårdefinierade saker som jag nog skulle välja att kalla electroblues och Blade Runner-soul. Bäst är ändå 41-åringens avskalade version av Kleerup-samarbetet "Longing For Lullabies", som till och med överglänser originalet.
13. Amon Amarth - Twilight Of The Thunder God
Vikingarockarna från Tumba blir mer och mer populära för varje skivsläpp, och med prominenta gäster som L-G Petrov och Apocalyptica lär de inte bli mindre omtyckta i och med Twilight Of The Thunder God. Superfet produktion och ännu fetare sång av Johan Hegg kommer man långt med, då låtarna inte riktigt når upp till föregångaren With Oden On Our Sides höjder. Titelspåret, "Free Will Sacrifice" och "Varyards Of Miklagard" gillas ändå skarpt.
12. Warrel Dane - Praises To The War Machine
Jag har aldrig riktigt fastnat för Warrel Danes huvudband Nevermore, men med tanke på hur mycket jag gillar hans solodebut så borde jag kanske ge dem en ny chans. Visserligen är låtarna på Praises To The War Machine mer poppiga i sin natur, vilket kanske är just det som tilltalar mig. Soilwork-bekantingarna Peter Wichers och Dirk Verbeuren har bidragit med en hel del expertis, men stjärnan är såklart Dane, vars röst är så stark att den ger även de lite mer anonyma kompositionerna en rejäl skjuts framåt.
11. Glasvegas - s/t
Becksvart och storslagen Glasgow-rock som jag gärna, gärna ville ha med på min topp-10 för 2008. Glasvegas blev välförtjänt årets stora snackis, och det är bara att konstatera att landet som gett oss grupper som Simple Minds, Primal Scream och Franz Ferdinand har levererat ännu ett stort band som redan skrivit in sig i historieböckerna. Deras bästa låt "Please Come Back Home" finns dock inte med på själva albumet utan var med på EP:n som kom i julas.
2008 års bästa skivor - del ett
30. Marionette - Spite
Pigg debut från detta unga Göteborgsgäng, som skulle kunna beskrivas som ett lite mer svårtuggat Sonic Syndicate. Imagemässigt ser Marionette nästan ut som ett J-rockband, men låt det inte lura er, här finns influenser från såväl Strapping Young Lad som Dark Tranquillity, samt helt makalösa låtar i "Burn Me" och "In Spite".
29. Sister Sin - Switchblade Serenades
En energisk spelning på Sweden Rock Festival gjorde mig nyfiken på Sister Sin och skivan Switchblade Serenades. Här finns det inte mycket utrymme för eftertanke, istället är det högoktanig street metal från start till mål och starka nummer i "Breaking New Ground", "Switchblade Serenade" och "Death Will Greet Us". Sångerskan Liv blir rätt tjatig i längden, men detta är ändå en riktigt lyckad debut som visar föredettingar som Guns N' Roses och Mötley Crüe var skåpet ska stå.
28. Britney Spears - Circus
Britneys sjätte album höll kanske inte riktigt vad de föregående singlarna "Womanizer" och "Circus" lovade, men så länge hon fortsätter att jobba med världens mest spännande dans- och hiphopproducenter så kommer resultatet att vara därefter, det vill säga hypermodernt och bra. Här finns t.ex. en högklassig ballad i "Out From Under", samt ännu ett lyckat Max Martin-samarbete i kommande singeln. "If U Seek Amy".
27. Judas Priest - Nostradamus
Det är kul att när Judas Priest väl försöker sig på att göra ett konceptalbum så gör de det fullt ut, i form av ett dubbelalbum och allt därtill. Hade försöket misslyckats totalt så hade de inte haft på min lista att göra, för faktum är att det finns bra låtar (balladen "Alone" är grym, t.ex.) och många snygga detaljer utspridda. På det stora hela så blir det dock alldeles för pompöst, alla poänglösa interludier blir för mycket i längden och kalkoner som "War" och "New Beginnings" borde definitivt ha plockats innan albumet gavs ut. Dessutom hade jag gärna sett att man tonat ned de symfoniska elementen åtminstone en smula, och istället öste på mer som i det riviga titelspåret. Då hade det kunnat bli en riktigt bra platta.
26. Kleerup - s/t
Sverige har fått en discoproducent värdig namnet Giorgio Moroder i den gamle hårdrockstrummisen Andreas Kleerup, som stått för något av årets genombrott. De instrumentala låtarna samt de där Kleerup själv sjunger är inte särskilt märkvärdiga, därför bör han även i framtiden samarbeta med den kvinnliga musikeliten Sverige har att erbjuda, då resultaten blivit så lyckade som i "With Every Heartbeat" (med Robyn), "Until We Bleed" (med Lykke Li) och "3 AM" (med Marit Bergman). Här finns även en instrumental version av låten som Kleerup skrev till Cyndi Laupers comebackalbum, men som till Kleerups förtret inte tilläts användas av Lauper på hans egen skiva. Vad den heter? "Thank You For Nothing".
25. The Haunted - Versus
Godkänd platta, på gränsen till besvikelse. När bandet och framförallt sångaren Peter Dolving öser på i låtar som "Moronic Colossus", "Pieces" och "Trenches" känner man igen The Haunted, men där föregångaren The Dead Eye hade ett stort djup som jag personligen påverkades starkt av så finns det stora delar på Versus som lämnar mig närmast likgiltig. Och det har ingen av bandets tidigare plattor lyckats med.
24. Scar Symmetry - Holographic Universe
Melodiös dödsmetall med science fiction-lyrik låter helt rätt i mina öron. När Scar Symmetry på sin tredje skiva dessutom fått till sitt bästa låtmaterial hittills, med toppar i "Morphogenesis" och "Quantumleaper", finns det inte mycket att klaga på. Förutom att (den numera sparkade) sångaren Christian Älvestams smörsång ibland dyker upp på helt fel ställen och förstör.
23. Cut Copy - In Ghost Colors
Dessa indieälsklingar från Australien låter på sin andra skiva som om Daft Punk skulle producerat New Order, och ibland även som Kent på sitt allra gladaste discohumör. Med så bra låtar som "Feel The Love", "Strangers In The Wind" och "Out There On The Ice" känns det som att bandet borde kunna slå igenom stort även utanför sitt hemland, där de toppar alla listor. In Ghost Colors kunde dock ha naggats i kanten, då 50 minuters speltid är lite för långt.
22. Sonic Syndicate - Love And Other Disasters
Genombrottskivan hade ett alldeles för strömlinjeformat sound för min smak, men på de unga Halläningarnas tredje album dröjde det inte länge förrän flera favoriter utkristalliserade sig. Producenten Jonas Kjellgren (Scar Symmetry) har styrt upp soundet, det är mer tryck i refrängerna och hitspäckat som på få andra hårdrocksskivor. Balladerna är i smörigaste laget, men det gör inte så mycket när fantastiska låtar som "Encaged", "Power Shift" och "Affliction" finns att tillgå.
21. Bloodbath - The Fathomless Mastery
Med medlemmar från band som Opeth och Katatonia känns det helt logiskt att kalla Bloodbath för en "supergrupp". På The Fathomless Mastery motsvarar de i hög grad förväntningarna, även om jag kanske saknar någon gungig låt i paritet med gamla dängan "Eaten". Kanonskiva ändå dock, och ett perfekt komplement till Opeths senaste för Åkerfeldt-fans.
Fortsättning följer imorgon!
Födelsedagspresenter
Annars var ju föräldrarna och brorsan förbi förra helgen och lämnade av lite presenter och åt sushi. Linnea kunde tyvärr inte avbryta sin Nicaragua-resa för att närvara, så jag fick en fin tröja och en slips helgen innan av henne istället. Nu fick jag ett par böcker om Thailand, filmen King of Kong, en yogamatta, det bästa från Morgonsoffan Säsong 1, Titiyos senaste skiva och lite annat nödvändigt. Så fort jag uppdaterat bloggen ska jag köra en omgång med en av presenterna - det extremt frustrerande men samtidigt otroligt läckra Mirror's Edge.
Vet inte varför jag ser så arg ut, för mig som ska till Bangkok snart var ju detta en grym present!
Min store tjocke far.
Mamma och Limpan.
Linda gav tillställningen tummen upp!
Kalendern som Åsa och Karl skickade.
Presenterna. Av Linda fick jag bl.a. blommor och ett porträtt av henne själv. <3
Ahlin doing Elvis
Lost Domain vidare till semifinal!
Även om jag fick en bra känsla av vårt uppträdande så hade jag aldrig vågat hoppats på att vi skulle komma så högt upp som vi gjorde, men lyckligtvis hade tillräckligt många i publiken stannat kvar för att bli imponerade. Uppladdningen var annars inte perfekt, då jag inte kunde hitta min syntstativ med drygt 20 minuter kvar till showtime. Det visade sig att busungarna i Birds & Words hade haft sönder sitt eget stativ och i ren panik lånat mitt utan att fråga, vilket är helt okej, men det är inte bra om det visar sig att de tog med sig mitt stativ hem, dammit! Scenchefen lyckades dock leta fram ett reservställ som jag fick låna. Hoppas att mitt ställ dyker upp innan fredag, då vi ska spela på Rockkarusellen.
Det var hur som helst ett lyckat gig, klart vassare än på KGB kvällen innan, och mycket måste tillskrivas den grymma publiken. Jag såg lite av nästan alla band innan oss och kan utan att överdriva säga att vår publik öste på bäst, mycket tack vare Larssons fanclub (hans jobbarkompisar) som efter sista låten stormade scenen, innan Larsson kunde putta ner dem igen, haha. Så ett varmt tack riktas till Linda, Greger, Calle, Peter, Thomas, Daniel, Anna, Kim, Toddy, Samuel, Awa, Viktor, Oscar, CJ, Isabel, Tobbe, Steve, Rengfeldt, päronen och alla jag glömt, som hejade fram oss till en hedervärd andraplats.
Låtarna som spelades var för övrigt:
1. Century Rain
2. Goodbye
3. Undone
4. 27
Till sist; artisten FTR (som jag varnade för i mitt förra inlägg) var såklart den enda i startfältet som ställde in. Tydligen så var hon och hennes crew nere i Australien istället. Snopet!
Här kommer lite pictures, livebilderna har Linda tagit.
Uppladdningen skedde på en hamburgerrestaurang i närheten av Fryshuset.
Vår loge på Klubben.
Ahlin och Robin värmde upp.
Showtime!
Lost Domains andra gig någonsin, och det gick helt enligt planerna.
The crowd went crazy!
Erika tog alla med storm.
LD-medlemmen med de garanterat mest högljudda fansen.
Ahlin.
Den nye Martin L Gore, kanske? (önsketänkande)
Robin, the wild drummer.
Daniel och Ahlin.
Efterfest i Blackan hos CJ och Isabel. Dannyboy var såklart på plats.
Isabel och Thomas.
Alla var på så gott humör så festen höll på ända in på småtimmarna.
Till och med jag tog ett par glas vin.
The lovely Erika!
Blackebergs beryktade vampyrer höll sig på balkongen.
Inför Emergenza
Det är en stor blandning på artisterna och grupperna som deltar. Allt från metal och rock till funk och trubadurer. Och sedan den märkligaste deltagaren FTR, som jag länkar till här nedanför. Det låter som Army Of Lovers blandat med någon slags aerobicspop, och resultatet är faktiskt ganska medryckande. Jag tror hon blir hyperfarlig.
Världspremiär!
Igårkväll var det livepremiär för rockbandet Lost Domain (som jag är medlem i). Debuten skedde på rockklubben KGB inför en inte särskilt månghövdad publik, men det brydde vi oss inte om. Det var kul att spela och samtidigt skönt att ha debuten avklarad, och vem vet, i framtiden kanske det här blir ett omtalat gig som alla posers säger att de såg, fast de inte var där. "Lost Domain? Jo, dem såg man ju redan för 10 år sedan på någon liten rysk klubb, på deras första spelning. De var rätt färska, men man förstod ju att det skulle bli något stort av dem, serru."
Sent ikväll, klockan 23, kommer dock det riktiga eldprovet: Emergenza, Nordens största musiktävling.
Postern.
Robin hänger i baren.
Det akustiska bandet Luma. Lenin till vänster.
Våra största fans dök naturligtvis upp!
The lovely couple, Erika och Ahlin. I bakgrunden: en obehaglig pojke.
Showtime! (Foto: Linda)
Erika tog i för full hals. (Foto: Linda)
"Scenen" var jätteliten, så vi fick klämma ihop oss. (Foto: Linda)
Mad Mike Larsson! (Foto: Linda)
Backstage efter det avklarade giget.
Vår handledare Ulf Stureson, som gett ut egna plattor och spelat med Traste Lindéns Kvartett.
Ett stycke lillasyster deporterad till Centralamerika
Lite basfakta om Nicaragua: till ytan är det Centralamerikas största land, spanska är modersmålet, folkmängden är cirka 5,5 miljoner, presidenten heter Daniel Ortega och den vanligaste dinosaurien är Diplodocus. Hoppas att Linnea får en bra resa, och att hon inte tar med sig något köttätande virus till Sverige när det väl är dags att fara hem igen.
This just in: Fanta B'Good smakar illa!
Häromdagen så stod det en låda fylld med Fanta B'good inne i fikarummet på jobbet. Tydligen hade våra grannar på Samhall kastat dem, men vi brevbärare är inte kräsna av oss, så någon lyfte helt sonika in lådan till postkontoret för provsmakning. När jag väl testade vad som verkar vara en helt ny smak ur Fantas sortiment så blev jag ganska så besviken. Antingen var läsken utgången, antingen hade Samhalls personal mixtrat med innehållet, eller så är det helt enkelt meningen att Fantan ska smaka livlöst och blaskigt. Till råga på allt spillde jag ut lite i soffan här hemma också. Just snyggt. Betyget blir 2 av 5.
Not good - bad!
Att komma ihåg namn
Rekonstruktion:
Niklas: Hm, heter inte du Lina?
Lina: (oförstående) Öh, ja?
Niklas: Och gick på Hässelby Gymnasium? Isåfall känner jag igen dig.
Lina: Ja! Nu såg jag. Men jag är så dålig på... namn. Hm.
Niklas: Jo, det är ju sånt som händer.
Sen pratade vi vidare om vad vi gjort sen studenten, det visade sig bland annat att Lina hade en 5-årig dotter (hoppsan, där ligger man på efterkälken) och bara jobbade tillfälligt på förskolan. Sen var det dags att runda av.
Niklas: Aja, det var kul att se dig iallafall!
Lina: Ja, haha...
Antingen är det bara jag som inte är en så minnesvärd person, eller så är det så att många andra har svårt att komma ihåg. Som när jag delade ut post till min före detta granne Malin (vi bodde i husen bredvid varandra i typ 15 år!), som inte kände igen mig trots att jag frågade om hon visste vem jag var. Visserligen har jag dumpat mina retard-glasögon som jag hade under en tveksam period av mitt liv, skaffat längre hår och satt på mig en postuniform, men ändå? Det självklara svaret måste vara att jag inte var någon modeikon förr i tiden direkt, men att jag nu skärpt till mig och skaffat mig en någorlunda hyfsad stil. Linnea, kan du bekräfta?
Närmare 30 än 20
Jag avrundar med en dikt som jag fick av Michael och Erika, som faktiskt gjorde mig lite rörd:
"Grattis min bror! Nu är du stor. Stor och stark, vild och arg. Gammal och grå, nu när åren börjar gå. Grattis Niklas, visast av män, från Michael och Erika"
Grattis-skörden. Not bad - not bad at all!
2008 > 2009
Årets bästa filmer:
1. The Dark Knight (lite överskattad och inte lika bra som Batman Begins, men ändå outstanding detta ganska svaga filmår)
2. Quantum Of Solace (många blev besvikna på Daniel Craigs andra Bond-film, men actionmässigt är ju detta klart vassare än Casino Royale. Otroligt fräsch Bond-brud, cool skurk och undersköna miljöer, dessutom)
3. The Mist (årets sleeper-hit, en rysare med skönt apokalyptisk stämning och med ett härligt deprimerande slut)
Årets bästa tv-spel:
1. Metal Gear Solid 4: Guns Of The Patriots (alldeles för lite aktiv speltid egentligen, men när Hideo Kojima avslutar historien om Solid Snake och samtidigt förnyar hela actiongenren så går det inte att stå emot)
2. Dead Space (Resident Evil 4 möter Metroid Prime samt en historia som påminner om Aliens så att det bara skriker om det - jag är golvad!)
3. Grand Theft Auto 4 (för första gången ett GTA som håller hela vägen, mycket tack vare huvudpersonen Niko Bellic och en fängslande historia. Klart bästa spelet i serien)
Årets bästa låtar:
1. Coldplay - "Viva La Vida" (de där stråkarna i introt piggar alltid upp - alltid!)
2. The Killers - "Human" (ännu mer eufori när The Killers hittar formen igen)
3. Duffy - "Mercy" (årets genombrott - vilken sångröst!)
Årets bästa konserter:
1. Coldplay på Globen (monumentalt, det finns inget bättre liveband än Coldplay just nu)
2. In Flames på Annexet (Sveriges bästa liveband alla kategorier)
3. Volbeat på Sweden Rock Festival (årets knockout under den stekheta solen i Blekinge)
Årets bästa skivor kommer avhandlas i ett separat inlägg, vänta ni bara...
Nåväl, 2009 då? Då ser jag bland annat fram emot att kunna avnjuta Resident Evil 5, Killzone 2 och Final Fantasy XIII (om det hinner släppas) till min PS3:a, samt att jag vill höra de nya albumen som mina favoritband Depeche Mode, Rammstein och Pet Shop Boys beräknas ge ut. Flera konsertbiljetter är redan bokade, jag ska bland annat se Metallica, Judas Priest, Deathstars, Jean Michel Jarre och Tiamat uppträda live under våren. Plus att det blir Sweden Rock Festival i sommar igen, och kanske även Arvikafestivalen. I filmväg så måste jag bara se filmatiseringen av boken The Road, som jag läser just nu. Jag vill också se serietidningsfilmen Watchmen, franchise-nystarten Terminator: Salvation, Johnny Depp vs. Christian Bale-maffiafilmen Public Enemies och kanske mest av allt James Camerons stora comebackfilm i science fiction-genren: Avatar.
Transformers 2 ser jag inte fram emot.
Nyårslöften
Här kommer en liten lista på nyårslöften jag hade tänkt försöka hålla. Fast jag skulle nog inte kalla dem nyårslöften, snarare orealistiska mål. Here goes:
* Äta mer frukt och grönsaker per dag (minst en varje dag hoppas jag på).
* Löpträna mer.
* Inte köpa lika mycket skivor.
* Lära mig laga mat på riktigt.
* Spela mer tv-spel.
* Blogga mer.
Vad tror ni, kommer jag lyckas hålla något av dem?
1994 års bästa skivor
Mitt i alla årssammanfattningar så sticker jag emellan med mina albumfavoriter från 1994. Resultatet hittas här, dock inte med några av mina val i toppen.
10. Jeff Buckley - Grace
När jag i en intervju för några år sedan bad Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne att välja sin personliga favoritlåt genom tiderna föll valet lite oväntat på Jeff Buckleys "Lover, You Should Have Come Over". Det, plus faktumet att flera boardare med erkänt god smak placerat hans skiva i topp på sina listor, gjorde att jag kände mig tvungen att ta mig tiden att kolla upp denne Buckley. Tur att jag gjorde det, för det här är stor och suggestiv rock, där Buckleys fantastiska röst är bäst av allt. Detta tänker jag definitivt lyssna mer på.
9. Portishead - Dummy
Efter att år 1991 Massive Attack skapat genren trip-hop med sin debutskiva Blue Lines så kom tre år senare ett annat Bristol-gäng och förde genren vidare. Portisheads sound bygger i stora drag på Massive Attacks, men med Beth Gibbons varma sångröst blir resultatet mer organiskt. I några av de mer loungeaktiga spåren kan det stundtals vara lite sövande, men i låtar som "Roads" och "It Could Be Sweet" fungerar konceptet briljant. Dummy ruvar också på en del mörka stämningar, som i "Mysterons" och "Sour Times".
8. Tori Amos - Under The Pink
Något säger mig att det var ett misstag att inte kolla upp Tori Amos debutalbum Little Earthquakes till 1992-omröstningen. Om den skivan är lika bra som uppföljaren Under The Pink så hade den varit given på min lista där. Jag gör dock inte samma misstag två gånger, och det är slående vilken briljant singer-songwriter Amos är. Jag stör mig lite på att hennes sångröst är snudd på identisk med Kate Bushs, men det är bara en petitess. Många utmärkta låtar, särskilt "Pretty Good Year", "Past The Mission" och gungiga "Cornflake Girl".
7. In Flames - Lunar Strain
Gänget som flera år senare skulle komma att bli Sveriges största metalband försöker här lite trevande hitta sitt sound genom att laborera med dödsmetall, akustiska visor, kvinnlig sång, syntar och folkmusik. Det senare har följt med som en röd tråd under In Flames olika faser, dock inte i samma utsträckning som på Lunar Strain, som till och med innehåller en cover av "Hårgalåten". Mikael Stanne frontade bandet på den här tiden, men hans growl är inte lika nyanserat som Anders Fridéns, bandets nuvarande sångare. Det låter överlag bra om debutskivan, men ett par låtar maler mest på utan att komma någon vart. I formidabla dödsdängor som "Behind Space", "Upon An Oaken Throne" och "Clad In Shadows" går det dock att skönja stor potential.
6. Megadeth - Youthanasia
Enligt många innebar Youthanasia början på Megadeths förfall, men jag tycker skivan är enormt underskattad. Thrashen må ha ersatts av relativt rak heavy metal, men Dave Mustaine har efter framgångarna med rockiga "Symphony Of Destruction" blivit väldigt skicklig på det han gör. Här finns starka nummer som "Train Of Consequenses", "I Thought I Knew It All", "Reckoning Day" och balladmässiga "A Tout le Monde", som obegripligt nog spelades in på nytt till bandets senaste skiva.
5. Nobuo Uematsu - Phantasmagoria
Nobuo Uematsu är japanen som kallats tv-spelens svar på John Williams. Bara till den miljonsäljande rollspelsserien Final Fantasy har han komponerat över tusen låtar, verk som inspirerats av grupper som Pink Floyd, Elton John och King Crimson. Han har hunnit prova på de flesta genrer under sin långa karriär, och visat att han kunnat bemästra danspop, neoklassisk metal, trance, symfonirock, m.m. Uematsus hittills ända soloalbum drar dock åt new age-hållet, fast med popmelodier. Mestadels instrumental musik, ibland med diktläsning på japanska. Här hittar man en av hans mer omedelbara låtar, den bedårande "Dogs On The Beach", som visar hur begåvad han är på att skriva starka melodier.
4. Machine Head - Burn My Eyes
Machine Heads hårt slående debut håller riktigt bra än idag, på Burn My Eyes presenterar nämligen Rob Flynn och hans manskap högoktanig groove metal från början till slut. MTV-hiten "Davidian" gjorde bandet stjärnor över en natt, men det finns flera låtar på albumet som träffar ännu hårdare. I spår som "A Thousand Lies", "Block" och "Old" gör de Pantera-metal bättre än Pantera själva gjorde samma år med sin Far Beyond Driven. Tronskiftet är ett faktum.
3. Vangelis - Blade Runner
Vangelis Papathanassiou har gett ut åtaliga soloskivor och filmsoundtrack under sin drygt fyrtio år långa karriär, men det är endast det bländande soundtracket till science fiction-mästerverket Blade Runner som jag skulle välja att kalla oumbärligt. Filmen kom ut redan 1982, men rättighetsstrul gjorde att den tillhörande musiken inte gavs ut på skiva förrän tolv år sedan. Tur var väl att skivreleasen äntligen kom, för trots att saxofonen i kärlekstemat är ganska cheesy så är det mesta här guld värt. Vangelis vågar till och med gå ifrån sina karaktäristiska syntar i jazziga "One More Kiss, Dear". Höjdpunkterna är dock den hjärtskärande vackra "Rachel's Song", den pumpande technon i "Blade Runner (End Titles)" samt pianoballaden "Memories Of Green", vars melodi inga mindre än Kent lånade i Isola-låten "OWC" (en referens till filmens "off world colonies").
2. Nine Inch Nails - The Downward Spiral
Det rostiga skivkonvolutet förmedlar precis hur Nine Inch Nails andra fullängdare låter. Det är ösigt och inte alla gånger så lättlyssnat, ibland tar Trent Reznor i så att man nästan tror att CD-spelaren ska haverera. Om det inte fanns låtar att tala om så skulle konceptet falla platt, men nu råkar det finnas oerhört starka melodier spridda över det 65 minuter långa albumet. Det få lugna stunderna är högst välkomna, som instrumentala "A Warm Place" (en snygg tolkning av Bowies "Crystal Japan") och den monumentala avslutaren "Hurt". The Downward Spiral är en milstolpe inom hård industrirock.
1. Tiamat - Wildhoney
Stockholmsgruppen med Johan Edlund i spetsen tog ett enormt kliv framåt med sin fjärde skiva Wildhoney. Borta var den deprimerande dödsmetallen från karriärens första fas, istället ersatt med ett progressivt och färgstarkt ljudlandskap där allt hänger ihop. Det finns flera briljanta stunder, som när tunga "Whatever That Hurts" skiftar form till mer fartfyllda "The Ar", otäcka "Visionaire" är en annan höjdpunkt och Pink Floyd-aktiga trippen "Gaia" är en av de mäktigaste låtarna som skrivits. Johan Edlunds sångröst må ha blivit bättre på senare år, men i övrigt nådde Tiamat sin kreativa formtopp precis här.
Nyårsafton 08/09
2007 var det jag och Linda som var värdpar när det hölls nyårsfest, nu var det Larssons tur att hålla i festligheterna. Det var en kväll som bjöd på intriger, humor, svek, kärlek, bråk, fylla och Guitar Hero 4. Bland annat. För övrigt anser jag att nyårsraketer borde förbjudas.
Mr Cool (i mitten) sa att det var dags för partyt att börja. Erika och Calle höll med.
Daniel, bröderna och Gregersson.
Sofforna fylldes med gäster, som i sin tur tömde flaskorna.
Daniel berättade för mig hur mycket han tänkte dricka under kvällen. (Foto: Erika Skog)
Guitar Hero 4 drogs igång. Ahlin tyckte det var kul att spela trummor.
Greger tog gitarren och Larsson greppade micken.
Calle höll koll på gästerna.
Jag var en av dem som spelade dåligt, därav skratten? (Foto: Erika Skog)
En olycka händer så lätt. Och på finmattan, dessutom!
Kramkalas när tolvslaget närmade sig.
Gott nytt år!
2009 års första minuter tillbringades på den här bron.
Den nojige Larsson kunde äntligen slappna av.
Nytt år, nytt utseende
I samband med att 2009 tar vid från 2008 så presenterar jag ett nytt utseende på bloggen, som min kära flickvän så duktigt har designat. Förhoppningsvis ska det innebära något av en nystart för Outer Heaven.
God fortsättning!
