Outer Heaven

Flera här undrar kanske hur det gick med Watain-ceremonin jag berättade om häromdagen. Förmodligen inte, men skit samma, jag berättar ändå! Efter mycket velande så tackade jag ja till Sound Pollutions inbjudan att närvara på tillställningen då Watain skulle tilldelas guldskivor för deras singel "Reaping Death". Jag blev lite nostalgisk eftersom ceremonin hölls på distributören Sound Pollutions bakgård, vilket ligger i samma byggnad där Vitaminic höll till förut, ett företag där jag jobbade många sena nätter för att tjäna ihop lite extrapengar under skoltiden för en massa år sedan.

Mycket av Watains "Reaping Death"-framgångar kan tillskrivas den kontroversiella signeringen som ägde rum i Sound Pollutions skivaffär tidigare i år. Jag fick berättat för mig att butiken hade gjorts helt mörklagd, ljus hade tänts och djurkadaver placerats ut, det senare gjorde att den ruttna köttstanken inte försvunnit på flera dagar. Nu var det dock betydligt lugnare, bandet hade inte tagit på sig sin corpse paint och tillställningen hölls som sagt ute i friska luften.

Eftersom alla verkade känna alla på ceremonin utom just jag så kändes det först lite ensamt. Som tur är hade jag och min Sound Pollution-kontakt Henrik Karlsson ett gemensamt intresse som stavas Depeche Mode, vilket gjorde att vi stod ett bra tag och diskuterade vilt kring allt som rörde bandet; hur besvikna vi blev på senaste skivan, hur många konserter vi sett, vilken mäktig comeback Playing The Angel var, etc. Ett par öl intogs och det gjorde inte så mycket att regnet bitvis gjorde det svårt att vistas utomhus. Men en black metal-rital ska väl å andra sidan inte vara någon solskenshistoria?!

Helt plötsligt var det då dags att dela ut guldskivorna. Frontmannen Erik avrundade sedan festligheterna med ett muntert tal som jag här publicerar i sin helhet. Exklusivt var ordet!

”Reaping Death är en låt skriven som en hyllning till den första mördaren och satanisten Cain. Genom mordet på sin bror Abel var han den första som bröt skapelsens bojor och gick emot guds vilja. Därför stöttes han bort och sökte sig till sin sanna faders släkte, ormen i edens lustgård, även känd som satan.

Att öppet prisa Cain, hans ursprung, hans verk och hans avkomma är något som aldrig skulle varit möjligt för säg 300 år sedan. För 300 år sedan band man fast sådana som oss vid pålar och brände dem levande. Nu tilldelas vi guldskivor och prisas i media. Detta är ett uppmuntrande bevis på att den här världen är på väg åt helvete.

Genom black metal har vi fått ett forum inom vilket vi utan att bli förföljda och torterade kan hylla de uråldriga fördärvsmakterna, revolutionernas och den totala frigörelsens gudar, och därmed skänka dem ytterligare kraft. Den här guldskivan är ett bevis på att genren som sådan är en att räkna med, och med eld, fanatism och passion som drivkraft ämnar vi att ta den ännu längre, djupt ner i hitintills outforskade avgrunder. ”

Påminner lite om hur det såg ut på min senaste hemmafest. Ingen kom...

 

Watain-Erik kollar att antalet öl stämmer. En timme senare var allt detta uppdrucket.

 

Många gäster hade kommit för att kolla in spektaklet.

 

Lite "kan vi få detta överstökat snart?"-stämning i bandet.

 

Carl Von Schewen (Sound Pollution) och Martin Carlsson (Sweden Rock Magazine, Expressen) delar ut guldskivorna.

 

"Vad ska detta föreställa?!"

 

Bandet ställde motvilligt upp på lite bilder.

 

Mycket poser innan alla var nöjda.

 

Schysst snubbe som jag snackade en del med. "Vi ses snart igen, Niklas" sa han när vi skiljdes åt.

 

Regnet fick hårdrockarna att fly inomhus temporärt.

 

Mina mates.

 

Just det, jag var också där.

I år fick pappa brädspelet Pop & Rock av oss i födelsedagspresent. När hela familjen var samlad för den årliga kräftskivan passade vi på att testa vad spelet gick för. Två lag delades upp, de vuxna mot "barnen", sedan var spelandet i full gång. Skulle rutinen hos pappa och mamma (som båda jobbat på skivbolag) räcka till mot de yngre och hippare förmågorna?

Pop & Rock-spelet går likt Trivial Pursuit ut på att genom tärningsslag gå runt en cirkelformad spelplan och svara på frågor, i det här fallet i kategorierna Vinyl 107, Rockklassiker, Mix Megapol, Låtskrivare, Textrader och Blandat. När man sedan prickat rätt i varje kategori görs en sista mödosam vandring in mot mittcirkeln för att svara på spelets allra sista fråga, som väljs ut av motståndarlaget. Här nedan kommer exempel på vilka frågor som kan tänkas dyka upp,  testa hur många ni kan utan att kolla svaren längst ner.

1. Vilket band kallades för Sveriges svar på The Beatles?

2. Vilken sångerska gästar på In Flames-låten "Dead End"?

3. Vilken låt inleder med textraden "It's a good thing tears never dry in the pouring rain"?

4. Vilket år vann Herreys Eurovision Song Contest med låten "Digi-loo Digi-ley"?

5. Vilken folkkär svensk artist är Iron Maiden-trummisen Nicko McBrain god vän med?

Vi spelade två omgångar som blev ruskigt jämna, båda gångerna stod bägge lagen i mittcirkeln då ett enda rätt svar alltså räckte för seger. Första gången vann föräldrarna, andra gången tog kidsen revansch. Betyget till spelet blir mycket bra, det känns lagom svårt och frågorna är upplagda så att alla musikintresserade målgrupper ska kunna ha en chans att briljera i åtminstone någon kategori. På minuskontot finns ett par tråkiga ja eller nej-frågor, samt faktumet att spelet endast behandlar svenskar artister och grupper, vilket i vårt fall till exempel resulterade i att två frågor om artisten Velvet dök upp i samma omgång. Men kanske är det så att spelutvecklarna planerar även en internationell version?

Kvällen inleddes med kräftskiva.

 

Röda och fina.

 

Tre paket kräftor slukades i rask takt.

 

Efter maten ville pappa visa sin Wacken-tatuering.

 

Farmor trodde att den lilla dödskallen var en glödlampa. Snopet!

 

Helt klart imponerad.

 

Gametime.

 

Segersäker.

 

Båda lagen bara ett rätt svar från segern. Hela Drivbänksvägen håller andan.

Facit: 1: Tages 2: Lisa Miskovsky 3. "Be Mine" - Robyn 4. 1984 5. Lasse Berghagen

Nu har Michael och Erika gett sig av på sin tre veckor långa tågluff runt om i Europa. Nu är de i Paris, sedan drar de vidare till Italien, Ungern, Rumänien, Österrike, m.m. Det svider att jag inte kunde följa med, men man får trösta sig med att Erika lovat att hålla oss uppdaterade på Resedagboken under resans gång.

I fredags var det en slags avskedsmiddag/fest i Sundbyberg. Först åt vi pizza och sushi medan det sågs på film. Jag hävdade att Terminator 3: Rise Of The Machines är den ultimata pizzafilmen, men blev dock nedröstad med anledning av Pirates Of The Caribbean. Helt okej det också. Det trillade in lite mer folk som sedan bland annat kollade på Live Aid från 1985, innan det var dags att tassa ut och låta de blivande tågresenärerna få sova för sista gången på ett bra tag i sina egna sängar.

Pizzatajm med Pirates Of The Caribbean. Michael gillar.

 

Fin dag i Sundbyberg.

 

Resten av gänget har anlänt.

 

Sammy tar ton ute på balkongen.

 

Sammy har sjungit klart och Mattias kan äntligen tända sin pipa.

 

Vi drog vidare till Anchor och träffade... Larsson?!

 

Häng i rökrutan.

 

Heidi siktades också i nattvimlet.

Fick ett mejl från Sound Pollution med en inbjudan till black metal-elakingarna Watains så kallade guldskivecermoni i Gamla Stan imorgon. Watain är Sveriges mest hyllade band i sin genre på senare år och kända för en hel del kontroverser. Pressreleasen inför imorgon är något i hästväg och kanske inget att läsa för känsliga personer:

WATAIN

Ritualistisk guldskiveceremoni

Tisdag 17/8 kl 17:00 på Sound Pollution

Legendariska black metal-kungarna WATAIN från Uppsala sålde snabbt 10.000 ex av singeln ”Reaping Death” i våras.
Nu är det dags att fira detta med guldskiveutdelning under för Watain sedvanligt ritualistiska former.

Firandet sker på Sound Pollutions bakgård tisdagen den 17 Augusti kl 17:00 och kommer att gå i samma

tecken som den vid det här laget klassiska skivsigneringssessionen bandet höll på releasedagen för senaste
albumet ”Lawless Darkness” på Sound Pollution. I en fullkomligt mörklagd butik väntade Watain bakom en
tron prydd av djurkadaver, tända kandelabrar, och upp- och nedvända järnkors. Skivor signerades med grisblod
och stanken av dött kött lämnade ingen oberörd.

Missa inte chansen att få ta del av Watains vardag av rå död när de vid ett av få tillfällen

kryper upp ur sin replokal Kryptan för att möta oss vanliga dödliga.

Har inte bestämt ännu om jag ska gå eller inte och försöker väga fördelar mot nackdelar. Är inte så pigg på att se bandet posera med slaktade djurkadaver, men å andra sidan är jag så nyfiken att det känns som att jag borde närvara. Och det här med gratis öl är inget man skojar bort heller. Ska fundera några timmar till innan jag lämnar besked till Henke på Sound Pollution, men det lutar åt ett... ja!

De trevliga pojkarna i Watain.

Copperfields (ej att förväxla med monsterfilmen Cloverfield) är en pub vid Fridhemsplan i Stockholm och mitt nya favoritställe. Varför kommer vi till alldeles strax.

Anledningen till att vi var där var för att det var Champion's League-kval mellan Rosenborg och AIK. Jag och brorsan är ju inte gnagare utan järnkaminer, men vi var där mest som emotionellt stöd till AIK:arna Martins, Viktor och Larsson, samt för att smygheja på Rosenborg. AIK låg under med 1-0 sedan första matchen och hade inget vidare utgångsläge, men i halvtid stod det 0-0 och det fanns därför lite hopp i lokalen. När sedan ett par baljor trillade in för Rosenborgs del (det slutade 3-0 till slut) så var det kört och luften gick ur alla lite. Det ska understrykas att även om man inte hejar på något av lagen som spelar så är det en speciell känsla att sitta tillsammans med ett hundratal andra åskådare och skrika mot en skärm samt applådera unisont åt taffliga långskott.

Vad var det då som var så bra med Copperfields, förutom gemytligheten och den hyfsat billiga ölen? Jo, musiken! Någon i personalen hade nämligen den goda smaken att sätta på Depeche Modes greatest hits-samling som sedan fick ljuda ur högtalarna utan att någon bytte skiva. Underbart! Vi hade egentligen sagt att vi skulle dra vidare till Harry B James direkt när matchen var slut, men jag slödrack min öl med flit så att vi hann få höra klassiker som "Shake The Disease", "Enjoy The Silence", "See You", "It's No Good", med flera. Om det alltid är så bra musik på Copperfields så måste jag gå dit fler gånger och titta på fotboll. 

Kvällen började i Vällingby, där Linus visade upp riktigt fina kunskaper i ämnet matlagning.

 

Utsökt, på min ära!

 

Vicke Viking & Linus Lundqvist.

 

Fy, inte dricka öl på t-banan!

 

A band of brothers.

 

God stämning till en början när AIK höll jämna steg med Rosenborg.

 

Cheers, lads.

 

"Det är lugnt, vi ligger bara under med ett mål!"

 

Heidi dök upp för att ta ett par öl med oss.

 

Glada miner i taxin.

 

Fullt drag på Harry B James en onsdagskväll... or not.

 

Martins, Larsson och Sofia.

 

Lillebror tycker om öl.

 

Vi tänkte nattshoppa lite på H&M, men det var stängt.

 

Kyrksightseeing i väntan på nattbussen.

Namnet Roppongi har tidigare inneburit rätt negativa klanger för min del, då det är den mest turistinfekterade stadsdelen i Tokyo, som kvällstid fullkomligt svämmar över av strippklubbar och bouncers. Roppongi i Stockholm är en helt annan sak, det är ett snabbmatställe som enligt mig serverar den bästa sushin i stan. Visst, jag har inte prövat alla sushirestauranger i Stockholm, men Roppongi på Hamngatan står i alla fall högst upp på listan över favoriter just nu. Gå dit och testa om ni är i krokarna!

Semestern är slut, saknar att kunna sova ut på morgonen och kunna ta varje dag som den kommer. För att minnas de goda tiderna så kommer en semesterdag från förra veckan i bilder. Högst ungefärliga tider, ska jag be om att få påpeka.

14:19 - På väg hem från Täby. Hur ska denna dag sluta?

 

15:03 - Vädret är fint, det får bli lite häng nere på "Maltan". Vart är allt folk?

 

15:04 - Hamnar på filten bredvid dessa två herrar.

 

17:59 - Åker till Sonisphere-förfesten i Kungsan med Larsson, Sammy och Robin för att hämta ut våra festivalarmband.

 

18:24 - Det är inte något som brinner, utan Corroded som uppträder. Någon i crewet gillar uppenbarligen rökmaskinen lite väl mycket.

 

19:45 - Åker till Calle ute i Midsommarkransen för att delta i FIFA-turneringen. Många starka viljor i ett och samma rum. Får sitta på golvet tillsammans med Sammy.

 

23:04 - Provar Robins hatt och kommer fram till att jag tycker om hattar.

 

00:17 - Team Niklas/Thomas kammar till slut hem segern i den prestigefyllda turneringen. Är någon förvånad?

 

02:39 - Borde försöka sova, men kan inte låta bli att läsa några sidor ur H.P. Lovecrafts kusliga At The Mountains Of Madness först. Har sen svårt att somna och ångrar mig lite. Var det något som rörde sig under sängen?!

Nyligen så gjorde Lost Domain en spelning en bit hemifrån, närmare bestämt näst längst ut på gröna linjen: Bagarmossen. Evenemanget gick under parollen Folkets Hus On Fire och vi fick äran att hoppa in då ett annat band varit tvunget att ställa in. Det var rätt kort varsel så vi hade inte riktigt möjlighet att locka dit så mycket folk, men en spelning är alltid en spelning.

I efterhand får Folket Hus On Fire mig att tänka på när vi deltog i Rockkarusellen på Birkagården förra året, ett gig där det mesta gick åt helvete. Oroligheterna tog nu sin början när Erika helt plötsligt var spårlöst försvunnen mitt under låten "Eye Have You". En längre redogörelse har huvudpersonen författat här; den korta versionen är att hon sprang ut i logen för att dricka vatten och sedan gick dörren i baklås. Vi andra stod som ett gäng spån uppe på scenen och viss panik infann sig innan Erika var tillbaka. Sedan blev det pannkaka i låten "Smile", vilket tydligen inte märktes bland publiken, men uppe på scenen lät det hemskt. Larsson sprang fram till mitt öra och delade med sig av en svordom som inte riktigt lämpar sig i tryck, men showen var tvungen att fortsätta. I avslutningslåten "27" så lät det dock som en kråka hade flaxat in på scenen och tagit ton. Det visade sig att det var Larsson, vår bakgrunssångare, som tillfälligt tappat rösten. Ridå!

Efter spelningen for några av oss vidare till efterfesten vid Odenplan, närmare bestämt i Nathalies lägenhet. Vi fick även träffa Heidi, som efter ett år utomlands i Mexiko och Barcelona nu lovat att hålla sig i Stockholm ett tag framöver. Hela gänget drog sedan vidare till gamla stammisstället Anchor (alltid Anchor...) för att minnas gamla tider lite ytterligare. På scenen stod en gammal Lost Domain-bekanting, nämligen sångaren i Critical Solution med sitt coverband Guns N Poses. Uppmärksamma läsare kanske minns hans showande när de uppträdde efter oss på Emergenza ifjol, nu verkade det som att hans dröm äntligen gått i uppfyllelse. Axl Rose hade inte gjort det bättre!

På Folkets Hus i Bagarmossen innan spelningen. Bra stämning!

 

Erika med en räv bakom örat.

 

Showtime!

 

Lost Domain.

 

Too tired too rock n' roll.

 

Efteråt, in i limousinen och fort som fan vidare till efterfesten. Robin ringer sin agent.

 

Hos Nathalie. Daniel testar vilka skor han ska ha ikväll.

 

Larsson och Nathalie.

 

The crew.

 

Daniel går ner på knä. För att fria? Nattie plays it cool.

 

Lite plåtande i Anchor-kön.

 

Peter och Thomas dök upp i vimlet och njöt i fulla drag.

 

Guns N Poses.

 

Heidi och Peter tar rökpaus.

Iron Maiden

Plats & datum: Stora Skuggan, 7/8

Bäst: "Hallowed Be Thy Name", "Fear Of The Dark" och "Brave New World".
Sämst: Bruce Dickinsons mikrofon är opålitlig och lägger av ett par gånger.

Det råder ingen större tvekan om att Iron Maiden vill att varje turné de genomför ska vara något alldeles extra. Två vändor har man spelat på den nostalgiska ådran och framfört kompositioner från de ikoniska albumen från 80-talet. Senast man var i Stockholm hade man släppt skivan A Matter Of Life And Death och framförde den i sin helhet, som en slags rockopera. Den här gången vill bandet lyfta fram 00-talet och de senare årens album, med tonvikt på Brave New World och Dance Of Death.

Trots den pampiga inledningen och den coola scenen byggd som en rymdbas så är det en ganska spartansk show för att vara Iron Maiden, som för att betona att musiken verkligen ska stå i centrum den här gången. Nya "El Dorado" lovar gott inför kommande albumsläppet, medan "Dance Of Death" får nytt liv genom sitt upphottade arrangemang. En minimal svacka anas runt partiet i mitten med låtarna från A Matter Of Life And Death, men sedan börjar det lyfta igen med Dio-hyllningen "Blood Brothers" och rockiga "Wildest Dreams". När sedan "Fear Of The Dark" äntligen uppenbarar sig så är gensvaret från publiken totalt.

Att Iron Maiden vill visa upp sin mest progressiva sida resulterar i lite väl många spår enligt standardformeln lugn inledning-full fart-lååångt gitarrsolo-lugn avslutning. Men bandmedlemmarna är underhållare ut i fingerspetsarna och som åskådare blir man sällan uttråkad, mycket tack vare Bruce Dickinsons till synes ändlösa energi. De i publiken som kom för att höra utslitna klassiker som "Run To The Hills" lär ha varit besvikna när de lämnade Stora Skuggan, men för de mest hängivna fansen är det en spelning att minnas.

Betyg: 4 av 5

Låtlista:

The Wicker Man
Ghost Of The Navigator
Wrathchild
El Dorado
Dance Of Death
The Reincarnation Of Benjamin Breeg
These Colours Don't Run
Blood Brothers
Wildest Dreams
No More Lies
Brave New World
Fear Of The Dark
Iron Maiden
---------------------------------
The Number Of The Beast
Hallowed Be Thy Name
Running Free

 

 

 

Den ambulerande hårdrocksfestivalen Sonisphere gjorde i helgen ett stopp i Stockholm och allt såg väldigt bra ut på pappret. Det man kommer att minnas i efterhand är dock det bedrövliga vädret, med en av sommarens värsta regnskurar som på ett par timmar fullständigt massakerade festivalområdet tills allt som återstod var en enda stor lerpöl. Frågan är om marken på Stora Skuggan någonsin kommer att återhämta sig?

Regnet gjorde att det blev inte lika mycket tittande på banden som det var tänkt från början, men vi såg i alla fall Slayer genomföra samma icke-show de alltid kör och kollade även in hela Alice Coopers set. Det var kul att se 62-åringen slänga omkring dockor och maskerade figurer på scen, samt den ökända giljotinen. Dock så kändes låtarna utöver de största hitsen ganska lama, trist dessutom att gubben spelade "School's Out" TVÅ gånger medan min favorit "He's Back (The Man Behind The Mask)" hoppades över. Mötley Crüe fick tyvärr offras för att istället hitta hyfsade platser till Iron Maiden, som vi återkommer till.  

Även om banden på det stora hela levererade så var det mycket annat som var fel med Sonisphere, utöver vädret då. Nu kommer jag att framstå som värsta gnällspiken, men vi kör ändå:

- Visst, att ett sådant vidrigt regnoväder skulle komma just denna dag kunde väl knappast någon föreställt sig. Men varför hade man inte gjort mer förebyggande insatser utifall att? Som att placera ut fler plastmattor eller lägga ut hö/grus på marken?

- På Wacken Open Air delades regnställ ut till samtliga besökare när man fick sitt armband. Något liknande hade varit välkommet på Sonisphere. Istället tog alla regnponchos (som såldes på området för hutlösa 50 kronor) slut. Dåligt.

- Att försöka klämma in 47 000 åskådare på en alldeles för liten yta kändes både sniket och dåraktigt, med enorma köer och trängsel som följd. Lervällingen i sluttningen på väg ut kändes direkt farlig.

- Kunde man inte struntat i VIP-sektionerna och istället gjort området större för den breda massan? Och varför var allt så krångligt utformat?

- Att komma i kontakt med varandra via mobilen inne på området var i princip omöjligt på grund av obefintlig täckning. Åter igen, för mycket folk på ett och samma ställe.

- Varför lät man Mötley Crüe spela på den lilla scenen och Alice Cooper på den stora, när det borde varit tvärtom? Obegripligt.

Ska man försöka hitta något positivt med det hela så gjorde regnet att Stora Skuggan började tömmas på folk redan på eftermiddagen, och det befarade kaoset efter att Iron Maiden spelat klart uteblev. Åtminstone för oss som avlägsnade oss under den utdragna avslutningslåten "Running Free" var det inga problem att hoppa på tunnelbanan vid Universitetet och ta sig hem medan regnet öste ner och blixtrarna for utanför tågfönstret. Vi var flera som var nära att ge upp och åka hem vid 18-tiden, men med tanke på Iron Maidens spelning var det värt att bita ihop och stanna kvar. Recension kommer imorgon.  

I Sundbyberg på förfest...

 

...lyckligt ovetande om vad som komma skulle.

 

I tusental kom hårdrockarna från tunnelbanan.

 

Hammerfall.

 

Larsson tittar och pekar.

 

Slayer.

 

Killen i bandanan ser ut lite som Solid Snake.

 

 

Vi sprang på vår favorit-Orhan vid Langosvagnen.

 

En snitsig matador försökte muntra upp oss.

 

Michael sprang ifrån Erika för att köpa öl. Någon timme senare fann de varandra igen!

 

Ägarna av ponchos fick dela med sig till dem som inte hade. Här söker CJ skydd hos Thomas.

 

Till slut var man så blöt att det bara var att skratta åt eländet.

 

På tunnelbanan på väg hem. Samma tid nästa år? Nja...

 

Larssons Converse-dojjor säger mer än tusen ord om festivalen.

Skitväder.

Med regissören Christopher Nolans digra meritlista och skådespelaren Leonardo DiCaprios finfina svit av filmer på senare år kändes det inte omöjligt att Inception skulle bli sevärd, men att den skulle leva upp till den omåttliga hypen kändes väl desto mer tveksamt. Överraskande nog så håller Inception hela vägen och är faktiskt däruppe med de bästa Nolan-filmerna: Memento, Batman Begins och The Prestige.

Inception handlar om människor med förmågan att kliva in i andras drömmar för att luska reda på hemligheter som sedan kan säljas för mångmiljonbelopp. Industrispionen Dom Cobb (DiCaprio) får ett uppdrag som anses vara omöjligt; han och en grupp handplockade medhjälpare ska plantera en idé i hjärnan på sonen till en döende företagsledare. På bästa James Bond-manér tar sig Cobb och hans team runt Japan, Mombasa, Australien, Paris och slutligen in i drömmarnas värld där den svindlande sista tredjedelen av filmen utspelar sig.

Dock är det inte de halsbrytande actionsekvenserna som imponerar mest, utan snarare de dialogdrivna scenerna. Delar av Inception har jämförts med att sitta med på en föreläsning i filosofi vilket på förhand kan tyckas vara tveksam sommarunderhållning, men trots filmens längd på två och en halv timme så blir det aldrig lika långdraget som i Nolans senaste epos, The Dark Knight. Och trots en rätt snårig intrig där karaktärerna stundtals drömmer inuti drömmar så lyckas Nolan i filmens slutscener knyta upp ihop alla lösa trådar så smakfullt att en eventuell uppföljare känns helt överflödig.

Vad är dröm och vad är verklighet? En intressant frågeställning som gör Inception till en blivande klassiker att uppleva om och om igen.

 

 

"Scream for me Wacken! Grym start på Iron Maiden! 75 000 i publiken!"

Sms från farsgubben sent i torsdags. Han är på Wacken Open Air i Tyskland med sitt band Degradead och även som Sveriges domare i den internationella tävlingen Metal Battle. Lost Domain var ett av bidragen som tävlade för att få representera Sverige, men vi nådde tyvärr inte ända fram. Det vinnande bidraget i år blev för övrigt Finland.

Idag är det Sonisphere i Stockholm, där huvudbandet är just Iron Maiden. För att sluta cirkeln ytterligare så var vi för ganska precis två år sedan på Wacken Open Air och såg - jajamensan - Iron Maiden. Då var det extremt lerigt och regnigt, som ni kanske ser på bilden nedan. Därför blir jag lite nostalgisk när jag ser väderprognosen för idag: regn. Men på med regnponchon så är det bara ge sig in i leran och kämpa. Vi ses där!

Heidi och jag på Wacken Open Air sommaren 2008.