1992 års bästa skivor
10. Dream Theater - Images And Words
En kompis tipsade mig för en massa år sedan att jag "måste" skaffa den här plattan. Till dags dato har jag bara lyssnat på den högst ett par gånger, och den förblir den enda Dream Theater-skivan i min samling. Den här typen av progressiv metal är helt enkelt inte min kopp te. När jag lyssnar nu så inser jag dock att här finns flera väldigt bra bitar, och jämfört med hur trist bandet låter idag så framstår skivan som smått briljant. Har gruppen gjort bättre låtar än "Pull Me Under" och "Under A Glass Moon" så har jag inte hört dem.
9. Danzig - How The Gods Kill
Danzig-plattorna fortsätter att parkera på mina listors nedre regioner, tredje given How The Gods Kill är även den i stora delar väldigt bra men inte tillräckligt fantastiskt för att konkurrera om de mest åtråvärda platserna. Den mörka blueshårdrocken är lika skön att lyssna på som alltid och lutar här en del åt doomhållet, men det mesta är upprepningar av vad Danzig gjort tidigare. Det coolaste med albumet är för övrigt Alien-skaparen H.R. Gigers äckligt snygga skivomslag.
8. Iron Maiden - Fear Of The Dark
Nio album in i karriären känns det onekligen som att Iron Maidens låtskrivande har börjat stagnera, och det finns inte många moment som överraskar på Fear Of The Dark. Inte konstigt att vokalisten Bruce Dickinson hoppade av efter skivans efterföljande turné för att få till en nytändning. Bandet vet fortfarande hur man skriver bra låtar dock, och skivan håller en jämnare kvalitet än föregångaren No Prayer For The Dying. De långa, episka bitarna som "Afraid To Shoot Strangers" och det omåttligt populära titelspåret fungerar klart bäst.
7. Pantera - Vulgar Display Of Power
Pantera fortsätter här göra hård metal för massorna, och lyckas ännu bättre än på Cowboys From Hell. Vulgar Display Of Power är, precis som de flesta andra av Panteras skivor, lite för lång för att jag ska lyckas hålla intresset på topp hela speltiden, men det är å andra sidan den enda riktiga svagheten jag kan komma på. Dimebag Darrel må vara borta sedan några år tillbaka, men det är VDOP-låtar som "Mouth For War", "Walk" och "Fucking Hostile" som gör att minnet av honom lever kvar för evigt.
6. Megadeth - Countdown To Extinction
Året innan blåste Metallica bort all konkurrens från topplistorna med "Enter Sandman". Dave Mustaine kontrar med "Symphony Of Destruction", en låt med ett minst lika klassiskt riff som grund, och den samhällskritiska singeln blev helt välförtjänt Megadeths mest framgångsrika. Countdown To Extinction som helhet är inte lika stark och ett litet steg tillbaka jämfört med suveräna föregångaren Rust In Peace, men här finns ändå riktigt stora ögonblick, som grymma "Architecture Of Aggression" och smått komiska "Sweating Bullets".
5. Ministry - Psalm 69: The Way To Succeed And The Way To Suck Eggs
Femte albumet från Ministry är både aggressivt och banbrytande. Syntpopen från de tidiga dagarna har vid det här laget pulvriserats av ett stenhårt industriellt sound som det märks att grupper som Marilyn Manson och Rammstein influerats mycket av. Som vanligt förekommer det mängder med samplingar i låtarna, den här gången av så vitt skilda källor som George H.W. Bush, kultfilmen Hellraiser och den tecknade serien G.I. Joe. Klassiker som "Just One Fix" och "Jesus Built My Hotrod" lyser starkast på låtlistan.
4. The Cure - Wish
Wish ses av de flesta The Cure-fansen som en parentes i gruppens diskografi numera, ändå är det gruppens mest framgångsrika album, som låg etta på albumlistan i deras hemland Storbritannien och som bäst tvåa i USA. Det beror naturligtvis på megahiten "Friday I'm In Love", en sprudlande poplåt som är ganska ensam i sitt slag på skivan som i övrigt känns som en lightversion av föregående mästerverket Disintegration, men förstås inte alls lika bra. Malande och dystra sånger som "Open", "Trust", "Apart" och "From The Edge Of The Deep Green Sea" är ändå magnifik gothrock.
3. R.E.M. - Automatic For The People
Michael Stipe och de andra gubbarna fortsätter på den inslagna vägen från framgångsrika Out Of Time med ytterligare ett album som väver in country- och folkmusikinfluenser på ett osedvanligt lyckat sätt. Skillnaden är låtmaterialet, som här aldrig sviktar. Vi har t.ex. storheter som Andy Kaufman-hyllningen "Man On The Moon", "Everybody Hurts", "Drive" samt deras kanske finaste stund någonsin, pianoballaden "Nightswimming". Automatic For The People är R.E.M. på toppen av sina karriärer.
2. Rage Against The Machine - S/T
Det här svänger, fascinerar och provocerar. Rage Against The Machiens debut bär på tio låtar som ingen är sämre än skitbra, och med en ilsken Zack de la Rocha vid mikrofonen som spottar ur sig den ena klassiska textraden efter den andra är det svårt att inte bli övertygad. "Killing In The Name" går fortfarande varm på dansgolvet vilken rockklubb man än går till, dock gillar jag låtar som "Bullet In The Head" och "Know Your Enemy" ännu mer, vilket säger en del. Detta är en av de starkaste skivdebuterna världen skådat, och Rage Against The Machine har aldrig låtit bättre.
1. Faith No More - Angel Dust
Detta är min första bekantskap med det omtalat experimentella bandet, och man frågar sig varför det tog så lång tid. Faith No More bjuder här på ett fyrverkeri av musikaliska influenser och infall, där Mike Patton på ett smått schizofrent sätt färgar låtarna med sin säregna röst. Hittiga "Midlife Crisis" är bäst, men jag är även svag för valsiga "RV", kanske för att melodin påminner så mycket om undervattensbanan i Super Mario Bros (nördpoäng till mig). Skivan rundar av med den tillbakalutande loungeballaden "Easy", som jag hört flera gånger i olika sammanhang men aldrig greppat att det var Faith No More som låg bakom. Men med det här bandets förmåga att överraska i åtanke så borde jag nästan ha anat det.
