Tokyo: Utelivet
"Jag tror jag glömde kvar min själ därinne." (Tommy efter vårt besök på Gas Panic Bar)
Ja, jävlar... Utelivet i Tokyo bjöd på en blandad kompott, allt från högt till lågt. En sak kan vi vara säkra på: hade vi inte haft Tommy "12-inch" Jansson med oss så hade vi inte hittat några bra barer överhuvudtaget. Det gäller att ha lite insyn för att hitta guldkornen, vilket vår misslyckade tripp till Roppongi var ett tydligt exempel på. Emilio hade varnat oss för att åka dit, själv hade han varit där någon enstaka gång och sedan aldrig åkt tillbaka, och vi förstod snabbt varför.
Roppongi är den mest västerländska delen av Tokyo, där turister som inte är så sugna på det här med japanska traditioner och kultur flockas och där strippklubbarna är många. Vi fick en försmak av det dekadenta nattlivet i princip direkt när vi klev upp från t-banan, då ett gäng bouncers dök på oss för göra reklam för just deras (stripp)klubb. "Are you guys looking for a fun time...?" frågade en fetlagd herre och började massera Peters axel medan vi stod fast vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. Peter stirrade ner i marken och hoppades att mardrömmen snart skulle ta slut, men det gjorde den inte. Stämningen blev ganska snart märkbart irriterad när jag, Daniel, Peter och Thomas strövade omkring och försökte hitta någon hyfsad bar där priserna inte var hutlöst höga, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att undvika alla jobbiga inkastare. Efter en dryg halvtimme gav vi upp och åkte hem.
Efter Roppongi-utflykten så sa de andra killarna att från och med nu så får Tommy bestämma vart vi ska gå, så att vi slipper liknande debacle i fortsättningen. Jag önskar att jag hade lyssnat. Kvällen därpå när vi alla fem skulle gå ut i Shibuya så ansåg jag nämligen att det var ett perfekt tillfälle att kolla in Gas Panic Bar, som lovordats i en av mina guideböcker. Tommys varning om att det var mycket australienare som hängde där ignorerades och vi gick ner för trappan till klubben. Det visade sig vara en extremt lam klubb där det i princip var tomt förutom två tjejer med desperat lite kläder på ett dansgolv, samt en kille med lapp för ögat. Vi slog oss ner vid bardisken, beställde en öl, drack upp ölen, kände av stämningen och reste oss och gick. Då blev vi utbuade av gästerna och personalen. Det hela var över på ungefär femton minuter, men händelsen lämnade djupa ärr, särskilt hos Tommy.
Utöver dessa två fiaskon så var det mestadels bra utekvällar. Jag har redan berättat om när vi sjöng karaoke, och kvällen därpå var vi ute med Tommy, Emilio och några av deras japanska vänner på ett ställe som heter Isakaya, där man fick äta och dricka hur mycket man ville. Andra ställen vi gillade var Coins Bar, Beat Café och Isbjörnsbaren, där de som ville kunde klä ut sig till isbjörnar. Den mest fartfyllda kvällen var nog ändå Halloween, då vi gick på den hippa dansklubben The Womb, där det var helt sprängfyllt med folk. Att jag inte har några bilder därifrån tyder på att det var fullt upp, ändå har jag inte så många bestående minnen därifrån, bortsett från att jag träffade en dryg australienska som brände mig på armen med sin cigarett och sedan hade (tjock) mage att klaga på min "amerikanska" accent. Sedan konverserade jag lite med Mace Windu (från de nyare Star Wars-filmerna) inne på herrarnas toalett, vilket var angenämt ända tills han avslöjade att Episode I var hans favorit i serien. Ridå.
Ja, jävlar... Utelivet i Tokyo bjöd på en blandad kompott, allt från högt till lågt. En sak kan vi vara säkra på: hade vi inte haft Tommy "12-inch" Jansson med oss så hade vi inte hittat några bra barer överhuvudtaget. Det gäller att ha lite insyn för att hitta guldkornen, vilket vår misslyckade tripp till Roppongi var ett tydligt exempel på. Emilio hade varnat oss för att åka dit, själv hade han varit där någon enstaka gång och sedan aldrig åkt tillbaka, och vi förstod snabbt varför.
Roppongi är den mest västerländska delen av Tokyo, där turister som inte är så sugna på det här med japanska traditioner och kultur flockas och där strippklubbarna är många. Vi fick en försmak av det dekadenta nattlivet i princip direkt när vi klev upp från t-banan, då ett gäng bouncers dök på oss för göra reklam för just deras (stripp)klubb. "Are you guys looking for a fun time...?" frågade en fetlagd herre och började massera Peters axel medan vi stod fast vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. Peter stirrade ner i marken och hoppades att mardrömmen snart skulle ta slut, men det gjorde den inte. Stämningen blev ganska snart märkbart irriterad när jag, Daniel, Peter och Thomas strövade omkring och försökte hitta någon hyfsad bar där priserna inte var hutlöst höga, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att undvika alla jobbiga inkastare. Efter en dryg halvtimme gav vi upp och åkte hem.
Efter Roppongi-utflykten så sa de andra killarna att från och med nu så får Tommy bestämma vart vi ska gå, så att vi slipper liknande debacle i fortsättningen. Jag önskar att jag hade lyssnat. Kvällen därpå när vi alla fem skulle gå ut i Shibuya så ansåg jag nämligen att det var ett perfekt tillfälle att kolla in Gas Panic Bar, som lovordats i en av mina guideböcker. Tommys varning om att det var mycket australienare som hängde där ignorerades och vi gick ner för trappan till klubben. Det visade sig vara en extremt lam klubb där det i princip var tomt förutom två tjejer med desperat lite kläder på ett dansgolv, samt en kille med lapp för ögat. Vi slog oss ner vid bardisken, beställde en öl, drack upp ölen, kände av stämningen och reste oss och gick. Då blev vi utbuade av gästerna och personalen. Det hela var över på ungefär femton minuter, men händelsen lämnade djupa ärr, särskilt hos Tommy.
Utöver dessa två fiaskon så var det mestadels bra utekvällar. Jag har redan berättat om när vi sjöng karaoke, och kvällen därpå var vi ute med Tommy, Emilio och några av deras japanska vänner på ett ställe som heter Isakaya, där man fick äta och dricka hur mycket man ville. Andra ställen vi gillade var Coins Bar, Beat Café och Isbjörnsbaren, där de som ville kunde klä ut sig till isbjörnar. Den mest fartfyllda kvällen var nog ändå Halloween, då vi gick på den hippa dansklubben The Womb, där det var helt sprängfyllt med folk. Att jag inte har några bilder därifrån tyder på att det var fullt upp, ändå har jag inte så många bestående minnen därifrån, bortsett från att jag träffade en dryg australienska som brände mig på armen med sin cigarett och sedan hade (tjock) mage att klaga på min "amerikanska" accent. Sedan konverserade jag lite med Mace Windu (från de nyare Star Wars-filmerna) inne på herrarnas toalett, vilket var angenämt ända tills han avslöjade att Episode I var hans favorit i serien. Ridå.
Roppongi. 
Isakaya, där det rådde anarkistämning. 
Har tyvärr tappat namnet på den här killen, men jag minns att han gillade Blade Runner, och det kommer man långt på i min bok. Till höger: Lidingö-japanska. 
Den här mannen sitter inne med mycket Star Wars-kunskap. Emilio Spinetti, he is! 
På en rockklubb där det spökade. Ser ni handen på K's blåa tröja?
Shibuya. 
Express elevator to hell... going down! 
Gas Panic Bar. Besvikna blickar riktade åt mitt håll från bortre bardisken. 
Coins Bar. Japanerna tar det här med Halloween-firande mycket seriöst. 
Sten-sax-påse... jag vann. 
Tommy föreslog att alla skulle beställa en drink och sedan skulle vi lotta ut vem som fick vad. Tommy fick en Cosmopolitan, den äckligaste drinken. 
Thomas attraherades av Tommys sjuka drinklekar. 
A grumpy bear.
Kommentarer
Trackback
