Sonisphere '11
Sonisphere '10 är glömt och förlåtet. Vi svor på att aldrig återvända, men en riktigt stabil line-up på ett nytt område till ett föredömligt pris fick oss att ändra oss. Tur var väl det; solen lyste hela långa dagen och festivalen visade sig vara suveränt arrangerad, till skillnad från Metaltown som var en stor besvikelse på det området. Att Heidi och Nathalie följde med gjorde att känslan blev tidiga Sweden Rock & Wacken, och positiv nostalgi är ju aldrig fel.
Lite spridda tankar om Sonisphere '11:
- Man hade lärt sig av misstagen från förra året. I proportion till området så var det alldeles lagom med folk på plats, och att göra ölområdet inne på Söderstadion så enormt eliminerade alla köer och trängsel. Hatten av.
- In Flames strösslade inte sitt framförande med nya låtar, vilket var väntat. Tråkigt på ett sätt, men att nya singeln "Deliver Us" hörde till konsertens absoluta toppnummer ökar bara peppen inför bandets återkomst till Stockholm senare i höst. Den 18 november smäller det.
- Mastodon? Bra på skiva, men live blir det märkligt stillastående och tråkigt. Lite som Opeth.
- Vem orkar med lera och gräs när man kan få asfalt? Stadsfestival ftw.
- Angela Gossow? Grymmaste frontkvinnan någonsin. Och "No Gods, No Masters" kan vara den mest smittande popmetal som Arch Enemy spottat ur sig hittills.
- Av de fyra gånger jag sett Slipknot var detta den allra bästa, mycket tack vare kanonlåtar som "Duality", "Surfacing", "Psychosocial", "People = Shit" samt en helt sjövild publik. För att inte tala om den röda overallen som hängde vid scenen, för att hylla avlidne basisten Paul Gray. Rysningar.
Lite spridda tankar om Sonisphere '11:
- Man hade lärt sig av misstagen från förra året. I proportion till området så var det alldeles lagom med folk på plats, och att göra ölområdet inne på Söderstadion så enormt eliminerade alla köer och trängsel. Hatten av.
- In Flames strösslade inte sitt framförande med nya låtar, vilket var väntat. Tråkigt på ett sätt, men att nya singeln "Deliver Us" hörde till konsertens absoluta toppnummer ökar bara peppen inför bandets återkomst till Stockholm senare i höst. Den 18 november smäller det.
- Mastodon? Bra på skiva, men live blir det märkligt stillastående och tråkigt. Lite som Opeth.
- Vem orkar med lera och gräs när man kan få asfalt? Stadsfestival ftw.
- Angela Gossow? Grymmaste frontkvinnan någonsin. Och "No Gods, No Masters" kan vara den mest smittande popmetal som Arch Enemy spottat ur sig hittills.
- Av de fyra gånger jag sett Slipknot var detta den allra bästa, mycket tack vare kanonlåtar som "Duality", "Surfacing", "Psychosocial", "People = Shit" samt en helt sjövild publik. För att inte tala om den röda overallen som hängde vid scenen, för att hylla avlidne basisten Paul Gray. Rysningar.
Heidi tar morgondrinken.
Nata och Robyn.
Färgglada drinkar är metal!
Happy Heidi!
"Are you talking to me?"
När Larsson tar av sig byxorna vet man att det är en bra fest.
På plats vid Globenområdet. Här Mastodon.
Old festivalbuddies.
Törstig?
Heidi vänder Arch Enemy ryggen.
Mina favorittjejer.
Njuter av solen och passar på att visa upp lite ny Lost Domain-merch.
Michael ställer upp för Robin, som en god vän ska göra.
En skum fadersfigur.
In Flames we trust!
Naugthy Nattie!
Heidi peppar inför...
...de maskerade galningarna i Slipknot!
Kommentarer
Postat av: Edewien
Lost Domain merchandisen var supersnygg på dig!
Trackback
