Outer Heaven

Häromdagen så stod det en låda fylld med Fanta B'good inne i fikarummet på jobbet. Tydligen hade våra grannar på Samhall kastat dem, men vi brevbärare är inte kräsna av oss, så någon lyfte helt sonika in lådan till postkontoret för provsmakning. När jag väl testade vad som verkar vara en helt ny smak ur Fantas sortiment så blev jag ganska så besviken. Antingen var läsken utgången, antingen hade Samhalls personal mixtrat med innehållet, eller så är det helt enkelt meningen att Fantan ska smaka livlöst och blaskigt. Till råga på allt spillde jag ut lite i soffan här hemma också. Just snyggt. Betyget blir 2 av 5.

Not good - bad!

Här kommer en liten lista på nyårslöften jag hade tänkt försöka hålla. Fast jag skulle nog inte kalla dem nyårslöften, snarare orealistiska mål. Here goes:

* Äta mer frukt och grönsaker per dag (minst en varje dag hoppas jag på).

* Löpträna mer.

* Inte köpa lika mycket skivor.

* Lära mig laga mat på riktigt.

* Spela mer tv-spel.

* Blogga mer.

Vad tror ni, kommer jag lyckas hålla något av dem?

Mitt i alla årssammanfattningar så sticker jag emellan med mina albumfavoriter från 1994. Resultatet hittas här, dock inte med några av mina val i toppen.

När jag i en intervju för några år sedan bad Dark Tranquillitys sångare Mikael Stanne att välja sin personliga favoritlåt genom tiderna föll valet lite oväntat på Jeff Buckleys "Lover, You Should Have Come Over". Det, plus faktumet att flera boardare med erkänt god smak placerat hans skiva i topp på sina listor, gjorde att jag kände mig tvungen att ta mig tiden att kolla upp denne Buckley. Tur att jag gjorde det, för det här är stor och suggestiv rock, där Buckleys fantastiska röst är bäst av allt. Detta tänker jag definitivt lyssna mer på.

9. Portishead - Dummy

Efter att år 1991 Massive Attack skapat genren trip-hop med sin debutskiva Blue Lines så kom tre år senare ett annat Bristol-gäng och förde genren vidare. Portisheads sound bygger i stora drag på Massive Attacks, men med Beth Gibbons varma sångröst blir resultatet mer organiskt. I några av de mer loungeaktiga spåren kan det stundtals vara lite sövande, men i låtar som "Roads" och "It Could Be Sweet" fungerar konceptet briljant. Dummy ruvar också på en del mörka stämningar, som i "Mysterons" och "Sour Times".  

8. Tori Amos - Under The Pink

Något säger mig att det var ett misstag att inte kolla upp Tori Amos debutalbum Little Earthquakes till 1992-omröstningen. Om den skivan är lika bra som uppföljaren Under The Pink så hade den varit given på min lista där. Jag gör dock inte samma misstag två gånger, och det är slående vilken briljant singer-songwriter Amos är. Jag stör mig lite på att hennes sångröst är snudd på identisk med Kate Bushs, men det är bara en petitess. Många utmärkta låtar, särskilt "Pretty Good Year", "Past The Mission" och gungiga "Cornflake Girl".

7. In Flames - Lunar Strain

Gänget som flera år senare skulle komma att bli Sveriges största metalband försöker här lite trevande hitta sitt sound genom att laborera med dödsmetall, akustiska visor, kvinnlig sång, syntar och folkmusik. Det senare har följt med som en röd tråd under In Flames olika faser, dock inte i samma utsträckning som på Lunar Strain, som till och med innehåller en cover av "Hårgalåten". Mikael Stanne frontade bandet på den här tiden, men hans growl är inte lika nyanserat som Anders Fridéns, bandets nuvarande sångare. Det låter överlag bra om debutskivan, men ett par låtar maler mest på utan att komma någon vart. I formidabla dödsdängor som "Behind Space", "Upon An Oaken Throne" och "Clad In Shadows" går det dock att skönja stor potential.

6. Megadeth - Youthanasia

Enligt många innebar Youthanasia början på Megadeths förfall, men jag tycker skivan är enormt underskattad. Thrashen må ha ersatts av relativt rak heavy metal, men Dave Mustaine har efter framgångarna med rockiga "Symphony Of Destruction" blivit väldigt skicklig på det han gör. Här finns starka nummer som "Train Of Consequenses", "I Thought I Knew It All", "Reckoning Day" och balladmässiga "A Tout le Monde", som obegripligt nog spelades in på nytt till bandets senaste skiva.

5. Nobuo Uematsu - Phantasmagoria

Nobuo Uematsu är japanen som kallats tv-spelens svar på John Williams. Bara till den miljonsäljande rollspelsserien Final Fantasy har han komponerat över tusen låtar, verk som inspirerats av grupper som Pink Floyd, Elton John och King Crimson. Han har hunnit prova på de flesta genrer under sin långa karriär, och visat att han kunnat bemästra danspop, neoklassisk metal, trance, symfonirock, m.m. Uematsus hittills ända soloalbum drar dock åt new age-hållet, fast med popmelodier. Mestadels instrumental musik, ibland med diktläsning på japanska. Här hittar man en av hans mer omedelbara låtar, den bedårande "Dogs On The Beach", som visar hur begåvad han är på att skriva starka melodier. 

4. Machine Head - Burn My Eyes

Machine Heads hårt slående debut håller riktigt bra än idag, på Burn My Eyes presenterar nämligen Rob Flynn och hans manskap högoktanig groove metal från början till slut. MTV-hiten "Davidian" gjorde bandet stjärnor över en natt, men det finns flera låtar på albumet som träffar ännu hårdare. I spår som "A Thousand Lies", "Block" och "Old" gör de Pantera-metal bättre än Pantera själva gjorde samma år med sin Far Beyond Driven. Tronskiftet är ett faktum.

3. Vangelis - Blade Runner

Vangelis Papathanassiou har gett ut åtaliga soloskivor och filmsoundtrack under sin drygt fyrtio år långa karriär, men det är endast det bländande soundtracket till science fiction-mästerverket Blade Runner som jag skulle välja att kalla oumbärligt. Filmen kom ut redan 1982, men rättighetsstrul gjorde att den tillhörande musiken inte gavs ut på skiva förrän tolv år sedan. Tur var väl att skivreleasen äntligen kom, för trots att saxofonen i kärlekstemat är ganska cheesy så är det mesta här guld värt. Vangelis vågar till och med gå ifrån sina karaktäristiska syntar i jazziga "One More Kiss, Dear". Höjdpunkterna är dock den hjärtskärande vackra "Rachel's Song", den pumpande technon i "Blade Runner (End Titles)" samt pianoballaden "Memories Of Green", vars melodi inga mindre än Kent lånade i Isola-låten "OWC" (en referens till filmens "off world colonies").

2. Nine Inch Nails - The Downward Spiral

Det rostiga skivkonvolutet förmedlar precis hur Nine Inch Nails andra fullängdare låter. Det är ösigt och inte alla gånger så lättlyssnat, ibland tar Trent Reznor i så att man nästan tror att CD-spelaren ska haverera. Om det inte fanns låtar att tala om så skulle konceptet falla platt, men nu råkar det finnas oerhört starka melodier spridda över det 65 minuter långa albumet. Det få lugna stunderna är högst välkomna, som instrumentala "A Warm Place" (en snygg tolkning av Bowies "Crystal Japan") och den monumentala avslutaren "Hurt". The Downward Spiral är en milstolpe inom hård industrirock.  

1. Tiamat - Wildhoney

Stockholmsgruppen med Johan Edlund i spetsen tog ett enormt kliv framåt med sin fjärde skiva Wildhoney. Borta var den deprimerande dödsmetallen från karriärens första fas, istället ersatt med ett progressivt och färgstarkt ljudlandskap där allt hänger ihop. Det finns flera briljanta stunder, som när tunga "Whatever That Hurts" skiftar form till mer fartfyllda "The Ar", otäcka "Visionaire" är en annan höjdpunkt och Pink Floyd-aktiga trippen "Gaia" är en av de mäktigaste låtarna som skrivits. Johan Edlunds sångröst må ha blivit bättre på senare år, men i övrigt nådde Tiamat sin kreativa formtopp precis här.

2007 var det jag och Linda som var värdpar när det hölls nyårsfest, nu var det Larssons tur att hålla i festligheterna. Det var en kväll som bjöd på intriger, humor, svek, kärlek, bråk, fylla och Guitar Hero 4. Bland annat. För övrigt anser jag att nyårsraketer borde förbjudas.

Mr Cool (i mitten) sa att det var dags för partyt att börja. Erika och Calle höll med.


Daniel, bröderna och Gregersson.


Sofforna fylldes med gäster, som i sin tur tömde flaskorna.


Daniel berättade för mig hur mycket han tänkte dricka under kvällen. (Foto: Erika Skog)


Guitar Hero 4 drogs igång. Ahlin tyckte det var kul att spela trummor.


Greger tog gitarren och Larsson greppade micken.


Calle höll koll på gästerna.


Jag var en av dem som spelade dåligt, därav skratten? (Foto: Erika Skog)


En olycka händer så lätt. Och på finmattan, dessutom!


Kramkalas när tolvslaget närmade sig.


Gott nytt år!


2009 års första minuter tillbringades på den här bron.


Den nojige Larsson kunde äntligen slappna av.

...att posta era julkort senast den 16 december, alltså nu på tisdag? Gör det. Jag och mina röda vänner står redo att ta emot dem.

10. Type O Negative - Bloody Kisses

Tung och atmosfärisk blandning av goth och doom signerat New York-bandet Type O Negative, som det märks att finska gothpopband som The 69 Eyes och HIM hämtat tonvis med inspiration från. Sångaren Pete Steeles djupa röst är nästan det viktigaste instrumentet av alla i ensemblen. Lite väl långdraget för min smak, men schyssta stämningar och en riktigt bra låt i "Christian Woman".

9. Fight - War Of Words

Den suveräne Judas Priest-sångaren Rob Halford bröt sig fri från sitt band 1992 och började jobba på eget material till sitt nya projekt Fight istället. Året därpå dök resultatet upp i form av en skiva där låtarna fått ett stänk av industri, och i vissa fall, som i öppnaren "Into The Pit", var riktigt tunga, åtminstone med Priest-mått mätt. Fyra år senare skulle Halfords förra band gå ner sig rejält med pinsamma Jugulator, och med den skivan i bakhuvudet framstår War Of Words som bättre än vad den förmodligen egentligen är.   

8. Suede - Suede

När jag såg Suede uppträda på Hawaii-scenen under Hultsfredsfestivalen för en massa år sedan så hånades de efteråt i den svenska pressen, som kallade bandet en parodi på sig själva. Men när de släppte sin debutskiva ett tiotal år tidigare så var det andra tongångar. Skivan har rättmätigt hyllats som en av grundpelarna i brittpopens enorma framgångar, Brett Andersons röst är oerhört stark och låtar som "So Young" och "Animal Nitrate" hör till gruppens allra bästa.

7. Porcupine Tree - Up The Downstairs

Progressiv, och ofta instrumental, rock med mycket syntar är det som står på menyn på Up The Downstairs. Låtmässigt är detta inte så överdrivet imponerande, snarare är det stämningarna och arrangemangen som hänför på vad många kallar den första riktiga Porcupine Tree-skivan. Här bestod bandet fortfarande bara av Steven Wilson, och det är bara på ett fåtal låtar på plattan som han lånar ut sin röst. Den skönt skruvade titeln har jag länge grubblat på vad den betyder.

6. Nirvana - In Utero

Tredje och sista albumet med Nirvana. Det är inte lika jämnstarkt som den klassiska föregångaren Nevermind, men här finns flera av bandets viktigaste låtar med, som "Heart-Shaped Box", "Rape Me" och "All Apologies". Frontmannen Kurt Cobain tog livet av sig ett knappt år efter skivan gavs ut, man kan bara fråga sig hur många suveräna låtar som han därmed aldrig hann skriva.

5. Paradise Lost - Icon

Här börjar Paradise Lost genomgå sin förändring från blytungt doomband till att bli ett gothmetalband för de stora arenorna. Flera av de gamla fansen grymtade till och sa upp bekantskapen med bandet, medan de flesta ändå uppskattade nya inslag som piano, kvinnokörer och syntar. Utmärkta låtar finns i "Embers Fire" och "True Belief", men om man lever med vetskapen att bandet skulle göra allt det här - fast ännu bättre - på uppföljaren Draconian Times så tappar Icon lite av sin storslagenhet.

4. Smashing Pumpkins - Siamese Dream

Efter den mödosamma inspelningen som Siamese Dream innebar så menade frontmannen Billy Corgan att om inte albumet skulle gå bra så skulle han splittra bandet. Alla med lite koll på musikhistoria vet hur det gick sen. Albumet anses vara ett av de mest inflytelserika under 90-talet, och singlar som "Today", "Cherub Rock" och den fantastiska "Disarm" gjorde bandet till världsstjärnor.

3. Pet Shop Boys -Very

Very är Pet Shop Boys femte fullängdare, och den hittills ända som har lyckats toppa albumlistan i deras hemland Storbritannien. Mycket av framgångarna beror såklart på skivans sista spår, den omåttligt populära "Go West". Men faktum är att skivan egentligen klarar sig alldeles utmärkt utan den svårt uttjatade Village People-covern. Det är mer storslagna arrangemang än på föregångaren Behaviour, och genomgående gott humör i PSB-klassiker som "Can You Forgive Her?", "Yesterday When I Was Mad" och "The Theatre".

2. Carcass - Heartwork

Efter att ha spelat grindgore-metal under store delen av sina karriärer slog Carcass igenom på bred front med Heartwork, som anses vara en av de första melodiösa döds/thrash-skivorna. Här finns ett pärlband med dödshits, som titelspåret, "Carnal Forge", "No Love Lost" och min personliga favorit "Death Certificate". Bättre än så här blev bandet aldrig.

1. Depeche Mode - Songs Of Faith And Devotion

Är det post-grunge, synthrock, gospel, electronica eller kanske folkmusik? Svaret är att Depeche Modes åttonde album Songs Of Faith And Devotion bjuder på delar av allt detta, och ändå låter det omisskännligt som Depeche Mode rakt igenom. Den numera långhårige sångaren Dave Gahan hade influerats av en ny livsstil under sina år i Amerika, och han pushade bandet att utveckla sitt sound. Folk tappade hakan av det hårda bluesriffet som sparkade igång albumet genom förstasingeln "I Feel You", och det fantastiska låtmaterialet håller om möjligt ännu högre klass i spår som "Walking In My Shoes", "In Your Room" och "Higher Love". Albumet är bandets kanske dystraste, ändå toppade den listorna i både USA och Storbritannien. Här var bandet som störst, men snart började det långsamt gå utför.

Med 2004 års Silent Hill 4: The Room försökte Konami förnya serien genom att applicera ett gäng nya inslag som inte kändes riktigt som det Silent Hill vi alla kände igen. Försöket misslyckades, och spelet sågades helt rättvist vid fotknölarna. Nu har jag spelat igenom Silent Hill Origins, som namnet antyder tar det serien tillbaka till dess ursprung. Faktum är att spelet stundtals känns som en remake av det allra första, snart tio år gamla, Silent Hill.

Silent Hill: Origins hjälte heter Travis (en lastbilschaffis, inte popgruppen). Han har mystiska band till staden, kan hantera skjutvapen galant, men har sämre kondis än min farsa (dvs han måste stanna upp och ta igen sig efter att ha sprungit 20 meter). Som vanligt påminner de minst avskyvärda delarna av Silent Hill om min cykelkällare, medan de värsta ser ut som någon seriemördares rostiga mardrömmar, kan jag tänka mig. Staden är inlindad i tjock dimma och vanställda monster stapplar omkring på gatorna. Allt är med andra ord precis i sin ordning. Och kanske är det så här vi vill att vårt Silent Hill ska se ut, utan några större förändringar sedan tidigare installationer?

Problemet med Silent Hill-serien är att bristerna aldrig rättas till. Kameravinklarna är stundtals helt hopplösa, och då spelet snålar med ammunitionen så blir det oftast så att man flyr från striderna. En av spelets få nyheter är att man kan plocka upp lampor, tv-apparater, slaktarknivar, etc, och sedan använda dem som tillhyggen. Men då fienden ofta kommer flera stycken åt gången så är det bara att glömma detta direkt, dels eftersom Travis är så långsam och även för att sakerna går sönder hela tiden. Jag har svårt att föreställa mig en mer frustrerande uppgift än att spela detta på den bärbara konsolen PSP, som Origins först kom ut till. Storyn är för övrigt en besvikelse, och tillfällena då man interagerar med andra karaktärer kan räknas på ena handens fingrar.

Men Silent Hill-serien har å andra sidan aldrig levt på sin kontroll, utan på sin atmosfär. Det är fortfarande en njutbar känsla att smyga omkring i mörka korridorer i exempelvis Silent Hills mentalsjukhus och leta efter nycklar och ledtrådar om vad som hänt i staden. Kompositören Akira Yamaokas soundtrack sitter precis där det ska, medan vissa av spelets pussel är djävulskt svåra. Silent Hill: Origins är extremt gammaldags och knappast i paritet med de bästa delarna i serien, men som budgetspel är det klart godkänt.

Betyg: 3/5