Outer Heaven

Ingen skriver skildringar om vintern lika väl som Jocke Berg. "Din Skugga" är inte en av de mest kända Kent-låtarna, den dök först upp som en singelbaksida och blev sedermera en del av den fantastiska samlingen "B-Sidor 95-00", och släpptes sedan som bonusspår i en ny version till nyutgåvan av "Verkligen"-skivan. Kent har gjort så många bra låtar som aldrig dykt upp på deras album att man häpnar, och det är "Din Skugga" ett slående exempel på. Jag ryser!

Din Skugga

Jag minns en dröm om snö
Det är svårt att se dig
som en glasbit i en vattenpöl som frös

Jag väntar utanför
för att få se dig
Jag behöver din kyla nu
behöver din svala hud

Jag blir din skugga
Jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga
Jag skadar dom som ler
åt dig, din skugga
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga
och du bli min

Jag minns en dröm om snö
innanför kragen
som snöbollar i händerna
som frös

Jag väntar utanför
för att få se dig
Jag behöver din kyla nu
behöver din svala hud

Jag blir din skugga
Jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga
Jag skadar dom som ler
åt dig, din skugga
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga
och du bli min

Kent - Din Skugga

En trevlig jultradition vi och våra kusiner har är att vi den 23 december alltid åker och hälsar på vår farmor Ritva ute i Älvsjö, byter julklappar och äter McDonalds-mat. Eftersom jag jobbar sent denna vecka så förstörde jag den traditionen, men vi lyckades rädda julen (åtminstone delvis) genom att åka på söndagen istället. Och i övrigt höll traditionen i sig, då vi som vanligt svängde förbi McDonalds på ditvägen och köpte med oss mat. Hamburgarna åt vi sedan upp medan vi tittade på hockeymatchen Sverige-Finland. Det var upplagt som ett riktigt hatmöte eftersom farmor är från Finland, men det var en rätt avslagen historia som Finland vann på straffar. 

Annars satt vi mest och pratade om diverse knepiga ämnen, som vilken chokladbit som egentligen borde ha röstats ut från Aladdinasken och Harry Potter-mytologin (Linus tror att rekotrn på Hogwarts heter Bumbledore, inte Dumbledore). Det hölls också en slags loppmarknad med prylar som farmor inte behövde längre. Det gjordes ett par fynd, Max la beslag på ett par blåa snickarbyxor och Freja kammade hem ett till synes vanligt förkläde som döljer en obehaglig överraskning. Sedan var det dags att byta julklappar! Jag fick några tjusiga stenar från Falsterbo i en glasburk, ett par Systembolaget-checkar (perfekt så här inför Nyårsafton) samt... ett munspel! Förmodligen för att jag är så musikalisk. Nu gäller det bara att övertala de andra i bandet jag spelar i att vi måste ha med mer munspelssolon i våra låtar. Tack för julklapparna, farmor!  

Ett snabbt stopp hos Erika och Ahlin innan farmorbesöket, för att kolla att julstämningen var intakt.


En glittrande, självlysande gran fanns det...


...med klappar under!


Hos farmor. Pappa följer hockeymatchen med spänning.


Två kussar och en syster äter julmat.


Skoj i soffan med farmor.


Tråkigt i soffan med pappa.


Harry Potter-experten.


Max och Eva.


Farmor delar motvilligt ut en julklapp till Freja.


Jag och Linnea kopplar av med en bok.


Rökpaus med Max ute i loftgången.


Loppis. Max la beslag på dessa snickarbyxor.


Ett vanligt förkläde, säger ni?


Tittut!

De sista två veckorna innan julen är alltid de överlägset mest stressiga när man jobbar på Posten, men samtidigt också de roligaste. Alla hjälps åt på ett annat sätt än vad som är vanligt, man levererar julklappar, sorterar julkort, äter julgodis och det är allmänt god stämning.

Julkorten är ett kapitel i sig; de kommer i drivor och ofta är adressen inte korrekt överhuvudtaget, med postnummer som inte använts på tio år och adresser i stil med "det stora gula huset vid Bällstavägen". Då får man använda sin list och/eller (om man har tid och lust) hitta.se för att lokalisera mottagarna, och gör man inte det så hamnar julkorten i antingen lådan märkt "Okända julkort" eller "Avflyttade julkort". En sorglig historia som man gärna vill undvika.

Ett spänningsmoment kring julen är annars huruvida man får en julklapp av någon kund eller inte. Jag har hört om brevbärare som fått allt från fina vinflaskor till femhundra spänn, men själv har jag aldrig fått ett dugg. Varje jul tänker jag att "nu kanske", men det slutar alltid i tårar och besvikelse. Två dagar har jag på mig att ändra på den saken, det är ju aldrig försent att börja smöra för kunderna. Roligast var det för övrigt när Post-Linus för ett par år sedan fick ett kuvert med lite slantar av en tant på hans runda. På kuvertet stod det "Markus" - var det måhända något barnbarn som blev utan julklappspengar det året?

Ett litet axplock av julkorten som dök upp på mitt distrikt i fredags.


Min ärade kollega Peter Olofsson.


Utanför vårt fikarum byggs det för fullt inför den nya tvärbanan som ska börja rulla mellan Alvik och Solna/Kista om ett par år.


Ibland tar man en paus i sorteringen och poserar lite istället.


En schysst snöhög på vår parkering.


Ute på rundan med min fina elcykel.


Katten Gustaf?

In Flames

 

Plats & datum: Hovet, 11/12

 

Bäst: Jesper Strömblads comeback mot slutet. Stort.

Sämst: “Bullet Ride”? Har de slutat spela min favorit?

 

Detta var (om jag räknat rätt) min elfte In Flames-konsert, men konstigt nog så tröttnar jag aldrig på att se det här bandet live. Göteborgskvintetten lyckas alltid få ut maximalt av sitt bästa material och samtidigt plocka fram oväntade kort för att spetsa till spelningarna – och det är alltid underhållning av toppklass. Turnerandet på ”A Sense Of Purpose”-plattan som släpptes ifjol närmar sig 200 spelningar, ändå tycker jag inte att man märker av några större tecken på utmattning, med möjligt undantag för den småkrasslige vokalisten Anders Fridén. Men även han tänder såklart till inför ett fullsatt Hovet och levererar både imponerande growl samtidigt som det finns tid att dra roliga ”Idol”-paralleller under mellansnacket (Idol-finalen pågår samtidigt i arenan bredvid).

 

Eftersom denna spelning hör till Taste Of Chaos-turnén (som inkluderar förband som Killswitch Engage och Dead By April) så innebär det att det inte är lika lång speltid och inte lika många pyrotekniska effekter som vi är vana vid när det gäller In Flames. Det är såklart inte lika påkostat som sommarens Sweden Rock Festival-spelning och inte heller lika explosivt som under Annexet-spelningen för drygt ett år sedan, men å andra sidan innebär detta få döda stunder och bra tempo. Framförallt andra hälften är riktigt vass, med bland annat en Sverige-premiär av ”March To The Shore”, väldigt sällan spelade ”Artifacts Of The Black Rain”, publikfavoriterna ”Alias” och ”The Mirror’s Truth” samt ”Leeches” som glädjande nog återvänder till repertoaren.

 

Mot slutet sker något oväntat, då Anders Fridén påannonserar att ”en praktikant är på väg upp på scenen”. Det är ingen mindre än bandgrundaren, gitarristen och låtskrivaren Jesper Strömblad som äntrar scenen för att hjälpa till med konsertens final, iförd en t-shirt med texten ”Rehab is for quitters”. Strömblad har varit satt ur spel under hela 2009 då han tvingats genomgå en rehabilitering för sitt alkoholmissbruk, men på sant In Flames-manér så gör man lite svart humor av det hela. Det känns så oerhört stort, nästan rörande, att höra den ende originalmedlemmens gitarrslingor lyfta avslutande ”Take This Life” och ”My Sweet Shadow” att slutintrycket av konserten får sig en rejäl skjuts uppåt. Get well soon, Jesper.

 

Betyg: 4 av 5

 

Låtlista:

 

Cloud Connected

Embody The Invisible

Pinball Map

Delight And Angers

Disconnected

The Chosen Pessimist

Trigger

The Hive

Only For The Weak

Artifacts Of The Black Rain

March To The Shore

Come Clarity

Leeches

Alias

The Mirror’s Truth

The Quiet Place

Take This Life

My Sweet Shadow

En bit av öppningslåten Cloud Connected. Studs, studs!

I fredags kväll var det full fart på alla sätt och vis. Jäkta hem från jobbet och snabbt svida om till mina konsertkläder, sedan till Sundbyberg för att ladda inför In Flames-konserten tillsammans med Ahlin. Erika och Betty gjorde oss sällskap en stund, sedan skulle de vidare för att följa Idol-finalen på annan ort. Även jag kunde inte stanna alltför länge, eftersom Posten haft det dåliga omdömet att lägga det årliga julbordet samma kväll som In Flames intog Hovet. Men med lite planering så hoppades jag hinna med båda.

Från början hade jag inte tänkt gå alls på julbordet, men i sista stund ändrade jag mig och det var tur. Post-Linus delade utan omsvep ut en stark 4:a i betyg (av 5) och det säger väl det mesta. Jag blev lite rädd när jag tillsammans med några andra från jobbet klev in i foajén på Scandic Hotell vid Brommaplan och såg hur fint klädda alla var. Jag kända mig lite hårdrockssluskig med min Dark Tranquillity-tröja, men sedan såg jag att en kille från Blackebergskontoret hade postmössa på sig inomhus, och då var jag inte värst iallafall. Själva julbordet flöt på väldigt smidigt, och det fanns sjukt mycket att välja på (fast då det i vanliga fall kostar 400 kr per person att äta där så kan man kanske förvänta sig lite klass). Jag tyckte nästan att bordet med sillarna var allra bäst. Det fanns typ tio sorter, där kräftsillen stod ut som något som måste inhandlas till ens egen julmiddag om ett par veckor. Jag lyckades till och med få sillskeptikern Linus att pröva på, och han gillade faktiskt kräftsillen. Senapssillen gick dock inte hem.  

Vid halv tio-tiden var det dags för mig att pysa iväg till allas (?) besvikelse och hoppa på tunnelbanan. Där stötte jag av en slump på Danny, som var på väg till en fest vid Trekanten. Alla var ute i svängen denna kväll, verkade det som! När jag väl kom fram till Hovet (som ligger precis bredvid Globen där Idol-finalen redan var i full gång) hade jag redan missat förbanden Dead By April och Killswitch Engage, men det fick gå. Jag strålade samman med Larsson och Ahlin och såg det som alltid lysande Göteborgsbandet (recension och bilder kommer) framföra några av sina bästa låtar ända fram till kvart över tolv då konserten slutade. Sedan tog det typ en timme att hämta ut jackorna, och då kändes det som att kvällen var över för vår del, så vi gick till Gullmarsplan och åkte hem.

Fredagsmys i Sumpan. Notera att ingen tänt det andra ljuset trots att det snart var 3:e advent.


Ahlin och Betty.


Betty och Erika var peppade inför Idol-finalen. Hunden också.


Julbordet! Här med cyklistmästaren Patricio.


Michelina och Post-Linus i egen hög person!


Partybordet.


Linus testar senapssillen.


Marathonmannen Peter Olofsson, OKQ8-Monica och den alltid lika blyga Sari.


Linus och Robban drar gamla Posten-historier.


Grabbhörnan. Från vänster: Patrik, jag, Karl och Erik.


Tommy och Grossman (chefen).


Gunilla.


Krazy Kamel.


(Miss) Li.


Count Olaf.


In Flames we trust!

I onsdags spelade grupperna Lost Domain, Appetizer och Stockholm Soul Society (två rockband och ett soulband, därav den fyndiga titeln) på Hus 1 i Jakobsberg. Det är det första evenemanget som vi anordnat helt själva, därför var det rätt speciellt. Hela soundchecket präglades av tenkiskt strul vilket gjorde oss lite nervösa eftersom starttiden närmade sig med stormsteg, men så fick vi till slut ordning på allt och man kunde slappna av åtminstone lite grann. Jag fördrev tiden fram till spelningarna genom att spela pingis med Daniel "Pingpongkungen" Idman och grubbla på varför jag aldrig hängde på sådana här häftiga fritidsgårdar när jag var yngre.

Första bandet ut var Appetizer, vars frontman Mathias Schilcher var kvällens konferencier och även hjärnan bakom evenemanget. Bandet står för en engagerande hybrid av Bon Jovi/Guns n' Roses-rock, och i powerballaden "Runaway Of Love" har de ett riktigt starkt kort. Efteråt var det världspremiär för Annas band, Stockholm Soul Society. Just soul är väl inte en genre jag är så överdrivet bevandrad i, men SSS var riktigt trivsamma att lyssna på, och covervalen (bland annat "Roxanne" av The Police) smälte bra ihop med deras eget material. Ett band man vill höra mer av!

Sedan var det då dags för Lost Domain, vårt första framträdande sen en blöt kväll på Harry B James i somras. Det gick bra trots den långa frånvaron, särskilt kändes "Weak" (kolla in videon i det föregående blogginlägget) som något publiken verkligen gick igång på, och det lär definitvt bli en låt vi spelar mycket under 2010 också. Egentligen hade vi tänkt avsluta med just "Weak", men fansen (läs: CJ) ville ha ett extranummer, så då körde vi "End Of The Light" också. CJ (som skjutsat Danny, Linnea och Busbröderna till konserten med sin bil) var entusiastisk och högljudd under hela kvällen, vilket mynnade ut i ett par roliga ögonblick.  

Christians tre bästa repliker:

Anna (från scenen): Nu tänkte vi köra en ganska känd cover som heter "I Shot The Sherif". Har ni hört den?
CJ: Nej!

Mathias Schilcher (när han presenterade oss från scenen): Lost Domain har även en backdrop, som tydligen kostade hela 2500 kr!
CJ: Waste of money!

CJ: Jag älskar dig, Niklas!
(Efter att jag spelat fel i introt till "27".)

Slutligen tänkte jag bara be om ursäkt till alla som läste blogginlägget "Fira jul med Lost Domain", kom till Jakobsberg och förväntade sig lussebullar & pepparkakor - för att sedan tvingas gå hem tomhänta. På grund av en arrangörsmiss så fanns det inget sådant alls, och jag lovar dyrt och heligt att nästa gång så bakar vi i bandet bullarna själva. Allt för fansen.

Larsson ger fritidsgården sitt godkännande.


Stockholm Soul Society (Annas band) soundcheckar.


Linnea och D*star spelar pingis i väntan på konserterna. 


Mathias (i mitten) och hans band Appetizer.


Ljudteknikerna.


Stockholm Soul Society, eller SSS som de också kallas.


Lost Domain, kvällens huvudband! ;)


Robin, jag och Ahlin framför en mäktig backdrop.


Erika and Ahlin sharing a tender moment.


Ahlin spelade så snabbt att det slog gnistor om gitarren!

Här kommer en liten teaser från Lost Domain-konserten igårkväll, nämligen publikfavoriten "Weak". Larssons kommentar mot slutet är rolig. Bilder och kommentarer från Rock Your Soul kommer... så fort jag orkar.

Lost Domain - "Weak"

Kanske lite missvisande rubrik, men imorgon spelar Lost Domain live i Hus 1 i Jakobsberg tillsammans med våra vänner i Appetizer och Stockholm Soul Society, under parollen Rock Your Soul. Sista chansen att se oss live i år, so don't miss it! Om inte tre inträdesfria spelningar med tre bra band lockar nog så bjuder vi även på lussekatter och pepparkakor, därav den lite juliga stämningen!

Prelimenära tider:

20:00 Appetizer
20:45 Stockholm Soul Society
21:30 Lost Domain

Som jag nämnde i mitt föregående inlägg så är kryssningar ofta av hit-and-miss-slaget, antingen är det väldigt bra eller väldigt dåligt. Denna kryssning kändes mestadesl väldigt lyckad, vilket dock helt och hållet beror på mina underbara kompisar och inte på den rätt så trista Silja-båten M/S Galaxy. Den var kort sagt inte särskilt spektakulär, middagsbuffén var inte den bästa man varit med om och ölen & cidern som inhandlades på Tax Free var vidrigt äcklig. Men vi gjorde det bästa av situationen och roade oss själva istället.  

Det fanns två ställen att festa på (om man inte nöjde sig med att kröka i hytten), varav det ena var ett diskotek med biografklistrigt golv som luktade spya och således inte kändes värt att ödsla tid på. Desto bättre var Starlight Palace, ett bar/dansställe riktat till den breda publiken. Här fanns ett coverband som körde rockklassiker med bra tempo, bland annat Judas Priests "Living After Midnight" till Larssons stora glädje. Jag och Anna hann med en och annan tryckare på det dansgolvet, bland annat till studsiga Van Halen-hiten "Jump", vilket var en något udda men mysig upplevelse. Lite senare körde även stjärnartisten Sara Löfgren ett set på samma scen, självklart toppat med sin gamla dänga "Starkare".

CJ höll sig lite oväntat på mattan under kvällen, istället var det Larsson som stod för de största rubrikerna. Vid halv sex-tiden på morgonen så stormade han in i sin hytt (som delades med mig, Calle och Anna) och beklagade sig över att han blivit dissad av Sara Löfgren och hennes crew, när allt han ville göra var att diskutera rockmusik. Vi som inte hunnit gå och lägga oss ännu tröstade så gott det gick, och Larsson började genast skissa på en kommande, mycket aggressiv Lost Domain-låt med arbetstiteln "Humanity Lost" ("Förlorad Mänsklighet") som ska handla om hur alla var emot honom på kryssningen.

Lördagen var som väntat inte lika spännande (det mest dramatiska som hände var att vi höll på att missa vår lunchbuffé) och handlade mest om att vänta ut restiden hem till Stockholm. Ett snabbt besök uppe på däck när vi stannade till på Åland var enda höjdpunkten, annars låg vi mest i hytten och småsov medan vi tittade på en dokumentär om Barack Obama. När vi så slutligen anlände till ankomsthallen så stötte jag av en slump på min gamle bästis Ludde, som förgäves försökte övertala mig att åka ut på en kryssning till med honom på en gång. Det kändes dock inte riktigt aktuellt, istället åkte jag hem till Ahlin och Erika för ett filmmaraton bestående av klassikerna Aliens, Hotet Från Underjorden och, passande nog med tanke på vår resa, Titanic.  

Slutligen, några citat som bäst sammanfattar stämningen på Silja Galaxy.

Nu är det dags att festa loss, hur ofta är man på kryssning, liksom? Hur ofta?!
(Larsson skäller på alla icke-partysugna främlingar ute vid trapporna.)

Röst i högtralarsystemet med skön finlandssvensk brytning: Vill Christi Jensen vara vänlig att komma till buffén på 7:e våningen?
Christian: Är ni sköna eller!?
(När vi tog fel på vår bokade tid till lunchbuffén på lördagen. Vi hann som tur var äta i lugn och ro ändå.)

Och jag är starkare än du
Ja, jag är starkare än du
Jag är så mycket starkare än du
(Sara Löfgren med sin låt "Starkare".)

Ahlin blev inte sjösjuk på hela resan. Ett framsteg!


Larsson och Calle lägger upp planerna.


Anna Banana redo för party.


Fint bordsskick vid middagsbuffén.


På Starlight Palace.


CJ och Erika headbangar. Calle hakar på.


Barhäng med CJ.


"I'm king of the world!"


Dagen efter är aldrig riktigt lika rolig. Varför är det så, tro?


Ett snabbt stopp på Åland.


Tjejerna väntar in Stockholm.


Sara Löfgren - stjärnartist.

Senast jag var ute och seglade på de sju haven (det vill säga var på Finlandskryssning) slutade det hela med förskräcklig sjögång, dålig fylla, fastklämda och blodiga fingrar i en dörr samt ett löfte om att aldrig göra om något liknande igen. Två år senare är det dags att bryta det löftet, då det ikväll är en 23-timmars kryssning till Åbo som står på menyn. De som åker är jag, Larsson, Ahlin, Erika, Isabelle, CJ, Anna och Calle, en laguppställning som fick min mor att sucka djupt av oro. Efter att jag lovat henne att inte springa omkring ute på däck i mörkret så fick jag till slut hennes välsignelse.

Båtresor av det här slaget kan vara riktigt sega (som senast vi åkte) men det kan vara väldigt kul också. Det som talar för att det blir en minnesvärd resa är att CJ följer med, och de som varit ute med den mannen vet att då kan vad som helst hända. Drömscenariot är givetvis att CJ blir helt sjövild och löper amok någonstans på båten, förslagsvis uppe på dansgolvet, i någon hytt eller i Tax Free-shopen. Jag tar med mig kameran för att föreviga resan, så förhoppningsvis finns det lite spännande bilder att fylla bloggen med om ett par dagar. Så länge så bjuder jag på en bild som visar hur det gick till när CJ och Larsson umgicks på den senaste hemmafesten vi var på.

Christian och Larsson vet hur man festar.

Några säkra tecken på att det lackar mot jul:

- Julkalendern har dragit igång (jag har inte följt någon julkalender sedan Sunes Jul 1991 - det är 18 år sedan. Man känner sig old)

- Ångesten över alla julklappsköp som måste göras börjar smyga sig på

- Jag äter fler mandariner än någonsin

- Jag äter julvört istället för vanlig limpa

- Julkorten har börjat trilla in på jobbet (ja, faktiskt)

- Ingen snö

- Jag tittar på katter som sjunger julsånger och blir på gott humör

Vi hade ett helt album när vi var små med de här katterna som tolkar olika julklassiker. Skivan har tyvärr slarvats bort nu, men tur då att YouTube finns. Lyckopiller!