Outer Heaven

Vi trodde att vi skulle fara till Norrköping för att släppa av Linda hos hennes kompisar, och sedan direkt hem till Hässelby. Men farsan hade andra planer. Han hade fått nys om att Hultsfreds legendariska bandbokare Gunnar Lagerman (numera verksam för Stockholm Jazz Festival) ägde en tomatodling i Gryt, som bara ligger någon mil från Valdemarsvik. Nu när vi var så nära så kunde vi naturligtvis inte missa chansen att åka dit och träffa honom, samtidigt som vi passade på att leta efter riktigt goda tomater.

PS. Farsan tyckte inte att Lagermans tomater var lika goda som besprutade tomater. Sad but true. DS.

På Lagermans tomatodling. Farsan gick med bestämda steg mot växthuset.


Girigt plockade han på sig av de allra sista Tiesto-tomaterna, 30 kr/kg. Undrar vad den holländska megastjärnan DJ Tiësto hade sagt om det?


Dags att betala, och i kassan stod ingen mindre än Gunnar Lagerman himself!


Farsan blev starstruck och frågade om han inte kunde få fotograferas med sin idol.


När vi ändå var i närheten så åkte vi ut till Fyrudden.


Fantastisk utsikt, men farsan valde att sms:a sina kompisar om mötet med Lagerman istället.


Linus lånade bil fick vara med om mycket äventyr den här lördagen.

Nu har jag varit hemma från Valdemarsvik några dagar, och sakta men säkert återanpassat mig till gangsterlivet i Hässelby igen. Ett halvt kilo gick jag upp under vistelsen, vilket nog beror på alla rostade mackor med ost och en hel del god mat därtill. Bantningsdags! Som väntat var vädret ganska tråkigt, så det blev en hel del inomhusaktiviteter, till exempel korsordslösning, bokläsning, kortspel, Chrono Trigger DS och tittande på gamla fotografier.

Litegrann var vi dock ute, som när vi gjorde ett besök i Norrköping (eller snarare några butikskedjor i stadens utkant) eller när vi två gånger gav oss ut på älgsafari under ledning av Lindas pappa, Dick Grayson. Vi kammade hem noll älgpoäng, men det gjorde inte så mycket då det är mysigt nog att bara åka omkring ute på krokiga vägar i skogen och genom samhällen med roliga namn som till exempel Rullerum. Det är också härligt att alla hälsar på varandra även fast man inte känner personen i fråga. Så beter man sig nämligen på landet, skulle man däremot försöka med något liknande i Hässelby Gårds centrum så skulle man troligtvis bli skjuten på fläcken. Vi hann även med att beta av lite gamla släktingar som Linda inte träffat på flera år, vilket gav avkastning i några jättefina konjaksglas från en gullig faster, vilket var jättetrevligt och oväntat.

Sista dagen kom pappa förbi på hemvägen från Hultsfredsfestivalen och åt varm korv, sen skjutsade han mig och Linda hemåt. Slutet gott, allting gott. Eller...?

Lindas föräldrar bor i Gållösa, som ligger i Småland - Valdemarsvik ligger i Östergötland. *?*


Vad har legendaren Nils Liedholm och Linda Holmström gemensamt? Båda kommer från Valdemarsvik.


Dick Grayson och Linda med Vikens tuffaste bil.


Älgar.


Kvällspromenad ute på landet.


Sjukt läskiga statyer med stirriga blickar, särskilt gumman till höger.


Fint väder sista dagen, äntligen.


Linda i trädgården.


En cool väggprydnad hos Lindas pratglade faster.


Fasterns katt, Zorro/Misse.


När fastern gick till köket för att fylla på våra glas så smet alla till bilen.


Nästa släktstopp. Här jag och Lindas 45-årige kusin Anders.


Dags att åka hem. Linda var orolig över att Janne kört vilse.


Alla undrade vem av papporna som tänkte ta för sig av sista varmkorven.
 

Nu är min semester över för den här gången, det finns inga semesterdagar kvar att ta ut och kompledighetskontot är länsat. Krasst sett så jobbar jag ända fram till jul, vilket borde betyda att det är en nedbruten man som skriver detta. Men faktum är att jag kände mig oförskämt fräsch idag på första arbetsdagen, vilket kanske har att göra med att vädret var drägligt och att vi har så lite att göra på jobbet just nu, men det beror nog också på att jag har insett att sommaren inte är slut bara för att man har börjat jobba igen. Helger finns det gott om, och en snabb blick i kalendern intygar att det finns en hel del att se fram emot, i synnerhet i konsertväg.

Ikväll är det Britney Spears på Globen som gäller, och i augusti så är det dags att för första gången se megaikonen Madonna i action på Ullevi i Göteborg, samt att ta reda på om Coldplay kan överträffa sin senaste Stockholmsspelning med ett gig på Stadion. Det blir också en spelmusikkonsert vid namn Sinfonica i Konserthuset, och till råga på allt så har mitt band Lost Domain sin mest prestigefyllda spelning hittills på Harry B James om exakt en vecka. I övrigt så väntar ett säkerligen spännande friidrotts-VM, ett besök på Kolmården och sedan finns det även Tokyo-Tommys återkomst att hoppas på.

Britney, då. Det blir den något udda konstellationen jag, Erika och farsan som ska se konserten, vi hade en fjärde biljett som dock såldes till en snubbe på Blocket, som hämtade upp biljetten kostymklädd, körandes en skruttig röd Saab. Han hävdade att han stött på Britney 1997 på Café Opera och att han "måste få träffa henne igen". Skumt! Nåväl, jag förväntar mig inget mindre än en färgsprakande show, med mycket cirkuskonster och ett helt gäng hits. De två senaste klubborienterade albumen i all ära, men själv hoppas jag på att hon framför åtminstone några av sina popsinglar från början av karriären, typ "Stronger", "Born To Make You Happy", "Overprotected", "Lucky", etc. Och "Toxic", förstås.

It's Britney, bitch!

Nu tar jag en paus från bloggen, 165-country, bandet, datorn, familjen, katten, etc. och åker ner till Lindas föräldrar i Valdemarsvik en knapp vecka. Väderprognosen ser inte lysande ut, men det ska nog gå att härda ut ändå. Här kommer en bild från när vi var ute och vandrade bland kossorna förra sommaren. Vi ses om några dagar!

Här kommer ett sista Michael Jackson-relaterat inlägg. Fast det handlar egentligen inte om MJ, utan om en man som syns i kulisserna under ett Rapport-inslag där foxy Petra Wangler (som för övrigt tog hand om mig när jag skulle figurera i Musikministeriet) pratar om händelsen. Eftersom SVT Play tar bort sina inslag efter ett tag så har jag filmat det själv från datorn. Vem blir först med att upptäcka vem mannen i fråga är?

(Tack till faster Eva som tipsade om inslaget!)

Petra Wangler och en okänd (?) man.
 

Tre helger, tre grillningar. Så har facitet sett ut, och det kanske inte är så konstigt att man har passat på när vädret har varit så osannolikt bra. Nu börjar det luta åt sämre tider igen, men det kanske man kan leva med när man har fått i sig en och annan grillad köttbit de senaste veckorna.

Igår var det Erika och Ahlin som bjöd in till fest i Sundbyberg, och det var riktigt lyckat. Först var det försnack i själva lägenheten, sedan mat ute på det gemensamma grillningsområdet, men efter någon timme började regnet falla och då sprang vi in igen. Det bjöds på glass och jag åt så mycket att jag fick ont i magen.

På kvällen åkte vi in till Rålambshovsparken, där det anordnades en teaterföreställning av operan Figaros Bröllop. Det var en småskojig pjäs som dock var lite svår att hänga med i på slutet med alla snåriga intriger, sedan var den oväntat vågad också, vilket jag tyckte var roligt. Efteråt droppade några i gänget av, medan resten fortsatte festen i Rålis nere vid vattnet. Mot slutet så började det dock spåra ur en smula, när ett par stycken i sällskapet (ingen nämnd, ingen glömd) verkade tro att de var kvar på Sweden Rock Festival och betedde sig därefter. Då kände jag att det var dags att runda av, medan man fortfarande var någorlunda på topp. Bilderna får förklara mer.

Larsson: "Alltså, den där bruden var så himla fin, hörni..." Ahlin lyssnar spänt.


Tjejerna körde Jenga-turnering.


Bina, Linda och Bella ute på grillplatsen.


Sammy övervakade grillen och gjorde ett kanonjobb.


Hela gänget samlat.


Good times. (Foto: Linda)


Mat, mat!


Ahlin visar upp kronjuvelen i LP-samlingen.


Ett gäng värstingar på väg ut.


CJ vattnar blommorna.


Ahlin och Erika på plats inför teaterpjäsen.


Figaros Bröllop.


Daniel och tvillingarna analyserade pjäsen efteråt.


Glada miner på bänk nummer ett, lite dystrare på bänk nummer två.


Danny var nöjd med tillvaron, trots allt.


Lite skönt spelinfluerad tunnelbanekonst på Thorildsplan.

- För att göra en lång historia lite kortare kan man säga att HEAVEN & HELL hade med sig en egen ljudtekniker med ett hypernytt digitalt mixerbord som är fantastiskt, om man kan hantera det, men så var väl inte fallet.
- I Sverige har vi lagar på ljudnivåer som även hårdrocksfestivaler måste hålla. Maxnivå på spridda ljudtoppar får vara max 115 decibel och det totala ljudtrycket under en timme får sammanlagt vara 100 decibel. Till detta har vi mätare som sitter vid varje mixerbord för teknikern att beskåda och hålla sig inom. 100 decibel låter som en låg volym, men IN FLAMES som spelade kvällen innan landade på 98,7 decibel inklusive bomber och massiva gitarrmattor. Tony Iommis gitarrljud på scenen var 130 decibel och den redan förvirrade ljudteknikern fick panik när han insåg att han var rökt redan med bara scenljudet. Därför fanns inga gitarrer i PA:t, och sången skulle ju också höras så då blev det de två som skar igenom märg och ben. Teknikern fick till slut fram sitt budskap till bandets gitarrtekniker på scen och bad honom ta ner volymen men han ryckte bara på axlarna och vågade inte sänka, han var rädd om sitt jobb med gitarrhjälten. Till slut får ljudteknikern frispel och vrider på allt på max för att ge igen på bandets egen personal på scenen. Sen blev det krig mellan bandets scenpersonal och deras ljudtekniker, och vi kan tyvärr inte gå in och ta bort ett bands ljudtekniker och ställa dit vår egen om vi inte har tillåtelse från deras manager.

Pet Shop Boys

Bäst: "King's Cross", "Always On My Mind" och "Jealousy".
Sämst: Det lysande 2006-släppet Fundamental negligeras helt.

Två gånger tidigare har jag sett Pet Shop Boys live (på Globen och på Skansen - av alla ställen) och även om det har varit bra så har det inte känts som att den fulla potentialen har utnyttjats. Det gör den nu, med råge! På ett fullsatt och kokhett Cirkus målar de upp den kanske snyggaste showen jag någonsin sett, och med den låtskatten som boysen därtill besitter så går det verkligen inte att misslyckas med upplägget.

Så, hur lyckas man göra en sådan visuellt imponerande uppvisning, när både Neil Tennant och Chris Lowe alltid varit rätt så stillastående personer på scen? Scenen ser inledningsvis rätt så sparsmakad ut, med två stora kuber bestående av vita kartonger på scenen, där sedan snygga videomönster börjar projiceras. När nya "Building A Wall" övergår i "Go West" välts sedan lådorna omkull och avslöjar en större mur där bakom (nästan som Pink Floyds The Wall, fast i lite mindre skala). Lådorna staplas sedan upp igen av dansarna till annorlunda formationer och blir ånyo en del av showen. Neil och Chris har de senaste åren haft stora musikalambitioner, och nu märker man för första gången hur väl det kan yttra sig under deras konserter.

Låtmässigt ligger tonvikten såklart på senaste skivan Yes, som jag tidigare avfärdat som rätt blek, men som jag nu måste omvärdera ordentligt efter grymma versioner av stycken som "Did You See Me Coming?" och "All Over The World". Lite oväntat så blir det hela fyra låtar från debutalbumet Please från 1986, medan de tre skivorna som föregick Yes ignoreras totalt, vilket känns lite synd. I princip alla nummer framförs i mer eller mindre omarrangerade versioner, och Pet Shop Boys lyckas få dem att låta moderna utan att tappa essensen. Vissa låtar vävs lekfullt in i varandra - som när refrängen i färska "Pandemonium" helt sömlöst ersätts av 16 år gamla "Can You Forgive Her?" - och mot slutet dyker en euforisk cover av Coldplays "Viva La Vida" upp. Bara så där. 

Det är i mångt och mycket ett hitbetonat set, och PSB kan till och med hoppa över favoriter som "It's Alright", "Rent" och "So Hard" och ändå köra över publiken totalt. "Left On My Own Devices" är lika elegant som alltid, b-sidan "Do I Have To?" görs i en väldigt fin tolkning och i "Always On Mind" når arenan kokpunkten. Gladast blir jag ändå över att man plockar fram den gamla Actually-pärlan "King's Cross", som jag verkligen längtat efter att få höra live. En fartfylld version av "It's A Sin" följd av ett sprudlande konfettiregn sätter punkt för det ordinarie setet, innan den betydligt mer lågmälda "Being Boring" och genombrottshiten "West End Girls" understryker att detta är den bästa konserten jag sett hittills i år.

Betyg: 5/5

Heart

Did You See Me Coming?

Pandemonium / Can You Forgive Her?

Love Comes Quickly

Love Etc

Building A Wall

Go West

Two Divided By Zero

Why Don't We Live Together

Always On My Mind

Left To My Own Devices

Do I Have To?

King's Cross

The Way It Used To Be

Jealousy

Suburbia

All Over The World

Se A Vida É

Domino Dancing / Viva La Vida

It's A Sin

----------------------------------

Being Boring

West End Girls

Det trillade in ett sms från Postens skyddsombud Peter Olofsson igår.

"Mjölk ska drickas inne, inte ute. Visdomsord från Samhallanställd. Brutalt varmt idag."

Ja, dessa Samhallanställda... Visserligen så ligger det något i att mjölk bör drickas inomhus, är man ute i värmen så kan den nog lätt bli sur och dålig. Peter hade för övrigt helt rätt i att det var sjukt varmt igår. Så varmt att jag åkte till Vällingby och köpte ett par nya badbyxor (Linus har tagit mina vanliga) och sedan åkte jag till Maltesholmsbadet tillsammans med Linda och Danny och körde mitt premiärbad. Min dom blir att det fortfarande är för kallt för att det ska vara riktigt njutbart, men om ett par veckor kan jag tänka mig att försöka igen. Och jag är glad att jag gick ner till stranden igår, för idag regnar det. True story!

Bevismaterialet.

Lagom till tioårsjubileumet blev Borlänges stadsfestival Peace & Love störst i Sverige, med hela 41 000 sålda biljetter. Jag lyfter på hatten, P&L har satsat på de breda artisterna som ungdomarna vill ha (Håkan Hellström, Lasse Winnerbäck, The Sounds) och tillsammans med ett par utländska stornamn (Mötley Crue, Faith No More) har det verkligen betalat sig. Som så ofta på festivaler har det dock inte gått helt smärtfritt till. Tidningarna rapporterade tidigt om att flera personer klämts framför en av scenerna och fått föras till sjukhus, medan det på campingen redan under första kvällen skedde ett mordförsök när en person blev huggen flera gånger med ett vasst föremål. Peace & Love, indeed...

Festivalen har av forna besökare beskrivits som rörig och dåligt arrangerad, och jag var nyfiken på hur det skulle fungera nu när det kom nästan 15 000 personer mer än vad det gjorde förra året. Jag åkte dock inte dit själv, nej nej nej, utan jag skickade upp tre spioner. Det här hade de att säga:

Farsan: Den rutinerade festivalräven åkte delvis till festivalen för att medverka på diverse seminarier, och medan han var där så bodde han och mamma på hotell mitt på området. Farsan var mycket nöjd med arrangemanget och tyckte att festivalarrangörerna hade flera goda idéer, men så bodde han inte ute på campingen heller.  

Morsan: Gjorde festivaldebut. Att Peace & Love är en stadsfestival är förmodligen en bidragande orsak till publikrekordet, då lite äldre personer som min mamma kräver ett visst mått av komfort för att orka med tre dagar av hög musik. Hon tyckte det var en rolig upplevelse, men kände att buffliga tonåringar och mat som bara var "sådär" inte riktigt gjorde detta till hennes forum.

Brorsan: Mannen på fältet fick omgående känna på hur man som campingbesökare inte har det särskilt lätt under Peace & Love. Det började med att Linus och hans kompisar fick gå runt i två timmar på campingen för att hitta en plats till sitt tält, utan framgång. Då fick de istället sitta och vänta ytterligare ett par timmar medan arrangörerna bestämde sig för om de skulle öppna ytterligare en camping eller inte. När de väl gjorde det så bestämde P&L vart tältet skulle sättas upp, och resten av tälten placerades med ungefär två decimeters mellanrum, med militärisk precision (se bilden). Vidare tog det säkert en halvtimme att gå bort till festivalområdet, vilket spär på mina misstankar om att det är svårt att kombinera en stadsfestival med bra campingplatser. Grymma band som Mötley Crüe, Volbeat och Faith No More gjorde det värt mödan, men när jag frågade brorsan om han skulle kunna tänka sig att åka tillbaka så blev svaret kort och gott: "Tveksamt."

En sådan här tältby tar lite udden av partystämningen, tycker ni inte? (Foto: Mattias Nääs, Dalarnas Tidningar)

Efter tre veckor i Thailand i våras och Sweden Rock-veckan tidigare i juni så hade jag inte så mycket semester kvar att ta ut, men genom att skrapa ihop det sista av komptimmarna jag samlat på mig under våren så räckte det till två veckor - starting today!

Vädret kunde verkligen inte varit bättre, kanske att det till och med är lite för varmt, men det vill jag inte klaga på med tanke på hur det såg ut för bara ett par veckor sedan. Här ska njutas maximalt! Idag har jag varit ute och fotograferat, igår kväll var det Pet Shop Boys-konsert på Cirkus och lördagen var sannerligen en heldag ute i solen. Vid 13-tiden så mötte vi upp Calle och hans gäng ute på Långholmen, med anledning av att Calle fyllde år. Det firade vi med picknick och lite fotboll, vilket gjorde att ett par stycken dåsade till lite. Efter några timmar började folk droppa av, men jag, Linda och Calle drog istället vidare till Östermalms IP för att kolla på när Gregers Djurgården mötte regerande mästarna Stockholm Mean Machines i den amerikanska fotbollens superliga. Djurgården förlorade tyvärr med 21-7, men Greger gjorde i alla fall Djurgårdens enda touchdown, så det var helt klart värt mödan att ta sig dit.

Födelsedagsbarnet trixar med bollen.


Greger sparade på krafterna inför kvällens batalj.


Linda njöt i fulla drag av solen.


Greger och Kalle i samspel.


Danny och Linnea tog det mest lugnt.


Jag låg i skuggan och hade det skönt.


Peter somnade till en stund, men 5 öl på raken kan å andra sidan göra vem som helst trött.


Calle - nu i regnbågens alla färger!


Djurgårdens IF vs Stockholm Mean Machines.


Gregers fanclub.

Michael Jackson kommer inte bara att leva vidare genom sin fantastiska musik, han har ju medverkat på ett eller annat sätt i de två bästa tecknade serierna genom tiderna också.

I den klassiska The Simpsons-episoden "Stark Raving Dad" som öppnade seriens tredje säsong år 1991 så har Michael Jackson bidragit med sin egen röst till karaktären Leon Kompowsky, dock inte under eget namn utan genom pseudonymen John Jay Smith, vilket var ett krav från Jacksons sida. Episoden går ut på att Homer blir inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha haft en rosa skjorta på jobbet, och där får han dela cell med Leon Kompowsky, som påstår att han är Michael Jackson (som Homer aldrig har hört talas om). Leon berättar om sina framgångar med "Thriller" och "Billie Jean", och uppenbarligen är han fortfarande bitter över att hans Off The Wall-album bara fick en enda Grammy-nominering.

Michael Jackson var ett stort fan av The Simpsons när serien slog igenom, och det var han själv som ringde upp seriens skapare Matt Groening och frågade om han inte kunde få medverka i ett avsnitt. Senare skrev han även stora delar av Bart Simpsons listetta "Do The Bartman", även om han inte listades som låtskrivare på grund av kontraktsskäl. Det här var innan plastikoperationerna och pedofilanklagelserna, och episoden skojade mest med Jacksons excentriska leverne på ett kärleksfullt sätt.   

I South Park-episoden "The Jeffersons" från 2004 så flyttar den märklige Mr Jefferson till South Park med sin lille son, och blir omgående god vän med Stan, Kyle, Kenny och Cartman. Mr Jefferson har ett eget zoo och en nöjespark, och delar många karaktärsdrag med en viss världsstjärna, och det visar sig senare att han är på flykt från allmänheten. Det är stundtals en helt hysteriskt rolig episod där det självklart drivs en hel del med Jackson (vars röst gjordes av Trey Parker), men som så ofta med South Park så visar man två sidor av samma mynt. Bland annat kommer man med den klarsynta iakttagelsen att Michael Jackson aldrig riktigt växt upp för att han berövades en normal barndom och kastades ut i showbusiness redan som 4-åring, och förklaringen till varför han sägs tycka om att umgås med barn så mycket blir således för att det blir ett substitut för de unga åren han aldrig fick.  

Leon Kompowsky och Homer.


Mr Jefferson och Cartman.

Att Michael Jackson dog i torsdags har väl knappast undgått någon. Under fredagen hörde jag säkert ett trettiotal Michael Jackson-hits och Jackson 5-låtar sammantaget under dagen på lite olika radiokanaler, det har utlysts tysta minuter till höger och vänster och igår kväll så bestod musiken i halvtidspausen i amerikansk fotbollmatchen mellan Djurgården och Mean Machines uteslutande av Jacksons största låtar.

Erika kommenterade faktumet att så fort en artist av det här slaget går ur tiden så blir han eller hon automatiskt helgonförklarad, och allt tvivelaktigt läggs åt sidan. Sant förvisso, men om några veckor så lär nog diskussionerna kring hans tveksamma privatliv flyta upp till ytan igen. Redan nu så spekuleras det friskt i media kring de "mystiska" omständigheterna kring Jacksons död, och det råder ingen tvekan om att hans bortgång kommer att få en viss Elvis-mystik kring sig. Är man konspiratoriskt lagd skulle man till exempel hävda att Jackson fejkade sin egen död för att slippa ifrån de (enligt ryktesvägen) fyra miljarder kronorna han hade i skulder, eller att han insåg att han inte skulle kunna jämföra de 50 London-konserterna som låg bara ett par veckor bort. Men sådant spekulerande lämnar jag åt andra.

I media har det som tur är mest handlat om hyllningar, väl befogade sådana. Michael Jackson hörde på intet sätt till mina favoritartister, men jag skriver utan tvekan under på att han var den störste genom tiderna. Det är helt enkelt helheten som gör honom till The King Of Pop: låtarna, videorna, sångrösten, dansstegen, produktionerna, etc. Själv hyllade jag Michael Jackson i fredags med att lyssna på hela hans Thriller-album (fortfarande världens genom tiderna bäst säljande skiva) och även knåpa ihop en lista över hans i mitt tycke bästa låtar. Resultatet:

1. Thriller (från Thriller)

2. Beat It (från Thriller)

3. They Don't Care About Us (från HIStory)

4. Smooth Criminal (från Bad)

5. Billie Jean (från Thriller)

6. Dirty Diana (från Bad)

7. Liberian Girl (från Bad)

8. Give In To Me (från Dangerous)

9. Human Nature (från Thriller)

10. Rock With You (från Off The Wall)

Om mindre än ett år så drar fotbolls-VM i Sydafrika igång, men redan nu så pågår Confederations Cup (ett slags för-VM, med alla kontinenters respektive mästare mot varandra) i samma land. En sommar som denna, utan något OS eller något fotbolls-EM/VM (jag räknar inte in damernas EM - sorry, ladies) att titta på så suger jag i mig varje match, även när det rör sig om föga upphetsande bataljer som i öppningsmatchen Sydafrika-Irak. Det är lätt att dras med när SVT brassar på med sina bästa kommentatorer och välgjorda reportage, kanske för att konkurrera ut TV4 som samtidigt sänder U21-EM, som jag har väldigt svårt att engagera mig i trots att det spelas i Sverige och allt.

I Confederations Cup är i alla fall de stora stjärnorna med, och Spanien ser nästan lika bra ut som när de vann EM förra sommaren. Sedan gillar jag USA:s kämpartakter och hoppas att de blir ännu bättre till VM, samtidigt som Italien verkar ha något stort på gång. Den sydafrikanska publiken hintar om att det kommer att bli rejält med drag på läktarna nästa sommar i alla fall, och de där trumpeterna som låter som en enorm getingsvärm är det bara att vänja sig vid redan nu.

Det har varit värdelöst väder hela veckan här i Stockholmstrakten, men just i torsdags när min syster tog studenten så sken solen upp. Det kom en hel del folk (vissa som man inte har träffat på väldigt länge) och firade med oss, och Linnea kammade hem flera fina presenter och över 4000 kronor i kontanter. Kan vara bra att ha när man inte sommarjobbar. Av mig och Linda fick hon 500 kronor och ett kort där det stod "Grattis på födelsedagen" på. Det bästa med fester av det här slaget är annars att man får äta rostbiff och skinka flera dagar i rad efteråt, det är nästan som på julen med all julmat som räcker flera dagar i sträck. We like! Jag var inte med på själva utspringet, så mina bilder kommer istället domineras av efterfesten.

Linnea och hennes vänner utanför skolan. (Foto: Linda)


Jag och min glade vän, den gula tallriken. (Foto: Linda)


Presentöppning.


Det tyckte gästerna var spännande.


Larsson och Linda.


Kung Louie anlände till festen, och Daniel var helt oförstående.


Erika och Oscar, våra fina kusiner från de norrländska trakterna.


Janne insåg att spelet var förlorat. (Hans öl var slut?)


Henric och Mickan.


Susanna och Martin.


Jalle och Jesper.


Inte längre student.


Christina och Sophie kurade ihop sig i hamocken.


Frida och Johanna, fler Hässelbytjejer.


Daniel började gnälla när det blev kallt. Han skulle ha varit med på Sweden Rock...