Another Day In The Waiting Room Of Death
En femma. När Tokyo-Tommy äntligen skulle få se Lost Domain för första gången så hade det hela nått sådan hype att inget annat än fem av fem (bäst, helt enkelt) skulle duga. Lite press har väl ingen dött av, tänkte jag medan vi riggade upp instrumenten på ett (faktiskt) knökfullt Copperfields.
Upplagt för en drömkväll med andra ord, men dessa planer grusades dessvärre av en obefintlig medhörning. Alla som uppträtt live vet att hyfsad medhörning är a och o för en lyckad spelning, och den här gången var det helt enkelt bedrövligt på den punkten, vilket ledde till en del horribla misstag och gamnackar. Personligen kände jag mig extremt frusterad och besviken över att vi inte kunde göra oss själva rättvisa, i synnerhet med tanke på att det var så många bekanta (Arvid, Emilio, Mia, m.fl.) som såg oss för första gången.
Men faktum är att när extranumret "Smile" klingat ut så var folk ruggigt positiva. Främst den nya, proggressiva 10-minutersbjässen "Another Day In The Waiting Room Of Death" ("en låt om livet", som Michael sa från scenen) fick ett fantastiskt mottagande, vilket nästan garanterar att vi kommer att testa den på fler spelställen. Utöver detta så diggade en amerikansk tjej så hårt att Erika fick lov att ställa upp på flera idolbilder och skriva en autograf på tjejens arm efteråt. Snart är världsdominansen ett faktum, vänta bara.
Så, vad blev det egentligen av Tommy? Jodå, i vimlet efteråt fick jag till slut tag på honom. Utan ett ord så höjde han ena handen och visade upp fem fingrar. Det blev en femma.
Fotnot: tack till fotograferna Peter Årevik, Thomas Årevik och Peter Styf!
Upplagt för en drömkväll med andra ord, men dessa planer grusades dessvärre av en obefintlig medhörning. Alla som uppträtt live vet att hyfsad medhörning är a och o för en lyckad spelning, och den här gången var det helt enkelt bedrövligt på den punkten, vilket ledde till en del horribla misstag och gamnackar. Personligen kände jag mig extremt frusterad och besviken över att vi inte kunde göra oss själva rättvisa, i synnerhet med tanke på att det var så många bekanta (Arvid, Emilio, Mia, m.fl.) som såg oss för första gången.
Men faktum är att när extranumret "Smile" klingat ut så var folk ruggigt positiva. Främst den nya, proggressiva 10-minutersbjässen "Another Day In The Waiting Room Of Death" ("en låt om livet", som Michael sa från scenen) fick ett fantastiskt mottagande, vilket nästan garanterar att vi kommer att testa den på fler spelställen. Utöver detta så diggade en amerikansk tjej så hårt att Erika fick lov att ställa upp på flera idolbilder och skriva en autograf på tjejens arm efteråt. Snart är världsdominansen ett faktum, vänta bara.
Så, vad blev det egentligen av Tommy? Jodå, i vimlet efteråt fick jag till slut tag på honom. Utan ett ord så höjde han ena handen och visade upp fem fingrar. Det blev en femma.
Fotnot: tack till fotograferna Peter Årevik, Thomas Årevik och Peter Styf!
Arvid och Larsson rustar för konserten.
Min bordsdam för kvällen: the lovely Michis!
I am Danny Star... no more.
Foto: Peter Styf
Tack för stödet och kärleken, vänner!
Trackback
