"Hard day at the office, dear?"
Min semester är slut för den här gången, och i måndags började jag på Posten igen. Skönare första vecka kunde man ha fått - brevvolymerna börjar öka igen, vi går runt på en person mindre än vanligt just nu, vädret har varit riktigt ostabilt och bjudit på flera skurar, etc. Torsdagen var överlägset värst. Var på hyfsat gott humör när jag ställde mig på min post (...) klockan sex på morgonen, men när jag ganska snabbt insåg att det här skulle bli en övertidsdag (först klockan fyra på eftermiddagen fick jag gå hem) så sjönk mungiporna. Jag blev så arg att jag kraschade en av våra bilar (bildbevis nedan).
Ett ljus i mörkret är att jag äntligen fått börja använda vår omtalade elcykel, som har ett påbyggt batteri som gör att man får en extra skjuts när man trampar. Ovärdeligt när cykeln är tungt lastad och man har många uppförsbackar framför sig. Jag träffade The Mikeman ute på rundan och fick chansen att visa upp min turbofart, jag tror han blev åtminstone lite imponerad. Om jag någon gång ställer upp i det årliga Post-Trampet så blir det med den cykeln.
Vakna läsare inser förstås att detta inte är mitt verk (vi har ju ingen snö i Stockholm just nu).
Top of the Pops
Efter det följde Olssons Studio och det var däremot ingen hit. En slags talkshow som bara bestod av babbel, och stackars Lisa Miskovsky som var inbjuden som gäst såg mest ut att vilja åka därifrån. Känns skönt att konstatera att man kan gå och lägga sig klockan 21:30 utan att missa något.
The one and only - André Pops.
Recension: Lars Winnerbäck på Zinkensdamm
Lars Winnerbäck
Plats & datum: Zinkensdamm, 9/8
Bäst: "Dom tomma stegen" och "Om du lämnade mig nu"
Sämst: Extranummerna saknar power.
Det usla svenska sommarvädret är ingen optimal uppladdning, men lagom till att vi anländer till Zinkensdamm så lättar molnen en aning. Lars Winnerbäck har en hel drös uppvärmningsakter med sig, vilket är praktiskt då jag känner att jag inte har någon större koll på vad som gäller på den svenska popscenen just nu. Min syster har hypat Markus Krunegård till vansinne, och till viss del förstår jag henne när hans band uppträder. "Jag är en vampyr" är en strålande poplåt, och det är respekt att använda Enyas "Book Of Days" som intro. Miss Li blir dock riktigt jobbig efter typ fem sekunder, och det är svårt att greppa att det är samma person som sjunger duett så vackert på "Om du lämnade mig nu".
Jag är inte alls insatt i Lars Winnerbäcks diskografi och har ingen direkt aning om vad som väntar. Singlarna känner man ju igen, men den folkmusikanstrukna senaste skivan Daugava är det enda albumet jag hört i sin helhet. Just den skivan var en positiv överraskning, därför är det lite synd att inte fler låtar därifrån spelas, som hiten "Innan mörkret faller" eller min favorit "Jag har väntat på ett regn". Det är genomgående de snabba visorna med keltiska influenser som får igång publiken, som har hjälpt till att sälja ut Zinkensdamm till sista biljetten. Winnerbäck säger att han troligtvis aldrig spelat inför så många åskådare (19 000 stycken) förut, och det verkar som att de flesta kan varenda textrad utantill. Imponerande!
Det låter genomgående bra om bandet, men Winnerbäck är definitiv ingen naturlig entertainer, och för en oinvigd som jag själv finns det några sega passager. Till exempel hör inte någon av låtarna som sparats till extranummer till de jag gillade bäst, och även delar av publiken känns lite avvaktande mot slutet (men det kanske beror på trötthet). Intressant nog så hade mamma, familjens stora expert på Winnerbäck, en del synpunkter på låtlistan.
På det hela var det dock en riktigt trevlig konsert. Jag blev kanske inte Lars Winnerbäck-fantast över en natt, men jag förstår mer och mer varför han är så populär.
Betyg: 3/5
Låtlistan:
Mareld
Dom tomma stegen
Stockholms kyss
Farväl Jupiter
Dom sista drömmarna
Söndermarken
Och det blåser genom hallen
Elegi
Om du lämnade mig nu (med Miss Li)
Tvivel
Jag fattar ingenting
Hugger i sten
Elden
Dunkla rum
Åt samma håll
Solen i ögonen
--------------------------------------------
Strimmor
Kom
Kom ihåg mig
--------------------------------------------
För dig
Du hade tid
--------------------------------------------
Hjärter Dams sista sång
OS är igång
När jag var liten så brukade jag titta rätt intensivt de 2-3 första dagarna på OS, innan jag tröttnade och gick ut och arrangerade egna olympiska spel med mina tävlingssugna kompisar. Det lär väl inte bli aktuellt nu, men dessvärre lär det inte bli så mycket tittande detta OS på grund av de jobbiga sändningstiderna. Det blir att lita till Andre Pops och hans OS-sammandrag om kvällarna. De grenarna jag kommer att följa mest blir förutsägbart nog damfotbollen och friidrotten, men det roliga med OS är ju å andra sidan att det finns möjlighet att se sådant som inte sänds så ofta annars, som bågskytte, pingis, landhockey, gymnastik, beachvolley eller simhopp. Dock finns det också en hel del grenar som jag tycker är så trista att jag får lust att kasta mig utför balkongen, nämligen segling, boxning och alla ridsporter.
Om en liten stund: fotboll på Hässelby Gård med Yodas mannar.
Ikväll: Lars Winnerbäck-konsert på Zinkensdamm.
Bloggar jag gillar #3
Tommy och jag växte upp tillsammans på Drivbänksvägen, och från den första gången han slog mig i Street Fighter II förstod jag att han hade potential att bli något stort. Här fanns äntligen en värdig motståndare - a man worth killing. Vi har hittat på en hel del kul grejer genom åren, bland annat bjöd jag med honom till Hultsfredsfestivalen år 2002 (då festivalen fortfarande var het). Fem år senare bjöd Tommy tillbaka genom att ordna mig ett gig tillsammans med Anton Körberg i ett redan klassiskt avsnitt av Rock & Roll TV i Kanal Lokal.
Tomyo Tokyo är en närmast oumbärlig blogg för den som är intresserad av Japan, eller för den delen bara vill titta på jäkligt snygga bilder. Det berättas bland annat om hur det går med Tommys DJ-karriär, hans pluggande, vilka arkadspel som gäller (just nu: Silent Hill Arcade) och vilka utflykter som är bra. Mt. Fuji är tydligen en riktig höjdare (i dubbel bemärkelse, hoho...) som ni kan se på bilden nedan.
Grattis, Tommy-san!
Wacken-lera
Min video:
Recension: Grand Theft Auto IV
Det har lyfts till skyarna världen över och kallats det bästa spelet någonsin, men jag var på förhand lite skeptisk. Har aldrig riktigt kunnat instämma i hyllningarna som GTA-serien till Playstation 2 åtnjutit, och tyckte att senaste stationära delen San Andreas introducerade ett par riktigt dumma spelmoment. Men hör och häpna, GTA4 står upp mot hypen och håller hela vägen igenom! Det är seriens klart bästa spel hittills, mest tack vare för att kontrollen har genomgått en radikal förändring, men även för att handlingen engagerar för första gången på allvar. Där de tidigare delarnas hjältar mest känts som tomma ark så har Niko Bellic en personlighet, och hans historia berör verkligen.
Att gå in i eldstrider är inte längre en plåga utan riktigt underhållande, och bilfysiken har även den förändrats till det bättre. Det har också blivit lättare att navigera, och jag har ingen aning om hur jag klarat mig utan GPS:n förut i GTA-serien, liksom utan att åka taxi till destinationerna. Visst finns det också frustrerande spelmoment och en del onödiga transportsträckor, plus att ett par uppdrag för mycket går ut på att döda någon gängledare i ett bovnäste, för att sedan fly undan polisernas blåljus. Men sådana brister är så mycket lättare att bortse från nu.
Musiken i GTA är som vanligt ett kapitel i sig. Soundtracket till GTA4 är seriens största och bästa hittills, med allt från mysig electronica och svängig disco till skön gangsterrap och pumpande techno. Min personliga favorit blev föga förvånande frekvensen 97,8 och Liberty Rock Radio, med låtar som "The Seeker" med The Who, "Heaven And Hell" med Black Sabbath, "Edge Of Seventeen" med Stevie Nicks, "Fascination" med David Bowie, "Jailbreak" med Thin Lizzy och - alltså, herregud - "Mama" med Genesis (typ den sjunde bästa låten som någonsin skrivits, eller något). Har även lyssnat en del på Vladivostok FM, där DJ:n är ingen mindre än Eurovision Song Contest-vinnaren Ruslana, och hennes vinnarlåt "Wild Dances" finns såklart med.
Där jag i de tidigare GTA-spelen mest skyndat mig igenom uppdragen för att bli klar med spelet så tar jag här min tid i Liberty City för att uppleva allt vad staden har att erbjuda. Jag kör streetrace, bowlar med mina vänner, går på strippklubb, flyger helikopter, stjäl bilar åt den galne Brucie, kör taxi, går på dejt, shoppar kläder och surfar på nätet till tonerna av Jean Michel Jarres avslappnande "Oxygene IV". Bland annat.
När jag klarar spelet efter lite drygt 40 timmar så har jag bara kommit upp i 66 procent. Det finns massvis kvar att slutföra innan allt är klart. Nu låter jag Niko Bellic vila ett par veckor, sedan återupptas jakten på 100 procent. För att krydda till det lite extra så tävlar jag mot min gode vän Post-Linus om att vara först med att klara ALLT. Om typ ett år kan jag berätta vem av oss som vann.
Betyg: 5 av 5
Wacken-bilder
Ahlins rara flickvän Erika fick stanna hemma.
Resan var lång och seg, så Ahlin satt mest och dagdrömde.
Kristianstads-Martin och Ahlin på färjan över till Tyskland.
Vårt tält! Våra finländska tjejer var dock inte så förtjusta i flaggan.
Larsson tog en tripp in till byn.
Brudarna på väg in till festivalområdet, och de dricker inte saft direkt.
Nathalie blev utmanad på duell av hjälten från Secret of Monkey Island-spelen.
Heidi trånar efter Bruce Dickinson?
Vi var mycket nöjda med Iron Maiden.
Kusin Max visar upp sitt senaste verk.
Kön till bajamajorna. Jippi.
'Camp Sweden.
Det började regna, men Larsson brydde sig inte.
Gyttjebrottning. Heidi tittar förskräckt på.
Festivalen har skördat sitt första offer.
Heidi och Niklas (med en suspekt krigsmålning) innan vi såg Soilwork.
Soilworks sångare Speed Stridh i högform!
Mycket folk ville se Soilwork.
Så här vackra var vi efter konserten.
Så här ska det se ut!
Nathalie tog studenten på Wacken.
De tre vise männen gick på festival.
The best of the best.
Wacken-rapport
Blev dock genast på bättre humör när vi kom fram till själva festivalen och ett strålande väder. Vid ankomsten fick man först sitt armband, och sedan en påse med lite smått och gott, inklusive ett regnskydd, en kondom, klistermärken, osv. Regnskyddet visade sig bli användbart då det kom ett gäng störtskurar under fredagen och lördagen. Jag, Ahlin, Larsson och Heidi hjälptes åt att sätta upp tältet medan Nathalie (sällskapets primadonna) gick och duschade. Nattie såg man inte så mycket av till och från sedan, men vi andra hängde ihop ganska bra.
Hur gick det då med mina tyska? Inte så bra, de tyskarna jag snackade med pratade alldeles för snabbt och för sluddrigt. Mitt trick att hålla konversationen vid liv var att helt oväntat börja rabbla tyska fotbollsspelare som Michael Ballack eller Phillip Lahm ("sehr gut player!") och det fungerade mestadels bra. Annars kan man alltid vända sig till språkfantomen Heidi-Maria Toikkanen om man behöver hjälp. Tjejen pratar finska, svenska, engelska och spanska flytande - och även lite tyska!
Överhuvudtaget var det - tvärtemot vad jag läst på förhand - riktigt bra organisation kring festivalen. Det enda minuset var väl att vatten inte fanns att tillgå på samma sätt som till exempel på Sweden Rock, och det kändes ganska sniket av arrangörerna att ta betalt för något som borde vara gratis. Att man själv inte hittar så bra känns mest som det berodde på ens oerfarenhet av Wacken, snarare än förvirrande skyltningar. Som när jag och Heidi hand i hand försökte hitta hem efter Iron Maiden-konserten på en becksvart camping, och jag råkade trilla ner i ett vattenfyllt dike, och självklart drog stackars Heidi med i fallet. Strax efteråt försökte jag leka Super Mario genom att hoppa över ett liknande dike, men det slutade med att jag rasade omkull mitt framför ett gäng amerikanska besökare som konstaterade att "woah, that shit is dangerous!".
Bandmässigt såg jag flera bra grejer. Iron Maiden, Soilwork och Nightwish utmärkte sig bäst, men även The Haunted, Mustasch, At The Gates och Killswitch Engage gjorde mycket bra ifrån sig. Lordi skippade vi tyvärr. Hemresan blev klart behagligare, vi körde filmmaraton så alla rockers satt snälla och tittade på storverk som Chuck Norris-rullen The Delta Force. Själv sneglade jag lite på Hostel II och Napoleon Dynamite, men läste annars mest Mötley Crüe-biografin The Dirt så mycket jag orkade. Bussresan hem tog "bara" 17 och en halv timme, och jag lyckades slumra till i cirka 30 minuter.
Kort sagt var det ett riktigt äventyr att vara på Wacken Open Air för första gången, och vi får väl se om det blir fler gånger. Mer bilder kommer snart!
Germany calling
Faktum är att ju mer jag läser om Wacken på diverse forum, desto mindre framstår den som en bra festival. Det är en hel del kommentarer kring dålig organisation, långa köer, sjukt packat med folk, äcklig mat, dåligt med vattenposter, osv. Men som alltid med festivaler så brukar det vara jätteroligt när man väl kommer dit, så jag hoppas att den trenden håller i sig. Jag har laddat med att damma av mitt gamla tyskalexikon från skoltiden, förhoppningsvis kan fraser som dessa hjälpa till att göra mig förstådd där nere:
"Können Sie mir den Weg zu den Bajen-Majen bitte zeigen?" (Kan ni visa mig vägen till toaletterna, tack?)
"Ich will Kartofelsalat mit dem Bratwurst bitte haben. Schnell!" (Jag skulle vilja ha potatissallad med korv. Och låt det gå undan!)
"Auf der welchen Bühne spielt Eisenjungfrau?" (På vilken scen spelar Iron Maiden?)
"Mein Zelt wird gebrochen." (Mitt tält är trasigt.)
"Ein Schtinker für meinen Freund hier, bitte." (En stänkare till min kompis här, tack.)
Ja, ungefär så. Vi ses på Wacken, peeps!
Bloggar jag gillar #2
Så här glad blir Linda när man bjuder henne på choklad.
Mellanlandning
Den här gången var vi på födelsedagskalas, ute vid Fyrudden och åt glass, på grillning och på utflykt till vackra kuststaden Västervik, bland annat. Som vanligt så blev det en hel del läsande, hann klart med Stephen King-novellen The Mist (spännande läsning, även om den inte tillför något nytt om man sett filmen) och blev nästan färdig med Depeche Mode-biografin (mer om den i ett senare inlägg).
Nu är det bara att packa om väskan, för i morgon vid den här tiden åker jag ner till Tyskland och Wacken Open Air. Lite bilder från Östergötland och Småland så länge?
En vy över Gållösa (där vi bor), en liten bit utanför Valdemarsvik.
Valdemarsvik har Sveriges ostkusts enda fjord.
Jonna med en sur och trött kissemiss.
Katten Asterix ställde motvilligt upp på en bild.
Jag och en ko (jag till höger).
Svågern Jens tog på sig sin fribrottar-outfit när det var dags för grillning.
Linda spanar ut över Västervik.
Jag och mina svärföräldrar.
Level 28
Men intressant är ändå, som så ofta med Level, retrosektionen som denna månad ståtar med en lång hyllning till konsolen Super Nintendo Entertainment System, eller SNES som den också kallas. Har bara hunnit läsa litegrann, men då det är Tobias Bjarneby som ligger bakom texten så betyder det per automatik att det rör sig om hög kvalitet. Artikeln fick mig att nostalgiskt drömma tillbaka till vad som förmodligen är min favoritkonsol genom tiderna, för även om första Playstation har en drös med klassiska spel jag älskar så är det något speciellt med SNES som gör den oslagbar. Jag menar, hur skulle man kunna argumentera mot en konsol som har titlar som Super Mario World, Chrono Trigger, Rock n' Roll Racing, The Legend Of Zelda: A Link To The Past, Harvest Moon, Final Fantasy VI, Street Fighter II, Donkey Kong Country-trilogin m.fl på sitt samvete?
Men precis som till alla konsoler så dök det upp en hel del skräpspel till SNES också. Vår snälla pappa hade förmånen att genom sitt jobb kunna byta till sig spel mot skivor, så ibland överraskade han oss genom att komma hem med nya SNES-spel. Så även när han kom hem med spel som Jack Nicklaus Golf, Captain America and the Avengers eller Home Alone 2: Lost in New York (som jag aldrig klarade första banan på) var det bara att vara tacksam, även om man visste att det skulle dröja kanske flera månader innan man fick något nytt spel. På den här tiden hade man nämligen inte råd att köpa hur många spel för 699 kr styck som man ville, vilket är förklaringen till att jag inte har spelat en megaklassiker som Super Metroid, till exempel. Men på ett sätt var det roligare då, det var en del av charmen att man inte hade råd med allt, utan man fick prioritera och låna av kompisar. Det här var nämligen på stenåldern, innan piratkopior och chippade konsoler blev på modet.
SNES - en odödlig spelkonsol. (Även om just mitt exemplar har gått sönder.)
Ingen gillar min keps
Jag fick känna på måsens vrede en morgon häromdagen då jag knallade iväg i riktining mot jobbet cirka halv sex på morgonen. Så fort fiskmåsen fick syn på mig så tillkallade han en av sina underhuggare och började förfölja mig med sporadiska dykningar för att skrämma mig. Det var som en scen ur Alfred Hitchcocks rysare Fåglarna, fast bara med fiskmåsar. Efter ett tag fick jag nog och gömde mig under ett träd, och slutligen tröttnade måsarna och trakasserierna upphörde. Först i efterhand har jag insett att det inte var mig de var ute efter - det var kepsen. "EM är slut, get over it", liksom. Nu har kepsen åkt upp på hatthyllan, där den lär stanna kvar ett bra tag framöver.
I have seen evil...
Ingen ville veta vart jag köpt min keps.
En Risk-fylld helg
Det har blivit något av en tradition att vi spelar ett parti Risk (brädspelet där du ska ta över världen genom att slå ut dina motståndare eller erövra tillräckligt med världsdelar) när vi ses, men nu överraskade Oscar oss alla genom att ta med sig Transformers-Risk, som han köpt billigt på BR Leksaker. I grund och botten är det en spin-off på vanliga Risk, med ny spelplan, nya trupper och en del nya regler. Tyvärr saknar Transformers-Risk totalt charmen som genomsyrar originalet och Sagan Om Ringen-Risk (en annan spin-off).
Skälen är många, kanske främst för att Transformers-universumet är en ganska ospännande plats att slåss om. Zonerna man kämpar i har intetsägande namn som Hydrax och Avfyrningsrampen (?), och att robotorna kan förvandla sig känns som en malplacerad gimmick. Konceptet är fortfarande för bra för att misslyckas helt, och i jämförelse med Transformers-långfilmen är brädspelet helt okej. Men när vi spelade vanliga Risk dagen därpå (ett parti som jag vann, vill jag bara påpeka) så märks det vilken enorm skillnad det är mellan originalet och kopian.
Trots besvikelsen över Transformers-Risk så kan jag inte låta bli att undra över hur de andra Risk-varianterna är. Bland annat finns det två Risk-spel med Star Wars-tema (måste bara vara bra) och ett yngre alternativ i Narnia-Risk (låter riktigt dåligt), men kanske kan man göra fler varianter? Vad sägs om till exempel ett Pirates of the Carribean-Risk, som är mer vattenbaserat och med karaktärer som Jack Sparrow som hjältar? Bara ett förslag från min sida, om ni har några bättre, fram med dem!
Linus och Oscar ser över sina trupper.
Barricade kan förvandla sig till en polisbil.
Så här ser spelplanen ut.
Linda gillar inte Transformers så värst mycket.
Killen till vänster har druckit för mycket whiskey.
Oscar vann hela rasket. Men så är det också hans spel.
Friluftsliv
Den verkliga prövningen kom nämligen inte förrän på kvällen, då det var fotboll igen på Hässelby Gård, fast med Yodas gäng. Otroligt intensiva och roliga matcher som pågick i nästan tre timmar. De killarna är inga amatörer precis, så det blev ett betydligt högre tempo än vad jag är van vid. Det märktes dagen därpå, och idag har jag den värsta träningsvärken någonsin, känns det som. Har ont på de flesta musklerna på kroppen; ryggen, ljumskarna, låren, skinkorna, magen, vaderna... you name it! Jag kände mig lika smidig som ett kylskåp när jag tog mig fram på jobbet, och det kan inte ha sett klokt ut. Om det var värt det? Totally.
När Iron Maiden kom till stan
Istället tillbringade jag, Ahlin, Larsson och Natta kvällen i replokalen ett par stenkast från Stadion. När det var dags att åka hem runt tio-snåret kunde vi dock inte hålla oss, utan Larsson körde till konserten och cruisade runt tillräckligt länge för att vi skulle kunna höra de bästa bitarna ur Run To The Hills. Lite senare ringde brorsan och spelade upp nästan hela Fear Of The Dark i mobilen, och det var ju generöst.
Farsan var också på plats, och efteråt styrde han stegen till puben Dubliner. Väl där stötte han på Iron Maiden-gitarristen Janick Gers, som det småpratades med lite. Bildbevis ser ni nedanför. Nästan ännu roligare är att dadio och Gers syns tillsammans på en vimmelbild som sedan hamnade på Aftonbladets förstasida. Tyvärr syns det lite för dåligt för att scanna in och visa här, så ni får antingen köpa ett lösnummer eller helt enkelt lita på mig.
Janick Gers och Lunkan.
Metal Covenant-recensioner
Utmanad
Frågorna jag ska svara på:
1. Vad gjorde du för 10 år sen? Då var jag på språkresa i Wales (staden Swansea, som Catherine Zeta-Jones kommer ifrån) och England (huvudstaden London). Att spendera två sommarveckor i den unkna fiskarstaden Swansea var väl inte direkt det roligaste jag varit med om i mitt liv, men det var ju onekligen lite spännande att få gå omkring fritt i London (som vi var en vecka i) som 15-åring utan några föräldrar i släptåg.
2. Vilka fem saker finns att göra på listan idag? Klockan är snart åtta på kvällen, så det blir nog bara lite GTA4 innan läggdags (jobb imorgon).
3. Godis jag gillar: Sådana här burkar med lakritspingviner, som man köpa på Finlandsfärjor, ni vet.
4. Vad skulle jag göra om jag blev miljardär: Bygga min egen musikstudio. Resa jorden runt några varv. Resten skulle jag dela ut till mina kompisar... NOT!
5. Städer/Orter jag bott i: Sundbyberg (Hallonbergen, mitt emot Ursvik) i typ tre år, sedan Hässelby Villastad en jäkla massa år. Nu Hässelby Strand. Har bytt ner mig från radhus till en 2:a, but hey, it's my place!
And I said, what about, BBQ at Ahlin's?
Lite bilder:
Linnea, Tobias och Jessica. Notera Linneas indiepop-pose.
Linus och Jenny.
Larsson var grillansvarig till en början, men när köttbitarna började fatta eld blev han ersatt av Ahlin.
"Jag vill ha mat! Mera mat!"
Greger hade med sig ett enormt kadaver som han styckade upp bit för bit, och sedan åt upp själv.
Linnea på väg ut från WC:n.
There's a new sheriff in town!
När Niklas pratar så lyssnar alla.
Linda, Linnea och Tobias.
Ingen grillfest är komplett utan en omgång Guitar Hero.
"Real players don't sit on the couch while they play."
Brudar i soffan.
Nyblivna pappan Christian leker med elden. Ajabaja!
