Outer Heaven

Varje år så anordnar den digitala byrån Daytona en omröstning som kallas Svenska Podradiopriset. I år är det extra speciellt, då vår kära podcast är nominerad i hela fyra klasser! Vi är nominerade i kategorierna "Bästa kultur och nöje", "Bästa amatörkanal", "Bästa originalkanal" och "Bästa svenska kanal", där vi tävlar mot idoler som Filip & Fredrik, Loading Live, Har du inte sett den? och Obiter Dictum. Fram till 30 september kan man rösta HÄR!

Andra nyheter är att vår RSS havererade eftersom det var alldeles för många nedladdningar (kul!), vilket gjorde att vi bytte till en ny, som med fördel hittas HÄR. Dessutom finns det numera en HEMSIDA där allt finns i mp3-form, bra för folk som aldrig fattat grejen med iTunes. I samma veva kortade vi ner podcastnamnet till Tommy Filmar Niklas & Emilio - mer kortfattat och inte lika associerat med snuskigheter.

Efter crossover-avsnittet med Har du inte sett den? så har vi dessutom hunnit med att spela in två nya episoder. Programförklaringarna lyder som följer:

I episod 10 så bjuder vi på recensioner av Red State och Paul, Tommy har sett hela The Fast & The Furious-serien och Niklas berättar om när han mötte en bister Ron Pearlman (Hellboy) i Älvsjö för en massa år sedan. Dessutom: trailerquiz med talande hundar och katter!

I episod 11 har vi en intensiv diskussion kring The Chemical Brothers inblandning i indiethrillern Hanna, Niklas får åter hopp om svensk film efter att ha sett Apflickorna, vi skickar en passning till Har du inte sett den?-gänget, Tommy ber sin flickvän om snus i direktsändning och så frågar vi oss varför svenska filmtitlar är så svårbegripliga.

En typisk inspelningsdag med Emilio och Tommy.

Jag har ett soloprojekt! Efter alla år i Lost Domain, där jag mest verkat i det dolda, kände jag att det var dags att pröva vingarna på egen hand. Den meriterade producenten Danny Star kontaktades, en tid bokades i hans studio på Maltesholmsvägen och ut kom en låt som jag döpte till "Human Geography". En synthig liten sak med episka ambitioner. Mina influenser är främst elektroniska pionjärer som Vangelis och moderna popgrupper som M83, men intressant nog så drog mina spelintresserade vänner istället referenser till apikonen Donkey Kong (Thomas), den tyske kompositören Chris Hülsbeck (Johan Köhn) och "något gammalt science fiction-spel" (Tommy).

Läsare som inte hört låten får gärna bilda sig en egen uppfattning HÄR.

Bandnamnet Blueberry Nation har för övrigt ingen direkt djup mening, mer än att det har en rolig innebörd om man översätter namnet till svenska. Utöver "Human Geography" så är fler låtar på gång, så håll utkik!

Skivomslaget.

Det blev Popaganda i år igen. Det känns som en tradition som kommer att hålla i sig många år, när man firar sommaren en sista gång med nya och gamla vänner, samt flera bra band.

Några noteringar från festivalen:

- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.

- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.

- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.

- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.

- Jag missade konstsimmet. Igen.

- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.

- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.

- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.

Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:

1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean

Daniel gör något man bör undvika!

 

Parker och London Kid.

 

Is Tropical, bra brittiskt band.

 

Julia och Linnea i samspråk.

 

Mörkret sänker sig över Popaganda.

 

Linnea visar hur en äkta Lundqvistare posar.

 

Arcade Fire!

 

När brödernas alkohol blev stulen fick det bli Dr Pepper resten av festivalen.

 

Those Dancing Days!

 

Årets bild från Popaganda, kan vi väl säga.

 

Daniel bjuder på en smak av Japan.

 

Parkliv med Tobys gäng.

 

Camp Niklas, som jag ödmjukt döpte vår lägerplats till.

 

Martin gör ett gästinhopp, till Linneas stora förtjusning.

 

Till slut blev suget för stort för Thomas, som återfanns inne i ölområdet.

 

Darkwing.

 

Lykke Li avslutar festivalen.

Först Justin Bieber, nu hunden Boo. Kommer nog aldrig riktigt förstå mig på amerikanerna och deras smak, att Boo: The Life of the World's Cutest Dog är boken på allas läppar i det stora landet i väst för tillfället säger väl allt. USA har anammat Japans besatthet av gulliga saker så till den grad att han nu alltså redan kommit ut med sin första bok.

Amazon.com sammanfattar handlingen i boken så här:

"With nearly a million Facebook fans, and adding more each day, Boo is poised to become an international superstar. This charming book features exclusive new photographs of Boo doing all his favorite things: lounging around, playing with friends, exploring the whole wide world, and making those famous puppy-dog eyes. To know Boo is to love him, and this book is for anyone who loves the cutest dog ever."

Två saker jag frågar mig själv, avslutningsvis:

1) Är Boo själv medveten om all hysterin han skapat?

2) Vad händer dagen då Boo kilar vidare till de sälla jaktmarkerna? Nationell sorgedag i USA?

Det talades om den mest spektakulära grillningen i Hässelbys historia. Ryktena skvallrade om festivalarmband, artistuppträdanden (inklusive ett spoken word-framträdande av CJ), VIP-sektioner och feta dansgolv. Det blev inget av detta, men det blev en riktigt lyckad grillning ändå. Men ett tag såg hela rasket ut att gå om intet. Ett ihållande regn höll nämligen på att förstöra festen, men i sista sekunden så delade sig regnmolnen till förmån för lite klart väder. Tur det, när Miqul hade bokat föräldrarnas radhus på Drivbänksvägen dagen till ära. Med solen kom folket, som gladeligen grillade köttbitar, korv och marshmallows in på småtimmarna.

Dyster utsikt.

 

Detta är inte brun utan sol. Detta är Larsson efter två veckor på Kreta.

 

CJ tar en klunk.

 

Munter förfest.

 

När solen dök upp kom även folket.

Har du något i fickan eller är du bara glad att se mig?

 

En man med sin måltid.

 

Korvdags.

 

Larsson valde fel dag att börja banta.

 

Calle busar med Daniel.

 

Trångt kring grillen.

 

Sås på fingrarna. Igen.

 

Peter & Daniel grillar Smacky Smores.

 

Peek-a-boo, Greger!

 

Sista bilden på Tommy innan han åkte hem till Tokyo igen.

Vi har länge beundrat filmpodcasten Har du inte sett den? - pionjärer bland svenska filmpodcasts och självklara ledare inom genren för tillfället. När möjligheten att göra ett crossoveravsnitt med killarna bakom podcasten dök upp var vi inte sena att tacka ja, särskilt eftersom det var Tommys sista helg i Sverige och allt.

Vi möttes upp på Carmen på Söder och det tog inte lång tid innan det började slå gnistor. Johan, Erik och Markus var hur schyssta som helst och inte helt olika oss själva. Det var nästan som att titta in i en spegelbild, som Erik så elegant uttryckte det, apropå att de respektive podcastarnas tre medlemmar delade liknande kvaliteter. Emilio & Markus fann till exempel varandra direkt; båda har en ungdomlig glöd och sprallighet som främsta vapen. Tommy & Johan framstod å andra sidan som hjärnorna bakom operationen, med en lite smalare inriktning och med ett ständigt sug efter nya indiekickar. Jag själv och Erik kändes samtidigt som de lite mer eftertänksamma och hunsade medlemmarna, vars åsikter väger tungt när de väl luftas.

När artighetsfraserna var överstökade var det dags att ta sig till Johans arbetsplats för att göra vår podcast. En grej jag gillar med Har du inte sett den? är deras vassa ljudkvalitet, som ställer vår podcast i skamvrån. Mikrofonen (som såg ut som något från spelet Portal 2) blev tyvärr aldrig inkopplad på grund av en miss, men den medhavda datorn lyckades ändå ordna ett riktigt bra ljud, åtminstone mot vad vi är vana vid. Det är befriande att höra hur klarsynt min egen röst låter med en bättre mikrofon, bortsett från slutet där en viss dåsighet infunnit sig. Med tanke på hur mycket alkohol som förtärdes är det ett under att vi lyckades hålla podcasten relativt städad, även om sista videon här nedanför kanske inte tyder på det.

Det färdiga avsnittet lyssnar man på HÄR. Programförklaringen lyder som följer: i senaste avsnittet diskuterar vi 3d-apor i blockbustern Apornas Planet: (r)Evolution, kivas om Captain America, pinpointar ögonblicket då Star Wars gick åt helvete, tipsar om Tokyo-skildringen Enter The Void och pratar kring fenomenet utomhusbio.

Inledningsvis lite spänt och oroligt på Carmen.

 

Vid inspelningsplatsen. Emilio försöker komponera en ny signaturmelodi till podcasten.

 

Kontoret kändes som ett Mad Men för 2010-talet. Me likes!

 

Play for me, Tommy.

 

Markus var först på plats.

 

Öl - check.

 

Mikrofon - check.

 

Emilio drar en anekdot - till Markus stora förtjusning.

 

Vår posterboy.

 

"Titta så många öl vi druckit! Tjoho!"

 

Tommy tar över inspelningen för en stund.

 

Hätsk stämning redan på Carmen, då Tommy och Markus inte är överens om filmen Monsters.

 

Markus ger en alldeles lysande programförklaring.

 

Inspelningen håller på att gå om intet när Emilio och Markus spårar ur totalt, vilket gör Tommy märkbart irriterad. Johan löser situationen genom att helt sonika klippa bort hela scenen.

In the novel, strongly influenced by David Lynch's Twin Peaks, the world comes to an end, starting in Hässelby.

Sommarens obehagligheter i Hässelby (nu senast ett våldsamt upplopp i Hässelby Gårds centrum) får en att undra vad som egentligen är på väg att hända i vår älskade lilla förort. En novell av den norske författaren Johan Harstad från 2007 kanske har svaret på gåtan.

Enligt Wikipedia så följer novellen den populära barnbokskaraktären Alfons Åberg (Albert Åberg på norska) som i Gunilla Bergströms böcker hittar på diverse tokigheter och bor med sin virriga pappa. I novellen "Hässelby" så bor Alfons som 42-åring kvar med sin pappa i en lägenhet i Hässelby, men när fadern plötsligt går bort så ser Alfons en chans att ta tag i sitt liv. Han upptäcker så småningom att någon har följt efter honom i över 20 år och att världens undergång är nära.

Novellen (som tyvärr bara finns på norska) behandlar ämnen som vänskap, politik, förortsliv samt relationen mellan far och son. Men även klart mörkare element som inspirerats av David Lynchs kultserie Twin Peaks.

Tack till Peter Olofson för tipset!

Förra helgen blev väldigt intensiv, Tommy är som ni vet här från Tokyo och vi vill göra det mesta av hans vistelse här. Fredagen innebar startskottet, i form av en kräftskiva hemma hos mig. Två paket fördelades mellan sex personer, samtidigt som Daniel satte i sig en hel ugnspizza själv. Det hela toppades med våra gamla filmklassiker som vi spelade in som små grabbar (mer om de filmerna i ett senare inlägg) och självklart även ett par omgångar Buzz.

Dagen därpå var det dags att visa Tommy en av Stockholms riktiga juveler, nämligen Trädgården. Innan dess hann jag med lite barhäng på Pub Anchor, för att vinka adjö av Nathalie (som flyttar till USA för att plugga) och Heidi (som emigrerar till Finland). Ett fint avsked. Sedan raskt vidare till Vitabergsparken för att skälla lite på Daniel, sedan Trädgården där jag blev en aning full och höll på att ramla ner för ett par branta trappor.

Trippeln fullbordades på måndagen, när Tommy fyllde 27 och bjöd in oss på kaffe och korv hemma hos honom. Vi fick träffa familjen, hunden, katten och bjöds även ner för en session i Spelgrottan, där jag gav pojkarna ytterligare en läxa i den ädla sporten Buzz.

Köket var fullsatt.

 

Glatt humör var ett måste för att få komma på kräftskivan.

 

Barnbordet.

 

Nathalie och Heidi på Anchor.

 

Vitabergsparken. Tommy styrde!

 

Trädgården.

 

Mys-Danny.

 

Tommy och Nicki.

 

Fint väder på Tommys födelsedag.

 

Spelgrottan.

 

Laura Palmer.

 

Buzzed?

 

Linus är tillbaka från NY och LA. Men tyvärr så förändrades han som person under resan. Han blev... en pimp.

Linus The Pimp.

Arvid och Larsson rustar för konserten.

 

Min bordsdam för kvällen: the lovely Michis!

 

I am Danny Star... no more.

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Peter Styf

 

Tack för stödet och kärleken, vänner!

En stackars katt som sitter i rullstol, det kan väl inte vara en rolig tillvaro? Wrong! Denna kisse verkar stormtrivas, och att döma av bilderna har han inte några problem att få till det med damerna heller.

 

Dagens tripp till postkontoret bjöd på ett och annat godis, i form av senaste numret av Slitz, nya Kalle Anka (med extrabilagan Farbror Joakims Liv) samt en uppblåsbar hammare. Slitz-tidningen ska Daniel ha, resten av sakerna behåller jag själv så länge.

Dagens fynd.

Det bästa väntade dock på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Linus har nämligen skickat vykort från New York! Så här skriver han:

"Tja! Här i NY är det kokhett och fuktigt, typ 35 grader. Vi åkte samma plan som Will Ferell till London. Vi har hunnit med mycket, bl.a. cyklat genom Central Park, sett Frihetsgudinnan och stadens "skyline" från en färja, Mötley Crüe igår som var grymt och ikväll "Comedy Club". Har stått utanför Lettermans showentré och sett Soupnazis butik (Seinfeld) från turistbuss. Utelivet sådär, mest irländska pubar. Imorrn reser vi till LA. /Linus"

Är inte så lite avundsjuk på den lille rackaren och allt han tar sig för. Törs man hoppas på ett vykort från Los Angeles också?

New York, New York.

I nästan 20 månader har vi väntat på att få träffa Honom igen. Senast var det i Tokyo, men den här gången fick Han komma till oss. Självklart talar jag om Tommy Jansson, Hässelbykillen som för tre år sedan gick i exil för att söka lyckan i Tokyo. Nu var det dags för ett efterlängtat besök i hemlandet, och för att visa att han inte glömt sina rötter så blev första anhalten en boozekväll med mig, Daniel, Peter och Thomas. Många timmar ägnades åt gamla anekdoter på min balkong, det blev ett par omgångar Buzz, en hel del booze och så visade jag & Bröderna vad vi lärt oss i japanska under de åtaliga timmar vi spenderat på Folkuniversitetet de två senaste terminerna. Tommys reaktion lät inte vänta på sig, vilket kan ses i videon längst ner i inlägget.

Nästa dag innebar picknick och festival på en och samma gång, med anledning av gratiseventet Popaganda Parkfestival ute på Djurgården. Tipset fick vi av nyfunne vännen Mia, som tillsammans med kompisen Marina slog följe med oss. Med öl, baguetter, chips, jordgubbar och annat gott som sällskap kollade vi in band som Urban Cone, Azure Blue och Wild At Heart, allt medan solen fyllde parken med värme. Som om detta inte vore nog började Daniel och Tommy inleda en så kallad bromance, vilket var rörande att bevittna. Efteråt var det dags för att möta upp fler vänner bland de svajande palmerna på Debaser Slussens uteservering.

Fotnot: Tommy åker hem till Tokyo den 21 augusti. Vill ni boka en träff så är det bara att mejla.

Tommy kan knappt dölja sin förtjusning över att vara på plats igen.

 

Jag bjöd på toast skagen, vilket Peter inte hade väntat sig.

 

Rökning dödar, även i Japan.

 

Om det finns någon som skulle kunna få mig att börja röka så är det denne stilige man.

 

Våra presenter. Från Tokyo med kärlek.

 

Peter och Thomas fick dela på den här rackaren.

 

Popaganda Parkfestival dagen därpå. Plötsligt började det rycka i Tommys baguett.

 

Skön picknickstämning. Här med bandet Summer Heart.

 

Mia och Marina (& The Diamonds).

 

En studie i njutning.

 

Daniel och Tommy försöker få igång publiken.

 

Malin och Marina, båda väldigt fina i håret!

 

Tommy försöker ta bromancen till nästa nivå genom att visa Daniel ALLT.

 

Vi mötte upp resten av gänget på Debaser Slussen.

 

Tommy kör sin vinnarpose.

 

Daniel berättar om sin och Tommys bromance för tjejerna.

 

Ludde dök upp och ställde genast till med en scen.

 

Gimme five, girls!

 

X antal lektioner i japanska har lett fram till... detta.

En av de mest spelade låtarna hemma hos mig den här sommaren står den nya och spännande artisten Full Of Keys för. Bakom aliaset döljer sig Stockholmstjejen Anni Bernhard, vars sound för tankarna till idoler som Evanescence, Björk och Depeche Mode.

Singeln "All The Roses" är första smakprovet från debutalbumet som (tyvärr) inte kommer förrän nästa år, men den är så bra att den lär hålla ända till dess. Den mörka musikvideon är inget för de känsliga, men gör mig ändå sugen på att resa till Berlin, där den spelades in.

 

 

Jag är ganska så avundsjuk på Linus. Ett stycke lillebror skickades nämligen till Staterna igår, och nu väntar en veckas semester i först New York, sedan en vecka i Los Angeles. Det blir en resa i rockens tecken. Till att börja med så är hårdrocksbröderna Viktor och Henke med på färden. Dessutom väntar en konsert med Mötley Crüe i New York, sedan en med Journey i Los Angeles. Inte nog med det, vet ni vilken bok Linus har valt som ytterligare resesällskap? Mötley Crües mästerliga rockbiografi The Dirt, förstås. Mot Sunset Strip!

Kanske den bästa rockbiografin jag läst. Om du inte har läst - do it!

Sonisphere '10 är glömt och förlåtet. Vi svor på att aldrig återvända, men en riktigt stabil line-up på ett nytt område till ett föredömligt pris fick oss att ändra oss. Tur var väl det; solen lyste hela långa dagen och festivalen visade sig vara suveränt arrangerad, till skillnad från Metaltown som var en stor besvikelse på det området. Att Heidi och Nathalie följde med gjorde att känslan blev tidiga Sweden Rock & Wacken, och positiv nostalgi är ju aldrig fel.

Lite spridda tankar om Sonisphere '11:

- Man hade lärt sig av misstagen från förra året. I proportion till området så var det alldeles lagom med folk på plats, och att göra ölområdet inne på Söderstadion så enormt eliminerade alla köer och trängsel. Hatten av.

- In Flames strösslade inte sitt framförande med nya låtar, vilket var väntat. Tråkigt på ett sätt, men att nya singeln "Deliver Us" hörde till konsertens absoluta toppnummer ökar bara peppen inför bandets återkomst till Stockholm senare i höst. Den 18 november smäller det.

- Mastodon? Bra på skiva, men live blir det märkligt stillastående och tråkigt. Lite som Opeth.

- Vem orkar med lera och gräs när man kan få asfalt? Stadsfestival ftw.

- Angela Gossow? Grymmaste frontkvinnan någonsin. Och "No Gods, No Masters" kan vara den mest smittande popmetal som Arch Enemy spottat ur sig hittills.

- Av de fyra gånger jag sett Slipknot var detta den allra bästa, mycket tack vare kanonlåtar som "Duality", "Surfacing", "Psychosocial", "People = Shit" samt en helt sjövild publik. För att inte tala om den röda overallen som hängde vid scenen, för att hylla avlidne basisten Paul Gray. Rysningar. 

Heidi tar morgondrinken.

 

Nata och Robyn.

 

Färgglada drinkar är metal!

 

Happy Heidi!

 

"Are you talking to me?"

 

När Larsson tar av sig byxorna vet man att det är en bra fest.

 

På plats vid Globenområdet. Här Mastodon.

 

Old festivalbuddies.

 

Törstig?

 

Heidi vänder Arch Enemy ryggen.

 

Mina favorittjejer.

 

Njuter av solen och passar på att visa upp lite ny Lost Domain-merch.

 

Michael ställer upp för Robin, som en god vän ska göra.

 

En skum fadersfigur.

 

In Flames we trust!

 

Naugthy Nattie!

 

Heidi peppar inför...

 

...de maskerade galningarna i Slipknot!

I över ett år har vi pratat om det. Den här sommaren blev det äntligen av. Jag talar om pilkastning hos the one and only Kenneth, tillsammans med ett gäng andra postisar och ex-postisar. Med undantag från Peter Olofson så var detta samma gäng som gav sig ut på den ökända Helsinki-kryssningen ifjol, så det var ett kärt återseende. Eftersom Kenneths maka Carina också satt med på verandan så kunde inte alla minnen luftas, men dem kan man läsa om HÄR istället.

Nå, pilkastningen. Förr i tiden så nyttjades alltid luncherna till att tävla i den ädla sporten dart, men på sistone har det blivit väldigt dåligt med den varan. Därför ordnade vi den här tillställningen, och självklart följde allas smeknamn med från postkontoret. När jag kastar pil kallas jag för Niklazer The Blazer (för att mina pilar viner fram genom luften som laserstrålar, eller något), Robban kallas för Pingvinen (för hans konstiga och ryckiga rörelser innan han kastar), Kenneth kallas för Kenneth, osv osv... Tyvärr var Robban outstanding denna kväll och vann i princip alla omgångar, ett dåligt betyg för oss andra postisar. Kanske var vi andra för fulla, medan Robban bara låtsades dricka?

Framåt småtimmarna tog Kenneth mig under armen och viskade i mitt öra: "Kom. Det är dags nu." Jag hann bli en aning orolig medan han ledde ner mig till källaren, men det visade sig - gudskelov - att Kenneth bara ville visa sin spelhörna. Bedårande! Där sitter han alltså, när barnen gått och lagt sig, och dödar terrorister i Battlefield 2. "Det är det bästa jag vet", sa Kenneth med något glimrande i blicken. Det var dags att tacka för sig och gå hem.

Robban och Gunnars.

 

Mr Sir och Hasse.

 

Kenneth mådde oförskämt bra.

 

Kastning med Kenneth.

 

Vem drar till sig mest småkryp - flugdödaren eller Kenneth?

 

Spelhörnan.

 

Bästa spelet just nu, enligt Kenneth - Duke Nukem Forever.

 

Kenneth öppnar fönstret och gastar att alla måste gå hem.

I episod 6 av "Tommy Filmar Niklas och Emilio Tittar På" så har Tommy och Emilio knappt hunnit smälta ett biobesök med den nya JJ Abrahams-blockbustern Super 8, Tommy jämför den hypade serien The Killing med Twin Peaks, Niklas och Emilio är oense om Priest, Tommys koreanska flickvän Seolhee kommer in och stör podcasten, vi dissekerar den nya Mission: Impossible-trailern och Tommy berättar varför tjocka barn är så roliga. Trailerquizet visar sig vara en svår nöt att knäcka...

Lyssnar på podcasten gör man HÄR.

Ny filmposter bjuder vi dessutom på!

Onsdagen bjöd på en efterlängtad återkomst för Lost Domain till Stockholms populäraste (?) rockklubb Harry B James. Två år sedan var det vi var där och visade upp oss, så det var på tiden. Först hade vi ett födelsedagsbarn i Heidi, vilket firades lite stillsamt hos Nathalie innan spelningen. Jag gav Heidi en present i form av biografin om Dave Mustaine, sångare i bandet Megadeth som är Sverigeaktuella med The Big 4 (läs mer i föregående inlägg). Hon blev mäkta belåten, som ni ser på bilderna.

Väl på Harry B James blev vi i bandet bjudna på hamburgertallrik samt läsk - drinkbiljetterna delades ut först efter vi hade spelat, ganska förståeligt så här i efterhand. Några som hade masat sig dit var The Mikeman (som även han fyllde år), vår gamle vapenbroder Calle (med ny flickvän) samt min gamla klasskompis Angelica (som tagit med sig ett fan ända från Thailand!). Strax innan showtime så dök mitt näsblod - som gäckat mig de senaste veckorna - upp och hotade att förstöra festen, men lite näsdukar avstyrde situationen. Det blev med andra ord ingen Debaser Medis-specialeffekt den här gången, utan spelningen fortlöpte smärtfritt.

Efteråt stannade vi till stängningsdags, och eftersom det var en vardag så kunde vi glömma tunnelbanan. Istället kom Maria på att vi kunde ha efterfest hos henne i Kristineberg - och att vi skulle gå dit. Det var en vacker promenad, visade det sig, men när vi väl kom till efterfesten var jag så trött att jag skulle kunnat somna. Så var inte fallet för Larsson, som just hade börjat. Det skulle visa sig bli en kväll som går till historieböckerna... men det är en annan historia.

Så här glad blev Heidi över sin present.

 

Kalaset.

 

Heidi försöker förklara för Michael varför en biografi om Dave Mustaine är så intressant.

 

Daniel taggar till i logen.

 

Flera vänner dök upp. Här Calle med flickvän.

 

Calles bälte var också på plats.

 

Robin dunkar igång showen.

 

Michael hänger på.

 

Det var varmt, så Erika körde med den mest lämpliga klädseln. Publiken gillade det!

 

Jag hade det lite varmare.

 

Ös!

 

Daniel växer till en starkare basist för varje spelning vi gör. Imponerande!

 

Erika tar en utflykt upp på ett av borden.

 

Larsson smälte när spelningen var avklarad.

 

En lång vandring hem. En och annan paus var befogad.

 

Stockholm i mitt hjärta, typ.

 

Michael blev arg mot slutet.

 

Det var öppen bar hos Maria. Larsson tog för sig och resten är historia, som man säger.

 

Jag och Daniel var förståndiga och stannade bara till klockan 7 på morgonen.

Tidigare i veckan blev jag erbjuden gratisbiljett till fredagens Iron Maidens spelning på Ullevi i Göteborg. Även fast de är ett formidabelt liveband så tackade nej, med motiveringen att jag nyligen varit en vecka i Göteborg och att jag sett Maiden otaliga gånger tidigare. Om erbjudandet däremot hade gällt Metallicas konsert på samma arena två dagar senare (detta är en historisk metalhelg i Sverige, förstår ni) så hade jag däremot hoppat högt av glädje och tackat ja på studs. Ullevi-konserten år 2004 är förmodligen fortfarande den bästa spelningen jag bevittnat och endast en dåre skulle tacka nej till en möjlig repris på det. Att jag inte fick tag i biljetter svider dock inte lika mycket sedan det avslöjades att SVT skulle sända hela spektaklet live, vilket måste ses som årets kulturgärning och äntligen en vettig anledning till att betala tv-licensen.

Detta är dessutom inte vilken Metallica-konsert som helst. Med sig har de sina kollegor i Slayer, Megadeth och Anthrax, vilket utgör epitetet The Big 4. Uttrycket myntades på 80-talet, när samtliga dessa thrashmetalband stod på randen till ett stort genombrott. Alla fick mycket riktigt kommersiella succéer. Till dags dato har Anthrax sålt 10 miljoner album, Slayer cirka 15 miljoner och Megadeth cirka 25 miljoner. Metallica stod dock i en klass för sig, de har sålt över 100 miljoner album världen över, vilket gör det ganska uppenbart att detta egentligen är en Metallica-konsert med ovanligt stora förband. Riktigt speciellt lär det bli först under Metallicas slutnummer "Am I Evil", när medlemmar ur samtliga band ställer sig på scenen samtidigt för att framföra den aktade covern.

Som uppladdning inför konserten lyssnar jag på väl valda delar ur Metallicas diskografi, och främst på låtar som "Creeping Death", "Battery", "Until It Sleeps", "One", "Enter Sandman", "For Whom The Bell Tolls", "Blackened", "Sad But True", "Harvester Of Sorrow", "Fade To Black", "Nothing Else Matters" och "Master Of Puppets". Får vi höra dem ikväll, tro?

Start klockan 18:00 i SVT.