1990 års bästa skivor
Från och med år 1990 tänkte jag dela med mig av mina kommentarer här på bloggen. Jag listar därmed utan större omsvep mina tio favoritskivor från det året, från plats 10 ner till den åtråvärda förstaplatsen.
10. Danzig - Luzifuge
Inte mycket har förändrats med Danzigs sound sedan debuten. Vokalisten Glenn Danzig ylar fortfarande som en olycklig varg, musiken är mörk och bluesinfluerad hårdrock, texterna är ondskefulla. På köpet får man ett knippe riktigt bra kompositioner, där Devil's Plaything står ut som den kanske bästa Danzig-låten någonsin.
9. Iron Maiden - No Prayer For The Dying
Det fastställs ganska snabbt att Iron Maiden inte lyckats matcha mästerverket SSOASS när uppföljaren trögstartar med den tama Tailgunner. Maskineriet fortsätter gå på tomgång i nästa låt, Holy Smoke, och man misstänker nästan att bandet skämtar med oss. Det blir dock raskt bättre i det atmosfäriska titelspåret, och även Public Enema Number One och Hooks In You höjer upp ribban till riktigt acceptabla nivåer, innan tramsiga The Assassin river ner den igen med sin lama text ("I'm the assassin, better watch out!"). No Prayer For The Dying är helt enkelt extremt ojämn, men inte alls så dålig som många påstår.
8. Dive - Where The River Turns To Sea
Minns att jag hörde Captain Nemo på P3 för en herrans massa år sedan, och jag blev så stormförtjust att hela albumet var tvunget att införskaffas med en gång. Det var först nyligen som jag förstod att sångaren Chris Lancelot, som tillsammans med Erik Holmberg utgör duon Dive, är samma person som Enter The Hunt-vokalisten Krister Linder. Likheter mellan banden finns, som den mystiska lyriken, men Dives debutalbum handlar främst om ballader med 80-talstouch, där "ett svenskt Tears For Fears" är den bästa liknelsen jag kan komma på. Från inledande pärlan Overflow och vidare till låtar som The Big One, Monday och The Pilot är det lysande svensk pop med ett helt eget uttryck.
7. The Mission - Carved In Sand
Det tredje studioalbumet med The Mission innehåller allt man kan förvänta sig av bandet, men kanske har deras låtskrivarformel vid det här laget blivit lite för bekant för att man ska beröras på samma starka sätt som med de två föregångarna Gods Own Medicine och Children. Bra låtar saknas dock inte. Den melankoliska arenarockaren Butterfly On A Wheel är enligt mig den bästa låten de skrivit, och här medverkar även andra gotiska älsklingar som Into The Blue, Belief och Deliverance.
6. Megadeth - Rust In Peace
Dave Mustaine får äntligen alla pusselbitarna att passa med Megadeths fjärde, och bästa, album. Rust In Peace är en stilbildande skapelse som visar att Mustaine har en lite annorlunda synvinkel på genren thrash metal än sina gamla vapenbröder i Metallica, och skivan innehåller några av de vassaste riff han knåpat ihop under sin karriär. Sången är fortfarande inte den bästa, men det är också lite av charmen med Megadeth. Den inledande duon Holy Wars... The Punishment Due och Hangar 18 har kommit att bli hörnstenar i bandets liverepertoar, men frågan är om inte Lucretia och Tornado Of Souls är de bästa låtarna på skivan.
5. A-Ha - East Of The Sun, West Of The Moon
Mina främsta minnen från denna skiva var att jag var en aning bekymrad över att en cover (en fin version av Everly Brothers gamla hit Crying In The Rain) så tydligt överglänste A-Has eget material. När jag nu för första gången på flera år lyssnar på skivan igen inser jag att det inte alls stämmer. Här finns faktiskt tillräckligt med kanonspår som gör att albumet står upp riktigt bra mot de tre föregående skivorna i deras diskografi, och den dramatiska East Of The Sun kan mycket väl vara det intressantaste Paul Waaktaar-Savoy skrivit. Bandet har uppenbarligen eftersökt en mer organisk känsla på produktionen, med instrument som saxofon och munspel, och i spår som I Call Your Name får man intrycket av ett band som jammar med varandra. Solot mot slutet av Rolling Thunder skulle med lite god vilja till och med kunna liknas vid ett hårdrockssolo.
4. Pet Shop Boys - Behaviour
Pet Shop Boys fjärde album Behaviour håller jag nästan lika högt som mästerverket Actually, även om skivan blev deras dittills minst framgångsrika. Kanske beror det på att skivan är så dyster och innehåller så många ballader, där inledande Being Boring direkt sätter tonen. Axel F-mannen Harold Faltermeyer har bidragit med en mycket snygg produktion, som kryddas av att den ena Smiths-halvan Johnny Marr spelar gitarr på två låtar, och helheten är oerhört stark. Bästa låten, den pampiga Jealousy, sparar man till allra sist. Det är för övrigt Robbie Williams favoritlåt med Pet Shop Boys, om ni undrar.
3. Judas Priest - Painkiller
Efter två bleka Judas Priest-album innebar Painkiller en renässans för bandet, och det inledande titelspåret bevisade omedelbart att de hade förmågan att bli tyngre utan att förlora essensen i sitt sound. Amerikanske trummisen Scott Travis är ett suveränt nyförvärv som tillför enormt mycket till den hårda ljudbilden, och i låtar som A Touch Of Evil, Metal Meltdown, Night Crawler och Between The Hammer & The Anvil visar bandet sig från sin bästa sida. Painkiller spelar absolut i samma liga som klassikerna Sad Wings Of Destiny och Screaming For Vengeance och är, åtminstone som det verkar, deras sista oumbärliga platta.
2. Soundtrack - Twin Peaks
Alla som har sett David Lynchs kultserie Twin Peaks lär hålla med om att musiken spelar en central roll i berättandet, och efter att ha tittat igenom hela serien fyra gånger kan jag de flesta av kompositören Angelo Badalamentis melodier utantill vid det här laget. Ändå tröttnar jag aldrig på det isande vackra titelspåret, de ömsom upplyftande ömsom nedtyngande pianoslingorna i Laura Palmer's Theme, eller Julee Cruises sånginsatser. Det är dock de instrumentala spåren som står i fokus, och trots att Badalamenti använder en hel del syntar så har musiken en stark retrokänsla, med drömska och detaljrika arrangemang. Skivan är varierad och innehåller även mörk ambient musik och en hel del jazz, som jag normalt inte klarar av men här blir totalt hänförd av. Detta är en av de mest älskade skivorna jag har i min samling, och lätt det bästa soundtracket någonsin.
1. Depeche Mode - Violator
Violator fångar Depeche Mode i skarven mellan deras elektroniska 80-tal och deras mer rockorienterade 90-tal, och resultatet låter som ett möte mellan maskin och människa. Skitiga bluesriff stångas med tydliga techno- och houseinfluenser, och runt den här tiden skrev Martin Gore så bra låtar att b-sidor som Happiest Girl och Dangerous faktiskt hade gjort skivan ännu starkare. Första singeln Personal Jesus gavs ut ett halvår innan fullängdaren och blev en megasuccé, men på själva albumet finns ännu bättre spår i till exempel World In My Eyes, Enjoy The Silence, The Sweetest Perfection och Clean. Violator sammanfattas bäst som ett mörkt, magiskt mästerverk. Inom sin genre är det fortfarande oöverträffat.
Om någon vecka eller så bör slutresultatet finnas uppe här. På samma hemsida kan man även kolla hur det har gått i tidigare omröstningar. Jag har bidragit med kommentarer från år 1983 och framåt, så om man är nyfiken på vad jag har tyckt och tänkt kan man gå in på det året, trycka CTRL + F och skriva in mitt användarnamn Syntage. Mycket nöje!
Fel! Det fanns en anledning till att Dangerous och Happiest Girl inte var med på Violator: De PASSAR inte in. :P Dock inte sagt att de är dåliga låtar.
