Recension: Silent Hill Origins
Med 2004 års Silent Hill 4: The Room försökte Konami förnya serien genom att applicera ett gäng nya inslag som inte kändes riktigt som det Silent Hill vi alla kände igen. Försöket misslyckades, och spelet sågades helt rättvist vid fotknölarna. Nu har jag spelat igenom Silent Hill Origins, som namnet antyder tar det serien tillbaka till dess ursprung. Faktum är att spelet stundtals känns som en remake av det allra första, snart tio år gamla, Silent Hill.
Silent Hill: Origins hjälte heter Travis (en lastbilschaffis, inte popgruppen). Han har mystiska band till staden, kan hantera skjutvapen galant, men har sämre kondis än min farsa (dvs han måste stanna upp och ta igen sig efter att ha sprungit 20 meter). Som vanligt påminner de minst avskyvärda delarna av Silent Hill om min cykelkällare, medan de värsta ser ut som någon seriemördares rostiga mardrömmar, kan jag tänka mig. Staden är inlindad i tjock dimma och vanställda monster stapplar omkring på gatorna. Allt är med andra ord precis i sin ordning. Och kanske är det så här vi vill att vårt Silent Hill ska se ut, utan några större förändringar sedan tidigare installationer?
Problemet med Silent Hill-serien är att bristerna aldrig rättas till. Kameravinklarna är stundtals helt hopplösa, och då spelet snålar med ammunitionen så blir det oftast så att man flyr från striderna. En av spelets få nyheter är att man kan plocka upp lampor, tv-apparater, slaktarknivar, etc, och sedan använda dem som tillhyggen. Men då fienden ofta kommer flera stycken åt gången så är det bara att glömma detta direkt, dels eftersom Travis är så långsam och även för att sakerna går sönder hela tiden. Jag har svårt att föreställa mig en mer frustrerande uppgift än att spela detta på den bärbara konsolen PSP, som Origins först kom ut till. Storyn är för övrigt en besvikelse, och tillfällena då man interagerar med andra karaktärer kan räknas på ena handens fingrar.
Men Silent Hill-serien har å andra sidan aldrig levt på sin kontroll, utan på sin atmosfär. Det är fortfarande en njutbar känsla att smyga omkring i mörka korridorer i exempelvis Silent Hills mentalsjukhus och leta efter nycklar och ledtrådar om vad som hänt i staden. Kompositören Akira Yamaokas soundtrack sitter precis där det ska, medan vissa av spelets pussel är djävulskt svåra. Silent Hill: Origins är extremt gammaldags och knappast i paritet med de bästa delarna i serien, men som budgetspel är det klart godkänt.
Betyg: 3/5
