Outer Heaven

Som rubriken antyder så blev det inget direktavancemang till final för Lost Domain, trots en klart godkänt genomförd spelning och bra support från publiken. Varför det gick som det gick ska jag försöka reda ut lite längre fram i det här inlägget, men först kan vi tala om uppladdningen. Efter att ha fått våra armband så gick jag, Larsson, Robin och Daniel (Erika och Ahlin anslöt ett par timmar senare) till Sushi Arregato i Mårtensdal, där vi åt gott och lyckoönskades av killen i kassan. Sedan blev det lite häng i vår loge, som vi delade med metallcorebandet Kyrielle (vars japanska estestik skulle ha fått Micke Finnermark att gå ner i spagat av lycka) och deras sminkös (!), Skaverage People (som skulle komma att vinna alltsammans) och några slitna rockers från Critikkal Solution (som vi får anledning att återkomma till). 

Så. Klockan 20.00 var det dags och uppträdandet gick i princip fläckfritt. Erikas röst höll trots förkylningen, och publiken gav oss bra stöd,  även om vi saknade Steve Eagleson och hans gäng, de gjorde ett bra jobb med att elda på publiken under förra spelningen. Låtarna "27", "End Of The Light", "Rise Of A Falling Star", "Century Rain" och "Goodbye" avverkades på 22 minuter och 40 sekunder (man får spela i max 25 minuter) och sedan var det dags att mingla med publiken. Erika fick i vanlig ordning beröm från lite okänt folk (nya fans!) vilket var roligt, men det som värmde mest var att metallbandet Erratic, som vi kamperat ihop med under tre Rockkarusellen-spelningar, hade kommit till Klubben för att heja på oss. Sådant tycker vi om! Bilder från vår konsert, tagna av Linda och min kompis Maria, kan ni se här nedan.

Det avslutande bandet Critikkal Solution är värda ett eget kapitel i det här inlägget. De satsade hårdast av alla i hela tävlingen, delade ut flyers och sålde t-shirts, och hade till och med groupies (?) som gick runt och röstfiskade. Själva showen var rätt rolig då frontmannen gjorde sitt allra yttersta för att likna en viss Axl Rose. Samma poser, samma sångstil, samma glammiga look, mellansnack på engelska, etc. Musiken höll kanske inte Guns N' Roses-klass, men setet piggades upp av ballonger som skickades ut i publiken och två lättklädda damer som åmade sig uppe på scenen under sista låten. Då stod en viss Linnea Lundqvist och fick klamra sig fast i bardisken för att inte svimma av skämmighet å allas vägnar. Hursomhelst, publikfrieriet fungerade inte, bandet slutade bara 7:a (med fyra röster mer än oss). Sista gången jag såg "Axl" så var han på väg ut från lokalen, med 7-8 tjejer i släptåg. Något säger mig att han kunde välja och vraka den kvällen.

Varför slutade vi bara 8:a, då? Den enkla förklaringen är att konkurrensen var mördande hård. Det visade sig att ingen av banden under kvällen hade fått sin semifinalplats genom ett wild card, utan alla hade kommit på topp-4 i sina första tävlingar. Det märktes när rösterna räknades upp, bara ett band fick under 100 röster och vinnarna i Skaverage People kammade hem hela 240 röster, vilket är imponerande mycket. Man kan sammanfatta det som att vi tävlade i Dödens Grupp, för att använda en klyschig sportterm.

Helt kört är det visserligen inte när det gäller final, då Emergenza-ledningen har sex stycken wild cards att dela ut till akter som de gillade extra mycket. Och nog tycker jag allt att den charmante Emergenza-dansken, som pratade mellan alla uppträdanden om vikten att använda sina röstsedlar på rätt sätt, verkar ha fattat tycke för oss i Lost Domain, då han innan han läste upp vårt namn berömde oss "for putting on a great show", vilket jag inte kan påminna mig att han sa om något annat band. Fast det kanske bara är önsketänkande. Och om det inte blir final i år så kommer vi tillbaka 2010 med förhoppningsvis ännu fler fans i ryggen - och ännu bättre låtar.