Outer Heaven

AIK-Djurgården, kanske ni säger? Fnys, säger jag, och går till Grimsta för att kolla på prestigemötet BP-Väsby Utd. På senare tid har jag äntligen börjat använda mitt säsongskort (det vill säga Kamel) på närliggande arenan Grimsta IP, först U21-landskampen Sverige-Polen och nu det viktiga mötet mellan Superettans två Stockholmslag. Roligast med matchen var att följa Hässelbysonen Peter Motas, brorsans kompis som tidigare lirat i AIK men nu spelar högerback i Väsby Utd. Skojigt nog för oss så vann Väsby Utd med 0-2. Här kommer bilderna!

 

BP hade hyrt in cheerleaders, men det hjälpte föga.


Peter slår en passning.


Linda har börjat tycka om att gå på fotboll.


Linus kollar programmet.


Ex-Djurgårdaren Kanon-Jon slår en hörna.


Peter Motas intervjuas (av oss) efter matchen.


Brorsan och Peter spelade i samma lag som små. Hässelby SK for real!


Peter hade så mycket att berätta att det till slut nästan bara var vi fyra kvar på arenan.

Som rubriken antyder så fortsätter den populära följetongen kring vilka skivor jag gillat bäst genom åren, och nu är vi framme vid 1991. Slutresultatet hur omröstningen gick på SRF:s forum går som vanligt att beskåda här inom kort.

De är på nedgång nu, och även om det knappast rör sig om något ras så blir det smärtsamt tydligt på vissa delar av Real Life att Simple Minds har spelat ut sin roll. Albumet bjuder inte på något som bandet inte gjort bättre förr, låtmaterialet är långt ifrån lika jämnt som på t.ex. Once Upon A Time, och frontmannen Jim Kerr låter trött. Ibland glimrar skottarna dock till ordentligt, som i "Woman" och den pulserande "See The Lights", en av mina absoluta Simple Minds-favoriter.

9. Carcass - Necrotism

Carcass tredje skiva är också svenskbekantingen Michael Amotts första med bandet, och man misstänker att han har haft ett finger med i beslutet att slipa bort grindgore-tendenserna för att helt och hållet gå över till att spela death metal. Jag föredrar soundet de presenterade på uppföljaren Heartwork ännu mer, men visst förtjänar Necrotism alla hyllningar. Särskilt långa, underbara spår som "Corporal Jigsore Quandary" och "Incarnated Solvent Abuse" är helt fenomenala.

8. Massive Attack - Blue Lines

Tuff och stilbildande skiva som skapade en egen genre, trip-hop, och banade väg för andra liknande band från Bristol, som t.ex. Portishead. Produktionen är otroligt läcker, och blandningen av electro, hip-hop och soul låter så självklar i händerna på den brittiska trion. Här finns höjdpunkter som "Safe From Harm", "One Love", "Hymn Of The Big Wheel" (som svenskan Neneh Cherry hjälpt till att skriva), och inte minst den stråkarrangerade "Unfinished Sympathy", en modern klassiker som de dock skulle toppa sju år senare.

7. R.E.M. - Out Of Time

R.E.M. hade släppt kritikerrosade men relativt smala skivor i åtta år innan genombrottet för den breda massan äntligen kom med Out Of Time, som toppade albumlistorna i både USA och England. Det folkmusikanstrukna sjunde albumet innehåller radiovänliga hits som "Shiny Happy People" och den monumentala "Losing My Religion", dock finns här även mindre kända men nästan lika bra låtar som "Radio Song", "Low" och "Belong". Det sviktar lite på sina ställen och albumet är inte lika klassiskt som efterföljande Automatic For The People, men visst duger det, om man säger så. 

6. Genesis - We Can't Dance

Fem år tog det att följa upp succéalbumet Invisible Touch. Under den tiden hann Genesis uppenbarligen skriva en hel del låtar, då We Can't Dance klockar in på 71 minuter, vilket naturligtvis är för långt. Två spår hoppar jag alltid över, smöriga "Hold On My Heart" (kanske den sämsta låt de spelat in) och hiten "I Can't Dance", som jag tyckte var töntig redan som 8-åring. De låtarna som räddar skivan är dock alla fantastiska; "No Son Of Mine" inleder med en tickande klocka och vad som låter som ett skadeskjutet djur, innan den utvecklas till en storslagen och rörande historia där Phil Collins nog lägger sin bästa sång någonsin; "Jesus He Knows Me" är vass och underhållande satir; "In The Air Tonight"-trummorna i "Dreaming While You Sleep" skickar alltid rysningar längs med ryggraden; progressiva 10-minuterspjäsen "Driving The Last Spike" är en hyllning till hjältarna som byggde Englands järnvägar, en låt som gör flera intressanta stickspår innan den anländer till slutstationen.

5. Electronic - Electronic

Bernard Sumner från New Order och Johnny Marr från The Smiths slår sina påsar ihop och bildar Electronic, som låter som ett hopkok av båda banden, med tonvikt på New Order. Elektronisk pop/rock, helt enkelt. Med två så skickliga musiker på samma sida så säger det sig självt att resultatet blir bra, och när sedan också Neil Tennant från Pet Shop Boys gästar på två låtar blir det ännu bättre. Öppningsnumret "Idiot Country", "Getting Away With It" och "Gangster" tävlar nästan med New Orders bästa singlar (vilket inte säger lite), hade resten av skivan varit lika bra hade den rent utav kunnat toppa min lista för det här året.

4. Nirvana - Nevermind

Det är omöjligt ens för en grungeskeptiker som jag själv att ifrågasätta klassikerstatusen som Nevermind har. Precis som Metallicas svarta album är det här ett verk som låg helt rätt i tiden och som än idag säljer bra, det är ett album som går att hitta i gemene mans skivsamling tack vare det briljanta låtskrivandet men också tack vare enkelheten. Här finns inga svaga eller tillkrånglade kompositioner, hitsen står som spön i backen och att överraskande ösiga bitar som "Breed" också medverkar är liksom pricken över i:et.

3. Ozzy Osbourne - No More Tears

Inte mycket har förändrats sedan föregående skivan No Rest For The Wicked, line-upen är densamma och produktionen snarlik, skillnaden är att låtarna är ännu bättre den här gången. Seriemördarhistorien som berättas i titelspåret är central för albumet och den längsta (och kanske bästa) låten Ozzy gjort, men även "Mr. Tinkertrain", "Mama, I'm Coming Home" och "Hellraiser" bidrar till att göra No More Tears till den starkaste Ozzy-given sedan Bark At The Moon. Undrar förresten om svenske Pain fann inspiration i låten "Zombie Stomp" när han döpte första singeln från sitt senaste album?

2. Metallica - Metallica

Det svarta albumet verkar ha spelats in som en motreaktion mot överkomplicerade ...And Justice For All, nu är det pang på från första sekunden och det tillåts inga överdrivet djärva musikaliska utflykter under den dryga timmen som är skivans längd. Metallica goes mainstream, och de gör det fantastiskt bra. Hälften av låtarna har vid det här laget blivit tämligen uttjatade, men det är ju inte Metallicas fel, dessutom finns det tillräckligt med starkt material utöver hitsen som rättfärdigar en genomlyssning någon gång ibland. Thrashrökaren "Holier Than Thou" och tunga "Of Wolf And Man" är de spåren jag oftast återkommer till.

1. U2 - Achtung Baby

U2-sångaren Bono har liknat Achtung Baby vid "ljudet av fyra män som försöker hugga ner The Joshua Tree", vilket är en klockren beskrivning. Irländarna har vågat sträva bort från det polerade soundet på föregångaren och istället skrivit låtar som inte tvekar för att ta omvägar för att nå sitt mål, låtar som är både storslagna och introverta på samma gång, hur märkligt det än låter. Den snygga och meckiga produktionen gör att skivan låter modern än idag. Det enda jag stör mig på är den överskattade balladen "One", som ofta utropas som bandets bästa låt, men som enligt mig är ett av de få måttligt upphetsande inslagen här. Istället är de tre sista spåren "Ultraviolet (Light My Way)", "Acrobat" och "Love Is Blindness" mina favoriter på skivan.

Som rubriken nämner så får jag lite sådan feeling av inbjudan till Hässelby Strands Gymnasiums jubileumsfest den 10 oktober, som damp ner i brevlådan häromdagen. Tanken är att samla så många elever man bara kan i skolan för att fira att gymnasiet nu fyller tio år. Så här ser "schemat" ut:

18:30 - 21:00 Drop in med mingel, mat och dryck

Okej, inga konstigheter där.

21:00 - 22:00 Showtime

Hm, innebär detta uppträdanden från några gamla excentriska lärare eller före detta esteter? Låter inte så lovande.

22:00 - 01:00 Fritt hopp och lek

Okej, vad menas med detta? Hoppa fritt? Nej, nu blev jag skeptisk.

Det lutar åt att jag inte går, men jag har inte bestämt mig ännu. Det som på något sätt lockar är att jag för det första bor väldigt nära skolan numera (typ 2 minuters promenad ifrån) och för det andra är nyfiken på att se hur man har tänkt klämma in elever från hela tio års klasser i den lilla skolan. Fast man kanske inte räknar med att så många dyker upp...?

Coldplay

Plats & datum: Globen, 18/9

Bäst: "Viva La Vida". Och den fantastiska publiken, förstås.

Sämst: "Talk" är värd att spelas i sin helhet.

Bara fyra album in i karriären säljer Coldplay redan ut en arena av Globens storlek utan problem, och det finns en anledning till det. Liknande giganter som Depeche Mode och Kent må ha hunnit bygga upp en bättre låtskatt under årens lopp, men ett lika helgjutet liveband som Coldplay kommer de aldrig att bli. Ingen lär ha blivit besviken på bandets fantastiska konsert i Stockholm för tre år sedan, och fansen har bara blivit fler sedan dess, vilket förklarar att bandet nu spelar två kvällar i Globen och därmed för dubbelt så mycket folk. Slutsatsen är att Coldplay bara kommer att bli större och större i framtiden.

Om det finns något att klaga på så är det att konserten för tre år sedan var bättre dramaturgiskt sett. Det är till exempel ganska iskallt att bränna av en så given avslutningslåt som "Fix You" redan halvvägs, och hur bra gamla favoriten "Yellow" än är så spelar den inte alls i samma division. Men annars har man fått till nästan allt. Ljudet är helt klanderfritt och även sångaren Chris Martin låter bra, trots att han enligt ryktena är lite krasslig, och tar varje chans att skämta med publiken. Även om det nästan känns inövat när Chris försöker spela "Amsterdam" på sitt piano och sedan kommer av sig gång på gång, så väljer jag hans lustigheter framför till exempel Bonos predikningar alla dagar i veckan. Konserter handlar i grund och botten om underhållning, och man har verkligen roligt här. Visuellt sett finns det helt enkelt få band som är lika sevärda som Coldplay.

Nästan hela nya skivan spelas, och spår som "Cemeteries Of London", "42" och "Lost!" kommer verkligen till sin rätt i det här formatet. En av de nya låtarna är också den som väcker överlägset mest respons hos publiken. Jag trodde knappast att Coldplay någonsin skulle kunna toppa ovan nämnda "Fix You", men det är just vad de har gjort med senaste singeln "Viva La Vida". Ikväll är den helt enorm och hela sittplatspubliken står upp och sjunger med, vilket skapar en euforisk känsla. Det är helt enkelt en sådan där konsert som man kommer att leva på i flera veckor framöver, som man blir glad av bara man tänker på.

Betyg: 5/5

Låtlistan:

Life In Technicolor

Violet Hill

Clocks

In My Place

Speed Of Sound

Cemeteries Of London

Chinese Sleep Chant

42

Fix You

Strawberry Swing

God Put A Smile Upon Your Face / Talk

The Hardest Part

Postcards From Far Away

Viva La Vida

Lost!

The Scientist

Death Will Never Conquer

----------------------------------------------

Politik

Lovers In Japan

Death And All His Friends

----------------------------------------------

Yellow

I lördags iklädde jag mig för första gången på länge rollen som "Spelmusikrecensent" (en titel jag fick av SVT-programmet Musikministeriet) då jag tillsammans med Johan Köhn gick på Back In Time Live, som hölls på Kolingsborg vid Slussen. Jag bevakade tillställningen, där lite olika artister framför remixad Commodore 64-musik, åt Spelmusik.net medan The Köhnmeister var där för den ledande svenska speltidningen Levels räkning.

Till att börja med konstaterar jag som vanligt att det är helt omöjligt för noviser att navigera genom Slussens oändliga tunnlar utan att gå vilse och hamna i någon skum, mörk återvändsgränd. Likadant var det när jag skulle till Debaser för första gången, och likadant blev det nu när det var Kolingsborg som gällde. Bygg om skiten någon gång, tack! Jag var annars lite nervös inför evenemanget, då holländaren Reyn Ouwehand skulle medverka. Jag gav nämligen en av hans skivor dålig kritik för ett par år sedan, kanske han var ute efter hämnd nu? (Skämt åsido, jag var inte orolig, han har givetvis ingen aning om vem jag är.)

Reyn visade sig vara den enda riktiga stjärnan på plats, hans soloframträdande var strålande och dessutom gjorde han och hans rockband ett bra gig lite senare på kvällen. Däremellan gjorde den skumme DJ:n Disco Danceaway något slags uppträdande med två tjocka gubbdansare i peruker, innan den något mer seriöse Jeroen Tel fick dansgolvet att koka som siste artist någon gång in på småtimmarna.

Det var ett riktigt trevligt event, om än lite segt mot slutet då jag hade jävligt ont i fötterna. Fick exempelvis chansen att prata ingående med producenten av skivserien Immortal, tysken Jan Zottmann. Vi diskuterade både gamla och nya projekt, och jag erbjöd mig att bjuda på en öl som tack för alla skivor han skickat till mig genom åren. Den ölen glömde jag sedan bort att köpa, vilket var dåligt gjort av mig.

Ett längre reportage kommer på Spelmusik.net snart. Så länge får ni hålla till godo med de här bilderna. Ska nog ta och lägga upp en video på dansgubbarna lite senare idag också.

Kolingsborg är både discotek och festlokal. Man tackar.


Vy från balkongen medan de soundcheckade.


Johan kollade så att allt gick rätt till.


Star Wars-skaparen George Lucas dök oväntat upp.


Spelhörnan.


Vi fick pizza och läsk för våra insatser.


Baren i The Shining. Var höll Jack hus?


En objuden gäst dök upp.


Vid 19-tiden fylldes stället med 30-plussare och ölmagar.


Disco Danceaway, en lite oseriös DJ...


...vars dansare var den stora behållningen.


Jag förundrades över uppträdandet.


Jag muckar gräl med Immortal-producenten Jan Zottman. Johan hejar på.


George Lucas var egentligen C64-kompositören Fred Gray, som här spelar paradnumret "Mutants" med sitt band.


Alex (Jans flickvän), Fred Gray och Jan Zottmann himself.


Dags att lämna Kulingsborg för den här gången. Påminner inte det här om filmen "G"? *ryser*

I fredags när jag anlände till ett flerfamiljehus på min brevbärarrunda satt det en lapp på postboxen. I grund och botten handlar det om att jag har delat ut ett paket som han som sedan skrev lappen, vi kan kalla honom David, inte lyckades få ut. Dessutom var paketet till tjejen som bodde där tidigare (men som enligt våra uppgifter flyttat tillbaka efter att hennes tillfälliga eftersändning gått ut) och inte till David, som måste ha haft ett par svettiga minuter när han försökte få ut paketet (jag småmyser när jag ser bilden framför mig). Istället för att ringa oss på Posten och be om hjälp så författade David istället det här brevet, som jag nu publicerar i sin helhet, med fingrerade namn.

"Käre brevbärare!

Det är uppenbarligen så att du delar ut brev, och inte pluggar på KTH. Ditt minne är ju i och för sig i särklass för du verkar hålla koll på att SMKH:s namn en gång satt på den här brevlådan. Nu har hon dock inte bott här de senaste sex månaderna och hennes namn har varit borta från brevlådan de senaste tre, (jag är medveten om att ratsit.se säger att hon bor här, men det har egentligen inte med Posten AB:s utdelning att göra). Nu har jag själv inte den vildaste aning om vart hon har tagit vägen, men inte fan är det hit.

Det att S:s post hamnar i den här brevlådan som saknar hennes namn är dock inte mitt största problem. Problemet är hur du lyckades få in det där stora paketet hon fick i tisdags i brevlådan. Nu har jag i och för sig listat ut hur du gjorde, men inte riktigt förstått hur du hade tänkt dig att jag skulle få ut det. Paketet var tjockare än luckan. Nu försökte jag dissekera försändelsen och köra någon typ av skeppet-i-flaskan för att förhoppningsvis kunna smuggla ut den i delar, tyvärr är vad-det-nu-är-för-skål lite för bred för att kunna få ut hel.

Låt oss sluta ett avtal. Om du hjälper mig och plockar ut skålenur min brevlåda och ställer den här ovanpå, så kan jag ta hand om den, så får du i gengäld fortsätta dumpa hennes brev här bakom.

Deal?

David, Teknisk Fysiker KTH
Nationalekonom SU

PS. Nu spelar det ingen roll vad som händer med breven adresserade till henne, men du får allt ta och låsa upp låset här till vänster och plocka ut skålen ända, och försök se till så det du stoppar in går att ta ut sedan. Annars försvinner mycket av meningen med att få post. Det vore tråkigt."

There you have it. Det absolut roligaste med brevet är inte att killen tog sig tiden att, i sitt säkerligen späckade skolschema, författa en halv uppsats om en sådan småsak, utan att han skriver sina titlar bredvid sitt namn. Som om det hade något med saken att göra. Men okej, om det är det de lär ut på KTH så måste det vara the way to do it.

Nu låter det kanske som att jag är arg över detta (det är jag inte, kanske lite irriterad dock, haha) men egentligen var ju brevet i all sin sarkastiska ton ganska kul, och det förgyllde helt klart den arbetsdagen. Jag funderar på att sätta upp brevet i vårt lunchrum så att de andra brevbärarna kan läsa det, ungefär som när en fotbollstränare saxar ut något hånfullt citat från en motspelare och sätter upp det i omklädningsrummet, som tändvätska åt sitt lag. Kanske kan det här brevet svetsa oss samman som grupp?

Niklas Lundqvist
Mediakommunikationsvetare, Södertörn

10. Danzig - Luzifuge

Inte mycket har förändrats med Danzigs sound sedan debuten. Vokalisten Glenn Danzig ylar fortfarande som en olycklig varg, musiken är mörk och bluesinfluerad hårdrock, texterna är ondskefulla. På köpet får man ett knippe riktigt bra kompositioner, där Devil's Plaything står ut som den kanske bästa Danzig-låten någonsin.

9. Iron Maiden - No Prayer For The Dying

Det fastställs ganska snabbt att Iron Maiden inte lyckats matcha mästerverket SSOASS när uppföljaren trögstartar med den tama Tailgunner. Maskineriet fortsätter gå på tomgång i nästa låt, Holy Smoke, och man misstänker nästan att bandet skämtar med oss. Det blir dock raskt bättre i det atmosfäriska titelspåret, och även Public Enema Number One och Hooks In You höjer upp ribban till riktigt acceptabla nivåer, innan tramsiga The Assassin river ner den igen med sin lama text ("I'm the assassin, better watch out!"). No Prayer For The Dying är helt enkelt extremt ojämn, men inte alls så dålig som många påstår.

8. Dive - Where The River Turns To Sea

Minns att jag hörde Captain Nemo på P3 för en herrans massa år sedan, och jag blev så stormförtjust att hela albumet var tvunget att införskaffas med en gång. Det var först nyligen som jag förstod att sångaren Chris Lancelot, som tillsammans med Erik Holmberg utgör duon Dive, är samma person som Enter The Hunt-vokalisten Krister Linder. Likheter mellan banden finns, som den mystiska lyriken, men Dives debutalbum handlar främst om ballader med 80-talstouch, där "ett svenskt Tears For Fears" är den bästa liknelsen jag kan komma på. Från inledande pärlan Overflow och vidare till låtar som The Big One, Monday och The Pilot är det  lysande svensk pop med ett helt eget uttryck.

7. The Mission - Carved In Sand

Det tredje studioalbumet med The Mission innehåller allt man kan förvänta sig av bandet, men kanske har deras låtskrivarformel vid det här laget blivit lite för bekant för att man ska beröras på samma starka sätt som med de två föregångarna Gods Own Medicine och Children. Bra låtar saknas dock inte. Den melankoliska arenarockaren Butterfly On A Wheel är enligt mig den bästa låten de skrivit, och här medverkar även andra gotiska älsklingar som Into The Blue, Belief och Deliverance. 

6. Megadeth - Rust In Peace

Dave Mustaine får äntligen alla pusselbitarna att passa med Megadeths fjärde, och bästa, album. Rust In Peace är en stilbildande skapelse som visar att Mustaine har en lite annorlunda synvinkel på genren thrash metal än sina gamla vapenbröder i Metallica, och skivan innehåller några av de vassaste riff han knåpat ihop under sin karriär. Sången är fortfarande inte den bästa, men det är också lite av charmen med Megadeth. Den inledande duon Holy Wars... The Punishment Due och Hangar 18 har kommit att bli hörnstenar i bandets liverepertoar, men frågan är om inte Lucretia och Tornado Of Souls är de bästa låtarna på skivan.

5. A-Ha - East Of The Sun, West Of The Moon

Mina främsta minnen från denna skiva var att jag var en aning bekymrad över att en cover (en fin version av Everly Brothers gamla hit Crying In The Rain) så tydligt överglänste A-Has eget material. När jag nu för första gången på flera år lyssnar på skivan igen inser jag att det inte alls stämmer. Här finns faktiskt tillräckligt med kanonspår som gör att albumet står upp riktigt bra mot de tre föregående skivorna i deras diskografi, och den dramatiska East Of The Sun kan mycket väl vara det intressantaste Paul Waaktaar-Savoy skrivit. Bandet har uppenbarligen eftersökt en mer organisk känsla på produktionen, med instrument som saxofon och munspel, och i spår som I Call Your Name får man intrycket av ett band som jammar med varandra. Solot mot slutet av Rolling Thunder skulle med lite god vilja till och med kunna liknas vid ett hårdrockssolo.

4. Pet Shop Boys - Behaviour

Pet Shop Boys fjärde album Behaviour håller jag nästan lika högt som mästerverket Actually, även om skivan blev deras dittills minst framgångsrika. Kanske beror det på att skivan är så dyster och innehåller så många ballader, där inledande Being Boring direkt sätter tonen. Axel F-mannen Harold Faltermeyer har bidragit med en mycket snygg produktion, som kryddas av att den ena Smiths-halvan Johnny Marr spelar gitarr på två låtar, och helheten är oerhört stark. Bästa låten, den pampiga Jealousy, sparar man till allra sist. Det är för övrigt Robbie Williams favoritlåt med Pet Shop Boys, om ni undrar.  

3. Judas Priest - Painkiller

Efter två bleka Judas Priest-album innebar Painkiller en renässans för bandet, och det inledande titelspåret bevisade omedelbart att de hade förmågan att bli tyngre utan att förlora essensen i sitt sound. Amerikanske trummisen Scott Travis är ett suveränt nyförvärv som tillför enormt mycket till den hårda ljudbilden, och i låtar som A Touch Of Evil, Metal Meltdown, Night Crawler och Between The Hammer & The Anvil visar bandet sig från sin bästa sida. Painkiller spelar absolut i samma liga som klassikerna Sad Wings Of Destiny och Screaming For Vengeance och är, åtminstone som det verkar, deras sista oumbärliga platta.

2. Soundtrack - Twin Peaks

Alla som har sett David Lynchs kultserie Twin Peaks lär hålla med om att musiken spelar en central roll i berättandet, och efter att ha tittat igenom hela serien fyra gånger kan jag de flesta av kompositören Angelo Badalamentis melodier utantill vid det här laget. Ändå tröttnar jag aldrig på det isande vackra titelspåret, de ömsom upplyftande ömsom nedtyngande pianoslingorna i Laura Palmer's Theme, eller Julee Cruises sånginsatser. Det är dock de instrumentala spåren som står i fokus, och trots att Badalamenti använder en hel del syntar så har musiken en stark retrokänsla, med drömska och detaljrika arrangemang. Skivan är varierad och innehåller även mörk ambient musik och en hel del jazz, som jag normalt inte klarar av men här blir totalt hänförd av. Detta är en av de mest älskade skivorna jag har i min samling, och lätt det bästa soundtracket någonsin.

1. Depeche Mode - Violator

Violator fångar Depeche Mode i skarven mellan deras elektroniska 80-tal och deras mer rockorienterade 90-tal, och resultatet låter som ett möte mellan maskin och människa. Skitiga bluesriff stångas med tydliga techno- och houseinfluenser, och runt den här tiden skrev Martin Gore så bra låtar att b-sidor som Happiest Girl och Dangerous faktiskt hade gjort skivan ännu starkare. Första singeln Personal Jesus gavs ut ett halvår innan fullängdaren och blev en megasuccé, men på själva albumet finns ännu bättre spår i till exempel World In My Eyes, Enjoy The Silence, The Sweetest Perfection och Clean. Violator sammanfattas bäst som ett mörkt, magiskt mästerverk. Inom sin genre är det fortfarande oöverträffat.

Det är lite lustigt att jag innan sommaren aldrig hade satt min fot på Zinkensdamm, och nu när hösten så smått har tagit vid har jag varit där hela fyra gånger. Två gånger på konserter (Kent och Lars Winnerbäck) och två gånger på amerikansk fotboll. Det senare beror inte direkt på att jag huxflux blivit amerikansk fotboll-diggare, utan att jag vill se hur det går för kompisen Greger, som är defensive back i Djurgårdens seniorlag.

Matchen var Djurgårdens näst sista match för säsongen och det slutade som det alltid har gjort med seger, den här gången över Uppsala 86ers med 47-7. Om ett par veckor är det kvalmatch som bestämmer om Djurgården går upp i högsta serien eller inte. Matcherna är fortfarande lite för långa för min smak (den här tog väl två och en halv timme inklusive paus) och det blir fler avbrott än i en hockeymatch, men ju mer man lär sig om reglerna och de taktiska möjligheterna desto mer spännande blir det. Sen finns det cheerleaders också. Cherleaders!

Some pics for you all:

Klockan slår, klockan slår, Djurgårn' gjorde mål!


Larsson och Calle hejar båda på AIK, men det syntes inte idag...


Linus följde också med.


Hut hut!


Greger och en motståndare har en privat uppgörelse.


Killen med bollen kommer om typ två sekunder slås i marken.


Cheerleaders!


Vi bytte sida i halvtid för att kunna se Greger bättre.


Vädret var kanon, men Larsson tog inga risker.


Matchhjälten (nåja) efteråt.