Långfärdsskridskor på Norrviken
Tidigt i söndags så var jag, mamma och pappa ute och åkte långfärdsskridskor i Sollentuna, eller på Norrviken för att vara exakt. Det är kul att åka långfärdsskridskor, så länge man håller reda på sprickor i isen och inte överskattar sin egen förmåga såklart. Själv åkte jag 10,5 km vilket är ganska lagom. Det konstigaste är att jag inte haft någon som helst träningsvärk efteråt! Håller jag på att bli en superman?
För att inte ha åkt på ett par år så måste jag säga att jag skötte mig ganska bra, visserligen gled det förbi ett par tanter och någon barnvagn under färden, men jag ramlade aldrig åtminstone. Mamma var också duktig, men pappa (som bör ha mest isvana) har en högst tveksam teknik som lämnar mycket i övrigt att önska. Vi hade bara åkt några minuter när jag vände mig om för att se hur det gick för päronen - just då så åker farsan i isen som en säck potatis och glider sedan framåt en bit som en klumpigare variant av Anja Pärsons säl. Tydligen hade ena skridskoskenan inte satts fast ordentligt, därför åkte den av. Efter lite hjälp av mamma så kunde dock herrskapet snart fara vidare.
Här kommer en bildkavalkad från farsans uppvisning och även lite annat.
Här tar man på sig sina skrillor.
Farsan slarvade, därför gick det som det gick.
Den rara mamman.
Full fart!
Lååångt där bak ser man hur pappa har rasat ihop.
Mamma fick hjälpa till.
Hej och hå!
Mitt tålamod med pappa började ta slut...
...men så kunde han plötsligt åka vidare igen!
Vakna på McDonalds
Jokes aside, jag förstår såklart att reklamen åsyftar att man ska äta sin frukost på McDonalds, men även här måste jag sätta ner foten. Visst, en kopp kaffe går väl bra, men jag har ätit frukost på McD's en gång (när jag jobbade vid Brommaplan för ett par år sedan, i ett svagt ögonblick då jag var desperat) och det var inte någon hejdundrande succé. Först hade jag tänkt beställa cheeseburgare som jag brukar, men tjejen i kassan sa att "lugn i stormen, vi börjar inte servera dem förrän om en halvtimme, du får välja något ur frukostmenyn istället". Noll koll som jag hade bad jag tjejen rekommendera något. "Tjaaa.... Egg McMuffin är väl ganska god." Så fick det bli, och den smaken satt sedan kvar i munnen resten av dagen. Därför låter jag mig inte luras av någon reklamspot, hur fiffig den än är.
Håll koll på bloggen framöver för fler vilda hamburgarhistorier signerade er vän Niklas.
Trippelmiddag & karaoke i Sundbyberg
Fredagen den 13 spenderades kvällstid i Sundbyberg, till att börja med i Erikas och Ahlins lägenhet. Där drack vi vin och åt en jättegod middag tillsammans med värdparet och de andra gästerna CJ och Isabelle. 6 personer i en lägenhet på endast 25 kvm kan tyckas trångt, men planlösningen var så smart uträknad så det gick hur bra som helst.
Lite senare på kvällen drog vi vidare till karaokeklubben Metropol som ligger vägg i vägg med Sumpans tunnelbana. I taxin hem efteråt så berättade CJ att Metropol är ett ställe där många knarkaffärer genomförs, men det var inget vi såg till, som tur var. Istället var det ett trevligt litet hak där den underligaste synen var en gammal man i vit kostym som dansade fram mellan borden och även rev av ett par hits uppe på karaokescenen. Själv är jag lite för feg för att våga sjunga något, även om jag var lite lite sugen på att testa "World In My Eyes" av Depeche Mode, men det kanske blir nästa gång istället. Ur vårt sällskap var det istället Erika (med "We Are" av Ana Johnson), Isabelle (med "Waterfalls" av TLC) och Ahlin (med "Good Ridance (Time of Your Life)" av Green Day) som stod för sånginsatserna.
När man lagar så god mat som Ahlin så kan man kosta på sig att njuta av tillvaron.
CJ roades inte av Erikas posande.
Linda och Isabelle, 81:orna i gänget.
Erika trivdes som fisken i vattnet.
Efter maten ville jag ha efterrätt...
...och när den dök upp i form av ett chokladhjärta blev jag så här glad!
Den generöse CJ såg till så att jag fick tillräckligt med chokladkaka.
Hårda killar på Metropol framåt småtimmarna.
Många låtar att välja bland. Vilken ska man ta?
Linda och jag! <3
Erika körde sitt paradnummer "We Are". Mannen i vit kostym syns under Heineken-skylten.
Kramkalas.
Jag och Erika.
Ahlin tolkade Green Day så övertygande att vissa trodde att självaste Billy Joe Armstrong befann sig i lokalen.
Champion of Darts
Recension: Deathstars på Klubben
Plats & datum: Klubben, 5/2
Bäst: "Tongues" och "Cyanide", samt nya "The Fuel Ignites".
Sämst: En körsångerska skulle ha gjort "Chertograd" och "Blood Stained Blondes" mer rättvisa.
Förbandet The Other Flesh tänkte jag ägna lite rader åt innan jag börjar recensera huvudbandet, för de var verkligen något utöver det vanliga. Nio gubbar på scenen (lika många som i Slipknot) som spelade någon typ av kosackgoth blandat med öststatsreggae (deras egen beskrivning), och det var oväntat bra. De hade - minst sagt - ett eget sound och faktiskt rätt svängiga låtar. 40 minuter är lite för långt för ett förband enligt min egen åsikt (och att presentera varje medlem i ett niomannaband känns som gränsfall) men jag blev ändå imponerad.
Som jag nämnt tidigare har jag hört rätt blandade omdömen om Deathstars som liveband. Antingen har belackarna sett bandet då de haft en extremt dålig dag, eller så har Strömstadsgruppen verkligen skärpt till sig sedan dess. Den en vecka gamla Night Electric Night är skivan som ska göra bandet stort på allvar, och på turnépremiären i Stockholm märks det att ambitionerna är skyhöga. Dödsstjärnorna rör sig mycket snyggt på scenen, och den iskalla koreografin gör att man inte bara i musiken drar paralleller till den tyska disciplinen i Rammstein. Man har också ett skarpladdat vapen i vokalisten Whiplasher Bernadotte, som blandar domderande pratsång med black metal-väsningar, samt den underhållande basisten Skinny Disco och det bara 20 år gamla stjärnskottet Cat Casino (flickornas favorit) som nyligen värvades som andra gitarrist till gruppen.
Låtmässigt finns det verkligen inget att klaga på. Kanske att jag saknar någon av gruppens två första singlar "Synthetic Generation" och "Syndrome", men det är inte direkt något som förstörde kvällen. Tonvikten ligger klokt nog på de två senaste albumen, och hitsen radas upp i låtar som "Motherzone", "Tongues", "Mark Of The Gun", "Cyanide" och "Blitzkrieg" (kolla in mitt videoklipp nedan). Senaste singeln "Death Dies Hard" (som gått varm på Bandit 106,3 de senaste veckorna) sparas såklart till extranummer och är en av de mer imponerande bitarna. "Världsklass" hör jag någon i publiken säga, och på det stora hela måste jag faktiskt hålla med.
Betyg: 4/5
Låtlistan:
Night Electric Night
Mark Of The Gun
The Last Ammuniton
New Dead Nation
Motherzone
Trinity Fields
Semi-Automatic
Blitzkrieg
Chertograd
Virtue To Vice
Blood Stained Blondes
The Fuel Ignites
Tongues
Cyanide
---------------------------------
Death Dies Hard
The Revolution Exodus
Linus på Vällingehus innan konserten.
Förbandet The Other Flesh.
Deathstars!
Whiplasher, Cat och Nightmare.
Cat Casino (till vänster) var kvällens kanske klarast lysande (döds)stjärna.
Whiplasher Bernadotte.
"Blitzkrieg".
Mixning
Vår gamla basist CJ var även på plats, vilket som vanligt innebär sen hemgång, mycket dricka och ett himla ältande om karriärer samt personlig utveckling. Jag tyckte för övrigt att det var lite obehagligt att vara tillbaka på gamla Friherregatan, där Robin nyligen flyttat in. Det var nämligen där jag inledde min brevbärarkarriär för en himla massa år sedan, mycket känslosamt med andra ord. Lägenheten var stor och fin, även om det inte var helt färdigspacklat på sina ställen.
Old Friherregatan gives me the creeps!
Robin öppnade dörren med viss skepsis.
Den här hatten gillade jag.
Köket.
Robins lekrum.
CJ, alltid med en öl i handen.
The crazy kitchenmaster.
Mysige Michael.
Maten var jättegod, men för stark för Larsson.
Efter middagen var det dags att börja jobba.
CJ satt med som expert och rådgivare, vilket Ahlin gillade.
Work your magic, Robin!
En cool bild på Heidi från en gammal LD-fotosession som Robin hade i sin burk.
The axeman!
Arbetet blev för påfrestande för Larsson som kollapsade i soffan.
Det bästa - och sämsta - från 2008
1. Thailand-resan
Att jag bestämde mig för att haka på Greger, Ahlin, Larsson och Robin till detta paradisland visade sig vara ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Två veckor gick jättesnabbt när vi bland annat traskade omkring i djupa jungler, åkte moppe, badade i ett vattenfall uppe i bergen, softade på Koh Chang samt shoppade i Bangkok. Ett extra plus till Gregerovitch som styrde upp hela resan. Återbesök blir det i mars.
2. Sweden Rock Festival
Min absoluta favoritfestival av alla jag varit på. Att banden kanske inte var något utöver det vanliga spelar liksom inte så stor roll när stämningen är så gemytlig. Jättesköna människor i vårt camp också, allt från dödsmetallfans (Nathalie) till hiphopare (Lutten) som alla var grymma att hänga med.
3. London
Jag och Linda gjorde London under ett veckoslut och hann verkligen med nästan allt. Har sällan varit så trött i fötterna som när jag somnat om kvällarna på vandrarhemmet i Hammersmith. Det var 10 år sedan jag besökte London senast - det lär inte ta lika lång tid till nästa visit.
4. Fotbolls-EM
Detta såg jag inte på plats om någon undrar, utan jag lyckades istället kolla in nästan alla matcher framför tv:n. Att Sverige sög gjorde inte så mycket när man istället kunde njuta av Spaniens, Hollands och Rysslands skönspel.
5. Valdemarsvik
Besöken nere hos svärföräldrarna brukar alltid bli lyckade, och den här gången hade vi tur med vädret för en gångs skull också.
6. Sollefteå
Vi gjorde en blixtvisit hos kusinerna norröver, trots att årets största snöoväder lurade runt hörnet. Tur att vi vågade åka, för det var i vanlig ordning supertrevligt.
7. Wacken Open Air
Bussresan ner till Tyskland var ett jävla helvete, men när vi väl kom fram till den omtalade hårdrocksfestivalen var det nästan värt besväret att ta sig ner. Bra band som Iron Maiden, Soilwork och Nightwish uppträdde, medan Nathalie, Heidi, Larsson och Ahlin var trevliga att ha omkring sig.
8. Playstation 3
Tack vare spel som Grand Theft Auto IV, Dead Space, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots och Little Big Planet (som alla kunde avnjutas på PS3 ifjol) blev 2008 året som jag på allvar började ha kul med tv-spel igen.
9. Sommar-OS
Precis som i fotbolls-EM så gjorde svenskarna bort sig rejält, men då kunde man ju titta på kungliga idrottare som Usain Bolt och Michael Phelps istället.
Årets flopp: Close-Up Båten
Samma skitbåt som 2007, med en patetiskt liten scen, dåliga band (förutom Soilwork förstås), jobbig sjögång, sjösjuka och den arme Billy som fastnade med fingrarna i hyttdörren. Ingen rockbåt för mig i år, tack.
(Tror inte jag lagt upp några Thailand-bilder på den här bloggen tidigare, så här kommer några):
Natt, elektriska natt
Det är första gången jag ser bandet på scen och jag har hört mycket blandade omdömen om Deathstars som liveband, men så länge de spelar "Cyanide", "Blitzkrieg" och "Death Dies Hard" så lär det bli riktigt jäkla bra.
En kväll på Hard Rock Café
Larsson funderade länge och väl på vad han skulle beställa.
De tre coola satt på ena sidan!
Daniels alkoholfria annanasdrink var värt ett kapitel i sig.
Ahlin tog för sig av förrätten. Vissa skulle nog kalla det för frosseri.
När Robin berättade om sin nya trumpedal för sjunde gången hade vissa svårt att hålla intresset uppe.
The Ice Cream Man.
Rolling Stones hängde på väggen.
Har ni någonsin sett Janis Joplins byxor förut?
Så här ser Hard Rock Café ut innifrån, ni som inte varit där.
Larsson fick brain freeze av all glass. Vi andra bad om notan.
Semifinalen närmar sig med stormsteg
Lost Domain spelar lördagen den 18 april, klockan 20.00, på samma plats som förra gången, Klubben. Priset är 90 SEK om man köper av oss och 110 SEK i dörren. Lite dyrare än i delfinalen alltså, men så får man också lite bättre band för priset, hehe.
Det är ju hela tre månader kvar till semifinalen, men förberedelserna från vår sida har redan börjat. Vi inser naturligtvis att vi kommer att behöva lyfta oss för att gå vidare till finalen på Debaser Medis, så vi jobbar nu på hur vi ska kunna spetsa till showen ytterligare. Dessutom ska vi göra vårt yttersta för att locka dit ännu mer folk än senast. Det kommer att bli kanon, people, tro mig!
Rockkarusellen: Birkagården
Vi hade ganska lågt ställda förväntningar, och det visade sig vara helt rätt att inte förvänta sig ett nytt Emergenza. Vi hade inte direkt ansträngt oss för att dra dit horder av fans, därför var det ganska glest i publiken. Den 15 minuter och 3 låtar långa spelningen präglades dessutom av småmissar, och ett rejäl tekniskt strul, då Larssons gitarr inte ville fungera under hela första låten. Då våra publikröster knappast kommer att räcka till för avancemang så får vi förlita oss på att de tre jurymedlemmarna gillade hårdrock åtminstone lite grann, och inte bestod av ängsliga indiemänniskor, som jag fruktade på förhand. I mitten av mars får vi veta hur det går.
En liten rolig incident inträffade dock ett par timmar innan det var dags att spela, då en kille kom fram till mig, Ahlin och Erika och frågade om det var vi som var Lost Domain. "Det stämmer", sa vi. "Åh wow, jag såg er på Emergenza förra fredagen, det var verkligen skitbra, jag blev överraskad!" Vårt första fan! <3 Sen undrade killen (vars band spelade sist på kvällen) om de kunde få byta speltid med oss som spelade först, men det gick inte för sig. Efter att ha spelat som näst sista och sista band två spelningar på raken så kändes det skönt att få detta giget överstökat och sedan kunna ströva omkring fritt, istället för att bara sitta och vänta.
Den bästa kvällen hade annars Daniel. Inte nog med att hans bas hördes mest av alla från där vi stod, han hann även med att äta två varma korvar, titta på The Simpsons och spöa dubbelt så gamla barn i rundpingis, ex-proffset som han är.
Spelschemat.
Vår loge hade ett flipperspel - som inte fungerade.
Vår roddare Samuel, och Larsson som hade onda aningar innan giget.
Efteråt var det glada miner trots allt.
Erika är alltid glad!
Fem tappra fans dök upp: Samuel, Kalle, Lisa, Anna och Mårten.
Larsson försökte driva ut demonerna som spolierat hans framträdande.
Robin - the centre of attention.
Kalle skämdes, men Lisa ställde gärna upp på en bild.
Jag frågade Ahlin vad han tyckte om vår spelning.
Smile boys, smile!
Så här såg scenen ut. Bandet hette High Drive Orchestra.
Daniel fick ge upp en lovande pingiskarriär när han värvades som basist till Lost Domain...
...men takterna från förr satt fortfarande i!
2008 års bästa skivor - del tre
10. Steven Wilson - Insurgentes
När Steven Wilson solodebuterar under eget namn låter det som en blandning av hans andra stora projekt Porcupine Tree och Blackfield, även om resultatet inte är lika bländande som någon av de akternas senaste fullängdare. Bland annat finns det ett par spår i mitten av plattan som inte riktigt håller måttet, som den avantgardiska "No Twilight Within the Courts of the Sun". Länge låg Insurgentes utanför min topp-10, men låtar som PT-aktiga "Harmony Korine", "Salvaging" (vars symfoniska outro påminner mig om första Alien-filmen) och den vackra pianoballaden som är titelspåret övertygade mig till slut om att Wilson gjort det igen.
9. Opeth - Watershed
Det dröjde ända till konserten på Debaser Medis i mitten av december innan jag insåg hur briljant "Heir Apperent" är. Tillsammans med "The Lotus Eater" och den ljuvliga duetten "Coil" utgör den höjdpunkterna på Watershed, ytterligare en Opeth-skiva som framgångsrikt behandlar ämnen som spöken och relationer. Mikael Åkerfeldt visar ännu en gång varför han är landets bästa sångare alla kategorier, medan trummisen Martin Axerot är ett förträffligt nyförvärv. Jag kan dock inte komma ifrån det faktumet att det saknas någon låt lika kraftfull som till exempel "Deliverance" eller "The Grand Conjuration"...
8. Satyricon - The Age Of Nero
Det är svårt att peka på någon enskild detalj som gör denna norska, minimalistiska black metal så otroligt medryckande. Snarare är det nog en kombination av allt: av låtarna, texterna, sången, produktionen, det nattsvarta skivomslaget... "When it is dark enough, you can see the stars", står det i bookleten till The Age Of Nero. Det råder ingen tvekan om att de stjärnorna är Satyr och Frost i Satyricon.
7. The Killers - Day And Age
Förra skivan Sam's Town blandade guldkorn med rena sömnpiller, men med sin tredje fullängdare har Las Vegas-rockarna i The Killers återfått formen. Och det med råge! Första singeln "Human" är en av årets höjdpunkter, och det lite plastiga soundet från debuten Hot Fuss som passar bandet så bra har återvänt samtidigt som Bowie-influenserna är tydligare än någonsin.
6. Metallica - Death Magnetic
Om man bortser från den halvrisiga produktionen och att flera av låtarna känns onödigt långa så är Death Magnetic inget annat än en fantastisk återkomst till det som Metallica gör bäst: superstark och medryckande thrash metal som förtjänar att vara en stor del av ditt liv. "My Apocalypse", "That Was Just Your Life", "Cyanide" och "Broken, Beat & Scarred" är några av låtarna som borde vara självklara på framtida liveuppträdanden istället för uttjatade bitar som "Enter Sandman". St. Anger är inte glömd, men nu är den åtminstone delvis förlåten.
5. Duffy - Rockferry
Det 24-åriga stjärnskottet från Wales har tagit världen med storm, och det med all rätt. Nu när Amy Winehouse trist nog verkar har slirat av banan totalt så känns det tryggt att en ännu större röst fortsätter göra nostalgiskt skimrande 60-tals soulpop, och när Duffy dessutom har snäppet bättre låtar än Amy så går det inte att vara missnöjd. Titelspåret, "Mercy", "Warwick Avenue", "Distant Dreamer" och "Rain On Your Parade" (som finns med på specialutgåvan) är alla helt magnifika.
4. Machinae Supremacy - Overworld
Sveriges bäst bevarade hemlighet fortsätter på sin tredje skiva att slå samman modern heavy metal med tv-spelsinfluenser, denna gång med en lite tuffare och mörkare utgång än tidigare. Det låter fortfarande Machinae Supremacy i allt från produktion, sångtexter och melodislingor, så inga gamla fans lär bli besvikna. Med Overworld sitter killarna på en hel hög starka kort, och med centrala "Dark City" har de dessutom fått till sin bästa låt hittills i karriären.
3. In Flames - A Sense Of Purpose
Inledningsvis kändes inte A Sense Of Purpose lika angelägen som föregångaren Come Clarity, men i längden är detta det starkare albumet. På sin nionde fullängdare bevisar In Flames med spår som "The Mirror's Truth", "Move Through Me", "Drenched In Fear" och "Alias" varför de fortfarande dominerar den här genren, men det bränner inte till förrän i trestegsraketen "The Chosen Pessimist", ett åtta minuter långt stycke som bryter ny mark för det här bandet och som även blickar framåt mot nya utmaningar.
2. Tiamat - Amanethes
Många av oss fruktade att 2003-släppet Prey skulle vara det sista någonsin med Tiamat. Det hade varit en värdig svansång, men Stockholmsgruppen hade mer kvar att berätta, det är nionde plattan Amanethes ett tydligt bevis på. Bandets kanske mörkaste album hittills är en uppvisning i magnifikt låtskrivande av bandledaren Johan Edlund, på en skiva där dystra gothpsalmer som "Will They Come?", "Circles" och Pink Floyd-inspirerade "Meliae" lyser stjärnklart. Den timslånga speltiden gör att skivan inte är riktigt lika tight - eller bra - som Tiamat-mästerverken Wildhoney och Skeleton Skeletron, men dess skönhet är ändå hänförande nog för att jag ska räkna Amanethes som årets bästa skiva med hårdrocksanknytning.
1. Coldplay - Viva La Vida or Death And All His Friends
2008 var onekligen Coldplays år. De stod för årets konsert (i Globen), årets låt ("Viva La Vida") och i slutändan också årets bästa skiva. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Viva La Vida bättre än föregångaren X&Y, men senaste skivan har i alla fall mer variation och en rikare produktion (signerad bl.a. Brian Eno). Låtar som gospelaktiga "Lost!", tunga "Violet Hill", dansanta "Lovers In Japan" och bedårande folkvisan "Strawberry Swing" är bara några av skälen till att jag lyssnat på det här albumet mer än något annat under det gångna året.
2008 års bästa skivor - del två
20. Anna Ternheim - Leaving On A Mayday
Anna Ternheim lämnade Stockholm för New York en majdag i fjol och baserade sin nya skiva på den händelsen. Under ett år då flera svenska singer-songwriters släppt lyckade plattor, t.ex. Frida Hyvönen och Hello Saferide, imponerades jag allra mest av låtarna som fröken Ternheim knåpade ihop. Gripande sånginsatser och snygga arrangemang som stundtals för tankarna till tv-serien Twin Peaks.
19. Degradead - Til Death Do Us Apart 
Självaste In Flames tog Stockholmsgruppen Degradead under sina vingar och hjälpte dem sjösätta Til Death Do Us Apart, som visserligen lånar en del från sina läromästare men även väver in inspiration från legender som Testament och At The Gates. En något stereotyp ljudbild och klen skönsång är det enda som håller en i övrigt väldigt stark skiva tillbaka, och med låten "Pass Away" har bandet verkligen ett ess i rockärmen. Årets svenska hårdrocksdebut är ett faktum, och jag förväntar mig ännu mer från de här killarna framöver.
18. CSS - Donkey
Bandnamnet i sin helhet lyder Cansei de Ser Sexy och betyder ungefär "trött på att vara sexig". Min syster som var deras logeansvarige på Peace & Love i somras har berättat att bandet beställde in en massa dyra ostar och liknande som de sedan inte rörde. Dock finns det väl fog för att ägna sig åt divalater när man är Brasiliens största internationella artister och gör svängig electrorock som stundtals låter som ett coolare The Sounds. De bästa låtarna kommer i slutet av skivan, "Air Painter", "Believe Achieve" och en av årets singlar alla kategorier, sommarflirtiga "Move".
17. Scars On Broadway - s/t
Mindre skruvat än System Of A Down såklart, men debutalbumet från Daron Malakians nya band Scars On Broadway sjuder ändå av experimentlusta och galna rockinfluenser. Högklassigt låtmaterial i "Insane", "They Say", "World Long Gone" och framförallt balladen "3005". Så länge System Of A Down-medlemmarnas soloutflykter blir så här lyckade så gör det mig inget om vi får vänta ett tag på en ny skiva från huvudbandet.
16. Testament - The Formation Of Damnation
Inga konstigheter här inte, bara Testament som på gamla dagar har fått sig en rejäl nytändning och börjat ge ut okomplicerad och riktigt bra thrash metal igen, sju år efter senaste plattan. Allt som man gillar med bandet finns med på The Formation Of Damnation: tunga riff, Chuck Billys råa sång och grymma låtar, särskilt "More Than Meets The Eye" och "The Evil Has Landed".
15. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood
Många var vi som golvades av Volbeats spelning på Sweden Rock Festival i somras. Nya skivan känns som en direkt fortsättning på föregångaren Rock The Rebel / Meet The Devil fast utan de största hitsen, och är därmed inte riktigt samma knockout. Det är genomgående bra låtar och därför blir det en framskjuten placering på listan ändå, till nästa album skulle jag dock vilja att de låter thrashelementen i spår som "Still Counting" och "Hallelujah Goat" ta större plats.
14. Titiyo - Hidden
Hela sju år efter hennes senaste skiva släpps Titiyos återkomst Hidden, och nu ligger soundet långt ifrån den radiopopanstrukna Come Along som gjorde henne stor bland Nordens skivköpare år 2001. Öppningsspåret "Awakening" låter snarare som något av syntgruppen Tangerine Dreams dystopiska filmsoundtrack från 80-talet, medan resten av skivan innehåller svårdefinierade saker som jag nog skulle välja att kalla electroblues och Blade Runner-soul. Bäst är ändå 41-åringens avskalade version av Kleerup-samarbetet "Longing For Lullabies", som till och med överglänser originalet.
13. Amon Amarth - Twilight Of The Thunder God
Vikingarockarna från Tumba blir mer och mer populära för varje skivsläpp, och med prominenta gäster som L-G Petrov och Apocalyptica lär de inte bli mindre omtyckta i och med Twilight Of The Thunder God. Superfet produktion och ännu fetare sång av Johan Hegg kommer man långt med, då låtarna inte riktigt når upp till föregångaren With Oden On Our Sides höjder. Titelspåret, "Free Will Sacrifice" och "Varyards Of Miklagard" gillas ändå skarpt.
12. Warrel Dane - Praises To The War Machine
Jag har aldrig riktigt fastnat för Warrel Danes huvudband Nevermore, men med tanke på hur mycket jag gillar hans solodebut så borde jag kanske ge dem en ny chans. Visserligen är låtarna på Praises To The War Machine mer poppiga i sin natur, vilket kanske är just det som tilltalar mig. Soilwork-bekantingarna Peter Wichers och Dirk Verbeuren har bidragit med en hel del expertis, men stjärnan är såklart Dane, vars röst är så stark att den ger även de lite mer anonyma kompositionerna en rejäl skjuts framåt.
11. Glasvegas - s/t
Becksvart och storslagen Glasgow-rock som jag gärna, gärna ville ha med på min topp-10 för 2008. Glasvegas blev välförtjänt årets stora snackis, och det är bara att konstatera att landet som gett oss grupper som Simple Minds, Primal Scream och Franz Ferdinand har levererat ännu ett stort band som redan skrivit in sig i historieböckerna. Deras bästa låt "Please Come Back Home" finns dock inte med på själva albumet utan var med på EP:n som kom i julas.
2008 års bästa skivor - del ett
30. Marionette - Spite
Pigg debut från detta unga Göteborgsgäng, som skulle kunna beskrivas som ett lite mer svårtuggat Sonic Syndicate. Imagemässigt ser Marionette nästan ut som ett J-rockband, men låt det inte lura er, här finns influenser från såväl Strapping Young Lad som Dark Tranquillity, samt helt makalösa låtar i "Burn Me" och "In Spite".
29. Sister Sin - Switchblade Serenades
En energisk spelning på Sweden Rock Festival gjorde mig nyfiken på Sister Sin och skivan Switchblade Serenades. Här finns det inte mycket utrymme för eftertanke, istället är det högoktanig street metal från start till mål och starka nummer i "Breaking New Ground", "Switchblade Serenade" och "Death Will Greet Us". Sångerskan Liv blir rätt tjatig i längden, men detta är ändå en riktigt lyckad debut som visar föredettingar som Guns N' Roses och Mötley Crüe var skåpet ska stå.
28. Britney Spears - Circus
Britneys sjätte album höll kanske inte riktigt vad de föregående singlarna "Womanizer" och "Circus" lovade, men så länge hon fortsätter att jobba med världens mest spännande dans- och hiphopproducenter så kommer resultatet att vara därefter, det vill säga hypermodernt och bra. Här finns t.ex. en högklassig ballad i "Out From Under", samt ännu ett lyckat Max Martin-samarbete i kommande singeln. "If U Seek Amy".
27. Judas Priest - Nostradamus
Det är kul att när Judas Priest väl försöker sig på att göra ett konceptalbum så gör de det fullt ut, i form av ett dubbelalbum och allt därtill. Hade försöket misslyckats totalt så hade de inte haft på min lista att göra, för faktum är att det finns bra låtar (balladen "Alone" är grym, t.ex.) och många snygga detaljer utspridda. På det stora hela så blir det dock alldeles för pompöst, alla poänglösa interludier blir för mycket i längden och kalkoner som "War" och "New Beginnings" borde definitivt ha plockats innan albumet gavs ut. Dessutom hade jag gärna sett att man tonat ned de symfoniska elementen åtminstone en smula, och istället öste på mer som i det riviga titelspåret. Då hade det kunnat bli en riktigt bra platta.
26. Kleerup - s/t
Sverige har fått en discoproducent värdig namnet Giorgio Moroder i den gamle hårdrockstrummisen Andreas Kleerup, som stått för något av årets genombrott. De instrumentala låtarna samt de där Kleerup själv sjunger är inte särskilt märkvärdiga, därför bör han även i framtiden samarbeta med den kvinnliga musikeliten Sverige har att erbjuda, då resultaten blivit så lyckade som i "With Every Heartbeat" (med Robyn), "Until We Bleed" (med Lykke Li) och "3 AM" (med Marit Bergman). Här finns även en instrumental version av låten som Kleerup skrev till Cyndi Laupers comebackalbum, men som till Kleerups förtret inte tilläts användas av Lauper på hans egen skiva. Vad den heter? "Thank You For Nothing".
25. The Haunted - Versus
Godkänd platta, på gränsen till besvikelse. När bandet och framförallt sångaren Peter Dolving öser på i låtar som "Moronic Colossus", "Pieces" och "Trenches" känner man igen The Haunted, men där föregångaren The Dead Eye hade ett stort djup som jag personligen påverkades starkt av så finns det stora delar på Versus som lämnar mig närmast likgiltig. Och det har ingen av bandets tidigare plattor lyckats med.
24. Scar Symmetry - Holographic Universe
Melodiös dödsmetall med science fiction-lyrik låter helt rätt i mina öron. När Scar Symmetry på sin tredje skiva dessutom fått till sitt bästa låtmaterial hittills, med toppar i "Morphogenesis" och "Quantumleaper", finns det inte mycket att klaga på. Förutom att (den numera sparkade) sångaren Christian Älvestams smörsång ibland dyker upp på helt fel ställen och förstör.
23. Cut Copy - In Ghost Colors
Dessa indieälsklingar från Australien låter på sin andra skiva som om Daft Punk skulle producerat New Order, och ibland även som Kent på sitt allra gladaste discohumör. Med så bra låtar som "Feel The Love", "Strangers In The Wind" och "Out There On The Ice" känns det som att bandet borde kunna slå igenom stort även utanför sitt hemland, där de toppar alla listor. In Ghost Colors kunde dock ha naggats i kanten, då 50 minuters speltid är lite för långt.
22. Sonic Syndicate - Love And Other Disasters
Genombrottskivan hade ett alldeles för strömlinjeformat sound för min smak, men på de unga Halläningarnas tredje album dröjde det inte länge förrän flera favoriter utkristalliserade sig. Producenten Jonas Kjellgren (Scar Symmetry) har styrt upp soundet, det är mer tryck i refrängerna och hitspäckat som på få andra hårdrocksskivor. Balladerna är i smörigaste laget, men det gör inte så mycket när fantastiska låtar som "Encaged", "Power Shift" och "Affliction" finns att tillgå.
21. Bloodbath - The Fathomless Mastery
Med medlemmar från band som Opeth och Katatonia känns det helt logiskt att kalla Bloodbath för en "supergrupp". På The Fathomless Mastery motsvarar de i hög grad förväntningarna, även om jag kanske saknar någon gungig låt i paritet med gamla dängan "Eaten". Kanonskiva ändå dock, och ett perfekt komplement till Opeths senaste för Åkerfeldt-fans.
Fortsättning följer imorgon!
Födelsedagspresenter
Annars var ju föräldrarna och brorsan förbi förra helgen och lämnade av lite presenter och åt sushi. Linnea kunde tyvärr inte avbryta sin Nicaragua-resa för att närvara, så jag fick en fin tröja och en slips helgen innan av henne istället. Nu fick jag ett par böcker om Thailand, filmen King of Kong, en yogamatta, det bästa från Morgonsoffan Säsong 1, Titiyos senaste skiva och lite annat nödvändigt. Så fort jag uppdaterat bloggen ska jag köra en omgång med en av presenterna - det extremt frustrerande men samtidigt otroligt läckra Mirror's Edge.
Vet inte varför jag ser så arg ut, för mig som ska till Bangkok snart var ju detta en grym present!
Min store tjocke far.
Mamma och Limpan.
Linda gav tillställningen tummen upp!
Kalendern som Åsa och Karl skickade.
Presenterna. Av Linda fick jag bl.a. blommor och ett porträtt av henne själv. <3
Ahlin doing Elvis
Lost Domain vidare till semifinal!
Även om jag fick en bra känsla av vårt uppträdande så hade jag aldrig vågat hoppats på att vi skulle komma så högt upp som vi gjorde, men lyckligtvis hade tillräckligt många i publiken stannat kvar för att bli imponerade. Uppladdningen var annars inte perfekt, då jag inte kunde hitta min syntstativ med drygt 20 minuter kvar till showtime. Det visade sig att busungarna i Birds & Words hade haft sönder sitt eget stativ och i ren panik lånat mitt utan att fråga, vilket är helt okej, men det är inte bra om det visar sig att de tog med sig mitt stativ hem, dammit! Scenchefen lyckades dock leta fram ett reservställ som jag fick låna. Hoppas att mitt ställ dyker upp innan fredag, då vi ska spela på Rockkarusellen.
Det var hur som helst ett lyckat gig, klart vassare än på KGB kvällen innan, och mycket måste tillskrivas den grymma publiken. Jag såg lite av nästan alla band innan oss och kan utan att överdriva säga att vår publik öste på bäst, mycket tack vare Larssons fanclub (hans jobbarkompisar) som efter sista låten stormade scenen, innan Larsson kunde putta ner dem igen, haha. Så ett varmt tack riktas till Linda, Greger, Calle, Peter, Thomas, Daniel, Anna, Kim, Toddy, Samuel, Awa, Viktor, Oscar, CJ, Isabel, Tobbe, Steve, Rengfeldt, päronen och alla jag glömt, som hejade fram oss till en hedervärd andraplats.
Låtarna som spelades var för övrigt:
1. Century Rain
2. Goodbye
3. Undone
4. 27
Till sist; artisten FTR (som jag varnade för i mitt förra inlägg) var såklart den enda i startfältet som ställde in. Tydligen så var hon och hennes crew nere i Australien istället. Snopet!
Här kommer lite pictures, livebilderna har Linda tagit.
Uppladdningen skedde på en hamburgerrestaurang i närheten av Fryshuset.
Vår loge på Klubben.
Ahlin och Robin värmde upp.
Showtime!
Lost Domains andra gig någonsin, och det gick helt enligt planerna.
The crowd went crazy!
Erika tog alla med storm.
LD-medlemmen med de garanterat mest högljudda fansen.
Ahlin.
Den nye Martin L Gore, kanske? (önsketänkande)
Robin, the wild drummer.
Daniel och Ahlin.
Efterfest i Blackan hos CJ och Isabel. Dannyboy var såklart på plats.
Isabel och Thomas.
Alla var på så gott humör så festen höll på ända in på småtimmarna.
Till och med jag tog ett par glas vin.
The lovely Erika!
Blackebergs beryktade vampyrer höll sig på balkongen.
Inför Emergenza
Det är en stor blandning på artisterna och grupperna som deltar. Allt från metal och rock till funk och trubadurer. Och sedan den märkligaste deltagaren FTR, som jag länkar till här nedanför. Det låter som Army Of Lovers blandat med någon slags aerobicspop, och resultatet är faktiskt ganska medryckande. Jag tror hon blir hyperfarlig.
Världspremiär!
Igårkväll var det livepremiär för rockbandet Lost Domain (som jag är medlem i). Debuten skedde på rockklubben KGB inför en inte särskilt månghövdad publik, men det brydde vi oss inte om. Det var kul att spela och samtidigt skönt att ha debuten avklarad, och vem vet, i framtiden kanske det här blir ett omtalat gig som alla posers säger att de såg, fast de inte var där. "Lost Domain? Jo, dem såg man ju redan för 10 år sedan på någon liten rysk klubb, på deras första spelning. De var rätt färska, men man förstod ju att det skulle bli något stort av dem, serru."
Sent ikväll, klockan 23, kommer dock det riktiga eldprovet: Emergenza, Nordens största musiktävling.
Postern.
Robin hänger i baren.
Det akustiska bandet Luma. Lenin till vänster.
Våra största fans dök naturligtvis upp!
The lovely couple, Erika och Ahlin. I bakgrunden: en obehaglig pojke.
Showtime! (Foto: Linda)
Erika tog i för full hals. (Foto: Linda)
"Scenen" var jätteliten, så vi fick klämma ihop oss. (Foto: Linda)
Mad Mike Larsson! (Foto: Linda)
Backstage efter det avklarade giget.
Vår handledare Ulf Stureson, som gett ut egna plattor och spelat med Traste Lindéns Kvartett.
Ett stycke lillasyster deporterad till Centralamerika
Lite basfakta om Nicaragua: till ytan är det Centralamerikas största land, spanska är modersmålet, folkmängden är cirka 5,5 miljoner, presidenten heter Daniel Ortega och den vanligaste dinosaurien är Diplodocus. Hoppas att Linnea får en bra resa, och att hon inte tar med sig något köttätande virus till Sverige när det väl är dags att fara hem igen.
