Popaganda 2011
Det blev Popaganda i år igen. Det känns som en tradition som kommer att hålla i sig många år, när man firar sommaren en sista gång med nya och gamla vänner, samt flera bra band.
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Några noteringar från festivalen:
- Arcade Fire - vilket gäng! Har länge varit ett fan av musikkollektivet från Montreal på skiva, nu vet jag att de kan leverera på livescenen också. Avslutningen med låtarna "We Used To Wait", "Neighborhood #3 (Power Out)" , "Rebellion (Lies)", "Wake Up" och "Sprawl II (Mountains Beyond Mountains)" var helt fenomenal, varken mer eller mindre.
- Those Dancing Days är ett av mina nya favoritband, åtminstone som liveakt. Hur coola som helst, i synnerhet keyboardisten Lisa Pyk, som elegant växlade mellan headbangande och danssteg. Jag vill vara som henne.
- Man kan inte lita på någon, inte ens indiemänniskor. Dag två inleddes med att vi lite diskret gömde vår alkohol på strategiskt utvalda platser i anslutning till festivalområdet, för att kunna se Those Dancing Days och Syket innan det var dags att fyllna till. Min och Daniels påse vad kvar när vi kom tillbaka. Peter, Thomas och Mias påsar syntes aldrig till mer.
- Dr Pepper - som delades ut gratis på festivalområdet - smakar väldigt bra, i synnerhet med så varmt väder som på Popaganda.
- Jag missade konstsimmet. Igen.
- Lykke Li? Hur cool som helst och sjukt snygg scenshow, men skånskan har kanske inte tillräckligt med stora hits ännu för att rättfärdiga en position som headliner. Och att fyra av årets kanske vackraste ballad - "Sadness Is A Blessing" - redan som andra låt känns som ett slöseri. Ett solklart extranummer i min bok.
- Spanien har väl inte gjort sig kända för att leverera mängder med bra band, men Delorean är ett vasst undantag. Svårdefinierbar pop som nästan fick Lilla Scenen att liknas vid ett Ibiza-dansgolv.
- Den stora, svarta ankan (jag kallar den för Darkwing) hade flyttats från sin majestätiska plats längst upp på läktaren till att flyta omkring planlöst i bassängen. Ovärdigt.
Bästa konserterna på Popaganda '11, slutligen:
1. Arcade Fire
2. Those Dancing Days
3. Lykke Li
4. Is Tropical
5. Delorean
Daniel gör något man bör undvika!
Parker och London Kid.
Is Tropical, bra brittiskt band.
Julia och Linnea i samspråk.
Mörkret sänker sig över Popaganda.
Linnea visar hur en äkta Lundqvistare posar.
Arcade Fire!
När brödernas alkohol blev stulen fick det bli Dr Pepper resten av festivalen.
Those Dancing Days!
Årets bild från Popaganda, kan vi väl säga.
Daniel bjuder på en smak av Japan.
Parkliv med Tobys gäng.
Camp Niklas, som jag ödmjukt döpte vår lägerplats till.
Martin gör ett gästinhopp, till Linneas stora förtjusning.
Till slut blev suget för stort för Thomas, som återfanns inne i ölområdet.
Darkwing.
Lykke Li avslutar festivalen.
Kommentarer
Trackback
