Nominerade till Podradiopriset
Varje år så anordnar den digitala byrån Daytona en omröstning som kallas Svenska Podradiopriset. I år är det extra speciellt, då vår kära podcast är nominerad i hela fyra klasser! Vi är nominerade i kategorierna "Bästa kultur och nöje", "Bästa amatörkanal", "Bästa originalkanal" och "Bästa svenska kanal", där vi tävlar mot idoler som Filip & Fredrik, Loading Live, Har du inte sett den? och Obiter Dictum. Fram till 30 september kan man rösta HÄR!
Andra nyheter är att vår RSS havererade eftersom det var alldeles för många nedladdningar (kul!), vilket gjorde att vi bytte till en ny, som med fördel hittas HÄR. Dessutom finns det numera en HEMSIDA där allt finns i mp3-form, bra för folk som aldrig fattat grejen med iTunes. I samma veva kortade vi ner podcastnamnet till Tommy Filmar Niklas & Emilio - mer kortfattat och inte lika associerat med snuskigheter.
Efter crossover-avsnittet med Har du inte sett den? så har vi dessutom hunnit med att spela in två nya episoder. Programförklaringarna lyder som följer:
I episod 10 så bjuder vi på recensioner av Red State och Paul, Tommy har sett hela The Fast & The Furious-serien och Niklas berättar om när han mötte en bister Ron Pearlman (Hellboy) i Älvsjö för en massa år sedan. Dessutom: trailerquiz med talande hundar och katter!
I episod 11 har vi en intensiv diskussion kring The Chemical Brothers inblandning i indiethrillern Hanna, Niklas får åter hopp om svensk film efter att ha sett Apflickorna, vi skickar en passning till Har du inte sett den?-gänget, Tommy ber sin flickvän om snus i direktsändning och så frågar vi oss varför svenska filmtitlar är så svårbegripliga.
Andra nyheter är att vår RSS havererade eftersom det var alldeles för många nedladdningar (kul!), vilket gjorde att vi bytte till en ny, som med fördel hittas HÄR. Dessutom finns det numera en HEMSIDA där allt finns i mp3-form, bra för folk som aldrig fattat grejen med iTunes. I samma veva kortade vi ner podcastnamnet till Tommy Filmar Niklas & Emilio - mer kortfattat och inte lika associerat med snuskigheter.
Efter crossover-avsnittet med Har du inte sett den? så har vi dessutom hunnit med att spela in två nya episoder. Programförklaringarna lyder som följer:
I episod 10 så bjuder vi på recensioner av Red State och Paul, Tommy har sett hela The Fast & The Furious-serien och Niklas berättar om när han mötte en bister Ron Pearlman (Hellboy) i Älvsjö för en massa år sedan. Dessutom: trailerquiz med talande hundar och katter!
I episod 11 har vi en intensiv diskussion kring The Chemical Brothers inblandning i indiethrillern Hanna, Niklas får åter hopp om svensk film efter att ha sett Apflickorna, vi skickar en passning till Har du inte sett den?-gänget, Tommy ber sin flickvän om snus i direktsändning och så frågar vi oss varför svenska filmtitlar är så svårbegripliga.
En typisk inspelningsdag med Emilio och Tommy.
Blueberry Nation
Jag har ett soloprojekt! Efter alla år i Lost Domain, där jag mest verkat i det dolda, kände jag att det var dags att pröva vingarna på egen hand. Den meriterade producenten Danny Star kontaktades, en tid bokades i hans studio på Maltesholmsvägen och ut kom en låt som jag döpte till "Human Geography". En synthig liten sak med episka ambitioner. Mina influenser är främst elektroniska pionjärer som Vangelis och moderna popgrupper som M83, men intressant nog så drog mina spelintresserade vänner istället referenser till apikonen Donkey Kong (Thomas), den tyske kompositören Chris Hülsbeck (Johan Köhn) och "något gammalt science fiction-spel" (Tommy).
Läsare som inte hört låten får gärna bilda sig en egen uppfattning HÄR.
Bandnamnet Blueberry Nation har för övrigt ingen direkt djup mening, mer än att det har en rolig innebörd om man översätter namnet till svenska. Utöver "Human Geography" så är fler låtar på gång, så håll utkik!
Läsare som inte hört låten får gärna bilda sig en egen uppfattning HÄR.
Bandnamnet Blueberry Nation har för övrigt ingen direkt djup mening, mer än att det har en rolig innebörd om man översätter namnet till svenska. Utöver "Human Geography" så är fler låtar på gång, så håll utkik!
Skivomslaget.
Popaganda 2011
Det blev Popaganda i år igen. Det känns som en tradition som kommer att hålla i sig många år, när man firar sommaren en sista gång med nya och gamla vänner, samt flera bra band.
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Daniel gör något man bör undvika!
Parker och London Kid.
Is Tropical, bra brittiskt band.
Julia och Linnea i samspråk.
Mörkret sänker sig över Popaganda.
Linnea visar hur en äkta Lundqvistare posar.
Arcade Fire!
När brödernas alkohol blev stulen fick det bli Dr Pepper resten av festivalen.
Those Dancing Days!
Årets bild från Popaganda, kan vi väl säga.
Daniel bjuder på en smak av Japan.
Parkliv med Tobys gäng.
Camp Niklas, som jag ödmjukt döpte vår lägerplats till.
Martin gör ett gästinhopp, till Linneas stora förtjusning.
Till slut blev suget för stort för Thomas, som återfanns inne i ölområdet.
Darkwing.
Lykke Li avslutar festivalen.
Boo: The Life of the World's Cutest Dog
Först Justin Bieber, nu hunden Boo. Kommer nog aldrig riktigt förstå mig på amerikanerna och deras smak, att Boo: The Life of the World's Cutest Dog är boken på allas läppar i det stora landet i väst för tillfället säger väl allt. USA har anammat Japans besatthet av gulliga saker så till den grad att han nu alltså redan kommit ut med sin första bok.
Amazon.com sammanfattar handlingen i boken så här:
"With nearly a million Facebook fans, and adding more each day, Boo is poised to become an international superstar. This charming book features exclusive new photographs of Boo doing all his favorite things: lounging around, playing with friends, exploring the whole wide world, and making those famous puppy-dog eyes. To know Boo is to love him, and this book is for anyone who loves the cutest dog ever."
Två saker jag frågar mig själv, avslutningsvis:
1) Är Boo själv medveten om all hysterin han skapat?
2) Vad händer dagen då Boo kilar vidare till de sälla jaktmarkerna? Nationell sorgedag i USA?
Amazon.com sammanfattar handlingen i boken så här:
"With nearly a million Facebook fans, and adding more each day, Boo is poised to become an international superstar. This charming book features exclusive new photographs of Boo doing all his favorite things: lounging around, playing with friends, exploring the whole wide world, and making those famous puppy-dog eyes. To know Boo is to love him, and this book is for anyone who loves the cutest dog ever."
Två saker jag frågar mig själv, avslutningsvis:
1) Är Boo själv medveten om all hysterin han skapat?
2) Vad händer dagen då Boo kilar vidare till de sälla jaktmarkerna? Nationell sorgedag i USA?
BBQ 2011... presented by Miqul
Det talades om den mest spektakulära grillningen i Hässelbys historia. Ryktena skvallrade om festivalarmband, artistuppträdanden (inklusive ett spoken word-framträdande av CJ), VIP-sektioner och feta dansgolv. Det blev inget av detta, men det blev en riktigt lyckad grillning ändå. Men ett tag såg hela rasket ut att gå om intet. Ett ihållande regn höll nämligen på att förstöra festen, men i sista sekunden så delade sig regnmolnen till förmån för lite klart väder. Tur det, när Miqul hade bokat föräldrarnas radhus på Drivbänksvägen dagen till ära. Med solen kom folket, som gladeligen grillade köttbitar, korv och marshmallows in på småtimmarna.
Dyster utsikt.
Detta är inte brun utan sol. Detta är Larsson efter två veckor på Kreta.
CJ tar en klunk.
Munter förfest.
När solen dök upp kom även folket.
Har du något i fickan eller är du bara glad att se mig?
En man med sin måltid.
Korvdags.
Larsson valde fel dag att börja banta.
Calle busar med Daniel.
Trångt kring grillen.
Sås på fingrarna. Igen.
Peter & Daniel grillar Smacky Smores.
Peek-a-boo, Greger!
Sista bilden på Tommy innan han åkte hem till Tokyo igen.
Tommy filmar Niklas vs Har du inte sett den?
Vi har länge beundrat filmpodcasten Har du inte sett den? - pionjärer bland svenska filmpodcasts och självklara ledare inom genren för tillfället. När möjligheten att göra ett crossoveravsnitt med killarna bakom podcasten dök upp var vi inte sena att tacka ja, särskilt eftersom det var Tommys sista helg i Sverige och allt.
Vi möttes upp på Carmen på Söder och det tog inte lång tid innan det började slå gnistor. Johan, Erik och Markus var hur schyssta som helst och inte helt olika oss själva. Det var nästan som att titta in i en spegelbild, som Erik så elegant uttryckte det, apropå att de respektive podcastarnas tre medlemmar delade liknande kvaliteter. Emilio & Markus fann till exempel varandra direkt; båda har en ungdomlig glöd och sprallighet som främsta vapen. Tommy & Johan framstod å andra sidan som hjärnorna bakom operationen, med en lite smalare inriktning och med ett ständigt sug efter nya indiekickar. Jag själv och Erik kändes samtidigt som de lite mer eftertänksamma och hunsade medlemmarna, vars åsikter väger tungt när de väl luftas.
När artighetsfraserna var överstökade var det dags att ta sig till Johans arbetsplats för att göra vår podcast. En grej jag gillar med Har du inte sett den? är deras vassa ljudkvalitet, som ställer vår podcast i skamvrån. Mikrofonen (som såg ut som något från spelet Portal 2) blev tyvärr aldrig inkopplad på grund av en miss, men den medhavda datorn lyckades ändå ordna ett riktigt bra ljud, åtminstone mot vad vi är vana vid. Det är befriande att höra hur klarsynt min egen röst låter med en bättre mikrofon, bortsett från slutet där en viss dåsighet infunnit sig. Med tanke på hur mycket alkohol som förtärdes är det ett under att vi lyckades hålla podcasten relativt städad, även om sista videon här nedanför kanske inte tyder på det.
Det färdiga avsnittet lyssnar man på HÄR. Programförklaringen lyder som följer: i senaste avsnittet diskuterar vi 3d-apor i blockbustern Apornas Planet: (r)Evolution, kivas om Captain America, pinpointar ögonblicket då Star Wars gick åt helvete, tipsar om Tokyo-skildringen Enter The Void och pratar kring fenomenet utomhusbio.
Vi möttes upp på Carmen på Söder och det tog inte lång tid innan det började slå gnistor. Johan, Erik och Markus var hur schyssta som helst och inte helt olika oss själva. Det var nästan som att titta in i en spegelbild, som Erik så elegant uttryckte det, apropå att de respektive podcastarnas tre medlemmar delade liknande kvaliteter. Emilio & Markus fann till exempel varandra direkt; båda har en ungdomlig glöd och sprallighet som främsta vapen. Tommy & Johan framstod å andra sidan som hjärnorna bakom operationen, med en lite smalare inriktning och med ett ständigt sug efter nya indiekickar. Jag själv och Erik kändes samtidigt som de lite mer eftertänksamma och hunsade medlemmarna, vars åsikter väger tungt när de väl luftas.
När artighetsfraserna var överstökade var det dags att ta sig till Johans arbetsplats för att göra vår podcast. En grej jag gillar med Har du inte sett den? är deras vassa ljudkvalitet, som ställer vår podcast i skamvrån. Mikrofonen (som såg ut som något från spelet Portal 2) blev tyvärr aldrig inkopplad på grund av en miss, men den medhavda datorn lyckades ändå ordna ett riktigt bra ljud, åtminstone mot vad vi är vana vid. Det är befriande att höra hur klarsynt min egen röst låter med en bättre mikrofon, bortsett från slutet där en viss dåsighet infunnit sig. Med tanke på hur mycket alkohol som förtärdes är det ett under att vi lyckades hålla podcasten relativt städad, även om sista videon här nedanför kanske inte tyder på det.
Det färdiga avsnittet lyssnar man på HÄR. Programförklaringen lyder som följer: i senaste avsnittet diskuterar vi 3d-apor i blockbustern Apornas Planet: (r)Evolution, kivas om Captain America, pinpointar ögonblicket då Star Wars gick åt helvete, tipsar om Tokyo-skildringen Enter The Void och pratar kring fenomenet utomhusbio.
Inledningsvis lite spänt och oroligt på Carmen.
Vid inspelningsplatsen. Emilio försöker komponera en ny signaturmelodi till podcasten.
Kontoret kändes som ett Mad Men för 2010-talet. Me likes!
Play for me, Tommy.
Markus var först på plats.
Öl - check.
Mikrofon - check.
Emilio drar en anekdot - till Markus stora förtjusning.
Vår posterboy.
"Titta så många öl vi druckit! Tjoho!"
Tommy tar över inspelningen för en stund.
Hätsk stämning redan på Carmen, då Tommy och Markus inte är överens om filmen Monsters.
Markus ger en alldeles lysande programförklaring.
Inspelningen håller på att gå om intet när Emilio och Markus spårar ur totalt, vilket gör Tommy märkbart irriterad. Johan löser situationen genom att helt sonika klippa bort hela scenen.
Hässelby - där världen går under
In the novel, strongly influenced by David Lynch's Twin Peaks, the world comes to an end, starting in Hässelby.
Sommarens obehagligheter i Hässelby (nu senast ett våldsamt upplopp i Hässelby Gårds centrum) får en att undra vad som egentligen är på väg att hända i vår älskade lilla förort. En novell av den norske författaren Johan Harstad från 2007 kanske har svaret på gåtan.
Enligt Wikipedia så följer novellen den populära barnbokskaraktären Alfons Åberg (Albert Åberg på norska) som i Gunilla Bergströms böcker hittar på diverse tokigheter och bor med sin virriga pappa. I novellen "Hässelby" så bor Alfons som 42-åring kvar med sin pappa i en lägenhet i Hässelby, men när fadern plötsligt går bort så ser Alfons en chans att ta tag i sitt liv. Han upptäcker så småningom att någon har följt efter honom i över 20 år och att världens undergång är nära.
Novellen (som tyvärr bara finns på norska) behandlar ämnen som vänskap, politik, förortsliv samt relationen mellan far och son. Men även klart mörkare element som inspirerats av David Lynchs kultserie Twin Peaks.
Tack till Peter Olofson för tipset!
Sommarens obehagligheter i Hässelby (nu senast ett våldsamt upplopp i Hässelby Gårds centrum) får en att undra vad som egentligen är på väg att hända i vår älskade lilla förort. En novell av den norske författaren Johan Harstad från 2007 kanske har svaret på gåtan.
Enligt Wikipedia så följer novellen den populära barnbokskaraktären Alfons Åberg (Albert Åberg på norska) som i Gunilla Bergströms böcker hittar på diverse tokigheter och bor med sin virriga pappa. I novellen "Hässelby" så bor Alfons som 42-åring kvar med sin pappa i en lägenhet i Hässelby, men när fadern plötsligt går bort så ser Alfons en chans att ta tag i sitt liv. Han upptäcker så småningom att någon har följt efter honom i över 20 år och att världens undergång är nära.
Novellen (som tyvärr bara finns på norska) behandlar ämnen som vänskap, politik, förortsliv samt relationen mellan far och son. Men även klart mörkare element som inspirerats av David Lynchs kultserie Twin Peaks.
Tack till Peter Olofson för tipset!
Triss i Tommy
Förra helgen blev väldigt intensiv, Tommy är som ni vet här från Tokyo och vi vill göra det mesta av hans vistelse här. Fredagen innebar startskottet, i form av en kräftskiva hemma hos mig. Två paket fördelades mellan sex personer, samtidigt som Daniel satte i sig en hel ugnspizza själv. Det hela toppades med våra gamla filmklassiker som vi spelade in som små grabbar (mer om de filmerna i ett senare inlägg) och självklart även ett par omgångar Buzz.
Dagen därpå var det dags att visa Tommy en av Stockholms riktiga juveler, nämligen Trädgården. Innan dess hann jag med lite barhäng på Pub Anchor, för att vinka adjö av Nathalie (som flyttar till USA för att plugga) och Heidi (som emigrerar till Finland). Ett fint avsked. Sedan raskt vidare till Vitabergsparken för att skälla lite på Daniel, sedan Trädgården där jag blev en aning full och höll på att ramla ner för ett par branta trappor.
Trippeln fullbordades på måndagen, när Tommy fyllde 27 och bjöd in oss på kaffe och korv hemma hos honom. Vi fick träffa familjen, hunden, katten och bjöds även ner för en session i Spelgrottan, där jag gav pojkarna ytterligare en läxa i den ädla sporten Buzz.
Dagen därpå var det dags att visa Tommy en av Stockholms riktiga juveler, nämligen Trädgården. Innan dess hann jag med lite barhäng på Pub Anchor, för att vinka adjö av Nathalie (som flyttar till USA för att plugga) och Heidi (som emigrerar till Finland). Ett fint avsked. Sedan raskt vidare till Vitabergsparken för att skälla lite på Daniel, sedan Trädgården där jag blev en aning full och höll på att ramla ner för ett par branta trappor.
Trippeln fullbordades på måndagen, när Tommy fyllde 27 och bjöd in oss på kaffe och korv hemma hos honom. Vi fick träffa familjen, hunden, katten och bjöds även ner för en session i Spelgrottan, där jag gav pojkarna ytterligare en läxa i den ädla sporten Buzz.
Köket var fullsatt.
Glatt humör var ett måste för att få komma på kräftskivan.
Barnbordet.
Nathalie och Heidi på Anchor.
Vitabergsparken. Tommy styrde!
Trädgården.
Mys-Danny.
Tommy och Nicki.
Fint väder på Tommys födelsedag.
Spelgrottan.
Laura Palmer.
Buzzed?
Pimp My Linus
Linus är tillbaka från NY och LA. Men tyvärr så förändrades han som person under resan. Han blev... en pimp.
Linus The Pimp.
Another Day In The Waiting Room Of Death
En femma. När Tokyo-Tommy äntligen skulle få se Lost Domain för första gången så hade det hela nått sådan hype att inget annat än fem av fem (bäst, helt enkelt) skulle duga. Lite press har väl ingen dött av, tänkte jag medan vi riggade upp instrumenten på ett (faktiskt) knökfullt Copperfields.
Upplagt för en drömkväll med andra ord, men dessa planer grusades dessvärre av en obefintlig medhörning. Alla som uppträtt live vet att hyfsad medhörning är a och o för en lyckad spelning, och den här gången var det helt enkelt bedrövligt på den punkten, vilket ledde till en del horribla misstag och gamnackar. Personligen kände jag mig extremt frusterad och besviken över att vi inte kunde göra oss själva rättvisa, i synnerhet med tanke på att det var så många bekanta (Arvid, Emilio, Mia, m.fl.) som såg oss för första gången.
Men faktum är att när extranumret "Smile" klingat ut så var folk ruggigt positiva. Främst den nya, proggressiva 10-minutersbjässen "Another Day In The Waiting Room Of Death" ("en låt om livet", som Michael sa från scenen) fick ett fantastiskt mottagande, vilket nästan garanterar att vi kommer att testa den på fler spelställen. Utöver detta så diggade en amerikansk tjej så hårt att Erika fick lov att ställa upp på flera idolbilder och skriva en autograf på tjejens arm efteråt. Snart är världsdominansen ett faktum, vänta bara.
Så, vad blev det egentligen av Tommy? Jodå, i vimlet efteråt fick jag till slut tag på honom. Utan ett ord så höjde han ena handen och visade upp fem fingrar. Det blev en femma.
Fotnot: tack till fotograferna Peter Årevik, Thomas Årevik och Peter Styf!
Upplagt för en drömkväll med andra ord, men dessa planer grusades dessvärre av en obefintlig medhörning. Alla som uppträtt live vet att hyfsad medhörning är a och o för en lyckad spelning, och den här gången var det helt enkelt bedrövligt på den punkten, vilket ledde till en del horribla misstag och gamnackar. Personligen kände jag mig extremt frusterad och besviken över att vi inte kunde göra oss själva rättvisa, i synnerhet med tanke på att det var så många bekanta (Arvid, Emilio, Mia, m.fl.) som såg oss för första gången.
Men faktum är att när extranumret "Smile" klingat ut så var folk ruggigt positiva. Främst den nya, proggressiva 10-minutersbjässen "Another Day In The Waiting Room Of Death" ("en låt om livet", som Michael sa från scenen) fick ett fantastiskt mottagande, vilket nästan garanterar att vi kommer att testa den på fler spelställen. Utöver detta så diggade en amerikansk tjej så hårt att Erika fick lov att ställa upp på flera idolbilder och skriva en autograf på tjejens arm efteråt. Snart är världsdominansen ett faktum, vänta bara.
Så, vad blev det egentligen av Tommy? Jodå, i vimlet efteråt fick jag till slut tag på honom. Utan ett ord så höjde han ena handen och visade upp fem fingrar. Det blev en femma.
Fotnot: tack till fotograferna Peter Årevik, Thomas Årevik och Peter Styf!
Arvid och Larsson rustar för konserten.
Min bordsdam för kvällen: the lovely Michis!
I am Danny Star... no more.
Foto: Peter Styf
Tack för stödet och kärleken, vänner!
Wheelchair Cat
En stackars katt som sitter i rullstol, det kan väl inte vara en rolig tillvaro? Wrong! Denna kisse verkar stormtrivas, och att döma av bilderna har han inte några problem att få till det med damerna heller.
Dagens fynd
Dagens tripp till postkontoret bjöd på ett och annat godis, i form av senaste numret av Slitz, nya Kalle Anka (med extrabilagan Farbror Joakims Liv) samt en uppblåsbar hammare. Slitz-tidningen ska Daniel ha, resten av sakerna behåller jag själv så länge.
Det bästa väntade dock på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Linus har nämligen skickat vykort från New York! Så här skriver han:
"Tja! Här i NY är det kokhett och fuktigt, typ 35 grader. Vi åkte samma plan som Will Ferell till London. Vi har hunnit med mycket, bl.a. cyklat genom Central Park, sett Frihetsgudinnan och stadens "skyline" från en färja, Mötley Crüe igår som var grymt och ikväll "Comedy Club". Har stått utanför Lettermans showentré och sett Soupnazis butik (Seinfeld) från turistbuss. Utelivet sådär, mest irländska pubar. Imorrn reser vi till LA. /Linus"
Är inte så lite avundsjuk på den lille rackaren och allt han tar sig för. Törs man hoppas på ett vykort från Los Angeles också?
Dagens fynd.
Det bästa väntade dock på hallmattan när jag kom hem från jobbet. Linus har nämligen skickat vykort från New York! Så här skriver han:
"Tja! Här i NY är det kokhett och fuktigt, typ 35 grader. Vi åkte samma plan som Will Ferell till London. Vi har hunnit med mycket, bl.a. cyklat genom Central Park, sett Frihetsgudinnan och stadens "skyline" från en färja, Mötley Crüe igår som var grymt och ikväll "Comedy Club". Har stått utanför Lettermans showentré och sett Soupnazis butik (Seinfeld) från turistbuss. Utelivet sådär, mest irländska pubar. Imorrn reser vi till LA. /Linus"
Är inte så lite avundsjuk på den lille rackaren och allt han tar sig för. Törs man hoppas på ett vykort från Los Angeles också?
New York, New York.
From Tokyo With Love
I nästan 20 månader har vi väntat på att få träffa Honom igen. Senast var det i Tokyo, men den här gången fick Han komma till oss. Självklart talar jag om Tommy Jansson, Hässelbykillen som för tre år sedan gick i exil för att söka lyckan i Tokyo. Nu var det dags för ett efterlängtat besök i hemlandet, och för att visa att han inte glömt sina rötter så blev första anhalten en boozekväll med mig, Daniel, Peter och Thomas. Många timmar ägnades åt gamla anekdoter på min balkong, det blev ett par omgångar Buzz, en hel del booze och så visade jag & Bröderna vad vi lärt oss i japanska under de åtaliga timmar vi spenderat på Folkuniversitetet de två senaste terminerna. Tommys reaktion lät inte vänta på sig, vilket kan ses i videon längst ner i inlägget.
Nästa dag innebar picknick och festival på en och samma gång, med anledning av gratiseventet Popaganda Parkfestival ute på Djurgården. Tipset fick vi av nyfunne vännen Mia, som tillsammans med kompisen Marina slog följe med oss. Med öl, baguetter, chips, jordgubbar och annat gott som sällskap kollade vi in band som Urban Cone, Azure Blue och Wild At Heart, allt medan solen fyllde parken med värme. Som om detta inte vore nog började Daniel och Tommy inleda en så kallad bromance, vilket var rörande att bevittna. Efteråt var det dags för att möta upp fler vänner bland de svajande palmerna på Debaser Slussens uteservering.
Fotnot: Tommy åker hem till Tokyo den 21 augusti. Vill ni boka en träff så är det bara att mejla.
Nästa dag innebar picknick och festival på en och samma gång, med anledning av gratiseventet Popaganda Parkfestival ute på Djurgården. Tipset fick vi av nyfunne vännen Mia, som tillsammans med kompisen Marina slog följe med oss. Med öl, baguetter, chips, jordgubbar och annat gott som sällskap kollade vi in band som Urban Cone, Azure Blue och Wild At Heart, allt medan solen fyllde parken med värme. Som om detta inte vore nog började Daniel och Tommy inleda en så kallad bromance, vilket var rörande att bevittna. Efteråt var det dags för att möta upp fler vänner bland de svajande palmerna på Debaser Slussens uteservering.
Fotnot: Tommy åker hem till Tokyo den 21 augusti. Vill ni boka en träff så är det bara att mejla.
Tommy kan knappt dölja sin förtjusning över att vara på plats igen.
Jag bjöd på toast skagen, vilket Peter inte hade väntat sig.
Rökning dödar, även i Japan.
Om det finns någon som skulle kunna få mig att börja röka så är det denne stilige man.
Våra presenter. Från Tokyo med kärlek.
Peter och Thomas fick dela på den här rackaren.
Popaganda Parkfestival dagen därpå. Plötsligt började det rycka i Tommys baguett.
Skön picknickstämning. Här med bandet Summer Heart.
Mia och Marina (& The Diamonds).
En studie i njutning.
Daniel och Tommy försöker få igång publiken.
Malin och Marina, båda väldigt fina i håret!
Tommy försöker ta bromancen till nästa nivå genom att visa Daniel ALLT.
Vi mötte upp resten av gänget på Debaser Slussen.
Tommy kör sin vinnarpose.
Daniel berättar om sin och Tommys bromance för tjejerna.
Ludde dök upp och ställde genast till med en scen.
Gimme five, girls!
X antal lektioner i japanska har lett fram till... detta.
Full Of Keys
En av de mest spelade låtarna hemma hos mig den här sommaren står den nya och spännande artisten Full Of Keys för. Bakom aliaset döljer sig Stockholmstjejen Anni Bernhard, vars sound för tankarna till idoler som Evanescence, Björk och Depeche Mode.
Singeln "All The Roses" är första smakprovet från debutalbumet som (tyvärr) inte kommer förrän nästa år, men den är så bra att den lär hålla ända till dess. Den mörka musikvideon är inget för de känsliga, men gör mig ändå sugen på att resa till Berlin, där den spelades in.
Singeln "All The Roses" är första smakprovet från debutalbumet som (tyvärr) inte kommer förrän nästa år, men den är så bra att den lär hålla ända till dess. Den mörka musikvideon är inget för de känsliga, men gör mig ändå sugen på att resa till Berlin, där den spelades in.
Linus goes stateside
Jag är ganska så avundsjuk på Linus. Ett stycke lillebror skickades nämligen till Staterna igår, och nu väntar en veckas semester i först New York, sedan en vecka i Los Angeles. Det blir en resa i rockens tecken. Till att börja med så är hårdrocksbröderna Viktor och Henke med på färden. Dessutom väntar en konsert med Mötley Crüe i New York, sedan en med Journey i Los Angeles. Inte nog med det, vet ni vilken bok Linus har valt som ytterligare resesällskap? Mötley Crües mästerliga rockbiografi The Dirt, förstås. Mot Sunset Strip!
Kanske den bästa rockbiografin jag läst. Om du inte har läst - do it!
