Outer Heaven

Här kommer en liten avrundning av Thailand-texterna, med bitar som jag av olika anledningar inte nämnt någonstans ännu.


Bästa förfestmusiken på Calles mp3-spelare: Lady Gaga – ”Pokerface” (alltid)

Tre andra sköna låtar på Calles mp3-spelare: Fronda – ”Tusen Indianer”, Akon – ”Beautiful”, Kenta – ”Min Bil”

Antal Harry Potter-skämt dragna av thailändare på min bekostnad: 1 st.

Tre populäraste kortspelen: Plump, Vändtia, Norsk Dam

Tre andra populära spel: 4 i Rad, Lumines (PSP), Jenga

Bästa restaurangen: Hard Rock Café (två besök!)

Sämsta restaurangen: Blues Bar (i år igen)

Tre låtar som thailändare gillar över allt annat: Eagles – ”Hotel California”, John Lennon – ”Let It Be”, The Cranberries – ”Zombie” (eller allt med Creedence Clearwater Revival)

Antal Niklas-vinster över Calle i 4 i Rad: typ 17 st.

Antal Calle-vinster över Niklas i 4 i Rad: typ 43 st.

Antal Niklas-vinster i Plump: 3 st.

Antal Calle-vinster i Plump: 2 st.

Bästa alkoholupptäckten: Spy Wine Cooler (finns den ens i Sverige?)

Tre snuskigaste drinknamnen: ”Sex On The Beach”, ”Slippery Nipple”, ”Orgasm” (jag vågade inte prova någon av dem)

3 Sega Stunder:

Ahlins blodiga armbåge (Jag hade lagt mig för att försöka sova, då en stupfull Ahlin klättrade upp i min säng för att ”tala allvar”. Innan dess hade han dessutom ramlat i backen och skrapat upp armbågen, vilket resulterade i ett gäng blodfläckar på mina lakan. Riktigt segt.)

Solbrännan (Jag har redan tagit upp detta, men måste ändå understryka hur jobbigt det var att med en extremt elak solbränna dela rum med tre inte särskilt förstående och leksugna killar.)

Hyddorna på Lonely Beach (Att det inte riktigt var vad vi tänkt oss är ett understatement.)

3 Härliga Höjdpunkter:

Grodan (Vi lekte i poolen en kväll, när jag blev kissnödig. Inne på utetoaletten var det mörkt, så jag fingrade på väggen efter en lysknapp och kom åt någon stort och slemmigt. Sedan känner jag hur saken (grodan) hoppar iväg, upp på mitt huvud och sedan ner på golvet och iväg. Jag tror att jag skrek som en liten flicka.)

Calle ber mig att inte titta på honom (Jag delade dubbelsäng med Calle på Koh Chang. En gång vaknade jag upp mitt i natten, vände mig om och möttes av en stirrig Calle-blick. ”Titta inte på mig!”, väste han. ”Okej”, mumlade jag och somnade om. Kvällen därpå frågade jag Calle om det verkligen hände, eller om jag drömde. Det hände tydligen.)

Tack för den här gången.

Mot slutet av den tre veckor långa resan så var vi tillbaka där allt började – Bangkok och Prince Palace Hotel. Nu hade vi chansen att ta itu med ouppklarade affärer, som till exempel det omtalade Grand Palace, som vi två veckor tidigare misslyckades med att hitta när vi försökte promenera dit från PP. Den här gången tordes vi inte chansa, utan jag, Ahlin, Larsson och Erika tog taxi dit (trots att man försökte lura i oss att palatset var stängt på grund av de rådande demonstrationerna, som just denna dag började ta fart på allvar).

På väg in i palatset stötte vi på en gammal farbror som erbjöd sig att guida oss runt för en ganska så saftig summa. Vi blev imponerade när han (efter att vi avslöjat att vi kom från Sverige) berättade att han hade guidat självaste Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia genom palatset, men beslutade ändå att söka lyckan på egen hand. Dels så hade pengarna börjat sina rejält vid det här laget och då får man dra ner på saker som guidade turer, plus att risken självklart fanns att mannen hade hittat på allting.

När det väl var dags att kliva innanför murarna så visade det sig att det kostade ganska mycket pengar för turister att besöka palatset, vilket verkligen gjorde oss tveksamma. Efter en stunds betänketid så var det någon (förmodligen jag själv) som tog beslutet att vi trots allt skulle gå in. Hur ofta är man i Bangkok, liksom? I efterhand är jag väldigt glad att vi betalade och gick in, för Grand Palace var en av de absolut häftigaste platserna jag sett i hela Thailand. Det var verkligen som att gå omkring i en liten stad av guld, och det finns egentligen inte så mycket att säga mer än att det var en passande avslutning på tre sköna veckor. Bilderna får tala för sig själva.

Slutligen, 5 saker som jag gärna vill göra nästa gång jag är i Bangkok:

*Gå på thaiboxning

*Se Wat Pho - den vilande Buddhan

*Besöka en flytande marknad

*Gå på nattklubb

*Åka Skytrain

Här var det inte bara vi som var turister.


En liten del av Grand Palace.


Riktigt guld eller inte? Larsson kontrollerar.


Många mäktiga byggnader, inuti denna fick man tyvärr inte fotografera.


En vakt av guld.


A donut.


Larsson var mycket imponerad av palatset.

Grand Palace.

När det blev för segt uppe vid huset (och det blev det) så tog vi mopparna och åkte någonstans, förslagsvis ner till ”byn”, eller staden som det kanske snarare är. Ställen värt att lägga på minnet är restaurangen, massagestället, tvätteriet, internetcaféet och 7-11. Annars har Soi Dao inte så himla mycket att erbjuda för turister, om man bortser från nationalparken med vattenfallet som ligger en bit bort.

Internetcaféet hängde vi ganska mycket på, mest för att det var så sjukt billigt. Ljudnivån var dock snudd på olidlig, eftersom det var mängder med kids som hängde där och spelade spel utan att använda hörlurar. Lite spännande blev det en gång när alla datorerna helt utan förvarning bara dog, just när man höll på att författa ett längre mejl. Vi trodde först att det bara var internetcaféet som drabbats, men det visade sig att hela byn var strömlös. Invånarna verkade dock hyfsat vana, och eftersom incidenten inträffade mitt på dagen så blev det aldrig särskilt dramatiskt, inte mer än att 7-11 tillfälligt fick stänga.

Roligast blev det en av de sista dagarna (jag tror det var en onsdag) då Den Stora Marknaden hölls. Det var verkligen hur mycket folk som helst som kommit från närliggande städer, och man kunde handla en massa saker, allt från rätt normala prylar som kläder och skor till lite mer ovanliga, som skalbaggar och hundvalpar. Calle köpte en balaklava (ni vet, en sådan där skidmask) som vi sedan använde sista kvällen för att skrämma Larsson, den enda som inte var med på marknaden. När alla gått till sängs så tog jag på mig balaklavan och smög ut ur gästhuset (där jag och Greger bodde) och började sedan springa omkring utanför Calles och Larssons fönster, där jag gjorde en del läskiga ljud och knackade på rutan. Som grande finale smög jag in i själva huset, där Larsson (uppskrämd av Calle, som var hjärnan bakom sprattet) stod beredd att slåss för sitt liv. Det var dags att avslöja bluffen, och en omskakad men lycklig Larsson tackade gudarna för att allt hade varit på låtsas. Best prank ever.   

Greger hänger in tvätten.


Soi Dao.


Shopping.


Stadens enda polisbil.


Bloggskrivande på internetcafét.


Marknaden.


Människor.


Anyone for chili?

Ingen ström i Soi Dao.

En inblick i marknaden.

Soi Dao ligger i Chantaburi-provinsen i östra Thailand, nära gränsen till Kambodja. Där ligger en liten svensk koloni kallad Mai Thai Resort, där Gregers föräldrar praktiskt nog äger ett hus. Det är hur skönt som helst där, ett litet paradis inramat av enorma berg och skogar, samt ett samhälle där befolkningen inte är särskilt van att handskas med ”faranger” (vitingar).

Hela nio dagar skulle vi vara där, vilket på förhand kändes lite långt. Det var det i praktiken också. Det kändes efter ett tag som man befann sig på ett (förvisso väldigt lyxigt) landställe, där vardagen snabbt rutades in i mönster som sedan höll i sig hela vistelsen. En typisk dag kunde se ut så här: gå upp vid niotiden, frukost, ett par timmars lek uppe vid poolen, åka ner till byn för att handla och kanske äta lunch, åka tillbaks till huset för att vila och kanske läsa en roman (förslagsvis Stieg Larssons ”Män Som Hatar Kvinnor”), gå upp till Mai Thai-restaurangen när det började skymma och äta middag, kanske ta en öl eller två och sedan tillbaks ner till huset för att se någon film.

Det var inte så att man klagade på tillvaron, men det gick att dra paralleller till Larssons klassiska replik från Koh Chang förra året, då han uttryckte i sin besvikelse över vår slapphet genom att säga: ”Nästa år så tycker jag att vi åker till Antarktis på semester, så kan vi sitta inne och läsa böcker hela tiden!”. Jag gjorde ett försök att bryta mönstret när jag föreslog en dagsutflykt till Chantaburi, men det ansågs för dyrt och röstades ner.

Nu vill jag inte låta överdrivet negativ, för det var ändå ingen dålig vecka precis, och några höjdpunkter står definitivt ut, bland annat utflykten till nationalparken och vattenfallet, all mopedkörning (utan hjälm!), sång med världens äldsta karaokemaskin vid Mai Thai-restaurangen och tidernas blixtoväder (”ett äkta naturfenomen”, som Larsson uttryckte det).

Chantaburi-regionen.


Gamla goda Mai Thai Resort.


Den här gitarren inhandlades i Bangkok för en billig penning. Fin!


Utsikten går inte att klaga på.


George Of The Jungle.


Heading for the top.


Skulle jag platsa i Hells Angels, eller är jag för tunn än så länge?


Mopedutflykt.


Groda.

Det man oftast roar sig med på kvällarna i Koh Chang är att besöka någon av alla de restauranger/barer som kantar öns enda riktiga asfaltsväg. Det är främst två ställen som man minns efteråt, den första döpte vi till Nasas bar och den andra heter Blues Bar. Nasa är kvinnan/mannen som äger en bar som låg precis bredvid Kai Bae Beach, och där hängde vi flera gånger. Ahlin hade tydligen gjort ett visst intryck på Nasa, som kom ihåg honom från 2008-resan. Hursomhelst, det var ett trevligt ställe där man kunde spela jenga eller andra diverse spel, prata med folk och dessutom lyssna till livemusik. Självklart stod Erika, Ahlin och Larzoni för ett par hyllade framträdanden.

Blues Bar besökte vi också förra året, och efteråt svor jag att aldrig sätta min fot där igen. Servicen var usel och till råga på allt blev Ahlin och Robin magsjuka efteråt. Jag vet inte vems briljanta idé det var att gå dit igen, för att liksom ge dem en andra chans och se om de hade lärt sig något från förra året, men det gjorde vi i alla fall. Det stod dock snabbt klart att det fortfarande var mycket illa ställt, personalen var lika oförstående som vanligt, en beställd maträtt tappades bort helt, bestick var tydligen väldigt svårt att få tag i, osv. Nu kanske jag låter en aning oförskämd som sitter och klankar ner på en thailändsk restaurang, men faktum är att i princip alla andra ställen vi besökte var bemötande och proffsiga trots i vissa fall begränsade resurser, medan Blues Bar trots en snygg och inbjudande yta bevisligen hade noll koll vad de höll på med. Gordon Ramsey hade inte blivit imponerad.

Dock visade det sig att Blues Bar skulle få en sista chans, avslutningskvällen på Koh Chang. Efter att vi hängt som vanligt på Nasas bar hela kvällen så tyckte Nasa att det skulle firas att vi äntligen skulle åka hem (eller för att vi varit så goda kunder i en vecka, har glömt vilken anledningen var) så han/hon tog med oss till Blues Bar för en helnatts festande. Vi var ytterst skeptiska till en början, men det visade sig att det var nattklubbsdelen som BB hade lagt resurserna på. Där det tidigare under kvällen varit helt öde flockades nu folk, och det var riktigt bra drag med ett hårt rockande liveband samt en oändligt sinande ström av whiskey med Coca Cola-beställningar (urk!). Det var tur att det var sista kvällen, det skulle krävas en hel veckas lugn ute på landet för att återhämta sig.

Nasas bar.


Ahlin blev så upphetsad över Jenga-spelandet att han började genomgå en metamorfos.  


En australiensk trubadur feat. Larsson.


Lost Domain unplugged.


Greger med två beundrare på Blues Bar.


Nasa och Greggan.


Kungarna.

I backspegeln var snorklingen ett enormt misstag för min egen del, då det var ända tillfället på resan som jag verkligen blev riktigt illa solbränd. Jag hade smort in mig noga innan, men väl ute på båtfärden så hoppade man ner och upp ur vattnet, vilket måste ha gjort att solskyddsmedlet gradvis sköljdes bort. Vilket som så blev jag knallröd på stora delar av kroppen efteråt, vilket resulterade i att jag tvingades hålla mig i skuggan de närmaste dagarna, plus att jag likt Jeff Goldblum i skräckklassikern ”Flugan” var tvungen att slita av stora portioner av mitt skinn i en hel vecka efteråt. Rysligt.

First things first, dock. På vägen ut till barriärreven var både jag, Larsson och Greger vid gott mod. Det var vi, ett tiotal turister och säkert hundra thailändare på samma båt. Några thailändare som satt mitt emot oss hinkade whiskey medan de lyssnade på musik, bland annat svenska Emilias gamla hit ”Big Big World”. ”De kommer att drunkna”, tänkte jag, innan jag såg att de skulle ha flytvästar på sig. Båtresan bestod av fem stopp där man skulle snorkla, men de tre första spolierades av att vi hamnade mitt i ett monsunregn. Det andra och tredje stoppet stannade jag på båten.

Vi var inte de enda svenskarna på båten, det var även ett gäng killar som påminde om svenskarna i filmen ”The Beach”. De var ute på en halvårsresa och gillade att imponera på folk genom att dyka uppe från båttaket. Greger kunde naturligtvis inte låta bli att ta efter, så han gjorde ”bomben” från fem, sex meters höjd. Killarna blev mycket imponerade och frågade Greger om det inte hade gjort, vilket han kaxigt bara viftade bort. Sedan viskade han till oss att det i själva verket kändes som att pungkulorna åkt upp i magen på honom. Ouch! Jag gjorde endast ett försök att konversera med ”The Beach”-killarna, vilket misslyckades totalt. ”Ni är från Skånetrakten låter det som”, sa jag självsäkert, och fick svaret: ”Hauru fajl po åronnen aller – GÖTELABORRG såklaurt!” Sedan pratade jag inte med dem mer.

Trots alla missar så blev det i slutändan en riktigt trevlig resa, solen började så småningom skina, jag såg flera häftiga fiskar under ytan och personalen bjöd på jättegoda grillspett som vi slukade. Jag klev av båten och tänkte att det hade varit en kul dag, plus att man säkerligen fått lite fin färg också. Så fort jag satt på mig tröjan igen så började dock ryggen klia…

På väg ut till båten.


Final Fantasy X?


Den amerikanska tjejen (i vitrosa randig tröja) pratade vi en del med, jättetrevlig!


Supertaggade.


Alle man överbord!


Larsson doppar tårna i plurret.


På hemvägen kunde inte Greger låta bli att imponeras av Larssons muskler.

Efter några stressiga dagar i Bangkok så var det dags att “unwinda” lite, och detta gjorde vi genom att åka ner mot kusten och paradisön Koh Chang. Resan ner var av det studsiga slaget, dels på grund av den undermåliga kvaliteten på vissa av de thailändska vägarna, men även på en högst tveksam chaufför. Efter någon halvtimme orkade han inte köra längre, så han hämtade upp sin kompis mitt på motorvägen så att denne fick köra resten av resan. Själv satt han och rökte, sov, drack öl och slängde ut burkar genom fönstret. En sann förebild för Larsson, som tyckte att han var ”en cool lirare”-

För oss som varit på Koh Chang förut var bilresan, båtresan över till Koh Chang och de lite speciella taxibilarna på ön inget nytt. Dock hade vi tänkt försöka komma undan lite billigare än förra året genom att bo på ett nytt ställe vid namn Lonely Beach. Det var ett misstag som vi fick betala dyrt för, då det visade sig att ”hotellrummen” bestod av några halvrisiga hyddor uppe i regnskogen (bland alla smådjur och apor). Inte direkt vad vi hade tänkt oss, och med tanke på att stället låg ganska avsides (därav namnet Lonely Beach) så skulle alla taxiresor snabbt äta upp de pengar vi sparat in på att bo där. Så det blev raskt till att boka om oss till Kai Bae Beach, som vi bodde på förra året. Erika och Ahlin fick ett eget hus och vi andra ett eget, så alla var nöjda. Ibland är det bäst att satsa på säkra kort, kosta vad det kosta vill.

Koh Chang hade inte förändrats så mycket från sen vi var där senast, även fast det hade byggts upp lite fler hotell. Sen syntes inte vår gamla stammisrockklubb Burnout till alls, vilket var lite tråkigt. Ett offer för finanskrisen, kanske? Ett annat tecken på att det är lite dåliga tider just nu var att antalet turister minskat drastiskt sen förra året. Man känner sig för övrigt väldigt ambivalent till Koh Chang och det som händer där. All prostitution är svårt att komma bort från, och att se äldre ”gentlemän” med hälften så gamla thailändska sällskap är mest deprimerande. Sedan är det i grunden en oerhört vacker ö, men kontrasten är stor mellan de ståtliga hotellen och de nästan fallfärdiga rucklen som syns längs vägarna, och vissa byggen verkar ha stannat av långt innan man hunnit klart, troligtvis för att pengarna tagit slut. Att en sådan paradisö skövlas är tråkigt, och att man som besökande turist indirekt är med och bidrar till detta lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Getting ready to roll.


Hotellrummen som vi ratade.


Lonely Beach.


På Kai Bae Beach. Jag och Larsson hittade en katt som vi adopterade.


"Påfyllning, tack!"


Ett av Larssons många projekt var att få upp den här kokosnöten.


Failure.


Här åt vi lunch nästan varje dag. Nice!


Det tar på krafterna att vara på semester.

Det var inte solsken varje dag. Då blir det inte roligare än så här.

Okej, den här rubriken är lite missvisande. Är det något som vi kanske inte testade på fullt ut så var det väl Bangkoks nattliv. Det närmaste vi kom var väl två besök på Hard Rock Café, där det hängde en hel del ungdomar, där spriten flödade och där servitriserna dansade lite för sig själva, när de inte ropade ut dagens specialare i högtalarsystemet. Det var annars ett rätt så typiskt Hard Rock Café, med massa tv-apparater som visade musikvideos (vi fick bland annat se Depeche Mode-låtarna ”Just Can’t Get Enough” och ”Personal Jesus” – sweet!) och främst diverse hamburgare på menyn. Vi beställde in hela kannor med öl, samtidigt som vi åt gott och drog till oss nyfikna blickar. Detta var för övrigt den enda restaurangen på hela Thailand-besöket där alla fick sin mat samtidigt och det enda stället där personalen ville veta hur gamla vi var.

Jag, Larsson och Calle var lite sugna på att gå ut någon av kvällarna, men projektet rann ut i sanden, delvis på grund av Calles magsjuka de sista dagarna. Det saknades inte erbjudanden, dock. Faktum är att man överröstes av dem. Det räckte med att ta några steg utanför hotellet när mörkret lagt sig, så kröp de fram ur sina hålor: Tuk-Tuk-förarna. Det är framförallt tre tips de kommer med: skjuts till något mysigt massageställe (läs: nakenmassage med tillhörande ”happy ending”), till en tittie-show (strippklubb) eller ping-pong-show (inte direkt något som bör associeras med J-O Waldner, resten får ni lista ut själva).

De roligaste konfrontationerna med Tuk-Tuk-förare vi hade var dels med en kille som ville ta med oss ut på fest, men som fick nobben då Calle förklarade att ”we’re just going to chill”. ”Chill!?” skrek killen rakt ut - ordet fanns uppenbarligen inte med i hans fartfyllda vokabulär. Sedan var det en snubbe som nästan var aggressiv medan han la ut förslagen, men det blev som tur var aldrig hotfullt, snarare komiskt. ”You wanna go party?” ropade han när vi kom gående en sen kväll. ”No, we’re just going to 7-11” blev svaret som han inte lät sig nöjas med. ”You go party – NOW!!” gastade han för att sedan börja hoppa upp och ner. ”Okay, maybe later”, sa vi och tog en omväg när vi gick tillbaka.

Hard Rock Café. Vakterna ville rota igenom Erikas väska, vi andra klarade oss. Erika såg skum ut, tyckte de.


Calle lyckades bevisligen smuggla in sina droger.


Hard Rock Café gick vi till hela två gånger, en gång första veckan och en gång allra sista kvällen. Ett kvitto på caféets storhet.


Så fort en Blink 182-musikvideo dök upp gick det inte att få kontakt med Greger.


Glada svenskar ute i nattlivet. Thailändarna roades dock inte lika mycket av vår framfart.


Mister Donut. Att vi inte gick in hit var ett av resans riktigt stora mysterier.

Shoppingen, ja. Den genomförs med fördel på MBK Center, eller som det hette innan man insåg att namnet var för krångligt för att turister skulle hitta dit, Mahboonkrong. Vid ett tillfälle testade vi ett annat varuhus, Siam Paragon (där Siam Ocean World låg, ni vet), som även om det var snäppet större inte alls hade samma charm, snarare var det dyrt och glesbefolkat. Nej, MBK ska det vara, trångt och svettigt! Sju våningar med över 2000 olika affärer, det är inget man tittar igenom på en förmiddag. Snarare skulle det behövas en hel vecka för att inte missa något.

På MBK kan man köpa mobiler, spel, andra elektroniska prylar... men främst är det ju olika klädesplagg som gäller. Märkeskläder som i vanliga fall är svindyra säljs här för en relativt billig peng, vilket förstås beror på att det mesta är kopior. Men om man inte bryr sig om sådant så finns det enorma mängder fynd att göra. Sedan har vi det här med prutningen. Det är inget jag personligen är särskilt bekväm med (mest av rädsla för att jag ska göra bort mig) och sedan känns det kanske inte så angeläget att bråka om 100 bath hit och dit ("Yes, där tjänade jag sju spänn!"). Men i vissa butiker förväntas man nästan pruta och då är det bara att hänga på.

I år gjorde jag så att jag försökte ta med mig så minimalt med kläder från Sverige som möjligt, för att sedan ha mer plats i resväskan för nyinköpta grejer. Andra tog detta ett steg längre - Erika, Ahlin och Calle köpte nya väskor på MBK som de sedan stuvade ner alla prylar i. Hursomhelst, detta köpte jag, utan att inkludera presenter:

*Sju t-shirts (varav tre med skatermärket DC, vilket är konstigt - jag är ju inte skejtare!)

*Ett par jeans

*Två par boxershorts

*Två skjortor (en kortärmad, en långärmad)

*Ett par tajta shorts (som är för avslöjande för att jag ska få ha dem ute bland folk för Linda)

*Ett par Converse-dojor

*Två par solglasögon (they break so easily)

*En jacka

*En Hugo Boss-parfym

*Ett slarvpar skor (som jag slängde innan jag åkte hem - de luktade as) 

*Lite nya spel och ett nytt minneskort till min PSP

Den sista grejen var det mest olagliga jag gjorde under Thailandsresan. För bara 500 baht så fick jag min PSP modifierad (vilket betyder att man kan lägga in roliga prylar på minneskortet) samt att killen slängde in lite nya spel på köpet. Nu spelar jag visserligen bara Ridge Racer och Lumines på min PSP, men ändå. Piratkopior finns det för övrigt drösvis med, som exempel kan nämnas att den nya storfilmen X-Men Origins: Wolverine visades på biovåningen högst upp på MBK samtidigt som den gick att få tag på som piratkopia lite här och var i varuhuset.

Pinsammast blev det när jag skulle försöka hitta någon bra present till Linda. Efter lite samrådande med Calle så kom vi fram till att en thailändsk skolflickeuniform skulle vara en småfräck och rolig sak att ge bort. Detta krävde att jag fick ge mig in i ett litet stånd där thailändska tjejer provade ut uniformer, vilket kändes lite obekvämt. När jag äntligen tagit mod till mig och köpt en skjorta och en kjol märkte jag att ett gäng tjejer stod och fnissade åt mig. "They're not for me!" ropade jag och tog avstånd från kläderna, och blev ännu mer utskrattad. Men den kan jag bjuda på, då Linda blev jättenöjd med presenten.

Utanför Siam Paragon.


Larsson: "Öh, kan jag låna några baht av dig, Niklas...?"


Det blev ingen ny Lamborghini, men väl den här roliga tröjan på MBK. Det bästa är att den speglar Larssons personlighet alldeles perfekt!


Arkadspel fanns det en hel del av på MBK. Virtua Cop 3 gick varmt.


Officer Calle, coming to arrest you!


Bästa sättet att kasta bort 10 baht: spela Ghost Squad. Antingen var det fel på spelet eller så var jag och Larsson kassa. Vilket som så dog vi direkt.


Vi analyserade spelandet över kaffe och bulle på Dunkin' Donuts.


Erika dök upp bland reahyllorna.


Larssons favoritbutik.


En belåten Larsson (efter ett besök på Kukkik, kanske?). Greger däremot visade tydligt sin avsky.

En dag då det var riktigt kvavt och varmt i Bangkok så beslutade vi oss för att pröva lyckan på egen hand, till fots. Målet: Grand Palace. Vi såg ju det omtalade palatset från våra hotellrumsfönster, så hur svårt kunde det vara? Svårare än väntat skulle det visa sig, särskilt eftersom Erika frågade i receptionen efter vägbeskrivningen till Golden Palace, vilket krånglade till situationen. Nu skickades vi istället raka vägen till Golden Mount, vilket ju inte var planen från början. Alla sex knallade tappert iväg, trots att reseguiden avråder från att bege sig runt Bangkok till fots. Det är inte så svårt att förstå varför, då övergångsställen lyser med sin frånvaro och trafiken är tät i båda riktningar. Alla avgaser och den kvava luften gör dessutom att konditionen tryter snabbare än vanligt.

Långpromenaden tog sin början.


Vi korsade floder...


...vi såg palmer...


...och hamnade helt fel. Hur gick detta till?


Vi beslutade oss för att utforska Golden Mount istället. Jag tog täten.


En liten staty vakade över vår resa.


Calle begrundar utsikten.


En ung tjej på järnvägsspåret. Såg farligt ut.

Det var inte shoppingen i första hand som lockade oss till det enorma varuhuset Siam Paragon, utan undervattenlandet som låg en våning ner. Här hade vi kommit till en punkt där flera i gruppen bränt mer pengar än vad de kanske borde ha gjort (plus att Calle inte hade fått sina pengar överförda ännu) och därför stod vi och velade lite inför den rätt saftiga prislappen på 850 baht per person. Jag var en av dem som drev på hårdast för att vi skulle besöka Siam Ocean World (att det listades som en del av "Barnsliga Bangkok" i min guidebok berörde mig inte) och därför kändes det som en personlig seger när det visade sig att det var så jäkla bra.

Siam Ocean World kan väl beskrivas som Skansens Akvarium, fast otroligt mycket häftigare. Visst, här fanns inga krokodiler, men däremot läskiga djuphavsdjur, uttrar, hajar och andra konstiga filurer! Ett akvarium innehöll fiskar lika stora som en roddbåt, och faktumet att just dessa levde redan på dinosauriernas tid illustrerades med en Velociraptor som övervakade händelserna. De som ville kunde betala en mindre summa för att få åka båt eller istället klappa sjöstjärnor helt gratis, men den stora grejen var såklart undervattenstunneln med hajarna i. Här gick man omkring eller satt och chillade medan hajarna gled omkring på bara någon meters avstånd, vilket var precis lagom spännande. Lite som i Hajen 3 typ, fast den här gången var det inga vithajar som förstörde festen för besökarna genom att krossa glasrutan.

Innan vi gick hann vi även med att se lite hajmatning, då två dykare hoppade ner i hajakvariet med lite fisk i vad som såg ut som en picknickkorg. Trots dramatisk musik i högtalarna och en exalterad guide så blev det inte så jättespännande när ett par fetlagda hajar proppade i sig lite fiskrester, men lite kul var det ändå, och det satte punkt för ett väldigt inspirerande besök.

Facehuggers från Alien-filmerna fanns att beskåda.


De här krabaterna lever på 800 meters djup.


De här fiskarna var inne i ett riktigt stim. (...)


Hitta Nemo.


En lustig varelse som påminde lite om farsan, faktiskt.


Den omtalade undervattenstunneln krossade allt.


De gällde att vara på sin vakt mot hajarna, annars högg de direkt.


En filmposter för Hajen 5, kanske?


Erika och Ahlin.


Puss och kram!


"Yet to be classified."

Sky Train, tunnelbana, båt, buss, taxi eller Tuk-Tuk. Ska man åka kommunalt runt Bangkok är det främst dessa transportmedel som gäller, och vi ska fokusera på de två sistnämnda, vilket känns logiskt då det endast var dem vi prövade på.

Tuk-Tuk är ett sådant där färdmedel som kan vara kul att testa en gång, men som egentligen är ganska överskattat. Om man gillar att gnabbas med chaufförer och diskutera priser hela dagen så är det ett givet val, men annars är taxi helt klart att föredra. Även om framkomligheten är lite sämre så uppvägs detta med sval luftkonditionering, billigare priser, samt att man oftast slipper tacka nej till en massa dumma förslag under resans gång. Att åka i två separata bilar visade sig dock snabbt bli ett problem, då man ibland blev avsläppta på helt olika ställen (som i fallet Chatuchak Market) eller faktumet att beroende på vilken väg chauffören valde så kunde den ena bilen nå destinationen en hel halvtimme före bil nummer två när det var rusningstrafik.

Bangkoks rusningstrafik, som enligt min reseguide inträffade mellan klockslagen 06.30-09.30 samt 16.00-20.00, är verkligen något man måste uppleva för att förstå. Många har påpekat att trafiken är något som bidrar till att Bangkok blir outhärdligt för turister efter bara ett par dagar, men jag instämmer inte alls. Jag gillar pulsen, skitigheten, myllret och att omges av hypermodern arkitektur. Att sitta i passagerarsätet på en taxibil som likt en målsökande missil kryssar fram bland moppar, bussar och lastbilar på femfiliga vägar borde vara stressande för hjärtat, men inger snarare ett slags inre lugn.

Roligaste taxisamtalet vi hade var med en riktigt fotbollskunnig chaufför. När vi berättade att vi kom från Sverige så utropade han glatt "Zlatan Ibrahimovic!", följt av "Fredrik Ljungberg!". Han visste till och med att Sverige knep bronset i USA-VM 1994, och passade på att namedroppa Tomas Brolin. "Brolin was a good player", sa vi grabbar, varpå chaffisen replikerade: "Yes, but now he's fat!".

Anyone for taxi?


Lite skön morgontrafik.


Calle och Larsson i baksätet på en pimpad taxi...


...där chauffören spelade gungig RnB för oss.


Kvällsrusning.

Första kvällen i Bangkok ville vi känna lite på den nattliga pulsen, så då beslutade vi oss för att besöka platsen som enligt Hélène Benno i boken Bangkok - bra, bättre, bäst är största marknaden i stan, eller världen, med sina 15 000 stånd och små butiker. Benno säger också att om man ser något man gillar där så bör man köpa det direkt, annars kanske man inte hittar tillbaka.

Besöket på Chatuchak Market höll på att gå om intet direkt, då jag, Ahlin och Calle inte alls blev avsläppta vid marknaden av taxichauffören utan istället vid ett shoppingcenter som höll på att stänga för dagen. Det var mörkt ute och vi skulle just ge upp och åka tillbaks till hotellet när vi av en slump hittade marknaden efter att ha traskat längs med smutsiga och vältrafikerade vägar i ett tiotal minuter. Inne på själva marknaden lyckades vi lokalisera resten av gänget, och sedan började vi utforska de olika butikerna. Det kändes onekligen som att vi bara skrapade på ytan av vad marknaden hade att erbjuda, då det var sent och flera av stånden redan hade stängt. Efter en timme hade vi fått nog, men då hade vi i alla fall fått se en livs levande elefant!

Kvällen höll på att sluta lyckligt, men Calle beslutade sig för att spoliera detta genom att vandra rakt in i en rostig spik på väg hem från marknaden. Det blev ett litet sår, en lårkaka och ett stort blåmärke till minne, men med lite disinfektionsmedel så kunde han sova gott, och drömma sköna drömmar om Larsson.

Calle på Chatuchak Market.


Det gällde att passa fossingarna, då det åkte bilar fram och tillbaka på de trånga gatorna.


Tre förväntansfulla grabbar.


Den här stackars elefanten hade fastnat med en rockring runt halsen.


Calle skrek hela vägen hem till hotellrummet efter sin lilla olycka.


Larsson stöttade så gott han kunde.


Efter lite tröstande från vår sida så kunde Calle somna med ett leende på läpparna...


...drömmandes om Larsson, som besvarade kärleken!

Som jag nämnt tidigare så hade Prince Palace Hotel en pool, som vi gärna hängde vid medan vi planerade dagarna i Bangkok. Faktum är att det fanns ytterligare en pool, men då den kostade 300 bath att bada i så sket vi i det. Här fick vi i alla fall en försmak av den förrädiska solen i Thailand, för då poolen låg på elfte våningen så fläktade det av naturliga skäl ganska skönt, vilket gjorde att man inte tänkte på att när solen väl lyckades tränga igenom smoggen så brände den ganska bra. Stackars Erika var den förste - men inte den siste - som fick erfara detta. Så där satt vi och hängde, badade, läste böcker, plockade kokosnötter från palmerna  och skakade på huvudet åt öststatsmänniskornas totala brist på stil (speedos...?). Tittar man på den bifogade videon med den ostiga musiken så här i efterhand så känns det som att det råder charterstämning vid poolen, men det var inget man tänkte på då.

På kvällarna återvände vi till poolområdet, som då förvandlats till både bar och restaurang. Där satt vi mest och beställde drinkar med flashiga namn som Zombie och Singapore Sling tills man fick ont i magen, samtidigt som vi reflekterade över dagens händelser i The Big Mango. Allt detta medan man spanade ut över Bangkoks fantastiska skyline, som inga bilder i världen kan göra rättvisa (ingen av mina bilder åtminstone) och som jag definitivt tar med mig som en av höjdpunkterna från årets vistelse. Kista Tower känns rätt så futtigt i jämförelse med de hundratals skyskrapor som lyser upp natthimlen i Bangkok, om man säger så. En kväll beslöt vi att testa något från restaurangen, vilket kändes som ett måste med tanke på vilka roliga namn rätterna hade. Vad sägs om "Drunken Macaroni" (fulla makaroner?), "Angry Prawns" (arga räkor?) eller "Best Burger Ever" (ödmjukt?), som bara var ett axplock ur menyn.
 

Tre bleka figurer som just anlänt från det kalla Norden.


Larsson fick allt han kunde önska sig, men var ändå missnöjd.


Greger freestylar i poolen.


Ser ni skyskraporna?! Jäklar, säger jag bara!


Skyskrapor igen, fast kvällstid. Och Erika (med ny frisyr) och Ahlin, förstås.


Jag med vad som ser ut som en Piña Colada.


Detta, mina vänner, är en Singapore Sling.


Efter för många Singapore Slings så blir synen lite otydlig.


Ahlin pratade skit till höger och vänster.


Erika mitt i ett stjärnfall.


Calle med sitt timglas.


Ahlin och ett färggrannt regn.  


Erika posade glatt framför Bangkoks skyline.


Ahlin tyckte att han såg en rosa elefant i buskarna, och då var det dags att gå och lägga sig.

Nog för att ett överdådigt namn som Prince Palace Hotel gör att man förväntar sig ett visst uns av lyx, men vi blev nog alla lite överrumplade av hur storslaget vårt hotell i Bangkok var. Det hela bestod av tre torn som sammanstrålade vid elfte våningen, där det fanns en stor restaurang där man bland annat åt frukost, och en fin pool med tillhörande bar (mer om den senare). Bara att gå från ens rum ner till frukostbuffén - en promenad som tog en genom ståtliga salar som glittrade av guldfärg - tog åtminstone fem-tio minuter. Allt kändes otroligt ståtligt och vackert, utsikten var strålande och samtliga servitriser/receptionister såg ut att ha kommit från en Top Model-inspelning. Erika kände sig till en början lite obekväm över att bli uppassad överallt, men hon fann sig snabbt till rätta och gick t.o.m. ner till receptionen och bad om en personlig assistent - utöver Ahlin (OBS: kanske inte helt sant).

Faktum var att Prince Palace var så stort att det kändes lite ödsligt emellanåt. Det var egentligen bara vid frukostbuffén (där det serverades godbitar som korv, ägg, fruktsallad, muffins och chokladcroissants) som man såg mycket folk, vid poolen var det ofta flera lediga platser bland solstolarna och vi ska inte ens tala om hotellkorridorerna, som stundtals gav The Shining-vibbar. Dock dök det ibland upp hundratals thailändare samtidigt när det hölls konferenser i någon av de stora salarna, eller som en gång då det var ett stort bröllop! Där traskade vi förbi i våra badkläder på väg till poolen medan brudparet stod och skar upp tårta - inte undra på att man kände sig lite malplacerad. Det var händelser som denna som gjorde Prince Palace till en minnesvärd hotellvistelse, och vi bokade t.o.m. ytterligare två kvällar till slutet av semestern också, så bra var det.  

Högsta betyg, således? Nja, inte riktigt. Först blir det poängavdrag för att hotellet var så snåla med toalettpapper - en rulle per dag för tre oroliga grabbmagar var definitivt i underkant. Sedan är det en sak att tuk tuk-förare gärna kommer med förslag på spännande kvällsaktiviteter, men man kan man ju åtminstone förvänta sig att slippa bli tillsagd vart man ska åka inne på ens hotell. Inte då. Flera gånger försökte taxichaufförer som opererade inom Prince Palace avstyra våra planer och istället skicka oss till "roligare" ställen, och droppen var väl erbjudandet Calle fick när han en kväll - magsjuk och nedstämd - släntrade in ensam i hotellfoajén. Taxichaffis: "Where are you going tonight, Sir? Do you want to go and see some thaiboxing?" Calle: "No thanks, I'm just going to get some sleep." Taxichaffis: "Oh. Do you want us to send a girl up to your room?" Jag vet inte, men känns inte hela den situationen lite... oseriös?

Prince Palace Hotel.


Frukostbuffé. Larsson tog för sig.


Greger berättar för Calle hur kul han tycker det är på Prince Palace.


"Welcome to my world."


Lite strosande genom Prince Palace magnifika salar.


Stora delar av gänget samlade i hissen.


Love In An Elevator.


Larsson vid ett konferensbord.


Vy från hotellrummet. Smoggen ligger tät över Bangkok.


Vårt rum. Jag packar upp.


Larsson undersökte möjligheterna att dyka från fönstret...


...men fegade ur efter mycket funderingar.


Bangkok by night.

Äventyret tog sin början lördagen den 21 mars, då jag, Larsson och Greger fick skjuts av Larssons bussiga pappa till Arlanda runt klockan halv sex på morgonen. Väl där möttes vi av en bedrövad Calle, som fruktade att han tappat både sin mobil och sin plånbok (med hela reskassan i) någonstans på flygplatsen. "Kanske ett fall för 'Stockholm-Arlanda'" (TV3, torsdagar) funderade jag medan Calle sprang till hittegodsavdelningen för att försöka spåra sina försvunna ägodelar. Det visade sig att han tappat mobilen i Ahlins bil, och att plånboken låg kvar hemma. Tur i oturen, även om det innebar att det blev rätt bökigt för herr Sjöström att låna pengar av alla under första dagarna i Bangkok.

Flygbolaget var Ukrainas stoltheter AeroSvit, och första delmålet var Kiev, vars flygplats Boryspil Airport var den i särklass tråkigaste jag besökt. Som tur var så skulle vi raskt vidare till nästa flyg mot Bangkok. Här hade AeroSvit bokat in alla sex av oss i sällskapet på helt spridda platser, vilket skapade en stund av panik innan vi märkte att planet inte var helt fullt och att vi därmed kunde flytta ihop oss två och två i alla fall. Resan var seg och ganska tråkig, och flygbolaget gjorde inte saken bättre genom att visa skräpfilmerna Fantastic Four 1 och 2 på raken (något jag kompenserade genom att läsa favoritboken Två Nötcreme Och En Moviebox för andra gången). Vidare smakade flygplansmaten illa. AeroSvit? AeroSkit, snarare.

Efter mycket om och men landade vi ändå i Bangkok oskadda vid halv fem på söndag morgon, till 27-gradig värme. Vi haffade två taxis, som i illfart körde till hotell Prince Palace. Som i de flesta andra transportmedel i Thailand existerade inga säkerhetsbälten, utan det gäller att lita till förarnas körskicklighet och reaktionssnabbhet. Spännande att se världsmetropolen så smått vakna till liv i samband med soluppgången, med rusningstrafiken lurande runt hörnet. Strax före klockan sex var incheckningen avklarad, då gick vi direkt och åt frukost och efteråt la vi oss för att sedan sova en 7-8 timmar. Nästa inlägg: hotellet!  

Aim for the sky - reach high.


Min reskamrat Larsson - lika festlig som alltid.


"Ladies and gentlemen, we're approaching Bangkok, please fasten your seatbelts. Njet!"


Larsson var ängslig inför landningen, men det gick ju bra.


Taxiresa i 110 km/h på 70-sträckor - utan bilbälte. Calle undrade vad han hade gett sig in på.