Outer Heaven

Efter några stressiga dagar i Bangkok så var det dags att “unwinda” lite, och detta gjorde vi genom att åka ner mot kusten och paradisön Koh Chang. Resan ner var av det studsiga slaget, dels på grund av den undermåliga kvaliteten på vissa av de thailändska vägarna, men även på en högst tveksam chaufför. Efter någon halvtimme orkade han inte köra längre, så han hämtade upp sin kompis mitt på motorvägen så att denne fick köra resten av resan. Själv satt han och rökte, sov, drack öl och slängde ut burkar genom fönstret. En sann förebild för Larsson, som tyckte att han var ”en cool lirare”-

För oss som varit på Koh Chang förut var bilresan, båtresan över till Koh Chang och de lite speciella taxibilarna på ön inget nytt. Dock hade vi tänkt försöka komma undan lite billigare än förra året genom att bo på ett nytt ställe vid namn Lonely Beach. Det var ett misstag som vi fick betala dyrt för, då det visade sig att ”hotellrummen” bestod av några halvrisiga hyddor uppe i regnskogen (bland alla smådjur och apor). Inte direkt vad vi hade tänkt oss, och med tanke på att stället låg ganska avsides (därav namnet Lonely Beach) så skulle alla taxiresor snabbt äta upp de pengar vi sparat in på att bo där. Så det blev raskt till att boka om oss till Kai Bae Beach, som vi bodde på förra året. Erika och Ahlin fick ett eget hus och vi andra ett eget, så alla var nöjda. Ibland är det bäst att satsa på säkra kort, kosta vad det kosta vill.

Koh Chang hade inte förändrats så mycket från sen vi var där senast, även fast det hade byggts upp lite fler hotell. Sen syntes inte vår gamla stammisrockklubb Burnout till alls, vilket var lite tråkigt. Ett offer för finanskrisen, kanske? Ett annat tecken på att det är lite dåliga tider just nu var att antalet turister minskat drastiskt sen förra året. Man känner sig för övrigt väldigt ambivalent till Koh Chang och det som händer där. All prostitution är svårt att komma bort från, och att se äldre ”gentlemän” med hälften så gamla thailändska sällskap är mest deprimerande. Sedan är det i grunden en oerhört vacker ö, men kontrasten är stor mellan de ståtliga hotellen och de nästan fallfärdiga rucklen som syns längs vägarna, och vissa byggen verkar ha stannat av långt innan man hunnit klart, troligtvis för att pengarna tagit slut. Att en sådan paradisö skövlas är tråkigt, och att man som besökande turist indirekt är med och bidrar till detta lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Getting ready to roll.


Hotellrummen som vi ratade.


Lonely Beach.


På Kai Bae Beach. Jag och Larsson hittade en katt som vi adopterade.


"Påfyllning, tack!"


Ett av Larssons många projekt var att få upp den här kokosnöten.


Failure.


Här åt vi lunch nästan varje dag. Nice!


Det tar på krafterna att vara på semester.

Det var inte solsken varje dag. Då blir det inte roligare än så här.