Grattis, Zelda & Link!
En av världens största och bästa spelserier - The Legend Of Zelda - fyller 25 år i år, vilket magasinet Level uppmärksammar med 32 sidor om just Zelda-serien. Jag ska inte vara sämre, utan utser härmed mina tre Zelda-favoriter.
1. The Legend Of Zelda: A Link To The Past (1991)
En förfinad och mer linjär version av upplägget i det allra första spelet, men den här gången med två världar (en ljus och en mörk) som hjälten Link kunde resa mellan. Den största styrkan i spelet ligger inte i den närmast perfekta kontrollen, den fantastiska musiken, de färgstarka bossarna (magikern Agahnim är en favorit) eller storyn, utan i detaljrikedomen i miljöerna. Att Nintendo lyckats få platser som Kakariko Village, Lost Woods, Death Mountain, m.fl. att kännas så levande är en triumf i sig. Den ordvitsande titeln är ytterligare ett plus.
2. The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time (1998)
Kanske det mest emotsedda spelet någonsin när det släpptes. Det första Zelda-spelet till N64 tog serien in i den tredje dimensionen, vilket ledde till större frihet och mer hemligheter än någonsin att söka upp. Uppmärksammade detaljer inkluderade bland annat möjligheten att rida till häst, samtidigt som instrument (bland annat titelns okarina) spelade en viktig roll. Kommer i en nyversion till Nintendos nya bärbara konsol 3DS senare i år.
3. The Legend Of Zelda (1986)
En banbrytande klassiker när det släpptes, och fortfarande intressant. Spelskaparen Shigeru Miaymoto tänkte tillbaka på sin barndoms utforskande i grottor och skogar på den japanska landsbygden, och bestämde sig för att göra ett spel kring detta. Spelets alla palats (förutom den sista) går att klara i vilken ordning man vill, samtidigt som Hyrule är rikt på hemliga passager och gångar. Ledmotivet är dessutom smått legendariskt.
Fotnot: Allt har dock inte alltid stått helt rätt till i Hyrule. Ett exempel är Nintendos outsourcing av sitt kanske mest älskade varumärke till Philips för deras konsol CD-i, vilket resulterade i de två horribla spelen Link: The Faces Of Evil och Zelda: The Wand Of Gamelon. Och för att inte tala om den tecknade serien (se klippet nedan), där Link låter som en amerikansk snorunge på gnälligt humör. Kanske är detta anledningen till att han aldrig pratat i spelen?
1. The Legend Of Zelda: A Link To The Past (1991)
En förfinad och mer linjär version av upplägget i det allra första spelet, men den här gången med två världar (en ljus och en mörk) som hjälten Link kunde resa mellan. Den största styrkan i spelet ligger inte i den närmast perfekta kontrollen, den fantastiska musiken, de färgstarka bossarna (magikern Agahnim är en favorit) eller storyn, utan i detaljrikedomen i miljöerna. Att Nintendo lyckats få platser som Kakariko Village, Lost Woods, Death Mountain, m.fl. att kännas så levande är en triumf i sig. Den ordvitsande titeln är ytterligare ett plus.
2. The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time (1998)
Kanske det mest emotsedda spelet någonsin när det släpptes. Det första Zelda-spelet till N64 tog serien in i den tredje dimensionen, vilket ledde till större frihet och mer hemligheter än någonsin att söka upp. Uppmärksammade detaljer inkluderade bland annat möjligheten att rida till häst, samtidigt som instrument (bland annat titelns okarina) spelade en viktig roll. Kommer i en nyversion till Nintendos nya bärbara konsol 3DS senare i år.
3. The Legend Of Zelda (1986)
En banbrytande klassiker när det släpptes, och fortfarande intressant. Spelskaparen Shigeru Miaymoto tänkte tillbaka på sin barndoms utforskande i grottor och skogar på den japanska landsbygden, och bestämde sig för att göra ett spel kring detta. Spelets alla palats (förutom den sista) går att klara i vilken ordning man vill, samtidigt som Hyrule är rikt på hemliga passager och gångar. Ledmotivet är dessutom smått legendariskt.
Fotnot: Allt har dock inte alltid stått helt rätt till i Hyrule. Ett exempel är Nintendos outsourcing av sitt kanske mest älskade varumärke till Philips för deras konsol CD-i, vilket resulterade i de två horribla spelen Link: The Faces Of Evil och Zelda: The Wand Of Gamelon. Och för att inte tala om den tecknade serien (se klippet nedan), där Link låter som en amerikansk snorunge på gnälligt humör. Kanske är detta anledningen till att han aldrig pratat i spelen?
Excuse me, Princess!
Kommentarer
Trackback
