Outer Heaven

Lagom till tioårsjubileumet blev Borlänges stadsfestival Peace & Love störst i Sverige, med hela 41 000 sålda biljetter. Jag lyfter på hatten, P&L har satsat på de breda artisterna som ungdomarna vill ha (Håkan Hellström, Lasse Winnerbäck, The Sounds) och tillsammans med ett par utländska stornamn (Mötley Crue, Faith No More) har det verkligen betalat sig. Som så ofta på festivaler har det dock inte gått helt smärtfritt till. Tidningarna rapporterade tidigt om att flera personer klämts framför en av scenerna och fått föras till sjukhus, medan det på campingen redan under första kvällen skedde ett mordförsök när en person blev huggen flera gånger med ett vasst föremål. Peace & Love, indeed...

Festivalen har av forna besökare beskrivits som rörig och dåligt arrangerad, och jag var nyfiken på hur det skulle fungera nu när det kom nästan 15 000 personer mer än vad det gjorde förra året. Jag åkte dock inte dit själv, nej nej nej, utan jag skickade upp tre spioner. Det här hade de att säga:

Farsan: Den rutinerade festivalräven åkte delvis till festivalen för att medverka på diverse seminarier, och medan han var där så bodde han och mamma på hotell mitt på området. Farsan var mycket nöjd med arrangemanget och tyckte att festivalarrangörerna hade flera goda idéer, men så bodde han inte ute på campingen heller.  

Morsan: Gjorde festivaldebut. Att Peace & Love är en stadsfestival är förmodligen en bidragande orsak till publikrekordet, då lite äldre personer som min mamma kräver ett visst mått av komfort för att orka med tre dagar av hög musik. Hon tyckte det var en rolig upplevelse, men kände att buffliga tonåringar och mat som bara var "sådär" inte riktigt gjorde detta till hennes forum.

Brorsan: Mannen på fältet fick omgående känna på hur man som campingbesökare inte har det särskilt lätt under Peace & Love. Det började med att Linus och hans kompisar fick gå runt i två timmar på campingen för att hitta en plats till sitt tält, utan framgång. Då fick de istället sitta och vänta ytterligare ett par timmar medan arrangörerna bestämde sig för om de skulle öppna ytterligare en camping eller inte. När de väl gjorde det så bestämde P&L vart tältet skulle sättas upp, och resten av tälten placerades med ungefär två decimeters mellanrum, med militärisk precision (se bilden). Vidare tog det säkert en halvtimme att gå bort till festivalområdet, vilket spär på mina misstankar om att det är svårt att kombinera en stadsfestival med bra campingplatser. Grymma band som Mötley Crüe, Volbeat och Faith No More gjorde det värt mödan, men när jag frågade brorsan om han skulle kunna tänka sig att åka tillbaka så blev svaret kort och gott: "Tveksamt."

En sådan här tältby tar lite udden av partystämningen, tycker ni inte? (Foto: Mattias Nääs, Dalarnas Tidningar)

Efter tre veckor i Thailand i våras och Sweden Rock-veckan tidigare i juni så hade jag inte så mycket semester kvar att ta ut, men genom att skrapa ihop det sista av komptimmarna jag samlat på mig under våren så räckte det till två veckor - starting today!

Vädret kunde verkligen inte varit bättre, kanske att det till och med är lite för varmt, men det vill jag inte klaga på med tanke på hur det såg ut för bara ett par veckor sedan. Här ska njutas maximalt! Idag har jag varit ute och fotograferat, igår kväll var det Pet Shop Boys-konsert på Cirkus och lördagen var sannerligen en heldag ute i solen. Vid 13-tiden så mötte vi upp Calle och hans gäng ute på Långholmen, med anledning av att Calle fyllde år. Det firade vi med picknick och lite fotboll, vilket gjorde att ett par stycken dåsade till lite. Efter några timmar började folk droppa av, men jag, Linda och Calle drog istället vidare till Östermalms IP för att kolla på när Gregers Djurgården mötte regerande mästarna Stockholm Mean Machines i den amerikanska fotbollens superliga. Djurgården förlorade tyvärr med 21-7, men Greger gjorde i alla fall Djurgårdens enda touchdown, så det var helt klart värt mödan att ta sig dit.

Födelsedagsbarnet trixar med bollen.


Greger sparade på krafterna inför kvällens batalj.


Linda njöt i fulla drag av solen.


Greger och Kalle i samspel.


Danny och Linnea tog det mest lugnt.


Jag låg i skuggan och hade det skönt.


Peter somnade till en stund, men 5 öl på raken kan å andra sidan göra vem som helst trött.


Calle - nu i regnbågens alla färger!


Djurgårdens IF vs Stockholm Mean Machines.


Gregers fanclub.

Michael Jackson kommer inte bara att leva vidare genom sin fantastiska musik, han har ju medverkat på ett eller annat sätt i de två bästa tecknade serierna genom tiderna också.

I den klassiska The Simpsons-episoden "Stark Raving Dad" som öppnade seriens tredje säsong år 1991 så har Michael Jackson bidragit med sin egen röst till karaktären Leon Kompowsky, dock inte under eget namn utan genom pseudonymen John Jay Smith, vilket var ett krav från Jacksons sida. Episoden går ut på att Homer blir inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha haft en rosa skjorta på jobbet, och där får han dela cell med Leon Kompowsky, som påstår att han är Michael Jackson (som Homer aldrig har hört talas om). Leon berättar om sina framgångar med "Thriller" och "Billie Jean", och uppenbarligen är han fortfarande bitter över att hans Off The Wall-album bara fick en enda Grammy-nominering.

Michael Jackson var ett stort fan av The Simpsons när serien slog igenom, och det var han själv som ringde upp seriens skapare Matt Groening och frågade om han inte kunde få medverka i ett avsnitt. Senare skrev han även stora delar av Bart Simpsons listetta "Do The Bartman", även om han inte listades som låtskrivare på grund av kontraktsskäl. Det här var innan plastikoperationerna och pedofilanklagelserna, och episoden skojade mest med Jacksons excentriska leverne på ett kärleksfullt sätt.   

I South Park-episoden "The Jeffersons" från 2004 så flyttar den märklige Mr Jefferson till South Park med sin lille son, och blir omgående god vän med Stan, Kyle, Kenny och Cartman. Mr Jefferson har ett eget zoo och en nöjespark, och delar många karaktärsdrag med en viss världsstjärna, och det visar sig senare att han är på flykt från allmänheten. Det är stundtals en helt hysteriskt rolig episod där det självklart drivs en hel del med Jackson (vars röst gjordes av Trey Parker), men som så ofta med South Park så visar man två sidor av samma mynt. Bland annat kommer man med den klarsynta iakttagelsen att Michael Jackson aldrig riktigt växt upp för att han berövades en normal barndom och kastades ut i showbusiness redan som 4-åring, och förklaringen till varför han sägs tycka om att umgås med barn så mycket blir således för att det blir ett substitut för de unga åren han aldrig fick.  

Leon Kompowsky och Homer.


Mr Jefferson och Cartman.

Att Michael Jackson dog i torsdags har väl knappast undgått någon. Under fredagen hörde jag säkert ett trettiotal Michael Jackson-hits och Jackson 5-låtar sammantaget under dagen på lite olika radiokanaler, det har utlysts tysta minuter till höger och vänster och igår kväll så bestod musiken i halvtidspausen i amerikansk fotbollmatchen mellan Djurgården och Mean Machines uteslutande av Jacksons största låtar.

Erika kommenterade faktumet att så fort en artist av det här slaget går ur tiden så blir han eller hon automatiskt helgonförklarad, och allt tvivelaktigt läggs åt sidan. Sant förvisso, men om några veckor så lär nog diskussionerna kring hans tveksamma privatliv flyta upp till ytan igen. Redan nu så spekuleras det friskt i media kring de "mystiska" omständigheterna kring Jacksons död, och det råder ingen tvekan om att hans bortgång kommer att få en viss Elvis-mystik kring sig. Är man konspiratoriskt lagd skulle man till exempel hävda att Jackson fejkade sin egen död för att slippa ifrån de (enligt ryktesvägen) fyra miljarder kronorna han hade i skulder, eller att han insåg att han inte skulle kunna jämföra de 50 London-konserterna som låg bara ett par veckor bort. Men sådant spekulerande lämnar jag åt andra.

I media har det som tur är mest handlat om hyllningar, väl befogade sådana. Michael Jackson hörde på intet sätt till mina favoritartister, men jag skriver utan tvekan under på att han var den störste genom tiderna. Det är helt enkelt helheten som gör honom till The King Of Pop: låtarna, videorna, sångrösten, dansstegen, produktionerna, etc. Själv hyllade jag Michael Jackson i fredags med att lyssna på hela hans Thriller-album (fortfarande världens genom tiderna bäst säljande skiva) och även knåpa ihop en lista över hans i mitt tycke bästa låtar. Resultatet:

1. Thriller (från Thriller)

2. Beat It (från Thriller)

3. They Don't Care About Us (från HIStory)

4. Smooth Criminal (från Bad)

5. Billie Jean (från Thriller)

6. Dirty Diana (från Bad)

7. Liberian Girl (från Bad)

8. Give In To Me (från Dangerous)

9. Human Nature (från Thriller)

10. Rock With You (från Off The Wall)

Om mindre än ett år så drar fotbolls-VM i Sydafrika igång, men redan nu så pågår Confederations Cup (ett slags för-VM, med alla kontinenters respektive mästare mot varandra) i samma land. En sommar som denna, utan något OS eller något fotbolls-EM/VM (jag räknar inte in damernas EM - sorry, ladies) att titta på så suger jag i mig varje match, även när det rör sig om föga upphetsande bataljer som i öppningsmatchen Sydafrika-Irak. Det är lätt att dras med när SVT brassar på med sina bästa kommentatorer och välgjorda reportage, kanske för att konkurrera ut TV4 som samtidigt sänder U21-EM, som jag har väldigt svårt att engagera mig i trots att det spelas i Sverige och allt.

I Confederations Cup är i alla fall de stora stjärnorna med, och Spanien ser nästan lika bra ut som när de vann EM förra sommaren. Sedan gillar jag USA:s kämpartakter och hoppas att de blir ännu bättre till VM, samtidigt som Italien verkar ha något stort på gång. Den sydafrikanska publiken hintar om att det kommer att bli rejält med drag på läktarna nästa sommar i alla fall, och de där trumpeterna som låter som en enorm getingsvärm är det bara att vänja sig vid redan nu.

Det har varit värdelöst väder hela veckan här i Stockholmstrakten, men just i torsdags när min syster tog studenten så sken solen upp. Det kom en hel del folk (vissa som man inte har träffat på väldigt länge) och firade med oss, och Linnea kammade hem flera fina presenter och över 4000 kronor i kontanter. Kan vara bra att ha när man inte sommarjobbar. Av mig och Linda fick hon 500 kronor och ett kort där det stod "Grattis på födelsedagen" på. Det bästa med fester av det här slaget är annars att man får äta rostbiff och skinka flera dagar i rad efteråt, det är nästan som på julen med all julmat som räcker flera dagar i sträck. We like! Jag var inte med på själva utspringet, så mina bilder kommer istället domineras av efterfesten.

Linnea och hennes vänner utanför skolan. (Foto: Linda)


Jag och min glade vän, den gula tallriken. (Foto: Linda)


Presentöppning.


Det tyckte gästerna var spännande.


Larsson och Linda.


Kung Louie anlände till festen, och Daniel var helt oförstående.


Erika och Oscar, våra fina kusiner från de norrländska trakterna.


Janne insåg att spelet var förlorat. (Hans öl var slut?)


Henric och Mickan.


Susanna och Martin.


Jalle och Jesper.


Inte längre student.


Christina och Sophie kurade ihop sig i hamocken.


Frida och Johanna, fler Hässelbytjejer.


Daniel började gnälla när det blev kallt. Han skulle ha varit med på Sweden Rock...

Hårdrocksfestivalen Sweden Rock Festival som arrangeras i början av juni nere i Sölvesborg varje sommar har alltid förknippats med soligt väder och glatt humör, men allt det slogs i spillror under helvetesveckan som festivalen låg på detta år. Nu var det ett nästan konstant skitväder, med ett par riktiga störtskurar och en temperatur som stundtals närmade sig nollgradigt (så kändes det åtminstone på plats). Nu i efterhand när man är hemma igen är det lätt att tycka att det kanske inte var så farligt ändå, men jag minns mycket väl att känslan när jag gick och la mig sista kvällen var "aldrig mer". Att nästan frysa konstant i fyra-fem dagar är inte kul, då spelar det ingen roll hur bra banden är eller hur mycket bränsle man häller i sig. Strax innan avresan hade mamma frågat om jag hade tillräckligt med varma kläder med mig. "Ja", svarade jag och ångrade mig bittert när jag stod i sex-sju lager tröjor och huttrade.

Det som lättade upp stämningen var den disparata samling människor som vi åkte ner till festivalen med. Ni har redan lärt känna dem genom mitt förra inlägg, och man kan lugnt säga att de flesta motsvarade förväntningarna. Allt för mycket roligt som sades har tyvärr fallit i glömska, men här är några funny moments som har fastnat. Ni som var med får gärna fylla på med fler minnesvärda stunder i kommentarfältet, men här är de jag kommer ihåg bäst just nu:

CJ kommer tillbaka till lägret första kvällen efter en längre stunds frånvaro, till synes berusad och uppspelt:

CJ: Alltså, jag träffade värsta sköna gänget där borta, har snackat hur länge som helst med dem.

Linus: Äh, du har bara pratat med träden.

CJ och den lugne, lätt dåsige jämtlänningen Johan diskuterar vem som egentligen har det värst hemma:

Johan: Fast ni som bor i Fjollträsk har det ju inte alls lika kämpigt som vi ekonomiskt sett...

CJ: Hörrudu, ni där uppe i Lappträsk ska fan inte komma och klaga, för att bla bla, etc etc.

Samtliga ligger i tältet och försöker sova, då Mattias får ett högljutt raseriutbrott efter att ha funnit sin tandborste på marken:

Mattias: Ni har förstört mitt liv! (vankar omkring planlöst runt tältplatsen)

Linus: Hur ska man kunna sova med en sådan galning i tältet?!

Mattias till sin sovsäckgranne Larsson, efter att denne kring läggdags pratat snusk i tältet i över tio minuter:

Mattias: Larsson... kan inte du bara vara tyst?

Sen var det ju banden, också.

Bäst: In Flames. Förkrossande överlägsna, trots att det var för långa pauser mellan låtarna, att vokalisten Anders Fridén pratade lite för mycket och att grundaren/gitarristen Jesper Strömblad saknades.

Intensivast: Soilwork. En knapp timme sprängfylld med hits, moshpits och hoppande. Dessa skåningar kan man alltid lita på.

Positiva överraskningar: Europe. Det lilla jag hann se av Marillion och Journey gav också mersmak.

Besvikelser: Heaven & Hell. Även Volbeat tyvärr, mycket på grund av stundtals uselt ljud.

Boring: Lita Ford. ZZ Top. Twisted Sister.

Klockrenast: Deathstars. Beskrev sig själva som ett metrosexuellt band och som en blandning av Alcazar och Manowar.

Liten paus på vägen ner till festivalen. (Foto: Heidi)


Linus deklarerade att festivalen nu var igång.


Thomas kom på att han inte stängt av strykjärnet hemma.


Lite glest med tält första dagen. Linus undrade var allt folk var.


Heidi i partytältet.


The Blues Brothers.


CJ och Larsson levde ut sina vildaste Star Wars-drömmar.


Robin ringer hem till morsan.


Heidi och Nathalie tog en vals tillsammans.


Linus och Mattias bråkade nästan hela festivalen. Men ibland var de snälla mot varandra också.


Jonna och Jessica höll humöret uppe trots det kassa vädret.


Heidi lånade mina solbrillor och blev så här cool!


Ösregn under UFO-konserten. Linus sökte skydd under Robins poncho.


När regnet blev outhärdligt sprang vi in på backstageområdet.


Mycket pepp inför In Flames-konserten.


In Flames ljusshow var sjukt snygg!


Lisa Miskovsky gästade på en låt.


Fint väder till slut, och många ville fira nationaldagen tillsammans med Sabaton.  


Oink, oink!


Hela gänget tackar för den här gången.

I morgon bitti är det dags att åter besöka Sölvesborg i Blekinge och Sweden Rock Festival. I år stoltserar festivalen med många spännande bokningar som In Flames, Heaven & Hell, Volbeat, Journey, Soilwork, ZZ Top, m.fl. I detta inlägg tänkte jag dock fokusera på de personer som åker med vårt sällskap i år. Vi slår nämligen personligt rekord, i och med att fjorton personer uppdelade på tre bilar och fyra tält kommer med den här gången. Läs vidare för att lära känna samtliga karaktärer!

Ahlin

Gör sitt sjätte raka Sweden Rock Festival och har i år lovat att se fler band än någonsin, vilket ingen förstås tar på större allvar. Alla minns fjolåret då han mest satt på campingen och drack, och även hann med att aska i håret på Nathalie. Ropade en gång ut sig själv som "kung över Blekinge".

Larsson

Mesta besökaren tillsammans med Ahlin ser i år fram emot bland annat In Flames och Heaven & Hell på programmet. Innan förra årets avresa glömde han att stänga ytterdörren hemma, vilket gjorde att hans pappa möttes av en ganska otrevlig överraskning när han kom hem på kvällen. Larsson lärde sig en nyttig läxa, men törs samtidigt inte lova att det inte kommer att hända igen det här året.

Nathalie

Självutnämnd partyprinsessa som gärna duschar (!?) på festival, även om det krävs att hon tränger sig förbi den långa kön av svettiga hårdrockare. Känd för att vara en vinkonnässör av stora mått, och alla är spända på att veta vilka smaker som gäller för i år.

Heidi

Bästa vän med Nathalie, och lika stor älskare av hårdrock och metal. Ser alltid det positiva i allt, även om det gäller lervälling och ösregn på tyska festivaler som Wacken Open Air. Har en tendens (som alla andra) att hamna i meningsskiljaktigheter med Ahlin.

Linus

Min lillebror, som i år har tänkt jämföra Sweden Rock Festival med Peace & Love i Borlänge. Känd för att kunna göra de märkligaste av inköp (som ifjol då han inhandlade ett par enorma vattenflaskor - vatten som finns gratis överallt på området) och att högljutt uttrycka sin misstänksamhet mot suspekta silverförsäljare på festivalområdet.

Thomas

Stabil Deep Purple-fantast som åker till Sweden Rock främst för banden, inte supandet. Bildade år 2007 Kalasklubben tillsammans med sin bror.

Peter

Se ovan.

Jessica

Ganska så oprövad i dessa sammanhang, men har bestämt sig för att åka med för att få testa på om festivallivet är något för henne. Mest med för att se och lära.

Johanna

Se ovan.

Robin

Har missat ett antal festivaler på grund av olyckliga omständigheter, som när han prioriterade bort 2007 års festival på grund av att han tog studenten. Nu gör han dock storstilad comeback och alla funderar på vad detta kan föra med sig. Har en tendens att få solsting och sedan försvinna spårlöst.

CJ

Tvingades stanna hemma förra året för att han skulle bli pappa för första gången, men har lovat att ta igen allt det han missade nu. Känd för sitt hetsiga humör och för alla upptåg som han hittar på, som till exempel då han kastade ett nerkissat plastskynke på en inte ont anande Larsson förrförra året.  

Mattias

Skicklig basist som är yngst i sällskapet och som gör sitt första framträdande på festivalen. Berättade för Outer Heaven på en fest nyligen att han ser fram emot Journey på årets SRF.

Anna

Hade egentligen tänkt hänga med Erika mest under årets festival, men då denne hoppade av i sista stund så beslutade hon sig för att bita ihop och följa med ändå. Soulflicka som tänker ge hårdrocken en chans på sitt första festivalbesök.

Those who got away:

Erika

Lost Domains sångerska hade tänkt åka till festivalen för första gången i år för att kunna studera in lite nya rockposer, dessvärre kom en viktig jobbgrej emellan, vilket innebär att hennes pojkvän Ahlin nu kan härja fritt.

Calle

Gängets stora hiphopkännare kommer att saknas av alla, då han efter två festivaler på raken beslutat sig för att lägga hårdrocken på hyllan.

Greger

Denne man hade även han gjort sitt tredje festivalår på raken om han åkt, men då hans lag Djurgården ligger risigt till i den amerikanska fotbollens Superliga så är han tvungen att stanna hemma och fokusera på annat.

Plats & datum: Hovet, 14/5

Bäst: Avslutande "Second Rendez-vous" är mäktig.

Sämst: Ett par, tre nummer kunde gott ha strukits.

En konsert med Jean Michel Jarre är inte riktigt som andra konserter. Innan känns det snarare som att man ska få vara med om någon häftig Cosmonova-upplevelse, och lite så är det ju. Den franske kompositören har genom åren gjort sig känd som en man som sätter det visuella i centrum, och även om det säkerligen är flertalet åskådare som kommit enbart för musiken så känns det som att de flesta är där för själva showen. För en magnifik show är det sannerligen. Redan i introt "Industrial Revolution 2" så fylls arenan av laser och rök, och i flera av de andra låtarna så målas fantastiska mönster upp, medan Jarre spelar laserharpa, theremin och dragspel om vartannat. Vissa nummer är dock närmast Kraftwerk-minimalistiska, men det dröjer aldrig länge innan nästa häftiga lasershow dyker upp.   

Jarres kritiker hävdar alltid att hans musik är totalt ointressant i sammanhanget, samtidigt som det brukar sägas att han är en one-hit-wonder som fortfarande lever på new age-hiten "Oxygene IV" som kom för 33 år sedan. Samtidigt det är väl kanske inte så konstigt att så många ängsliga kvällstidningsskribenter rackar ner på instrumental syntmusik år 2009, men om man som jag gillar den här genren så är det svårt att vara besviken. Låtlistan bjuder på godbitar från hela Jarres karriär; det experimentella 70-talet, de smittande popmelodierna från 80-talet och även lite försiktiga technoutflykter från 90-talet. Tonvikten ligger klokt nog på albumen Oxygene och Equinoxe, hans överlägset största avtryck i musikhistorien.

Eftersom det trots allt rör sig som enbart instrumental musik så går det inte att förneka att det blir lite händelsefattigt och småtråkigt emellanåt, och den 90 minuter långa spelningen känns faktiskt i längsta laget. Men när det är bra, då är det jävligt bra. Repertoaren lämnar inte mycket övrigt att önska (endast "Fourth Rendez-Vous" känns bittert att vara utan) och när min personliga Jarre-favorit "Calypso part 3 (Fin de siécle)" dyker upp som extranummer så blir man helt euforisk inombords.

Betyg: 4/5

Låtlista:

Industrial Revolution 2
Magnetic Fields I
Equinoxe VII
Oxygene II
Third Rendez-Vous
Oxygene XII
Souvenirs de Chine
Magnetic Fields II
Oxygene V
Variation III
Equinoxe IV
Equinoxe V
Chronologie VI
Chronologie II

------------------------------------
Oxygene IV
Calypso part 3 (Fin de siécle)

------------------------------------
Second Rendez-vous
Industrial Revolution 2 (reprise)

Långa och sega köer innan konserten.


Den här mannen ville komma förbi, men Thomas vägrade resa på sig.


Jarre gör entré!


Mäktiga lasermönster i Hovets tak.


Lite Kraftwerk-stuk.


Laserharpa is the shit.


Pyramider?


Som avslutning sköt Jarre ihjäl publiken längst fram med laserstrålar. Kul och lite annorlunda sätt att avrunda en konsert på!