Outer Heaven

Mitt i alla årssammanfattningar så sticker jag emellan med mina albumfavoriter från 1994. Resultatet hittas här, dock inte med några av mina val i toppen.

När jag i en intervju för några år sedan bad Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne att välja sin personliga favoritlåt genom tiderna föll valet lite oväntat på Jeff Buckleys "Lover, You Should Have Come Over". Det, plus faktumet att flera boardare med erkänt god smak placerat hans skiva i topp på sina listor, gjorde att jag kände mig tvungen att ta mig tiden att kolla upp denne Buckley. Tur att jag gjorde det, för det här är stor och suggestiv rock, där Buckleys fantastiska röst är bäst av allt. Detta tänker jag definitivt lyssna mer på.

9. Portishead - Dummy

Efter att år 1991 Massive Attack skapat genren trip-hop med sin debutskiva Blue Lines så kom tre år senare ett annat Bristol-gäng och förde genren vidare. Portisheads sound bygger i stora drag på Massive Attacks, men med Beth Gibbons varma sångröst blir resultatet mer organiskt. I några av de mer loungeaktiga spåren kan det stundtals vara lite sövande, men i låtar som "Roads" och "It Could Be Sweet" fungerar konceptet briljant. Dummy ruvar också på en del mörka stämningar, som i "Mysterons" och "Sour Times".  

8. Tori Amos - Under The Pink

Något säger mig att det var ett misstag att inte kolla upp Tori Amos debutalbum Little Earthquakes till 1992-omröstningen. Om den skivan är lika bra som uppföljaren Under The Pink så hade den varit given på min lista där. Jag gör dock inte samma misstag två gånger, och det är slående vilken briljant singer-songwriter Amos är. Jag stör mig lite på att hennes sångröst är snudd på identisk med Kate Bushs, men det är bara en petitess. Många utmärkta låtar, särskilt "Pretty Good Year", "Past The Mission" och gungiga "Cornflake Girl".

7. In Flames - Lunar Strain

Gänget som flera år senare skulle komma att bli Sveriges största metalband försöker här lite trevande hitta sitt sound genom att laborera med dödsmetall, akustiska visor, kvinnlig sång, syntar och folkmusik. Det senare har följt med som en röd tråd under In Flames olika faser, dock inte i samma utsträckning som på Lunar Strain, som till och med innehåller en cover av "Hårgalåten". Mikael Stanne frontade bandet på den här tiden, men hans growl är inte lika nyanserat som Anders Fridéns, bandets nuvarande sångare. Det låter överlag bra om debutskivan, men ett par låtar maler mest på utan att komma någon vart. I formidabla dödsdängor som "Behind Space", "Upon An Oaken Throne" och "Clad In Shadows" går det dock att skönja stor potential.

6. Megadeth - Youthanasia

Enligt många innebar Youthanasia början på Megadeths förfall, men jag tycker skivan är enormt underskattad. Thrashen må ha ersatts av relativt rak heavy metal, men Dave Mustaine har efter framgångarna med rockiga "Symphony Of Destruction" blivit väldigt skicklig på det han gör. Här finns starka nummer som "Train Of Consequenses", "I Thought I Knew It All", "Reckoning Day" och balladmässiga "A Tout le Monde", som obegripligt nog spelades in på nytt till bandets senaste skiva.

5. Nobuo Uematsu - Phantasmagoria

Nobuo Uematsu är japanen som kallats tv-spelens svar på John Williams. Bara till den miljonsäljande rollspelsserien Final Fantasy har han komponerat över tusen låtar, verk som inspirerats av grupper som Pink Floyd, Elton John och King Crimson. Han har hunnit prova på de flesta genrer under sin långa karriär, och visat att han kunnat bemästra danspop, neoklassisk metal, trance, symfonirock, m.m. Uematsus hittills ända soloalbum drar dock åt new age-hållet, fast med popmelodier. Mestadels instrumental musik, ibland med diktläsning på japanska. Här hittar man en av hans mer omedelbara låtar, den bedårande "Dogs On The Beach", som visar hur begåvad han är på att skriva starka melodier. 

4. Machine Head - Burn My Eyes

Machine Heads hårt slående debut håller riktigt bra än idag, på Burn My Eyes presenterar nämligen Rob Flynn och hans manskap högoktanig groove metal från början till slut. MTV-hiten "Davidian" gjorde bandet stjärnor över en natt, men det finns flera låtar på albumet som träffar ännu hårdare. I spår som "A Thousand Lies", "Block" och "Old" gör de Pantera-metal bättre än Pantera själva gjorde samma år med sin Far Beyond Driven. Tronskiftet är ett faktum.

3. Vangelis - Blade Runner

Vangelis Papathanassiou har gett ut åtaliga soloskivor och filmsoundtrack under sin drygt fyrtio år långa karriär, men det är endast det bländande soundtracket till science fiction-mästerverket Blade Runner som jag skulle välja att kalla oumbärligt. Filmen kom ut redan 1982, men rättighetsstrul gjorde att den tillhörande musiken inte gavs ut på skiva förrän tolv år sedan. Tur var väl att skivreleasen äntligen kom, för trots att saxofonen i kärlekstemat är ganska cheesy så är det mesta här guld värt. Vangelis vågar till och med gå ifrån sina karaktäristiska syntar i jazziga "One More Kiss, Dear". Höjdpunkterna är dock den hjärtskärande vackra "Rachel's Song", den pumpande technon i "Blade Runner (End Titles)" samt pianoballaden "Memories Of Green", vars melodi inga mindre än Kent lånade i Isola-låten "OWC" (en referens till filmens "off world colonies").

2. Nine Inch Nails - The Downward Spiral

Det rostiga skivkonvolutet förmedlar precis hur Nine Inch Nails andra fullängdare låter. Det är ösigt och inte alla gånger så lättlyssnat, ibland tar Trent Reznor i så att man nästan tror att CD-spelaren ska haverera. Om det inte fanns låtar att tala om så skulle konceptet falla platt, men nu råkar det finnas oerhört starka melodier spridda över det 65 minuter långa albumet. Det få lugna stunderna är högst välkomna, som instrumentala "A Warm Place" (en snygg tolkning av Bowies "Crystal Japan") och den monumentala avslutaren "Hurt". The Downward Spiral är en milstolpe inom hård industrirock.  

1. Tiamat - Wildhoney

Stockholmsgruppen med Johan Edlund i spetsen tog ett enormt kliv framåt med sin fjärde skiva Wildhoney. Borta var den deprimerande dödsmetallen från karriärens första fas, istället ersatt med ett progressivt och färgstarkt ljudlandskap där allt hänger ihop. Det finns flera briljanta stunder, som när tunga "Whatever That Hurts" skiftar form till mer fartfyllda "The Ar", otäcka "Visionaire" är en annan höjdpunkt och Pink Floyd-aktiga trippen "Gaia" är en av de mäktigaste låtarna som skrivits. Johan Edlunds sångröst må ha blivit bättre på senare år, men i övrigt nådde Tiamat sin kreativa formtopp precis här.