Outer Heaven

Hårdrocksfestivalen Sweden Rock Festival som arrangeras i början av juni nere i Sölvesborg varje sommar har alltid förknippats med soligt väder och glatt humör, men allt det slogs i spillror under helvetesveckan som festivalen låg på detta år. Nu var det ett nästan konstant skitväder, med ett par riktiga störtskurar och en temperatur som stundtals närmade sig nollgradigt (så kändes det åtminstone på plats). Nu i efterhand när man är hemma igen är det lätt att tycka att det kanske inte var så farligt ändå, men jag minns mycket väl att känslan när jag gick och la mig sista kvällen var "aldrig mer". Att nästan frysa konstant i fyra-fem dagar är inte kul, då spelar det ingen roll hur bra banden är eller hur mycket bränsle man häller i sig. Strax innan avresan hade mamma frågat om jag hade tillräckligt med varma kläder med mig. "Ja", svarade jag och ångrade mig bittert när jag stod i sex-sju lager tröjor och huttrade.

Det som lättade upp stämningen var den disparata samling människor som vi åkte ner till festivalen med. Ni har redan lärt känna dem genom mitt förra inlägg, och man kan lugnt säga att de flesta motsvarade förväntningarna. Allt för mycket roligt som sades har tyvärr fallit i glömska, men här är några funny moments som har fastnat. Ni som var med får gärna fylla på med fler minnesvärda stunder i kommentarfältet, men här är de jag kommer ihåg bäst just nu:

CJ kommer tillbaka till lägret första kvällen efter en längre stunds frånvaro, till synes berusad och uppspelt:

CJ: Alltså, jag träffade värsta sköna gänget där borta, har snackat hur länge som helst med dem.

Linus: Äh, du har bara pratat med träden.

CJ och den lugne, lätt dåsige jämtlänningen Johan diskuterar vem som egentligen har det värst hemma:

Johan: Fast ni som bor i Fjollträsk har det ju inte alls lika kämpigt som vi ekonomiskt sett...

CJ: Hörrudu, ni där uppe i Lappträsk ska fan inte komma och klaga, för att bla bla, etc etc.

Samtliga ligger i tältet och försöker sova, då Mattias får ett högljutt raseriutbrott efter att ha funnit sin tandborste på marken:

Mattias: Ni har förstört mitt liv! (vankar omkring planlöst runt tältplatsen)

Linus: Hur ska man kunna sova med en sådan galning i tältet?!

Mattias till sin sovsäckgranne Larsson, efter att denne kring läggdags pratat snusk i tältet i över tio minuter:

Mattias: Larsson... kan inte du bara vara tyst?

Sen var det ju banden, också.

Bäst: In Flames. Förkrossande överlägsna, trots att det var för långa pauser mellan låtarna, att vokalisten Anders Fridén pratade lite för mycket och att grundaren/gitarristen Jesper Strömblad saknades.

Intensivast: Soilwork. En knapp timme sprängfylld med hits, moshpits och hoppande. Dessa skåningar kan man alltid lita på.

Positiva överraskningar: Europe. Det lilla jag hann se av Marillion och Journey gav också mersmak.

Besvikelser: Heaven & Hell. Även Volbeat tyvärr, mycket på grund av stundtals uselt ljud.

Boring: Lita Ford. ZZ Top. Twisted Sister.

Klockrenast: Deathstars. Beskrev sig själva som ett metrosexuellt band och som en blandning av Alcazar och Manowar.

Liten paus på vägen ner till festivalen. (Foto: Heidi)


Linus deklarerade att festivalen nu var igång.


Thomas kom på att han inte stängt av strykjärnet hemma.


Lite glest med tält första dagen. Linus undrade var allt folk var.


Heidi i partytältet.


The Blues Brothers.


CJ och Larsson levde ut sina vildaste Star Wars-drömmar.


Robin ringer hem till morsan.


Heidi och Nathalie tog en vals tillsammans.


Linus och Mattias bråkade nästan hela festivalen. Men ibland var de snälla mot varandra också.


Jonna och Jessica höll humöret uppe trots det kassa vädret.


Heidi lånade mina solbrillor och blev så här cool!


Ösregn under UFO-konserten. Linus sökte skydd under Robins poncho.


När regnet blev outhärdligt sprang vi in på backstageområdet.


Mycket pepp inför In Flames-konserten.


In Flames ljusshow var sjukt snygg!


Lisa Miskovsky gästade på en låt.


Fint väder till slut, och många ville fira nationaldagen tillsammans med Sabaton.  


Oink, oink!


Hela gänget tackar för den här gången.

I morgon bitti är det dags att åter besöka Sölvesborg i Blekinge och Sweden Rock Festival. I år stoltserar festivalen med många spännande bokningar som In Flames, Heaven & Hell, Volbeat, Journey, Soilwork, ZZ Top, m.fl. I detta inlägg tänkte jag dock fokusera på de personer som åker med vårt sällskap i år. Vi slår nämligen personligt rekord, i och med att fjorton personer uppdelade på tre bilar och fyra tält kommer med den här gången. Läs vidare för att lära känna samtliga karaktärer!

Ahlin

Gör sitt sjätte raka Sweden Rock Festival och har i år lovat att se fler band än någonsin, vilket ingen förstås tar på större allvar. Alla minns fjolåret då han mest satt på campingen och drack, och även hann med att aska i håret på Nathalie. Ropade en gång ut sig själv som "kung över Blekinge".

Larsson

Mesta besökaren tillsammans med Ahlin ser i år fram emot bland annat In Flames och Heaven & Hell på programmet. Innan förra årets avresa glömde han att stänga ytterdörren hemma, vilket gjorde att hans pappa möttes av en ganska otrevlig överraskning när han kom hem på kvällen. Larsson lärde sig en nyttig läxa, men törs samtidigt inte lova att det inte kommer att hända igen det här året.

Nathalie

Självutnämnd partyprinsessa som gärna duschar (!?) på festival, även om det krävs att hon tränger sig förbi den långa kön av svettiga hårdrockare. Känd för att vara en vinkonnässör av stora mått, och alla är spända på att veta vilka smaker som gäller för i år.

Heidi

Bästa vän med Nathalie, och lika stor älskare av hårdrock och metal. Ser alltid det positiva i allt, även om det gäller lervälling och ösregn på tyska festivaler som Wacken Open Air. Har en tendens (som alla andra) att hamna i meningsskiljaktigheter med Ahlin.

Linus

Min lillebror, som i år har tänkt jämföra Sweden Rock Festival med Peace & Love i Borlänge. Känd för att kunna göra de märkligaste av inköp (som ifjol då han inhandlade ett par enorma vattenflaskor - vatten som finns gratis överallt på området) och att högljutt uttrycka sin misstänksamhet mot suspekta silverförsäljare på festivalområdet.

Thomas

Stabil Deep Purple-fantast som åker till Sweden Rock främst för banden, inte supandet. Bildade år 2007 Kalasklubben tillsammans med sin bror.

Peter

Se ovan.

Jessica

Ganska så oprövad i dessa sammanhang, men har bestämt sig för att åka med för att få testa på om festivallivet är något för henne. Mest med för att se och lära.

Johanna

Se ovan.

Robin

Har missat ett antal festivaler på grund av olyckliga omständigheter, som när han prioriterade bort 2007 års festival på grund av att han tog studenten. Nu gör han dock storstilad comeback och alla funderar på vad detta kan föra med sig. Har en tendens att få solsting och sedan försvinna spårlöst.

CJ

Tvingades stanna hemma förra året för att han skulle bli pappa för första gången, men har lovat att ta igen allt det han missade nu. Känd för sitt hetsiga humör och för alla upptåg som han hittar på, som till exempel då han kastade ett nerkissat plastskynke på en inte ont anande Larsson förrförra året.  

Mattias

Skicklig basist som är yngst i sällskapet och som gör sitt första framträdande på festivalen. Berättade för Outer Heaven på en fest nyligen att han ser fram emot Journey på årets SRF.

Anna

Hade egentligen tänkt hänga med Erika mest under årets festival, men då denne hoppade av i sista stund så beslutade hon sig för att bita ihop och följa med ändå. Soulflicka som tänker ge hårdrocken en chans på sitt första festivalbesök.

Those who got away:

Erika

Lost Domains sångerska hade tänkt åka till festivalen för första gången i år för att kunna studera in lite nya rockposer, dessvärre kom en viktig jobbgrej emellan, vilket innebär att hennes pojkvän Ahlin nu kan härja fritt.

Calle

Gängets stora hiphopkännare kommer att saknas av alla, då han efter två festivaler på raken beslutat sig för att lägga hårdrocken på hyllan.

Greger

Denne man hade även han gjort sitt tredje festivalår på raken om han åkt, men då hans lag Djurgården ligger risigt till i den amerikanska fotbollens Superliga så är han tvungen att stanna hemma och fokusera på annat.

Plats & datum: Hovet, 14/5

Bäst: Avslutande "Second Rendez-vous" är mäktig.

Sämst: Ett par, tre nummer kunde gott ha strukits.

En konsert med Jean Michel Jarre är inte riktigt som andra konserter. Innan känns det snarare som att man ska få vara med om någon häftig Cosmonova-upplevelse, och lite så är det ju. Den franske kompositören har genom åren gjort sig känd som en man som sätter det visuella i centrum, och även om det säkerligen är flertalet åskådare som kommit enbart för musiken så känns det som att de flesta är där för själva showen. För en magnifik show är det sannerligen. Redan i introt "Industrial Revolution 2" så fylls arenan av laser och rök, och i flera av de andra låtarna så målas fantastiska mönster upp, medan Jarre spelar laserharpa, theremin och dragspel om vartannat. Vissa nummer är dock närmast Kraftwerk-minimalistiska, men det dröjer aldrig länge innan nästa häftiga lasershow dyker upp.   

Jarres kritiker hävdar alltid att hans musik är totalt ointressant i sammanhanget, samtidigt som det brukar sägas att han är en one-hit-wonder som fortfarande lever på new age-hiten "Oxygene IV" som kom för 33 år sedan. Samtidigt det är väl kanske inte så konstigt att så många ängsliga kvällstidningsskribenter rackar ner på instrumental syntmusik år 2009, men om man som jag gillar den här genren så är det svårt att vara besviken. Låtlistan bjuder på godbitar från hela Jarres karriär; det experimentella 70-talet, de smittande popmelodierna från 80-talet och även lite försiktiga technoutflykter från 90-talet. Tonvikten ligger klokt nog på albumen Oxygene och Equinoxe, hans överlägset största avtryck i musikhistorien.

Eftersom det trots allt rör sig som enbart instrumental musik så går det inte att förneka att det blir lite händelsefattigt och småtråkigt emellanåt, och den 90 minuter långa spelningen känns faktiskt i längsta laget. Men när det är bra, då är det jävligt bra. Repertoaren lämnar inte mycket övrigt att önska (endast "Fourth Rendez-Vous" känns bittert att vara utan) och när min personliga Jarre-favorit "Calypso part 3 (Fin de siécle)" dyker upp som extranummer så blir man helt euforisk inombords.

Betyg: 4/5

Låtlista:

Industrial Revolution 2
Magnetic Fields I
Equinoxe VII
Oxygene II
Third Rendez-Vous
Oxygene XII
Souvenirs de Chine
Magnetic Fields II
Oxygene V
Variation III
Equinoxe IV
Equinoxe V
Chronologie VI
Chronologie II

------------------------------------
Oxygene IV
Calypso part 3 (Fin de siécle)

------------------------------------
Second Rendez-vous
Industrial Revolution 2 (reprise)

Långa och sega köer innan konserten.


Den här mannen ville komma förbi, men Thomas vägrade resa på sig.


Jarre gör entré!


Mäktiga lasermönster i Hovets tak.


Lite Kraftwerk-stuk.


Laserharpa is the shit.


Pyramider?


Som avslutning sköt Jarre ihjäl publiken längst fram med laserstrålar. Kul och lite annorlunda sätt att avrunda en konsert på!

Lördagen var första dagen på min en vecka långa semester, och eftersom det var kanonvarmt så passade det perfekt att vistas utomhus. Det fanns en hel del aktiviteter att ta del av, den huvudsakliga såklart Stockholm Marathon. Jag, Linda, Daniel och tvillingarna inledde tittandet i Rålambshovsparken, ganska nära där några tjejer dansade samba. Efter ett tag så fick jag sms-besked att Peter Olofsson passerat första milen, så då knallade vi upp till Västerbron för att fortsätta spanandet. Någon Peter Olofsson såg vi dock aldrig till, snopet nog, men jag fick senare höra att han gått i mål på den klart godkända tiden 3.35.27. Själv hade han siktat på en tid just runt 3 timmar och 30 minuter-strecket, så det var ju bra uträknat. Till Outer Heavens läsare säger han: "Det var tungt efter 30 km, trötta ben. Men jag höll i."

Efter att vi stått uppe på Västerbron ett tag så gick vi vidare till nästa anhalt, som var Långholmen, där det för sjunde året i rad arrangerades ståupp-festivalen Skrattfest, som är gratis. Där väntade Calle, Larsson, Robin och Samuel på ett lakan med en tetra vin. Trevligt! Det var otroligt varmt, sjukt mycket folk och nästan festivalstämning i luften. Alla komiker körde bara tio minuter vardera, så det var ganska rappt tempo, och med många unga förmågor man inte hört talas om förut. Jonas Gardell var den mest kände som vi lyssnade till. Efter ett tag blev det dock lite svårt att hänga med i historierna, vilket jag gissar beror på vinpimplandet. När sedan hungern började smyga sig på så var det dags att dra vidare till Zinkensdamm och McDonalds.

Sista anhalten för kvällen var ute i Liljeholmen hemma hos Calle, där vi spelade lite spel och drack shots. Den oerhört charmiga perserkatten Rasmus stal dock showen, vilket ni kan se på bilderna här nedan.

Spänd förväntan i t-banan på väg till Thorildsplan.


Några av de första löparna...


...möttes av den här spektakulära frisyren.


Istället för vätskekontroller - dessa fagra damer gav löparna mer energi på andra sätt.


Spaningsuppdrag på Västerbron.


Danny och Linda.


Trötta ben just innan Västerbron, som beskrivits som marans tuffaste etapp.


Vi slappade på Långholmen istället för att springa.


Samuel och Larsson.


Mr. Dream.


Hemma hos Calle, där vi kom och störde Rasmus mitt i middagen.


Calle läste upp lite gamla rim från skoltiden för oss.


Calle med sin allra bästa vän.


Rasmus längtade ut till friheten...


...och Larsson likaså.

För två veckor sedan så genomförde Lost Domain årets åttonde gig, på fritidsgården Klubb Kobra på Söder. Det var inte en bra spelning. Man skulle nästan kunna kalla den usel. Som Erika uttryckte det: "om Expressen hade varit där hade konserten fått en överkorsad geting". Det säger väl det mesta? Vi lyckades dra dit noll personer, vilket visserligen kan skyllas på att vi hade spelat för mycket folk på utestället Sjätte Tunnan lördagen en vecka tidigare, nu handlade det om en söndag kväll på en fritidsgård, med kort varsel. Fansen vallfärdade inte direkt till lokalen, om man säger så. Vi hade dock trott att det skulle vara lite kids på plats i lokalen, men så fort de hade titta klart på kvällens långfilm (The Others) så smet de hem. Spelningen präglades sen av småfel, tekniska missöden och slappt tempo, så den vill vi glömma så fort som möjligt.

Vi roade oss istället med att titta på våra vänner i Erratic, som hade frågat oss om vi ville spela på Klubb Kobra med dem. Därför blir det inga bilder på Lost Domain på scen denna gången, utan endast på Erratic, vars fans stod längst fram och headbangade. Båda två verkade mycket nöjda med konserten. Erratics fronttjej Suss stod för kvällens one-liner från scenen: "Ett meddelande till Lost Domain - vi drog hit mer folk än ni." Ouch!

Robin riggade upp sina trummor.


Full fart på Klubb Kobra en söndagkväll.


Robin spelar gitarr och visar fingret - samtidigt! Erika laddar upp genom att läsa serier.


Erratic, med den bedårande sångerskan Suss.


Suss och Ramen.


Lost Domain såg trötta ut, i synnerhet Daniel.


Erratic bad Michael "Spielberg" Ahlin att föreviga spelningen.  


Suss.

Förra veckan gjorde jag en George Costanza och flyttade hem till mina föräldrar igen. Det beror inte på att jag har blivit arbetslös eller något, utan för att min lägenhet håller på att stambytas just nu. Linda har jag tagit med mig, tillfällig adressändring är kirrad (gratis dessutom, för mig som jobbar på Posten) och DN avbeställd. Det här har inneburit en del stora förändringar, den främsta att jag nu tvingas leva under samma tak som den här mannen:

Lite övriga plus och minus som jag har noterat under dagarna som gått.

+ Det finns Canal+, vilket betyder att jag kan frossa i sport och långfilmer.

+ Det finns diskmaskin och tvättmaskin.

+ Mamma lagar maten (det var i för sig inget jag skötte innan heller, men ändå...)

+ Jag får umgås med Gizmo mycket mer än tidigare.

+ Kylen är alltid välfylld. Godis och chips finns det gott om, dessutom.

+ Pappa låter mig låna bilen då och då.

- Ingen tunnelbanestation i närheten betyder att det blir till att åka buss igen.

- Längre avstånd till jobbet innebär mindre tid att sova om mornarna.

- Pappa gillar att spela hög musik om dagarna samt att knäppa på radioapparater, även i de rum han inte befinner sig i.

- När man vant sig vid platt-tv så känns familjens gamla vardagsrums-tv ganska mossig och liten i jämförelse.

Som ni ser så tar det goda ut det onda med ganska ordentlig marginal, och det ska nog inte vara några problem att härda ut den här perioden fram till 20 juli, då stambytet ska vara klart. Mer betraktelser kommer längre fram.

Igår var det inflyttningsfest i Sundbyberg, på Albygatan 127 närmare bestämt. Det var Erika och Ahlin som stod som värdpar, och tillställningen samlade folk från lite här och var. Det var mycket folk på plats, som mest räknade jag till 38 personer plus en liten bebis, vilket kan tyckas mycket i lägenhet som är 64 kvadratmeter stor. Men det var trevligt och mestadels god stämning, det enda smolket i bägaren var att handfatet brakade i golvet efter lite tumult i badrummet, men ingen kom i alla fall till skada (åtminstone fysiskt - psykiskt är en annan historia). Eftersom detta inte är någon Gossip Girl-blogg så hänger vi inte ut några personer, utan jag lägger upp lite fina mingelbilder istället.

Jag och en något bortkommen Robinson.


Linnea var på sportigt humör och klädde sig därefter.


Tjejerna höll till i köket...


...och killarna i hallen.


Jag i samspråk med värdinnan.


Linnea och Johanna.


Linus släntrade in sent och började spexa direkt.


Robin posar loss, Calle hakar på till höger.


Jag pratade med en cowgirl och Thomas tjuvlyssnade spänt.


En sofistikerad rocker.


Linus försökte kommunicera med sin flickvän Sabina.


Daniel fick nog av all uppståndelse och ville mest bara vara ifred.


Ett parti Jenga fick mig att längta tillbaka till Thailand, trots att Thomas vann.

Ikväll är det åter igen dags för final i Eurovision Song Contest. Med Schweiz underbara Coldplay-flört "The Highest Heights" utslagen i semifinalen så går mina sympatier nu till Ukraina. Deras bidrag "Shady Lady" med Ani Lorak var fjolårets bästa och i år gillar jag alltså Svetlana Loboda och hennes "Be My Valentine! (Anti-Crisis Girl)". Och vilket nummer sen! Sexigt och vulgärt så det förslår, och för mig som tillbringat ett par riktigt trista timmar på Kievs extremt gråa och ospännande flygplats nyligen känns det helt otänkbart att det är samma nation det handlar om. Fast det är klart, flygplatser och nattklubbar är ju en ganska långsökt jämförelse... men ändå!

I övrigt så har Norge ett småtrevligt bidrag (deras bästa på evigheter) och frågan är om Alexander Rybak pallar för favorittrycket och sopar hem alltsammans. Även om jag som sagt föredrar Ukraina så har jag inga problem med en Norge-vinst, i synnerhet eftersom det skulle innebära ett avbrott från de senare årens totala östdominans i tävlingen. Andra bidrag jag gillar är Turkiets höftrullande artist Hadise, Islands vackra ballad, AySel & svenske Arash duett för Azerbaijan, Albaniens egensinniga discopop och Grekland, vars sommardoftande låt känns som tävlingens dark horse.

Sverige, då? Vi slutar på en trettonde plats (kanske kan vi avancera några placeringar om man lyckas förbättra ljudet, som lät katastrofalt i semifinalen). Medan jag väntar på att tävlingen ska börja om två timmar så tänker jag titta på den snuskigt snygga videon till Ukrainas bidrag om och om igen, och det tycker jag ni också ska göra.

I lördags genomförde Lost Domain sitt första gig någonsin som ensam publikmagnet, här fanns inga andra band eller tävlingsmoment att gömma sig bakom, bara vi, våra låtar och lite covers. Spelplatsen var Sjätte Tunnan, ett ställe i Gamla Stan som lätt skulle kunna misstas för att vara ett medeltidsmuseum om det inte varit för all alkohol som flödade i lokalen. "Var det roligt att spela för lajvarna? Slog de tärning om det skulle applådera eller inte?" frågade Peter Olofsson i ett syrligt sms dagen därpå, men faktum är att det knappt var några gycklare eller pirater där överhuvudtaget, vilket berodde på att det hölls någon medeltidsfest på andra sidan stan samma kväll. Framförallt Linnea var mycket besviken över detta, men själv var jag mest glad över att slippa ta emot låtönskningar med piratanknytning.

Spelningen höll dock på att gå om intet för vår 17-årige basist Daniel. Tidigare under dagen hade han varit med och riggat upp grejerna samt soundcheckat utan problem, men nu när han försökte ta sig in vid halv tio på kvällen så stötte han på patrull. En rekonstruktion följer här nedanför:

Vakt: Ursäkta, kan jag få se legitimation?

Daniel: Men jag ska spela här ikväll.

Vakt: Det tror jag säkert, men jag vill ändå se legitimation.

Daniel: Jag har ingen, men jag ska spela här ikväll.

Vakt: Okej, hur gammal är du då?

Daniel: 17. Men alltså seriöst, jag ska spela här ikväll.

Vakt: (trött) Jaja, okej, men då vill jag inte se att du dricker något.

Tur att Daniel var tuff nog att stå på sig, men han får banne mig ta och fylla år snart så att vi kommer in på klubbar av det här slaget utan att behöva släpa med oss någon målsman. Väl på plats så gick vi runt och hälsade på lite folk, såsom Tobbe, tvillingarna, Dannyboy, Rengfeldt, Jessica, farsan, Nathalie, m.fl. Sen var det gametime!

Spelningarna delades upp i två separata set, med en Cornelius-cover ("Grimasch Om Morgonen") inbakad i setet och en UFO-cover ("Doctor, Doctor") som extranummer. Det gick bra även om det var noll medhörning, och helt främmande människor stod långt fram och diggade, samtidigt som ett par stycken kom fram och ville berömma oss efteråt. Roligast var snubben som påstod att han hade tänkt importera en dansk festival till Sverige, och att det nu bara var själva marken som saknades. Tydligen var Lost Domain precis ett sådant band han letat efter, vilket bara var en av komplimangerna som han strödde över Larsson. Några av hans kommentarer: "Alltså, det är inte ofta jag står och diggar till musik med bara ett glas vatten i handen..." eller "Det finns band... och så finns det BAND. Ni är ett BAND!!"

Sjätte Tunnan kallar oss för Hard Rocks' Finest - det är bara att tacka och ta emot.


Mycket folk på plats för att se det omtalade bandet.


Glöm inte att tvätta händerna före maten!


Little Lajni.


En stressad Janne hann bara se första setet.


Vår gamla sångerska Nathalie förärade oss ett besök.


Min flickvän Linda stöttar mig i vått och tort!


Allas vår Robin.



...och bröderna gillade vad de hörde!


Ahlin och Daniel.


En av våra Rockkarusellen-kompisar från Alphabetical kom för att titta.


Larsson fick svara på många frågor av mannen med komplimangerna - och jag kunde bara njuta.


Det har viskats om att det spökar på Sjätte Tunnan. Här är bildbeviset.


En oerhört belåten tvilling.


Danny blev riven på kinden av Linnea och visade stolt upp sitt ärr.

Thailand-gänget är tillbaka i Sverige - tillbaka till högertrafik, tider att passa, knäckebröd, Robinson 2009, drickbart kranvatten, m.m. Inte en dag för tidigt, visar det sig, då det nu råder undantagstillstånd i Bangkok på grund av våldsamma demonstrationer på gatorna. Vi såg lite rödklädda demonstranter de sista dagarna vi tillbringade i landet, och även om det inte är säkert att vi skulle ha påverkats nämnvärt av demonstrationerna om vi fortfarande hade varit kvar så känns det rätt bra att vara hemma igen. Lagom varmt och skönt, och det känns som att sommaren lurar runt hörnet.

Dygnsrytmen är fortfarande inte helt under kontroll, idag vaknade jag klockan 13 och hade utan problem kunnat sova ett par timmar till. Det blir väl så när man spenderat tre veckor på andra sidan jordklotet, men jag känner att det börjar ta sig och lagom till jobbstarten på tisdag bör jag vara tillbaka på banan igen. När jag hunnit samla mina tankar så är det meningen att jag ska börja skriva om våra upplevelser från Thailand, så håll koll på bloggen framöver, vilken sekund som helst så dyker första inlägget upp. Jag bjuder på en sneak peak-bild här nedan.