Outer Heaven

Som rubriken antyder så fortsätter den populära följetongen kring vilka skivor jag gillat bäst genom åren, och nu är vi framme vid 1991. Slutresultatet hur omröstningen gick på SRF:s forum går som vanligt att beskåda här inom kort.

De är på nedgång nu, och även om det knappast rör sig om något ras så blir det smärtsamt tydligt på vissa delar av Real Life att Simple Minds har spelat ut sin roll. Albumet bjuder inte på något som bandet inte gjort bättre förr, låtmaterialet är långt ifrån lika jämnt som på t.ex. Once Upon A Time, och frontmannen Jim Kerr låter trött. Ibland glimrar skottarna dock till ordentligt, som i "Woman" och den pulserande "See The Lights", en av mina absoluta Simple Minds-favoriter.

9. Carcass - Necrotism

Carcass tredje skiva är också svenskbekantingen Michael Amotts första med bandet, och man misstänker att han har haft ett finger med i beslutet att slipa bort grindgore-tendenserna för att helt och hållet gå över till att spela death metal. Jag föredrar soundet de presenterade på uppföljaren Heartwork ännu mer, men visst förtjänar Necrotism alla hyllningar. Särskilt långa, underbara spår som "Corporal Jigsore Quandary" och "Incarnated Solvent Abuse" är helt fenomenala.

8. Massive Attack - Blue Lines

Tuff och stilbildande skiva som skapade en egen genre, trip-hop, och banade väg för andra liknande band från Bristol, som t.ex. Portishead. Produktionen är otroligt läcker, och blandningen av electro, hip-hop och soul låter så självklar i händerna på den brittiska trion. Här finns höjdpunkter som "Safe From Harm", "One Love", "Hymn Of The Big Wheel" (som svenskan Neneh Cherry hjälpt till att skriva), och inte minst den stråkarrangerade "Unfinished Sympathy", en modern klassiker som de dock skulle toppa sju år senare.

7. R.E.M. - Out Of Time

R.E.M. hade släppt kritikerrosade men relativt smala skivor i åtta år innan genombrottet för den breda massan äntligen kom med Out Of Time, som toppade albumlistorna i både USA och England. Det folkmusikanstrukna sjunde albumet innehåller radiovänliga hits som "Shiny Happy People" och den monumentala "Losing My Religion", dock finns här även mindre kända men nästan lika bra låtar som "Radio Song", "Low" och "Belong". Det sviktar lite på sina ställen och albumet är inte lika klassiskt som efterföljande Automatic For The People, men visst duger det, om man säger så. 

6. Genesis - We Can't Dance

Fem år tog det att följa upp succéalbumet Invisible Touch. Under den tiden hann Genesis uppenbarligen skriva en hel del låtar, då We Can't Dance klockar in på 71 minuter, vilket naturligtvis är för långt. Två spår hoppar jag alltid över, smöriga "Hold On My Heart" (kanske den sämsta låt de spelat in) och hiten "I Can't Dance", som jag tyckte var töntig redan som 8-åring. De låtarna som räddar skivan är dock alla fantastiska; "No Son Of Mine" inleder med en tickande klocka och vad som låter som ett skadeskjutet djur, innan den utvecklas till en storslagen och rörande historia där Phil Collins nog lägger sin bästa sång någonsin; "Jesus He Knows Me" är vass och underhållande satir; "In The Air Tonight"-trummorna i "Dreaming While You Sleep" skickar alltid rysningar längs med ryggraden; progressiva 10-minuterspjäsen "Driving The Last Spike" är en hyllning till hjältarna som byggde Englands järnvägar, en låt som gör flera intressanta stickspår innan den anländer till slutstationen.

5. Electronic - Electronic

Bernard Sumner från New Order och Johnny Marr från The Smiths slår sina påsar ihop och bildar Electronic, som låter som ett hopkok av båda banden, med tonvikt på New Order. Elektronisk pop/rock, helt enkelt. Med två så skickliga musiker på samma sida så säger det sig självt att resultatet blir bra, och när sedan också Neil Tennant från Pet Shop Boys gästar på två låtar blir det ännu bättre. Öppningsnumret "Idiot Country", "Getting Away With It" och "Gangster" tävlar nästan med New Orders bästa singlar (vilket inte säger lite), hade resten av skivan varit lika bra hade den rent utav kunnat toppa min lista för det här året.

4. Nirvana - Nevermind

Det är omöjligt ens för en grungeskeptiker som jag själv att ifrågasätta klassikerstatusen som Nevermind har. Precis som Metallicas svarta album är det här ett verk som låg helt rätt i tiden och som än idag säljer bra, det är ett album som går att hitta i gemene mans skivsamling tack vare det briljanta låtskrivandet men också tack vare enkelheten. Här finns inga svaga eller tillkrånglade kompositioner, hitsen står som spön i backen och att överraskande ösiga bitar som "Breed" också medverkar är liksom pricken över i:et.

3. Ozzy Osbourne - No More Tears

Inte mycket har förändrats sedan föregående skivan No Rest For The Wicked, line-upen är densamma och produktionen snarlik, skillnaden är att låtarna är ännu bättre den här gången. Seriemördarhistorien som berättas i titelspåret är central för albumet och den längsta (och kanske bästa) låten Ozzy gjort, men även "Mr. Tinkertrain", "Mama, I'm Coming Home" och "Hellraiser" bidrar till att göra No More Tears till den starkaste Ozzy-given sedan Bark At The Moon. Undrar förresten om svenske Pain fann inspiration i låten "Zombie Stomp" när han döpte första singeln från sitt senaste album?

2. Metallica - Metallica

Det svarta albumet verkar ha spelats in som en motreaktion mot överkomplicerade ...And Justice For All, nu är det pang på från första sekunden och det tillåts inga överdrivet djärva musikaliska utflykter under den dryga timmen som är skivans längd. Metallica goes mainstream, och de gör det fantastiskt bra. Hälften av låtarna har vid det här laget blivit tämligen uttjatade, men det är ju inte Metallicas fel, dessutom finns det tillräckligt med starkt material utöver hitsen som rättfärdigar en genomlyssning någon gång ibland. Thrashrökaren "Holier Than Thou" och tunga "Of Wolf And Man" är de spåren jag oftast återkommer till.

1. U2 - Achtung Baby

U2-sångaren Bono har liknat Achtung Baby vid "ljudet av fyra män som försöker hugga ner The Joshua Tree", vilket är en klockren beskrivning. Irländarna har vågat sträva bort från det polerade soundet på föregångaren och istället skrivit låtar som inte tvekar för att ta omvägar för att nå sitt mål, låtar som är både storslagna och introverta på samma gång, hur märkligt det än låter. Den snygga och meckiga produktionen gör att skivan låter modern än idag. Det enda jag stör mig på är den överskattade balladen "One", som ofta utropas som bandets bästa låt, men som enligt mig är ett av de få måttligt upphetsande inslagen här. Istället är de tre sista spåren "Ultraviolet (Light My Way)", "Acrobat" och "Love Is Blindness" mina favoriter på skivan.