Årets spelomslag?
Girlband till Nintendo DS verkar vara en riktig höjdare, om jag får säga det själv. Synd att man inte spelar i ett tjejband, för de verkar ju ha precis hur kul som helst. Fast med ett så tjusigt trumset (lila!) är det kanske inte så konstigt att man smajlar?
"Ursäkta, vad ringer du ifrån?"
Helt slut efter ännu en dag på korvfabriken (AKA Posten). 509:an stannar vid bussterminalen och jag hoppar av. "Hässelby Strand 1 min" lyser skylten. Jag kanske hinner, om jag skyndar mig. Raska kliv mot ingången till t-banan, snart där... "- Ursäkta, vad ringer du ifrån?". En ung kille/tjej som säljer Tele2-abonnemang har blockerat vägen. "-Tele2!", svarar jag (trots att jag ringer från Halebop) och får två tummar upp till svar. Skyndar vidare. Missar precis tunnelbanan. F-U-C-K!
Är det bara jag, eller är detta inte den mest strategiska platsen att försöka kränga abonemmang på? Nu talar jag ju bara för mig själv, men efter en seg arbetsdag (typ en måndag) så är jag inte upplagd att snacka om hur bra t.ex. Tele2 är, dessutom vill jag ju gärna hinna med första bästa tunnelbana hem. Dock förstår jag ändå valet av plats, för här måste ju typ alla som vill komma någon vart passera.
Är det något yrke jag verkligen inte skulle klara av så är det att vara försäljare, och i synnerhet strumpförsäljare. Fyfan, när jag spelade fotboll i HSK för en massa år sedan fick vi i uppdrag att samla in pengar genom att försöka sälja strumpor, och det var ingen hit. Jag höll mig till gamla Drivbänk och lyckades typ sälja ett par på 60-70 hushåll. Var beredd att bryta ihop när Big K (Daniels far) kom och köpte upp hela lagret, av okänd anledning. Budskapet med den här historien är: ge aldrig upp!
1992 års bästa skivor
10. Dream Theater - Images And Words
En kompis tipsade mig för en massa år sedan att jag "måste" skaffa den här plattan. Till dags dato har jag bara lyssnat på den högst ett par gånger, och den förblir den enda Dream Theater-skivan i min samling. Den här typen av progressiv metal är helt enkelt inte min kopp te. När jag lyssnar nu så inser jag dock att här finns flera väldigt bra bitar, och jämfört med hur trist bandet låter idag så framstår skivan som smått briljant. Har gruppen gjort bättre låtar än "Pull Me Under" och "Under A Glass Moon" så har jag inte hört dem.
9. Danzig - How The Gods Kill
Danzig-plattorna fortsätter att parkera på mina listors nedre regioner, tredje given How The Gods Kill är även den i stora delar väldigt bra men inte tillräckligt fantastiskt för att konkurrera om de mest åtråvärda platserna. Den mörka blueshårdrocken är lika skön att lyssna på som alltid och lutar här en del åt doomhållet, men det mesta är upprepningar av vad Danzig gjort tidigare. Det coolaste med albumet är för övrigt Alien-skaparen H.R. Gigers äckligt snygga skivomslag.
8. Iron Maiden - Fear Of The Dark
Nio album in i karriären känns det onekligen som att Iron Maidens låtskrivande har börjat stagnera, och det finns inte många moment som överraskar på Fear Of The Dark. Inte konstigt att vokalisten Bruce Dickinson hoppade av efter skivans efterföljande turné för att få till en nytändning. Bandet vet fortfarande hur man skriver bra låtar dock, och skivan håller en jämnare kvalitet än föregångaren No Prayer For The Dying. De långa, episka bitarna som "Afraid To Shoot Strangers" och det omåttligt populära titelspåret fungerar klart bäst.
7. Pantera - Vulgar Display Of Power
Pantera fortsätter här göra hård metal för massorna, och lyckas ännu bättre än på Cowboys From Hell. Vulgar Display Of Power är, precis som de flesta andra av Panteras skivor, lite för lång för att jag ska lyckas hålla intresset på topp hela speltiden, men det är å andra sidan den enda riktiga svagheten jag kan komma på. Dimebag Darrel må vara borta sedan några år tillbaka, men det är VDOP-låtar som "Mouth For War", "Walk" och "Fucking Hostile" som gör att minnet av honom lever kvar för evigt.
6. Megadeth - Countdown To Extinction
Året innan blåste Metallica bort all konkurrens från topplistorna med "Enter Sandman". Dave Mustaine kontrar med "Symphony Of Destruction", en låt med ett minst lika klassiskt riff som grund, och den samhällskritiska singeln blev helt välförtjänt Megadeths mest framgångsrika. Countdown To Extinction som helhet är inte lika stark och ett litet steg tillbaka jämfört med suveräna föregångaren Rust In Peace, men här finns ändå riktigt stora ögonblick, som grymma "Architecture Of Aggression" och smått komiska "Sweating Bullets".
5. Ministry - Psalm 69: The Way To Succeed And The Way To Suck Eggs
Femte albumet från Ministry är både aggressivt och banbrytande. Syntpopen från de tidiga dagarna har vid det här laget pulvriserats av ett stenhårt industriellt sound som det märks att grupper som Marilyn Manson och Rammstein influerats mycket av. Som vanligt förekommer det mängder med samplingar i låtarna, den här gången av så vitt skilda källor som George H.W. Bush, kultfilmen Hellraiser och den tecknade serien G.I. Joe. Klassiker som "Just One Fix" och "Jesus Built My Hotrod" lyser starkast på låtlistan.
4. The Cure - Wish
Wish ses av de flesta The Cure-fansen som en parentes i gruppens diskografi numera, ändå är det gruppens mest framgångsrika album, som låg etta på albumlistan i deras hemland Storbritannien och som bäst tvåa i USA. Det beror naturligtvis på megahiten "Friday I'm In Love", en sprudlande poplåt som är ganska ensam i sitt slag på skivan som i övrigt känns som en lightversion av föregående mästerverket Disintegration, men förstås inte alls lika bra. Malande och dystra sånger som "Open", "Trust", "Apart" och "From The Edge Of The Deep Green Sea" är ändå magnifik gothrock.
3. R.E.M. - Automatic For The People
Michael Stipe och de andra gubbarna fortsätter på den inslagna vägen från framgångsrika Out Of Time med ytterligare ett album som väver in country- och folkmusikinfluenser på ett osedvanligt lyckat sätt. Skillnaden är låtmaterialet, som här aldrig sviktar. Vi har t.ex. storheter som Andy Kaufman-hyllningen "Man On The Moon", "Everybody Hurts", "Drive" samt deras kanske finaste stund någonsin, pianoballaden "Nightswimming". Automatic For The People är R.E.M. på toppen av sina karriärer.
2. Rage Against The Machine - S/T
Det här svänger, fascinerar och provocerar. Rage Against The Machiens debut bär på tio låtar som ingen är sämre än skitbra, och med en ilsken Zack de la Rocha vid mikrofonen som spottar ur sig den ena klassiska textraden efter den andra är det svårt att inte bli övertygad. "Killing In The Name" går fortfarande varm på dansgolvet vilken rockklubb man än går till, dock gillar jag låtar som "Bullet In The Head" och "Know Your Enemy" ännu mer, vilket säger en del. Detta är en av de starkaste skivdebuterna världen skådat, och Rage Against The Machine har aldrig låtit bättre.
1. Faith No More - Angel Dust
Detta är min första bekantskap med det omtalat experimentella bandet, och man frågar sig varför det tog så lång tid. Faith No More bjuder här på ett fyrverkeri av musikaliska influenser och infall, där Mike Patton på ett smått schizofrent sätt färgar låtarna med sin säregna röst. Hittiga "Midlife Crisis" är bäst, men jag är även svag för valsiga "RV", kanske för att melodin påminner så mycket om undervattensbanan i Super Mario Bros (nördpoäng till mig). Skivan rundar av med den tillbakalutande loungeballaden "Easy", som jag hört flera gånger i olika sammanhang men aldrig greppat att det var Faith No More som låg bakom. Men med det här bandets förmåga att överraska i åtanke så borde jag nästan ha anat det.
Obama vinner! :-D
Thank you, Mr President...
Koloni
Recension: In Flames på Annexet
Plats & datum: Annexet, 30/10
Bäst: "The Mirror's Truth" och "Take This Life".
Sämst: "My Sweet Shadow" känns lite fattig utan all pyroteknik och konfetti.
När Sveriges största metallband lockade 15 000 hårdrockare till Gröna Lund i somras så förstördes ett annars väldigt bra framträdande av en nästan obefintlig volymnivå. Men när In Flames får göra en show på sina egna villkor, med suveränt ljud och fantastisk ljussättning, då faller alla bitar på plats.
Innan konserten var jag lite orolig att det låtmässigt skulle vara en karbonkopia av sommarens spelning, men In Flames är lyckligtvis ett sådant band som har så mycket högklassigt material att de kan laborera fram en helt ny show, som faktiskt fungerar ännu bättre. Spelningen inleder med att bandet står bakom ett stort vitt skynke och spelar den Radiohead-minnande nya låten "The Chosen Pessimist", och när skynket faller samtidigt som låten dundrar igång efter exakt fem minuter, då blir det otroligt effektfullt. Detta följs upp av en till A Sense Of Purpose-favorit - "I'm The Highway" - som i sin tur följs upp av allsångsdängan "Only For The Weak" och "The Mirror's Truth". Årets fyra kanske bästa liveupplevelser till låtar serverade på ett bräde, hur ska man toppa det?
Det som följer är ett knippe gama favoriter, sådana som kusin Max nog ångrar bittert att han inte tog sig till Annexet för att höra, som "The Hive" och "Satellites And Astronauts", låtar jag tidigare faktiskt aldrig hört In Flames spela trots att det är nionde gången i ordningen jag ser dem live. Inte fy skam direkt, men det är antingen det nya materialet (som senaste singeln "Alias") eller hitsen från 2000-talet ("Cloud Connected", "The Quiet Place", "Come Clarity", m.fl) som verkligen får den relativt unga publiken att tända till på allvar.
Löftet om att Soundtrack To Your Escape-bomben "My Sweet Shadow" - som avslutat In Flames konserter med dunder och brak sedan 2004 - skulle förbli konsertavslutaren under resten av bandets karriärer bryts ikväll, då den äran faller på bandets stora hit "Take This Life". Det är ett klockrent val som gör att konserten tar slut när pulsen är som högst i den för andra kvällen i rad utsålda arenan. In Flames har vågat bygga om dramaturgin i sin show med lyckade resultat, och de hittar plats för att göra både gamla och nya fans tillfreds. När allt stämmer för bandet, som ikväll, så finns det bara ett möjligt betyg - det högsta.
Betyg: 5/5
Låtlistan:
The Chosen Pessimist
I'm The Highway
Only For The Weak
The Mirror's Truth
Insipid 2000
The Hive
Satellites And Astronauts
System
Alias
Eraser
Pinball Map
Egonomic
Delight & Angers
Disconnected
Colony
Cloud Connected
Medley (Dead God In Me / The Jester Race / Behind Space)
My Sweet Shadow
Come Clarity
Sleepless Again
The Quiet Place
Trigger
Take This Life
Glada killar innan konserten.
Emelie och Kavita, Ahlins polare.
Ett tidsfördriv att dö för
Snygg är den också, boxen. Frågan är var den ska stå?
Ovanför spisen, kanske?
På balkongen, kanske? Näääää!
Ovanför spegeln i badrummet står den visserligen bra, men...
...valet föll ändå på det konventionella platsen i tv-hyllan.
Innehållet i all sin härlighet.
Nat's, Rocks & The Anchor
19:09
Jag anlände till Nathalies förfest. Hade köpt fem små vodkaflaskor i present. Alla på festen blev imponerade.
21:52
Det började bli dags att röra på sig, Nathalie hade gjort upp värsta schemat som absolut inte fick spricka.
22:11
Vi tog blåbuss 2 hela långa vägen till Slussen och började sen traska ytterligare en bit för att komma fram till Mariatorget. Mystiken tätnar...
22:48
Vi anlände till Rocks och hamnade först i kön! Jag behövde inte ens visa leg, och det är banne mig första gången. Linnea har för övrigt sagt att Rocks inte är Rocks på onsdagar, utan Babasonic. *?*
23:29
Nathalie blev irriterad på någon okunnig bartender och beordrade att vi skulle ta oss till Anchor istället. Men åååååh, sa vi. Fast Rocks verkade ganska dött ändå, så det var väl inte så mycket att diskutera egentligen.
23:48
Heidi hade glömt sin tröja på Rocks och fick springa tillbaka. Men åååååh, sa vi.
00:34
Framme vid The Anchor. Mer knökat med folk här, dock inte så mycket med tanke på lönehelgen. Nathalie försvann efter typ tre sekunder och syntes sedan bara till sporadiskt.
01:00 - 03:00
Missing reel.
03:12
Jag hoppar på en tunnelbana hem. Två av händelserna under färden är att en tjej i sätet på andra sidan spyr ner sig och att någon trött snubbe somnar med huvudet mellan mina ben. Härliga tider!
03:44
Hemma igen.
Eftersom detta var natten då vi ställde om klockorna till vintertid så blir det ju genast lite mer komplicerat, så ni får ta klockslagen med en nypa salt. Bilderna nedan kanske kan förklara bättre.
Värdinnan.
En av speglarna i Silent Hill Origins (ni har väl spelat?).
Oh so gorgeous.
Heidi.
Can he play the piano? Yes, he can!
Jag i en blommig soffa.
Fin bild som Heidi arrangerade.
På Rocks. När Nathalie kommer får killarna snällt flytta på sig.
Gregersson.
Kvällen slutade på The Anchor (det brukar bli så...).
Fotbloggen
På torsdag är det konsert med In Flames på Annexet. Hoppas foten är bra då, annars kan jag inte hoppa jämnfota till "Only For The Weak".
Vad sägs om den bulan, boys and girls?
Märket efter Calles dobbar ser ni uppe till vänster. Nedanför börjar blodet sprida sig under huden.
Haha, där lurade jag er, detta är inte min fot.
Låt den rätte komma in
Som ni kanske känner till (och ser på bilden nedan) så har filmversionen just gått upp på bio, med väldigt bra recensioner. Ska bli spännande att se om filmen behåller bokens råa ton med alla blodiga detaljer och liknande.
Tjurruset
Måste säga att jag blev sugen på att springa jag med, men med min onda fot så var det ju ingen bra idé. Jag som snavade och vrickade foten på den enda roten i hela Grimstaskogen hade väl förmodligen brutit båda benen ute i spåret om jag ställt upp i Tjurruset. Nåväl, det roligaste var nästan speakern, som verkade besatt över faktumet att alla skulle vara glada hela tiden. "Nu kan löparna behöva känna lite glädje från publiken, hörni!" eller "Löparna är glada, publiken är glada, alla är glada här i Tjurruset!" var några av kommentarerna han fällde.
Här kommer bildskörden:
Britneys nya
Kenneth: Men hörni, vad betyder "womanizer" egentligen?
Alla: ...
Kenneth: Är det någon som vet?
Jag: Det är ungefär en sådan som du, Kenneth.
Kenneth: Som jag?
Jag: Ja, en kvinnokarl alltså.
Kenneth: Va!?
Jag: Ja alltså, det betyder "kvinnokarl", typ.
Kenneth: En kvinnokarl?
Peter Olofsson: Ja alltså, det är inte samma sak som en transa, Kenneth.
*spridda skratt i lokalen*
Kenneth: Jaha, jag tror jag hajar!
Fotnot: Britneys kommande album Circus släpps i Sverige den 3 december.
Utflykt till Årsta Postterminal
Nåväl, det var faktiskt ett roligt besök, även om jag inte kan påstå att jag lärde mig mycket av alla siffror och statistik. Det bjöds i alla fall på en hel del smörgåsar, kaffe, bullar och festisar - självklart var alla och snyltade som gamar så fort man kom åt. Någon middag behövde jag inte äta samma kväll... *dryg och mätt* Lite roligt var att jag som vanligt hamnade i centrum, denna gång genom att bli gruppledare för Peter Olofsson, B-L och sju stycken främlingar. Mitt jobb var att se till så att ingen försvann under rundturen och att alla var samlade till varje föreläsning. Jag behövde inte anstränga mig så mycket, men en gång fick jag säga till två sega gubbar att "ja, nu väntar vi bara på er två". Mathias såg vad jag höll på mig och tog ner mig på jorden igen genom att kalla mig för Mini-Hitler. Så går det när man får för mycket makt!
Hade tagit med mig kameran, blev inte så mycket fotomöjligheter som jag önskat, men här är i alla fall lite.
B-L och Mathias slumrar till på bussen.
Peter Olofsson och Yours Truly
Årsta! Har ni sett så många blålådor någon gång?
En av guiderna visar hur sorteringsmaskinerna fungerar.
De här bilderna kan inte göra Årstas storhet rättvisa, känns det som.
Vid 17-tiden var det dags att åka hem. Sorgligt, men sant!
TV-kväll i fredags
Jag började med att se reprisen av Färjan (Kanal 5, 19.00), mest för att gubbarna på jobbet pratar om att det är så bra hela tiden. Vi får inblick i hur medarbetarna på båten Cinderella har det, och vilka problem de ställs inför dagligen. Yeah, men det ända man vill se är ju i princip fylleskandalerna och gästerna som inte kan uppföra sig på ett eller annat sätt. Jag borde inte gilla det, men jag ser faktiskt hela programmet, trots att det är en hel timme långt. How very strange! Undrar förresten om brorsan (som av en händelse var på kryssning samtidigt som programmet sändes) slängts i fyllecell någon gång...?
Sedan tar årets Idol (TV4, 20.00) vid, som ju av en händelse var på tapeten i mitt förra inlägg. Kontorets Idol-fantast Kamel har bestämt hävdat att det inte finns några bra idoler det här året, och inget jag får se ikväll säger emot det påståeendet. Det hela inleder med att alla idolerna tillsammans sjunger Backstreet Boys kanonlåt "Larger Than Life" på ett kalkonmässigt sätt, sedan är det dags för idolerna att ta ton på varsitt håll. Den här ynglingen Johan Palm, ska han vara bra på något sätt? Förra veckan slaktade han Coldplays "Viva La Vida", och även om kvällens tolkning av Suedes "The Beautiful Ones" inte låter lika illa så är det kort sagt gräsligt att höra. Även den andra killen som ska vara så bra (Lars?) var ju sjukt dålig i sin tolkning av U2:s "One". Lägg till en jury som verkar tycka nästan allt är jättebra och en självgod Peter Jihde så har jag inget val än att byta kanal till SVT efter en timme.
Robin Paulson har säsongspremiär för sin talkshow Robins (SVT, 21.00) ikväll. Den unge komikern har i medierna kallats Sveriges svar på David Letterman. Snarare Sveriges svar på Brendan Frasier i "Mumien"-filmerna, säger jag. Närå, han är ganska kul ändå, och det var lite coolt att Dolph Lundgren var där. Själv satt jag mest och smålog åt episoden som vår trummis Robin Idman var med om på planet hem från Italien i somras, då Dolph hade satt sig på hans plats. Dolph frågade om han fick sitta vid gången, men Robin sa nej och Dolph fick flytta på sig. Hahaha! Lustigt nog spelar Dolph en trummis som måste slåss mot skurkar i sin senaste film, vilket sammanträffande.
När klockan slagit 21:30 får det vara nog med tv-program, och jag väljer att börja titta lite på Kanal 5-filmen Freaky Friday, där Lindsay Lohan spelar en stökig tonåring som lyssnar på Hives och spelar dålig rockmusik. Byter efter första reklambreaket till SVT som visar The Wedding Crashers, som jag visserligen redan sett, men den är ju så kul så jag tittar vidare tills jag somnar efter en dryg timme. En lyckad kväll är till ända!
Denna lördagkväll kommer också att spenderas hemma. Jag ser att tv-tablån frestar med godbitar som Stjärnor På Is, Dansbandskampen, Musikmaskinen, med flera. Kommer jag ikläda mig rollen som tv-kritiker ikväll igen? Eeeeeh, nej tack, skulle inte tro det.
Lindsay Lohan - ganska söt ändå...
Syssling i Idol
Jag kan se pressrelasen för mitt bands Lost Domains debutalbum framför mig: "Nu kommer Idol-vinnaren Linda Norrgård Pritchards sysslings skiva", eller något liknande. Ska se till att kolla upp om jag har några andra musikaliska sysslingar (eller rent av pysslingar) som jag kan leecha på, man vet aldrig, vi har en stor och omfattande släkt.
Niklas och hans katt
Under flera år var vi oskiljaktiga. Numera bor vi inte ihop längre, men vi är fortfarande bra vänner. Jag talar naturligtvis om vår familjs katt Gizmo, som nog är den jag saknat mest sen jag flyttade hemifrån för ett år sedan. Frågar ni min syster så kommer hon kalla mig lögnare, men jag vet att innerst inne är jag Gizmos favorit av alla i familjen. Se bara här nedan, när vi hade varit och hälsat på i söndags - han ville inte låta mig åka!
Hässelbyloppet i bilder
22-årskalas
Var det någon som sa bilder?
Samuel och CJ på Don Corleone innan partyt.
Larsson och Limpan.
Lite uppvärmning innan resten av folket anlände.
Det har nog aldrig varit så här mycket folk i lokalen samtidigt förut. Man fick kippa efter luft!
Larsson balanserar öl på huvudet.
Daniel hade lovat att inte dricka alkohol, men...
Födelsedagsbarnet imiterar en ekorre, Erika är inte alls nöjd.
Linus sträcker ut tungan och Daniel har börjat dricka igen.
Agneta dök också upp för att hålla koll på Robin.
Tre glada grabbar.
Calle blir alltid förbannad när någon försöker bjuda honom på dricka.
Erika är en riktig posör.
Linus ser ut att vara i risigt skick, medan jag själv mådde bättre än någonsin.
Chris de Kitchen.
Mot slutet började Robin blåsa rapar på Linus. Då var det dags att gå hem!
Hässelbyloppet drabbas av avhopp
Vet inte om det syns så bra, men det är i alla fall ett elakt blåmärke som syns längs med fotsulan. Detta efter att jag i min dumhet provade på en löprunda i skogen i tisdags. Efter någon kilometer trampade jag ordentligt snett och fick snopet linka tillbaka till lägenheten. Det har varit en kamp mot klockan att bli frisk i tid, och även om det känns ganska bra numera så kommer det knappast att hålla för en mils löpning, därför måste jag tacka nej.
Det känns lite ledsamt och förargligt, dels för att jag redan betalt anmälningsavgiften och även för att jag i år skulle ta det där svåra steget och äntligen lyckas springa under 48 minuter, som jag sprungit på två år i rad. Men det gäller att se postivt på det hela, nu får jag chansen att följa loppet från sidan om, med min kamera. Om jag ser något att skriva hem om så kommer det ett inlägg senare. Laterz!
Lisa Miskovsky lever än
Den 11 november smäller det - då släpps Mirror's Edge.
