Moving on
Idag var alla och red pa elefanter, utom jag som fortfarande lider av min jobbiga solbranna. Gor ont i huden av att vara i solen, sa jag ligger lagt ett tag till. Istallet spelade jag 4 I Rad med mig sjalv, och borjade bekanta mig med en viss Stieg Larsson-roman som nyligen filmatiserats. 2,9 mijloner svenskar kan val inte ha fel, eller?
Imorrn lamnar vi Koh Chang, och far upp till Gregers hus. Far se om det kan bli nagra uppdateringar dar, annars skriver jag igen i Bangkok strax innan vi far hem. Love you all!
Det lyxiga hotellet fran Bangkok.
Vid Siam Paragon, Sydostasiens storsta shoppingcenter.
Siam Ocean World - coolt!
The man, the myth, the legend - Ahlin!
The Elephant Island
Annars sa ar vi som sagt pa Koh Chang. Resan hit i torsdags var inte av det lugnare slaget, mycket pga Thailands stundtals riktigt usla vagkvalitet. Chaufforen var lite lustig, efter en dryg halvtimme stannade han var uthyrda minibuss pa motorvagen och hamtade upp sin polare, som sedan fick kora resten av vagen. Sjalv satt han bredvid och drack ol, rokte och slangde burkar ut genom fonstret. En sann forebild for Larsson, som tyckte han var en "cool lirare".
Nar vi kom fram till Lonely Beach blev det idel besvikelser. Rummen sag inte ut som pa bilden pa sidan dar Greger hade bokat, utan bestod av nagra jakla Robinson-hyddor. Inte acceptabelt, sa vi, och bad om att fa byta rum. En natt sov vi pa samma hotell, fast i finare rum. Dock nadde de inte riktigt upp till vara standars, sangarna var stenharda och duschen luktade kiss. Dock hade de HBO, vilket var ett plus!
Nasta dag akte vi tillbaka till Kai Bae Beach, dar vi bodde ifjol. Sakra kort ar bast, sa vi, och bestallde tva bungalows. Vi bor jattenara stranden, sa vi hann med lite beachfotboll, vilket inte var sa jattesmart, da allas fotter blev forstorda och blodiga. Pa kvallen gick vi till "Ahlins bar" dar ladybirden som tar hand om stallet kande igen Ahlin sen forra aret. Dar drack vi och hade trevligt, Larsson sjong en Foo Fighters-lat och Erika och Ahlin framforde Lost Domain-laten "27". Nar vi skulle ga sa var det en kvinna i 30 plus-aldern som bad om Gregers nummer, och insisterade pa att de skulle traffas nasta kvall. Very sexy - and exiting!
Nagra elefanter har vi inte sett (vi sag en i Bangkok pa en marknad, dock), men vi kanske ska andra pa det snart. To be continued.
PS. Har hort att det ar oroligt i Bangkok med demonstrationer och liknande, men det ar inget vi har markt av. Vi har aven hort att det ar snostormar over Sverige, men det ar inget vi direkt bryr oss om. Hoppas ni klarar er! DS.
Last call from Bangkok
Tidigare idag traskade vi upp hela vagen till Golden Mountain, med utsikt over stora delar av staden. Powerful, to say at least! Igar var vi pa Siam Ocean World, vilket var dyrt men vart pengarna. Larsson var fett negativ innan, men efterat horde jag inga klagomal. Sedan blev det Hard Rock Cafe pa kvallen, mycket gott, och musikvideos med The Hives och Roxette gjorde en lite patriotisk (Gessle ar trots allt nagot av de basta vi har).
Calles pengar har inte kommit fram annu, sa allas pengar borjar ta slut for att han lanar sa mycket. Mamma, kan du skicka mer kosing!
Love you all, catch you on the flipside!
Bangkok Dangerous
Kanske kommer det lite sporadiska inlagg har om jag hittar datorer langs resan. Nu ar vi pa MBK, stort shoppingcenter, ikvall blir det kanske Hard Rock Cafe, imorrn Siam Ocean World och sedan Grand Palace. Sen aker vi vidare till Koh Chang. Vill ni ha lite Thailandfeeling sa rekommenderar jag Nicolas Cage-filmen Bangkok Dangerous sa lange - good stuff!
PS. Vi langtar inte hem. DS.
Wake The Storm
Degradead - Wake The Storm
The winner: La Voix
En liten snabb sammanfattning om Melodifestivalen, bara. Malena Ernman tog hem spelet, och någonstans anade jag det innan. Faktum är att jag fick sådana segervibbar av hennes framträdande i lördags att jag ändrade mitt tips och prickade in henne som segrare. Dock ändrade jag mitt tips lite till det sämre och fick bara in två rätt (Agnes åttondeplats genomskådade jag tidigt) istället för tre som jag hade fått om jag hållit fast vid placeringarna i inlägget nedan. Linus och Sabina prickade för övrigt in 4 rätt och tog hem potten på 100 kr. Jag fick trösta mig med att jag var den ende av fem deltagare som gissade rätt segrare.
Slutresultatet, med mina rätt i fet stil:
1. Malena Ernman - La Voix
2. Caroline Af Ugglas - Snälla, Snälla
3. EMD - Baby Goodbye
4. Måns Zelmerlöw - Hope & Glory
5. Alcazar - Stay The Night
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
7. H.E.A.T. - 1000 Miles
8. Agnes - Love Love Love
9. Emilia - You're My World
10. Sofia - Alla
11. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
Så, hur går det för Malena Ernman i Moskva då? Svårt att säga, jag har svurit på att inte tippa Sverige högt igen efter de senaste årens debaclen, men om inte Ernmans operadisco når topp-10 så har jag svårt att förstå hur vi ska bära oss åt för att lyckas i ESC. Låten sticker ut, och även framträdandet (med Malenas stirriga blick och de konstiga dansarna) lär inte hamna i skymundan. Även om jag gillade t.ex. Måns låt bättre så tror jag inte att han hade haft större chanser i Moskva än Malena. Dessutom tror jag inte att Europa har någon större koll på att låten mer eller mindre är en omskrivning av upphovsmannen Fredrik Kempes sju år gamla hit "Vincero". Det verkar inte svenska folket heller ha haft, för övrigt. Att "La Voix", precis som "Vincero", lånar en del från Puccinis "Nessun Dorma" lär dock inte undgå någon, men det behöver inte vara en nackdel. Den 12 maj får vi veta hur det går.
Till sist: ni som undrar hur det gick i duellen mellan mig och Peter Olofsson får fortsätta fundera - den blev nämligen uppskjuten. Peter sms:ade dagen innan och sa att han inte skulle komma till start (på grund av att han kände sig hängig, påstod han - jag tror att han var rädd för att få stryk av den unge utmanaren!) och då försvann den lilla uns av motivation jag hade för att åka ända ut till Sumpan och springa en mil, otränad och slö som jag är. Stackars, rara Sari från jobbet hade inte informerats, utan hon stod och hejade bredvid spåret och väntade på två gossar som aldrig dök upp. Jag skäms, och lovar bättring till nästa gång.
Fredrik Kempe - Vincero
Inför Melodifestivalen
Ikväll är det dags för en av årets tv-höjdpunkter, Melodifestivalen - the grand finale! Fyra miljoner svenskar lär titta, och jag kommer att vara en av dem. Det har varit som vanligt de här veckorna innan den stora finalen, med deltävlingar fyllda till bredden av medelmåttor, skräp, kalkoner... och ett par guldkorn. Efter att inledningsvis ha varit ganska så skeptisk känner jag att detta kan vara starkaste finalen någonsin, och sällan har det varit så spännande och svårtippat. I år finns det liksom ingen storfavorit som Carola, The Ark, Lena Ph eller Charlotte Perrelli i startfältet, som man på förhand känner på sig kommer att sopa hem segern. Många skulle därför säkert per automatik döma ut årets final som svag, men snarare är det ett ovanligt starkt mellanskikt som kommer till start i Globen. Emilia och Internationella Juryns val Sofia känns chanslösa, men i övrigt är det helt vidöppet.
Efter mycket om och men tippar jag Måns Zelmerlöw som segrare. Han har karisman och är folkkär sen tidigare, låten är väldigt bra och koreografin vass. Det som kan ligga Måns i fatet är att "Hope & Glory" påminner en del om fjolårets vinnare "Hero", vilket kan göra att svenska folket hellre röstar på något nytt. Bästa låten tycker jag annars att Agnes discopärla är, plus att jag inte kan få nog av henne och hennes guldoverall. Tror dock inte hon går genom rutan på samma sätt som t.ex. H.E.A.T. som har ett starkt nummer, plus att stödet hos många hårdrockare lär vara stort. Min fjärde favorit är Sarah Dawn Finer, vars ballad överlevt många dueller och gått stärkt ur Andra Chansen, förmodligen får hon ett stort gensvar hos juryn ikväll.
Den absoluta mardrömmen inträffar om tönttrion EMD kammar hem segern, vilket inte alls är omöjligt med tanke på stödet hos kidsen. Större risk är dock att Malena Ernmans operapop (som verkligen har gått hem i stugorna, har jag hört) vinner, vilket kanske skulle ge hyfsade chanser i ESC, men det döljer inte faktumet att det är en dålig låt. Sedan hoppas jag att gnälliga Caroline Af Ugglas inte har med tätstriden att göra, skulle hon vinna är det som upplagt för en jumboplats i ESC. Alcazar har en bra och fartfylld discodänga, men utan Magnus Carlsson i bandet hamnar de förmodligen i ingenmansland (tyvärr, Erika...). Molly Sandén är svårplacerad, hon har en fin röst, men jag tror ändå att hennes småtrista, arketypiska schlagerballad får det tufft ikväll.
Det är möjligt att jag ändrar mig när det blir skarpt läge ikväll, efter att ha sett alla uppträdanden, men i nuläget är detta mina tips:
1. Måns Zelmerlöw - Hope & Glory
2. Malena Ernman - La Voix
3. EMD - Baby Goodbye
4. Caroline Af Ugglas - Snälla, Snälla
5. H.E.A.T. - 1000 Miles
6. Sarah Dawn Finer - Moving On
7. Alcazar - Stay The Night
8. Agnes - Love Love Love
9. Molly Sandén - Så Vill Stjärnorna
10. Emilia - You're My World
11. Sofia - Alla
Vårens hetaste duell
Jag har dock laddat lite på mitt eget sätt. Bland annat har jag lusläst två nummer av tidningen Runner's World (som faktiskt var en julklapp från den självsäkre Olofsson) och dessutom har jag ett par hemliga vapen att plocka fram nu på söndag. Bland annat hoppas jag att många bloggläsare kommer och hejar, och lyfter fram mig till en acceptabel placering. Dessutom har jag inte samma press på mig som Olofsson, utan jag har allt att vinna. Två Sjöar Runt är bara ett delmål för mig, det är hösten 2010 jag ska vara som bäst och besegra honom i Hässelbyloppet.
"Du kan ju inte jämföra dig med sådana som Peter Olofsson", sa min flickvän till mig i ett uppmuntrande och redan klassiskt citat. Men det är just det man måste göra, enligt mig. För hur ska man kunna bli bäst om man inte jämför sig med de allra bästa?
Årets antiklimax
Här hade jag egentligen tänkt posta en recension av Metallicas spelning i Globen från i söndags - problemet är bara att konserten blev inställd! Efter att ha genomfört en konsert i samma arena under lördagen så var det alltså dags för Bay Area-gänget att åter igen ge järnet inför en extatisk Stockholmspublik. Jag, farsan, Linus och Victor slog oss ner på våra platser på sektion A24 för att kolla på förbandet Machine Head, som dock var en kvart försenade. Men förseningar inträffar ju, så jag tänkte inte mer på det. Inte förrän Metallica-medlemmarna Lars Ulrich, Kirk Hammet och Rob Trujillo stegade in på scenen som placerats i mitten av arenan. Publiken jublade för full hals, trots att sångaren James Hetfield inte var med. "Era berusade stackars dårar", tänkte jag. "När tre fjärdedelar av kvällens huvudband uppenbarar sig INNAN konserten så förstår ni väl att något är fel?". Och fel var precis vad det var!
Den danskfödde trummisen Lars Ulrich tog till orda och förklarade på engelska att James blivit sjuk och fått föras till sjukhus, och att han ju inte kan spela från sjuksängen. Först fattar man ju inte att det är sant, men sakta men säkert går det upp för hela publiken att det inte blir någon konsert denna kväll. Att luften gick ur arenan är en underdrift - Globen pös ihop som en jäkla badboll. "Trust us, you don't want to hear any of us sing!" försökte Lars skoja, men fansen var av förklarliga skäl inte på humör. Bandet gick av scenen till spridda applåder, publiken lommade iväg och vissa var så förtvivlade att de till och med grät. Först tyckte jag synd om mig själv, men insåg snabbt att det snarare var dem som kanske rest hela dagen för att komma till konserten, tagit ledigt från jobbet, bokat hotell, etc, som det var verkligen var synd om. Själv åkte jag hem till Hässelby igen och läste lite om lördagens konsert på nätet, och började sedan ladda inför morgondagens jobbdag. Skoj, skoj!
Innan man hann läsa på vad orsaken till James frånvaro var (magsjuka, visade det sig) så spekulerades det vilt i vad det kunde vara för anledning till att konserten ställdes in. Pappa undrade om det kunde bero på att sångaren fått ett återfall och börjat supa igen, men den anlednningen avfärdade jag direkt. Ännu dummare var den pajas-reporter som frågade sig om James Hetfield ställde in för att han var "trött". Tjenare, om man tänker efter hur stor förlustaffär det blir för bandet att ställa in en konsert av den här storleken (bara att hyra Globen för en kväll kostar en halv miljon, sedan tillkommer såklart transport- och logistikkostander) så krävs det inget snille för att räkna ut att Hetfield hade genomfört konserten om det inte var något allvarligt som satte stopp. Plus att bandet nu måste boka in en ny konsert i Globen under våren, så att de som blev utan får se bandet som det var tänkt, det lär ju inte bli direkt billigt.
Ska man se positivt på det hela så har jag hört från två säkra källor att lördagskonserten inte var så fantastisk som Metallica-konserter brukar vara, och personligen tycker jag att låtlistan bara ser okej ut, inte mer. Man får hoppas att de rycker upp sig lite tills det är dags att genomföra Stockholmsspelningen i maj, eller när det nu blir. Tills dess hoppas jag att James kryar på sig. Jag gissar att han inte går ut och festar på Café Opera kvällen innan nästa gång.
Hundbett x2
Kanske kan den här händelsen få cheferna på Posten att inse problemet med ilskna hundar som hyser agg mot brevbärare. I Danmark har man redan tagit tag i situationen - där har brevbärarna med sig hundkex ut på sina rundor som de kan muta hundarna med om problem uppstår. Tydligen fungerar det mestadels bra, så det kanske är något man kan ta efter. I Danmark får man tydligen dricka öl på jobbet också, vad sägs om det?
För att återknyta till hundarna vs Peter-situationen så gick han, jag, Thomas och Daniel på bio samma kväll och såg den utmärkta antikrigsfilmen "Waltz With Bashir". Filmen börjar med att en karaktär har mardrömmar om att han jagas av 26 stycken blodtörstiga hundar - man kan bara hoppas att det inte är något som Peter får uppleva framöver.
Fotnot: En polisanmälan är gjord mot tanten och hundarna. Peter var tillbaka på jobbet redan nästa dag och låter hälsa att han är vid gott mod, trots att hans nya postbyxor blev förstörda.
PS. Jycken på bilden har inget med händelsen att göra. DS.
Recension: Judas Priest på Globen
Judas Priest
Plats & datum: Globen, 28/2
Bäst: "Metal Gods".
Sämst: Exakt samma låtlista som senast? Boring!
Efter Judas Priests spelning på Sweden Rock Festival i somras så gav jag bandet cred för att de vågade hoppa över vissa klassiker och istället satsa på lite mer sällsynta låtval. När man på nästa Sverigebesök tio månader senare ställer upp med en låtlista som är en karbonkopia av den föregående så får jag ta tillbaka mitt påstående om att bandet gillar att överraska. Förutsägbart är bara förnamnet när exakt samma låtar, klädbyten och scenshow äger rum. Med en sådan låtskatt som Judas Priest besitter känns det snålt att inte bjuda på något nytt alls. Vore det inte trevligt med exempelvis "Desert Plains", "Bloodstone", "Ram It Down", "Deal With The Devil" eller "Blood Red Skies"?
En annan märklig sak är att detta ska föreställa turnén för Nostradamus - dubbelskivan som bandet gav ut ifjol - och det enda som bandet bjuder på från den är ett intro och två låtar. Bandet själva har hyllat skivan som det är bland det bästa som gjorts, och att man ändå inte vågar satsa mer på materialet därifrån ger ett ganska schizofrent intryck. Nya skivan är ruskigt ojämn, men det finns åtminstone en handfull verkligt vassa bitar som hade gjort sig mycket bättre live än den sega "Death". Det går också att störa sig på Rob Halfords monotona rörelsemönster. Han sjunger bättre än på SRF, men precis som senast så vankar han mest av och an på scenen med blicken fäst i golvet, och det rör sig inte om mycket publikkontakt.
Nu låter det kanske som att jag kommer att vara negativ i mitt slutomdöme, men så är inte fallet. Trots att Judas Priest gör mig besviken på flera områden så går det verkligen inte att klanka ned på låtmaterialet. "Prophecy" - där Halford gör entré som spåman i foliedräkt - är ett starkt öppningsnummer, och när det följs av högklassiga spår som "Metal Gods", "Devil's Child", "Between The Hammer And The Anvil" och "Dissident Aggressor" blir det riktigt trevligt. Framförallt Scott Travis (trummor) och Glenn Tipton (gitarr) är sköna figurer vars spelstil är kul att detaljstudera, och Halford lyckas trots allt få publiken med sig i allsången. När han sedan gör entré med sin Harley Davidson lagom till första extranumret "Hell Bent For Leather" är stämningen på topp i arenan.
När konserten just avslutats med en fenomenal "You've Got Another Thing Comin'" så börjar titelspåret från senaste plattan spelas i högtalarsystemet. Det är Priests starkaste låt på hela 19 år, och att den inte spelas förrän bandet gått av scenen känns som ett slag i ansiktet. Nog för att det måste vara en krävande låt för Halford att sjunga, men att han ändå genomför den lika hårda "Painkiller" med hyfsade resultat får en att ifrågasätta varför bandet inte vågar lita mer på sin egen kapacitet. Man måste våga utmana sig själv för att lyckas överraska, men intrycket man får denna kväll är att det är just det som Priest inte riktigt gör.
Betyg: 3/5
Låtlista:
Dawn Of Creation
Prophecy
Metal Gods
Eat Me Alive
Between The Hammer And The Anvil
Devil's Child
Breaking The Law
Hell Patrol
Death
Dissident Aggressor
Angel
The Hellion / Electric Eye
Rock Hard, Ride Free
Sinner
Painkiller
------------------------------------------------------------------
Hell Bent For Leather
The Green Manalishi (With the Two-Prong Crown)
You've Got Another Thing Comin'
Början på slutet
Nå, innan det här utvecklas till en patetisk snyftarhistoria där jag gnäller över att DN inte kommer längre, samtidigt som folk i andra branscher varslas till höger och vänster, så kan jag avslöja att denna historia slutade lyckligt. Bara ett par dagar efteråt så ringer DN upp mig och erbjuder mig att börja prenumerera på tidningen för ett jättebra pris, så det slog jag till på. Generös som jag är så tar jag såklart med mig tidningen till jobbet så att alla andra kan läsa, plus att jag därmed slipper gå till pappersinsamlingen här hemma så värst ofta. Alla blev därmed nöjda - utom möjligtvis Linda som inte får läsa tidningen förutom på helgerna. Men det är smällar man får ta!
Priest Feast
Jag, Linus, Ahlin, Erika, Mattias, Jessica, Larsson och CJ laddade upp med dricka och middag på en pub vid namn Patricks Bar Restaurang vid Södermalm. Ett trevligt ställe där de visade Premier Leauge på storbildsskärmar och serverade goda cheeseburgare. Värt att nämna för alla dokusåpafans var att ingen mindre än Farmen-Özcan var en av servitörerna. Tydligen ville han ha legitimation på både CJ och Ahlin, men jag slapp. Där satt vi ett par timmar och laddade genom att diskutera kvällens huvudämne Judas Priest. Linus, den dåren, påstod att Nostradamus var en gammal vampyr och blev utskrattad.
Sedan begav sig alla mot Globen. Jag såg Axel F från jobbet på tunnelbanan, han såg först lite orolig ut när jag vinglade fram för att prata med honom, exakt samma sak hände faktiskt på Sweden Rock Festival i somras, knäppt nog. När vi traskade in på ståplatsområdet i Globen hade Testament redan börjat. De hör inte till mina favoritband, men senaste albumet är bra och gamla thrashklassiker som "Into The Pit" och "Practice What You Preach" går ju inte att värja sig mot. Sedan tog Megadeth över, bandet med en av metalvärldens tjurigaste frontmän: Dave Mustaine (fortfarande bitter för att han sparkades från Metallica för 26 år sedan - som av en händelse står hans forna bandkamrater på samma scen om exakt en vecka). De inledde med trista nya låtar, men när klassiker som "Symphony Of Destruction", "Hangar 18" och "Holy Wars... The Punishment Due" dök upp mot slutet av spelningen så blev jag glad.
En ordentligt Judas Priest-recension med bilder kommer lite senare i ett eget inlägg. Men jag kan säga lite kortfattat att det var en bra och stabil konsert, och även om det var synd att de spelade exakt samma låtar som senast jag såg dem så var det bättre drag nu än på Sweden Rock Festival i somras. Värt att tillägga är att CJ och Larsson lyckades ta sig ända fram till scenstaketet med hjälp av lite vassa armbågar och fula knep. Det måste ha varit en närmast religiös upplevelse, särskilt för Larsson, att få se sitt absoluta favoritband på så nära håll. Han fick till och med ge gitarristen Glenn Tipton en klapp på axeln efter konserten - vilket bör ha resulterat i en energikick att leva på i många veckor framöver. För Larsson alltså, inte Tipton.
Jag och den danske dynamiten, herr Jensen.
Larsson hade redan börjat smida planer inför konserten.
Jessica och Mattias.
Patricks var ett rätt trevligt ställe - för att vara på Söder! Muhaha!
Inne vid Globen. Ahlin förklarade för Jessica och Erika vad som gäller på hårdrockskonserter.
Merchandiseståndet...
...där Larsson slog till på en halsduk, som ska upp på väggen i pojkrummet.
Testament.
Jessica och Erika.
Lite häng i ölområdet innan Megadeth.
CJ, Limpan och jag.
CJ har alltid beundrat Linus i smyg, och nu visade han sin kärlek!
Megadeth.
Erika - på bushumör som alltid!
Linus och Ahlin. Strax efter denna bild så släcktes ljuset och Judas Priest började.
Recension: Tiamat på Klubben
Plats & datum: Klubben, 8/2
Bäst: "Vote For Love".
Sämst: Tiamats spelning tar slut alldeles för fort.
The 69 Eyes
Jag har alltid haft ett gott öga till finska The 69 Eyes (MTV-profilen Bam Margeras favoritband, tydligen), som ikväll agerar förband till Tiamat. Nackdelen med bandet är att de på skiva ofta blandar högt med lågt, något som även gäller under deras livespelningar. Smått lysande låtar ("Perfect Skin") varvas med rent skräp ("Rocker") och i längden blir gubbarnas gothrock med Danzig/Elvis-sång ganska enahanda. Konserten hade blivit mycket bättre om det hela kortats ned, istället för att bandet fått spela hela 1 timme och en kvart - till och med längre än huvudbandet Tiamat! Mot slutet verkar den loja publiken bara stå och vänta på att det hela ska ta slut, och The 69 Eyes känns onekligen som ett band som gör sig bättre i små doser.
Betyg: 2/5
Tiamat
Det är turnépremiär för Tiamat ikväll, och den enda Sverigespelningen sker i hemstaden Stockholm. Stämningen är på topp när bandgrundaren och frontmannen Johan Edlund (uppväxt i Täby, numera boende i Grekland) tackar publiken för den fina uppslutningen, hälsar på sina föräldrar från scenkanten och framför några av gruppens allra bäst låtar, i den allra första spelningen i huvudstaden på år och dagar. Scenen är snyggt prydd med ett uppochnedvänt kors som blinkande backdrop, vilket klär bandets dystra gothpsalmer i ett läckert motljus, som i den lågmälda, Kent-aktiga öppnaren "Will They Come?".
Fjolårets comebackalbum Amanethes var ett av årets mest hyllade (av bland andra mig, som rankade det som årets näst bästa skiva) och därför är det lite synd att inte fler låtar därifrån spelas. Överhuvudtaget är det flera givna låtar som lyser med sin frånvaro, exempelvis publikfavoriten "Cold Seed". När gruppen plockar fram säkra kort som "Cain", "Vote For Love" och "Brighter Than The Sun" så är det dock bara att njuta, och som inledande extranummer spelar bandet den 18 år gamla dödsdängan "The Sleeping Beauty", som låter otroligt tung live. Helt klart en av kvällens höjdpunkter, och då är jag ändå inget stort fan av gruppens tidigare material.
Problemet med Tiamats spelning är det omvända från The 69 Eyes spelning, det tar slut på tok för fort. Just som det känns som att bandet och publiken börjar bli varma i kläderna så är det hela över, vilket känns lite snopet. Det är definitivt en bra spelning, men med två tidigare höjdarkonserter med bandet i minnet så vet jag att de kan ännu bättre.
Betyg: 3/5
Låtlista:
Will They Come?
Raining Dead Angels
Cain
Until The Hellhounds Sleep Again
Do You Dream Of Me?
Divided
Vote For Love
Brighter Than The Sun
Wings Of Heaven
Via Dolorosa
----------------------------------------------
The Sleeping Beauty
Gaia
The 69 Eyes
Tiamat
En helt biltom Södra Länken på väg hem.
Linus tyckte det var kul att köra bil.
1995 års bästa skivor
10. Porcupine Tree - The Sky Moves Sideways
Porcupine Tree var fjolårets bästa musikupptäckt för min del, och dessa årslistor är ett passande sätt att kolla upp gruppens tidiga material. Detta är oerhört snyggt och begåvat gjort, och även om jag inte rycks med på samma sätt som av till exempel materialet på Deadwing så tillhör The Sky Moves Sideways bland det bättre jag hört inom genren progressiv rock. Bäst är det mycket ambitiösa titelspåret, som har delats upp för att kunna inleda och avsluta skivan, och som i sin helhet klockar in på cirka 35 minuter.
9. Rammstein - Herzeleid
Den forne östtysken och gitarristen Richard Z Kruspe bildade Rammstein strax efter att Berlinmuren fallit, men genombrottsskivan Herzeleid lät vänta på sig. Debuten lånar av vitt skilda band som Ministry och Depeche Mode, och det tyska språket hjälpte bandet att sticka ut från mängden. Den elektroniskt färgade industrimetallen blir lite enformig i längden även om flera låtar är bra, och spåren "Du Riechst So Gut" och "Rammstein" dyker än idag upp i bandets liverepertoar. Herzeleid spelades in i Polar Studios i Stockholm av Jacob Hellner, som producerat samtliga av bandets album sedan dess.
8. Smashing Pumpkins - Mellon Collie And The Infinite Sadness
Hade inte hört vad många kallar Smashing Pumpkins största stund förrän inför den här omröstningen, förutom de fantastiska singlarna som är med på deras samlingsskiva, det vill säga. Det märks att Billy Corgan har haft stora ambitioner, men kanske har han siktat lite väl högt när han tror att han ska komma undan med över två timmar musik utan att det ska förekomma svackor. Nu kanske jag ändrar mig med tiden, men än så länge finns det inga albumspår som rår på de odödliga singlarna, även om till exempel "Cupid de Locke" och "Thru The Eyes Of Ruby" gillas skarpt.
7. Faith No More - King For A Day... Fool For A Lifetime
Ännu en grym platta från Faith No More, som man mer och mer märker har influerat mängder med nyare band. Inledande "Get Out" låter till exempel som Foo Fighters och Queens Of The Stone Age, vilket inte är ett dåligt betyg, direkt. Bandet hoppar fortfarande utan problem mellan flera olika genrer med ofta väldigt medryckande resultat, och de flesta låtarna tyckte jag mycket om redan vid första genomlyssningen. Stundtals är det kvalitetsmässigt uppe och touchar på storheter som The Real Thing och Angel Dust, till och med.
6. Kent - Kent
Jag anslöt inte till Kent-leden förrän 1999-släppet Hagnesta Hill, så deras debut kom långt före min tid. Men även om jag saknar emotionella band till de här låtarna så går det inte att förneka hur hög klass gruppen höll redan här. Att jag rankar debuten som deras minst fantastiska skiva säger en hel del om vad skulle komma, men år 1995 var Kent i princip redan ett komplett band, med gripande låtar och tänkvärda texter.
5. Oasis - What's The Story (Morning Glory)
"Wonderwall". "Cast No Shadow". "Champagne Supernova". "Morning Glory". "Hey Now!". Med flera. Det finns en anledning till att detta brittiska popband var störst i världen (kanske till och med större än Gud, som Noel Gallagher uttryckte det) vid den här tiden. Nog sagt.
4. Dark Tranquillity - The Gallery
Dark Tranquillitys The Gallery räknas helt välförtjänt som en av de grundläggande skivorna för den melodiösa dödsmetallen, tillsammans med Slaughter Of The Soul (av At The Gates) och The Jester Race (av In Flames). Det bjuds på stor variation och mycket starkt låtmaterial, och det har inte varit förrän på senare tid som bandet har kommit upp i samma nivå igen, med mästerverk som Character och fjolårets Fiction.
3. Radiohead - The Bends
Radiohead är ett band som jag lärt mig att tycka om på senare års tid. The Bends är första skivan jag hört i sin helhet, men jag har svårt att tro att något av deras kommande album ska kunna toppa detta. Mycket, mycket bra låtar, särskilt "High And Dry" och "Fake Plastic Trees" som jag föredrar framför de lite skränigare bitarna, som "My Iron Lung".
2. Paradise Lost - Draconian Times
Mer keyboards, stämningsfulla kvinnokörer och en hel del Metallica-influenser på femte given Draconian Times gjorde Paradise Lost till ett gothmetalband för de större arenorna än tidigare. Hantverket är osannolikt starkt, "The Last Time", "Once Solemn", "Shadowkings" och "Hallowed Land" (deras bästa låt!) är bara några av höjdpunkterna här. Bandet fortsatte dock inte på den inslagna vägen till nästa album, utan beslutade att förändra sitt sound igen...
1. At The Gates - Slaughter Of The Soul
Essensen av Göteborgssoundet sammanfattat på en 34 minuter lång skiva. At The Gates sista fullängdare har fått ta en del skit för att den inspirerat så många "kommersiella" metalband som huserar på topplistorna idag, men för det mesta hyllas Slaughter Of The Soul för vad den är: en modern klassiker. Endast överjävligt bra låtar, där inledande "Blinded By Fear" sticker ut lite extra. Magiskt att få uppleva mycket av det här materialet på Sweden Rock Festival och Wacken Open Air i somras.
Out Of Body Experience
Depeche Mode - Wrong
Jag måste erkänna att jag inte var helsåld inledningsvis, men efter ett par lyssningar så börjar den ta sig. Skönt gung, Dave sjunger magiskt och framförallt är texten riktigt bra. Kommande albumet Sounds Of The Universe (som släpps den 6 april) bör bli helt fantastiskt.
Recension: Degradead på Debaser Medis
Degradead
Plats & datum: Debaser Medis, 19/2
Bäst: "Achieve The Sky".
Sämst: Inget särskilt. Men "The Fallen" hade suttit finfint som extranummer.
Det här blev femte Degradead-konserten i ordningen för undertecknad, och det är bara att konstatera att killarna har vuxit rejält i sina roller sedan jag såg dem på ett litet klubbgig i Märsta för ett och ett halvt år sedan, då de fortfarande gick under namnet Septima. Nu har de snart en andra skiva ute i handeln, en Europaturné väntar och mycket folk har samlats på Debaser Medis denna torsdagskväll för att lyssna på bandets melodiösa dödsmetall.
Eftersom det här är en releasefest så innebär det att samtliga spår från kommande skivan Out Of Body Experience (release 25:e februari) framförs i samma ordning som de ligger på plattan. Detta förtar naturligtvis spänningsmomentet som annars hade infunnit sig om det vore en vanlig konsert och därmed oklart vilka låtar som skulle spelas, men det är ju verkligen en petitess i sammanhanget. Särskilt eftersom jag själv haft flera dagar på mig att lyssna in mig på nya skivan, då känns det som rena lyxen att få höra samtliga nya låtar serverade på ett bräde. Starkt av killarna att kunna framföra låtarna i princip lika bra som de låtar på skivan också, och det är bara att konstatera att "Wake The Storm", "Unfortunate", "Achieve The Sky", "Everlasting Hatred", "Depths Of Darkness", m.fl. är arenametall av allra yppersta klass.
De tre bästa spåren från förra skivan Til Death Do Us Apart dyker slutligen upp som extranummer. Allra sista låten blir publikfavoriten "Pass Away", en riktig ångvält som får hela dansgolvet att studsa upp och ner. Innan konserten var jag nervös att bandet hade tagit sig vatten över huvudet som bokade kreddiga Debaser Medis för sin releasefest, men med facit i hand var det ett lysande beslut, och det är tydligt att Degradead i framtiden är mogna för större uppgifter än tidigare.
Betyg: 4/5
Låtlistan:
All Is Gone
Wake The Storm
Achieve The Sky
Everlasting Hatred
Depths Of Darkness
VXR
Future Is Now
Transmigration
The Burning Orchid
Almost Dead
Dream
Illusion
Suffering
Unfortunate
-------------------------------
Genetic Waste
Take Control
Pass Away
Samantha Fox i Sundbyberg
I gamerkretsar är Samantha Fox för övrigt mest känd för sina insatser i det gamla Commodore-spelet Samantha Fox Strip Poker, där hon som titeln antyder strippar för dig om du vinner mot henne i klädpoker. Lite frustrerande att när Samantha Fox väl kommer till Sundbyberg så är det precis en vecka efter jag var där och festade - snacka om dålig tajming.
Jag <3 Debaser Medis
Har jag förresten sagt hur mycket jag tycker om Debaser Medis? Looooove it! Stockholms klart bästa konsertlokal, med ett stort och vackert rött draperi som täcker över scenen innan banden börjar spela, vilket gör att det påminner om en gammal biograf eller någon drömscen ur tv-serien Twin Peaks. Kvällens DJ var för övrigt Linnea Lundqvist, ett tvättäkta popsnöre som inte har någon större koll på vad som går hem i metallstugorna. Snäll som jag är fick jag kvällen innan bränna ner verken "Debaser I-IV", med ett fyra och en halv timme långt låtbibliotek (som Linnea sedan dissade, såklart). Jag, Larsson och Dannyboy stod och hängde vid hennes DJ-bås halva kvällen och önskade låtar tills det var dags att gå hem. Lillebror Linus hamnade för övrigt i gruff med någon snubbe, så allt var som vanligt med andra ord.
En ordentlig konsertrecension kommer imorrn, så länge får ni nöja er med lite mingelbilder.
The devil himself - Dannyboy.
Nathalie var snygg i sin Motörhead-tröja.
"En Smirnoff Ice till, hovmästarn!"
Jag försökte skapa ett konstverk, och så här blev resultatet.
Linnea fick ta emot låtönskningar på löpande band.
Friarna ställde sig på rad, men Linnea avböjde samtliga.
Mycket skivor att välja bland, inklusive In Flames senaste som synes.
Limpan, Larzoni och Dannyboy.
Nathalie gillade min tröja för att den påminner om Ride The Ligthning-omslaget. Jag kunde bara hålla med.
Big Osc gjorde ett snabbt inhopp, men lämnade festen när han såg att jag var där.
Den här bilden kan man skrämma små barn med. Groteskt!
Sammanbitna herrar. Killen till vänster bakom Daniel gillade konserten, som ni ser.
