Outer Heaven

Vi har nått fram till år 1993 i omröstningarna om de bästa skivorna genom tiderna. Resultatet i toppen av listan tycker jag var riktigt trist, vilket kanske tyder på att det här är ett av de lite svagare åren. Min nummer ett är dock en av mina absoluta favoriter, Depeche Modes mörkerklassiker Songs Of Faith And Devotion. Att den tog sig ända till plats 25 - placeringen före Entombeds stilbildande Wolverine Blues - i en röstning på ett hårdrocksforum är i sig ganska anmärkningsvärt.

---

10. Type O Negative - Bloody Kisses

Tung och atmosfärisk blandning av goth och doom signerat New York-bandet Type O Negative, som det märks att finska gothpopband som The 69 Eyes och HIM hämtat tonvis med inspiration från. Sångaren Pete Steeles djupa röst är nästan det viktigaste instrumentet av alla i ensemblen. Lite väl långdraget för min smak, men schyssta stämningar och en riktigt bra låt i "Christian Woman".

9. Fight - War Of Words

Den suveräne Judas Priest-sångaren Rob Halford bröt sig fri från sitt band 1992 och började jobba på eget material till sitt nya projekt Fight istället. Året därpå dök resultatet upp i form av en skiva där låtarna fått ett stänk av industri, och i vissa fall, som i öppnaren "Into The Pit", var riktigt tunga, åtminstone med Priest-mått mätt. Fyra år senare skulle Halfords förra band gå ner sig rejält med pinsamma Jugulator, och med den skivan i bakhuvudet framstår War Of Words som bättre än vad den förmodligen egentligen är.   

8. Suede - Suede

När jag såg Suede uppträda på Hawaii-scenen under Hultsfredsfestivalen för en massa år sedan så hånades de efteråt i den svenska pressen, som kallade bandet en parodi på sig själva. Men när de släppte sin debutskiva ett tiotal år tidigare så var det andra tongångar. Skivan har rättmätigt hyllats som en av grundpelarna i brittpopens enorma framgångar, Brett Andersons röst är oerhört stark och låtar som "So Young" och "Animal Nitrate" hör till gruppens allra bästa.

7. Porcupine Tree - Up The Downstairs

Progressiv, och ofta instrumental, rock med mycket syntar är det som står på menyn på Up The Downstairs. Låtmässigt är detta inte så överdrivet imponerande, snarare är det stämningarna och arrangemangen som hänför på vad många kallar den första riktiga Porcupine Tree-skivan. Här bestod bandet fortfarande bara av Steven Wilson, och det är bara på ett fåtal låtar på plattan som han lånar ut sin röst. Den skönt skruvade titeln har jag länge grubblat på vad den betyder.

6. Nirvana - In Utero

Tredje och sista albumet med Nirvana. Det är inte lika jämnstarkt som den klassiska föregångaren Nevermind, men här finns flera av bandets viktigaste låtar med, som "Heart-Shaped Box", "Rape Me" och "All Apologies". Frontmannen Kurt Cobain tog livet av sig ett knappt år efter skivan gavs ut, man kan bara fråga sig hur många suveräna låtar som han därmed aldrig hann skriva.

5. Paradise Lost - Icon

Här börjar Paradise Lost genomgå sin förändring från blytungt doomband till att bli ett gothmetalband för de stora arenorna. Flera av de gamla fansen grymtade till och sa upp bekantskapen med bandet, medan de flesta ändå uppskattade nya inslag som piano, kvinnokörer och syntar. Utmärkta låtar finns i "Embers Fire" och "True Belief", men om man lever med vetskapen att bandet skulle göra allt det här - fast ännu bättre - på uppföljaren Draconian Times så tappar Icon lite av sin storslagenhet.

4. Smashing Pumpkins - Siamese Dream

Efter den mödosamma inspelningen som Siamese Dream innebar så menade frontmannen Billy Corgan att om inte albumet skulle gå bra så skulle han splittra bandet. Alla med lite koll på musikhistoria vet hur det gick sen. Albumet anses vara ett av de mest inflytelserika under 90-talet, och singlar som "Today", "Cherub Rock" och den fantastiska "Disarm" gjorde bandet till världsstjärnor.

3. Pet Shop Boys -Very

Very är Pet Shop Boys femte fullängdare, och den hittills ända som har lyckats toppa albumlistan i deras hemland Storbritannien. Mycket av framgångarna beror såklart på skivans sista spår, den omåttligt populära "Go West". Men faktum är att skivan egentligen klarar sig alldeles utmärkt utan den svårt uttjatade Village People-covern. Det är mer storslagna arrangemang än på föregångaren Behaviour, och genomgående gott humör i PSB-klassiker som "Can You Forgive Her?", "Yesterday When I Was Mad" och "The Theatre".

2. Carcass - Heartwork

Efter att ha spelat grindgore-metal under store delen av sina karriärer slog Carcass igenom på bred front med Heartwork, som anses vara en av de första melodiösa döds/thrash-skivorna. Här finns ett pärlband med dödshits, som titelspåret, "Carnal Forge", "No Love Lost" och min personliga favorit "Death Certificate". Bättre än så här blev bandet aldrig.

1. Depeche Mode - Songs Of Faith And Devotion

Är det post-grunge, synthrock, gospel, electronica eller kanske folkmusik? Svaret är att Depeche Modes åttonde album Songs Of Faith And Devotion bjuder på delar av allt detta, och ändå låter det omisskännligt som Depeche Mode rakt igenom. Den numera långhårige sångaren Dave Gahan hade influerats av en ny livsstil under sina år i Amerika, och han pushade bandet att utveckla sitt sound. Folk tappade hakan av det hårda bluesriffet som sparkade igång albumet genom förstasingeln "I Feel You", och det fantastiska låtmaterialet håller om möjligt ännu högre klass i spår som "Walking In My Shoes", "In Your Room" och "Higher Love". Albumet är bandets kanske dystraste, ändå toppade den listorna i både USA och Storbritannien. Här var bandet som störst, men snart började det långsamt gå utför.