Alone In The Dark
Nej, det blir istället till att vänta till nästa år, då Silent Hill 5 kommer. Det enda roliga jag verkar få ha med Alone In The Dark är att leva med faktumet att spelets hjälte Edward Carnby är väldigt lik min compadre Robin. Döm själva!
Edward Carnaby, den sopan.
Robin Idman (i mitten)
Recension: Kent på Zinkensdamm
Plats & datum: Zinkensdamm, 28/6
Bäst: Övergången från Om Du Var Här till Dom Andra.
Sämst: Lite trevande inledningsvis.
När jag, Linda, Andreas och morsan anlände till ett välfyllt Zinkensdamm hade Thåström redan avverkat större delen av sitt uppvärmningsgig. Det roliga är att jag såg Thåström spela tillsammans med Kent redan för ett flertal år sedan under Kalasturnén, men den här gången kör han sina låtar i avskalade versioner. Denne Thåström har aldrig varit någon stor favorit hos mig, och jag brukar mest bli irriterad när Rockklassiker envisas med att köra samma gamla Ebba Grön-dängor om och om igen. Nu hann vi bara se de fem sista låtarna, vilket inkluderade fina balladen Fan Fan Fan och en suggestiv version av Du Ska Va President, men om jag hade sett spelningen i sin helhet misstänker jag att det hade blivit för segt och lågmält för min smak.
När jag såg Kent i Göteborg i höstas byggdes setlisten kring det då relativt nya albumet Tillbaka Till Samtiden, men under den här sommarturnén har bandet vågat plocka in ett gäng sällan spelade klassiker (som Blåjeans) och oväntade låtval (som b-sidan Kallt Kaffe) för att röra om i grytan. En delvis omarrangerad Stenbrott inleder övertygande, sedan känns det dock lite trevande, och att Jocke Berg glömmer bort vissa textrader till Max 500 ger obehagliga Hultsfred 2006-vibbar. Men Kent har alltid varit slow starters, och när singelbomben Ingenting väl gör entré finns det ingenting (ha!) som stoppar Eskilstuna-kvartetten från ännu en säker succé.
Innan konserten lyssnade jag på Tillbaka Till Samtiden för första gången på ett par månader, och jag konstaterar att den håller hur bra som helst. Definitivt ett av 2000-talets riktigt stora verk, om ni frågar mig. Nu saknas ett par favoriter från den skivan, och nerven från Göteborgsspelningen i höstas vill kanske inte riktigt infinna sig, men det saknas verkligen inte bra låtar. Favoriten Vy Från Ett Luftslott framförs i den Daft Punk-aktiga discoremixen (med nya videon på bildskärmen bakom) och cyberversionen av Om Du Var Här som sömlöst övergår till en euforisk Dom Andra är hela konsertens höjdpunkt. Ett kvitto på att Kent är modiga, och att det lönar sig att våga pilla lite med klassikerna.
Kent vågar även hoppa över till synes självklara låtar. Musik Non Stop kan jag överleva utan, dock är det aldrig någonsin okej att inte spela VinterNoll2. Plåster på såren dyker upp under konsertens extranummer och den helt nyskrivna låten Håll Ditt Huvud Högt, som visar enorm potential. "Den kanske kan bli något, med lite hårt arbete", skojar Jocke Berg när publikens jubel tystnat efter att låten spelats klart. För min del får de gärna ändra så lite som möjligt. När sedan allsångsfavoriten Mannen I Den Vita Hatten sätter punkt med ett enormt konfettiregn är det omöjligt att känna sig besviken.
Betyg:
av 5
Låtlistan:
1. Stenbrott
2. Socker
3. Blåjeans
4. Max 500
5. Celsius
6. Kallt Kaffe
7. Berlin
8. Ingenting
9. Vy Från Ett Luftslott
10. Kärleken Väntar
11. Vi Kan Väl Vänta Tills Imorgon
12. Den Döda Vinkeln
13. LSD, Någon?
14. Generation Ex
15. Om Du Var Här / Dom Andra
16. 747
-------------------------------------------
17. Kevlarsjäl
18. Utan Dina Andetag
19. Håll Ditt Huvud Högt
20. Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare)
Metal Covenant skriver om Sweden Rock
Själv har jag bidragit med recensioner av Volbeat, 45 Degree Woman och Mustasch.
Metal Covenant
Summering av fotbolls-EM
EM:s bästa match: Alla matcher där Holland och Ryssland medverkade blev underhållande bataljer, då känns det ganska logiskt att kvartsfinalen lagen emellan blev EM:s allra bästa match. Själv hade jag redan skrivit in Holland som semifinalist i mitt EM-schema, men det fick raskt ändras då Ryssland ännu en gång bevisade att de är världens kanske mest lovande landslag just nu.
EM:s sämsta match: Den mållösa gruppspelsmatchen mellan Frankrike och Rumänien. Det finns fantastiska 0-0-matcher, men det här var verkligen inte en av dem.
EM:s överraskning: Ryssland, såklart. Med spelare som Arshavin, Pavljutjenko, Akinfejev och min personliga favorit Zjirkov tog de hela Europa med storm, och jag gissar att de flesta av spelarna är glödheta på transfermarknaden nu när EM är slut.
EM:s mäktigaste vändning: Bara att välja mellan någon av Turkiets vändningar mot Schweiz, Tjeckien eller Kroatien. Jag väljer den helt makalösa upphämtningen mot Tjeckien där man låg under med 0-2 med lite tid kvar att spela, men vände och vann med 3-2. Även om tjeckiske målvakten Petr Cech hade stor del i miraklet, när han fumlade med bollen vid kvitteringsmålet.
EM:s blindstyre: Massimo Busacca som dömde semifinalen Tyskland - Turkiet och helt otroligt nog missade hur den tyske ytterbacken Philip Lahm blev brutalt nersprungen i straffområdet. Typ den solklaraste straffsparken jag sett.
EM:s konstigaste: Österrikes förbundskapten Josef Hickersberger och Tysklands dito Joachim Löw kallar domaren för "ägghuvud" respektive "papegoja" och blir uppvisade på läktaren. Den senare tar plats på VIP-läktaren för att se resten av matchen, och möts där av stående ovationer (!) från bland andra Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Konstigt är bara förnamnet.
EM:s osportsligaste: Anfallaren Antonio Di Natale visar prov på orent spel á la Italien när han får en lätt smäll och hamnar utanför planen, för att sedan helt sonika rulla in på banan igen när han märker att Spanien inte spelar ut bollen (varför skulle de göra det?). Nu spelar de naiva spanjorerna ut bollen och fusket har därmed lyckats. Det kändes således extremt skönt när Italien sedan förlorade matchen på straffsparksläggning och åkte ur EM, delvis på grund av att just Di Natale missade sin straff.
EM:s mest saknade: SVT. Inget ont om duktiga TV4-medarbetare som Perlan, Fjellström, Bojan och Lundh, men när man själv omedvetet har lärt sig alla reklamspottar utantill efter några dagar så är det något som är lite galet. Programmen som avslutade EM-dagarna i TV4:s studio blev också smått outhärdliga då dessa leddes av Peter Jihde (som jag inte tål) och dessutom bestod av en hel del trams och ännu mer reklam.
EM:s minst saknade: Ryssland gick till EM på Englands bekostnad, och med facit i hand var det nog ingen som var ledsen för det. Tvärtom, kanske främst för att åskådarna slapp åtminstone några tusen äckliga huliganer som annars garanterat hade dykt upp.
För att summera, absolut INGET slår EM-turneringar i fotboll! Ja, det skulle väl vara fotbolls-VM då. Bara två år kvar till Sydafrika-VM.
Grande finale
Igår hade jag för övrigt nöjet att prova på den officiella EM-bollen, då vi var några stycken som spelade med bollen som jag och Larsson köpt gemensamt för 1000 kr. Värt varenda korvöre skulle det visa sig, för då bollen är relativt lätt så gick det bra att få iväg riktigt mäktiga långskott. Väldigt svårt som målvakt att suga åt sig bollarna också, så det blev flera farliga returer. Ahlin stod för årets mål då han med en tåfjutt skruvade in bollen i bortre krysset från långt avstånd.
Nu: avspark.
Recension: The Mist
Det första man tänker på när man ser skräckfilmen The Mist är hur slående lik den är Silent Hill-filmen som kom för två år sedan, på flera punkter. Den mest självklara liknelsen är den tjocka dimman som spelar en viktig roll, en dimma som döljer diverse skräckinjagande överraskningar i både The Mist och Silent Hill. Temat religion och hur tron på Gud kan spåra ur totalt är också en viktig byggsten som filmerna delar. Lite kul också att skådespelerskan Laurie Holden har en stor roll i båda filmerna. Dock bör det nämnas att The Mist baseras på en Stephen King-novell som kom redan 1980, så om det är några som har rippat så är det männen bakom Silent Hill-spelserien, som den filmen baseras på.
The Mist
Och förresten så stannar liknelserna precis där. Den mest fundamentala skillnaden är att The Mist är en riktigt bra och spännande film. Även om det finns scener som innehåller en hel del blod, slem och äckel så är detta inte främst en monsterfilm, utan i grunden snarare ett psykologiskt drama med flera fina skådespelarprestationer. Men så är det också regissören Frank Darabont (Nyckeln Till Frihet, Den Gröna Milen) som håller i trådarna.
Det enda som stör är en del tveksam design på några av monstrerna, plus att vissa av specialeffekterna ser lite undermåliga ut. Och kanske hade filmen, som är drygt två timmar lång, tjänat på att klippas ner en aning för att få upp tempot. Men i övrigt är det här den bästa rysaren jag sett på mycket länge, med en skönt apokalyptisk stämning, flera nagelbitarscener och med ett slut som man garanterat aldrig glömmer.
Betyg: av 5
KRAPEA
Att komma i tid
Yes, en digital väckarklocka. Tidigare har jag förlitat mig på min trusty mobilväckare, men ibland när man är för trött så kan det hända att den inte räcker till. Ett par gånger har jag i ett ytterst sömnigt tillstånd lyckats stänga av mobilen och gömt den under kudden, för att sedan vakna på tok för sent av att solstrålarna börjat leta sig in i sovrummet. Snooze-funktionen är också rätt opålitlig, då det lätt kan bli så att man trycker på den i all oändlighet - hjärnan säger åt en att gå upp, men kroppen orkar bara inte. Den här väckarklockan ska fungera som back-up till mobilen, är det tänkt. Jag får återkomma om några dagar med beskedet om den fungerar klanderfritt eller inte.
EM-tåget rullar vidare
Mina återstående tips för turneringen blir således att Tyskland tar revansch på Kroatien i första semifinalen, medan Holland slår Spanien i den andra semin. Vilket betyder att det blir en drömfinal mellan rivalerna Tyskland och Holland. Vi får väl se hur det går, nu när EM-tåget rullar vidare med andra kvartsfinalen Kroatien-Turkiet ikväll.
Nu ska jag och Linda promenera till Drivbänksvägen och mitt förra hem, där det blir klassisk midsommarsmiddag med sill, potatis, köttbullar och kanske mer därtill.
Ryssland vs Sverige - eftersnack
Så var det över för den här gången, Sverige är ute ur EM efter att ha blivit totalt utspelade av Ryssland och förlorat med 0-2. Jag hade det faktiskt på känn efter att ha sett Ryssland mot Grekland för några dagar sedan. Ryssarna har EM:s yngsta snittålder, har sett riktigt giftiga ut offensivt, är samspelta sedan tidigare, man fick tillbaka stjärnspelaren Arshavin och dessutom har man världens förmodligen skickligaste coach i holländaren Guus Hiddink. Medan Sverige har EM:s högsta snittålder, har skjutit minst skott på mål i EM och så såg man extremt slutkörda ut efter Spanen-matchen, etc etc. Det var dåliga vibbar, helt enkelt.
Det var aldrig något snack om vilket som var bästa laget på planen, Sverige gjorde ett extremt platt intryck när det verkligen gällde. Lagerbäck försökte satsa framåt i andra halvlek efter Rysslands andra mål, vilket otroligt nog inte ledde till en enda svensk farlighet, däremot borde Ryssland ha gjort ytterligare ett mål vid flera tillfällen. Varför utnyttjade förresten inte Lagerbäck sitt tredje och sista byte? Sebastian Larsson med sina fina inlägg hade gott kunnat få komma in, som det var nu så var det många passningar som inte hittade rätt.
Borde Lagerbäck slutföra sitt kontrakt, som sträcker sig in på VM om två år? Nja... Det känns onekligen som att vi är inne i en generationsväxling, och frågan är om Lagerbäck är rätt man att rensa upp i truppen och ta in flera nya namn? Jag tycker nog inte det. Landslaget behöver en ny röst, någon som vågar röra om i grytan och som har nya visioner. EM började så bra för Sverige, och att inte kunna ta vara på en så bra start är rent ut sagt dåligt. Vi behöver en coach som vet hur man går långt i de stora mästerskapen, inte bara hur man kvalar in till dem. Har någon Guus Hiddinks nummer...?
Är Lagerbäcks dagar räknade?
Judas Priests nya - bra eller shit?
Imorrn släpps Judas Priests enormt hypade dubbelalbum Nostradamus. Som handlar om den här mannen:
Michel de Nostradamus var en fransk astrolog som påstods kunna se in i framtiden och under 1500-talet förutspådde en rad stora händelser som sedan har inträffat. Bland annat är det flera som tror att han visste att attackarna på USA den 11/9 skulle ske, även om det i högsta grad är en tolkningsfråga (precis som med flera andra av hans visioner).
Förhandssnacket om skivan har innehållit väldigt delade meningar. Några tycker att det är bland det bästa som Judas Priest någonsin gjort, medan andra beskrivit albumet som skrattretande pompöst. Själv är jag något ambivalent efter att ha hört fem låtar på förhand. Titelspåret är riktigt tungt i bästa "Painkiller"-stil, midtempo-spåret "Visions" har en schysst refräng och "Prophecy" (som de inledde med på Sweden Rock Festival nyligen) var riktigt mysig. Däremot så upplevde jag "Death" (som de också spelade på SRF) som ganska seg och ospännande, och "War" som direkt dålig. Så det ska bli mycket spännande att äntligen få höra verket i sin helhet. Nostradamus bör droppa ner i brevinkastet imorrn (skivan alltså, inte astrologen), och jag ska se till att posta en recension så fort det är möjligt.
Undrar förresten varför Nostradamus ser så belåten ut på porträttet här ovan. Hade han kanske förutspått att ett stort hårdrocksband skulle uppkalla ett album efter honom år 2008 och därmed göra Nostradamus till namnet på allas läppar igen?
Utflykt till Skansen
Plats 1: Järven
Den här lille krabaten har alltid varit något skygg av sig när jag varit på Skansen tidigare, därför var det en fröjd att äntligen se vad den var kapabel till. Bland annat sprang den runt hela inhägnaden innan den hoppade ner i vattnet och började plaska frenetiskt i flera minuter, tills vi inte orkade titta mer och var tvungna att gå vidare. Järven är ju sitt gulliga utseende till trots ganska ilsken och lite farlig av sig, de vassa klorna är inte att leka med. En kul parentes är att Hugh Jackman spelade en järv i X-men-trilogin.
Plats 2: Gråsälarna
Har alltid hört till favoriterna, det blir liksom sällan tråkigt i sällskap med dem. Om någon av dem är trött och känner för att ta det lugnt så finns det alltid någon annan som kan kliva fram i rampljuset. Idag var det extra roligt eftersom jag blev lite nerstänkt av en säl, och alla barnfamiljer runt omkring fick sig ett gott skratt.
Plats 3: Lemurerna
Visste ni att lemurerna bara finns i vilt tillstånd på Madagaskar? På Tropikariet på Skansen kan man vandra fritt inne i lemurernas bur, vilket är en svårslagen känsla. Kul att titta på när de äter och tvättar sig. Ett extra plus för de pyttesmå rackarna som åker snålskjuts på sina äldre vänner (familjemedlemmar?).
Plats 47: Berguven
Hade hoppats att berguven skulle förvandla sig till Killer Bob i Twin Peaks eller något, men allt som hände var att det uttråkade uggledjuret gav oss onda ögat.
Det var hursomhelst ett uppfriskande besök på Skansen, synd att man sällan går dit. Nu är jag redo för Kolmården.
Fick nostalgiska Thailand-vibbar av att vandra i den tropiska skogen.
Bloggar jag gillar #1
Linneas blogg
Linnea har fullt upp med allt möjligt, bland annat DJ:ing.
Lika som bär - EM-special
Så länge bjussar jag på en "lika som bär"-jämförelse, håller ni inte med om att Greklands striker Angelos Charisteas skulle kunna vara nära släkt med amerikanske skådespelaren Timothy Olyphant (känd från filmer som Die Hard 4.0 och Scream 2)? Jag vet att jag borde skicka in detta till Lasse Anrells sida i Sportbladet, men jag pallar inte.
Charisteas? Olyphant?
Sverige vs Spanien - eftersnack
Han förtjänar dock beröm för sin laguttagning som fungerade klanderfritt, bland annat var det intressant med Elmander på Chippens position, och relativt orutinerade Fredrik Stoor var stoorartad (ha!) när han nu fick komma in i hetluften. Dock var Markus Rosenberg en rejäl flopp som inhoppare, har han någonsin gjort en bra landskamp? Bland annat var det han som tappade bolllen innan Spanien gjorde segermålet. Zlatan var magnifik - igen - och det märks att han behövs på planen om vi ska komma någon vart i det här mästerskapet.
Nu ska jag se Ryssland - Grekland, och för Sveriges del hoppas man ju på ett oavgjort resultat. Tror dock att Ryssland (som är ett klart hungrigare lag än Grekland) vinner och att det därmed blir en direkt avgörande match mot Sverige på onsdag.
Gårdagens fynd på hallmattan
Nu väntar jag bara på Metal Gear Solid 4.
Sjuk på semestern
Men det saknas ju inte saker att göra medan man ligger på sofflocket, direkt. GTA4 finns alltid till hands, och jag har utnyttjat tiden till att se klart på den sega Stephen King-miniserien Pestens Tid, samt plöja igenom de sista delarna i första säsongen av Heroes (jag är hopplöst efter, I know). Har även köpt två DVD-filmer (28 Veckor Senare och Sicko) samt en drös CD-skivor. Opeths senaste, Kleerups hyllade platta (bara 99 kr på cdon - ett fynd!), nya Coldplay (som släpps imorrn), samt lite gamla skivor i form av senaste Satyricon och Pantera-klassikerna Cowboys From Hell och Vulgar Display Of Power (som jag skäms över att erkänna att jag inte har i min samling sedan tidigare).
Hoppas skivorna kommer imorrn, för nu har jag ju tid att lyssna på dem, om inte annat.
Summering av Sweden Rock Festival - part two
Här kommer lite smått och gott av mina intryck från årets Sweden Rock Festival. Min förra summering var mer musikorienterad, nu tänkte jag fokusera på händelserna runtomkring och festivalen i stort. Till att börja med kan jag konstatera att jag såg färre hela konserter, snarare blev det mindre delar av fler band. Hade ringat in 24 stycken band i mitt spelschema innan festivalen, men i slutändan blev det "bara" 8 stycken spelningar. Annars var det i vanlig ordning en väldigt gemytlig stämning på festivalen och campingen, träffade flera intressanta nya karaktärer och även ett gäng bekanta, såsom Toddy, Micke Finnermark, Axel F, Berglöf, Metal Covenant-crewet, m.fl. Här kommer lite andra intryck.
Festivalens bästa konsert: Volbeat. Det var längesedan jag knockades så av ett relativt nytt band som jag inte var så bekant med sedan tidigare. Överglänste självaste Judas Priest.
Festivalens sämsta konsert: Black Stone Cherry. Såg visserligen bara sista kvarten med detta hypade band, men då denna tid bestod av mestadels skittråkiga gitarrsolon och amerikansk dussinrock så räckte det för att bilda sig en uppfattning. Värdelöst.
Festivalens godaste krubb: Oavgjort mellan gamla favoriten langos (räkor, svart kaviar, rödlök... yummy!) och fish n' chips (med remouladsås). Annars blev det i vanlig ordning mest pizzaslice och hamburgare. Lite tråkigt, men stabilt.
Festivalens roligaste t-shirt-tryck: "Frukost ingår ej". Buren av en man i övre medelåldern. Haha!
Festivalens mest sedda utomstående person: Farsan, 13 gånger. Det kan ju bero på att han är min far och därmed instinktivt söker sig till samma områden av festivalen som sina söner, men jag vet inte. Nathalie fick bonuspoäng när hon såg honom sovandes sittandes i en stol i duschkön, men det missade jag.
Festivalens mest sedda utomstående person #2: Den excentriska ukrainske journalisten, 7 gånger. Första kvällen hälsade han på oss vi våra tält och frågade om vi hade droger. Sedan dök han upp på lite oväntade ställen här och var, bland annat såg jag honom sitta vid en liten laptop inne i presskonferenstältet.
Festivalens bästa köp: Ett par riktigt schyssta Ray Ban-solbrillor (fejk?) för bara 100 spänn i ett av knallarnas stånd utanför festivalen. Som hittat!
Festivalens mest tveksamma köp: Linus vattenflaskor. När han var lite överfriskad en av kvällarna så fick brorsan för sig att det var en klok idé att slå till på sex stycken stora vattenflaskor för 250 kr. Direkt när han betalat insåg han sitt misstag, då vatten finns att få tag på gratis i kranar överallt på området.
Festivalens Glader: Vårt finländsk-spansk-svenska resesällskap Heidi. Vilken solstråle! Har bara gott att säga om henne, trots att hon råkade bränna min underarm med sin cigarett (det blev ett schysst minne av festivalen).
Festivalens Butter: Larsson, i alla fall att döma av alla bilder jag sett från festivalen. Men egentligen är han en riktigt kul kille, så låt det inte lura er!
Festivalens Toker: Ahlin. Alltid.
Festivalens Prosit: Jag själv. Den torra marken och det uteblivna regnet var inte bra för mig och mina gräsallergier. "It must be the dust!" som en försäljare sa till mig efter att jag nysit högt tre gånger på raken så att hyllorna skakade i hans lilla affär.
Festivalens Dummer: Jag själv, igen. Som totalt överskattade min alkoholförmåga och somnade i tältet långt innan Satyricon (som jag var jättepeppad på att se) gick på scenen på onsdagskvällen. Jag är för övrigt medveten om att det inte finns någon av de sju dvärgarna som heter Dummer.
Festivalens one-liner: "Ooooooooh... fejk!!" Sagt av min klarsynte lillebror Linus om en av knallarnas silvervaror. Sedan sprang han därifrån.
Festivalens mest saknade: Lite mer moderna stora band, typ Nightwish, In Flames eller Soilwork hade inte skadat. Och när tänker Rammstein dyka upp?
Festivalens minst saknade: Kalasklubben AKA League Of Shadows AKA Skuggfolket. Ett uttryck som myntades förra festivalen om personer som drog sig undan lite när man inte pallade mer sol. I år var det riktigt varmt igen, men klart mer uthärdligt.
Festivalens minst saknade #2: Min kanonförkylning som spolierade stora delar av festivalen för mig ifjol. Nu kom den ett par dagar efter hemkomsten istället.
Festivalens motto: "Acting like a maniac - whiplash!" Myntat av Nathalie och Heidi till en sådan grad att man inte längre kunde missta sig på hur man ska uppföra sig på rockfestivaler. Party on!
Grekland vs Sverige - eftersnack
Det var väl inte EM:s mest spektakulära match hittills direkt; Sverige mötte ett blekt Grekland vars taktik verkar gå ut på att tråka ihjäl motståndarna med sina sidledspassningar i backlinjen, och jag har svårt att tänka mig att särskilt många fotbollsfans tänker punktmarkera deras kommande matcher efter den här uppvisningen. Kändes som de mest försökte få till fasta situationer, och jag är lite besviken på domaren som delade ut lite väl många billiga frisparkar åt grekerna.
Många var vi som svor åt Lagerbäcks laguttagning, men med facit i hand var det inte helt fel att ta med till exempel Daniel Andersson som defensiv mittfältare. Denne skötte sig mestadels utmärkt, förutom precis mot slutet då han drällde med bollen i eget straffområde (sånt kanske funkar i Malmö FF, men knappast i ett EM) och släppte till en farlighet. Däremot förstår jag inte uttagningen av gamlingen Niclas Alexandersson, som ju egentligen är mittfältare, när vi har Fredrik Stoor som är en naturlig högerback. Alex såg inte ut att hänga med i svängarna alla gånger (hur kommer det då gå mot spelare som Villa och Torres på lördag?) och hans idiotpassning vid ställningen 0-0 kunde ha kostat segern. In med Stoor från start i nästa match, tack. Och även Sebastian Larsson, som nu känns given då Chippen tyvärr ser ut att missa resten av turneringen.
En perfekt start på EM för Sverige, vi slår regerande mästarna och det ser lovande ut inför resten av turneringen.
Nu ska jag spela GTA4. Godkväll.
Summering av Sweden Rock Festival - part one
Kom hem från Sölvesborg och hårdrocksfestivalen Sweden Rock Festival i förrgår kväll, men först nu känner jag mig redo att börja samla ihop mina intryck och minnen. Hyrbilen är tillbakalämnad på Statoil, alla mina grejer är uppackade och jag har ägnat större delen av förmiddagen att läsa recensioner och bloggar på nätet som rör festivalen. Hinner inte dela med mig med alla mina intryck om själva SRF just nu, men jag hinner skriva lite om de konserterna jag gillade bäst.
Bästa konserterna, i rangordning:
1. Volbeat
En ganska ordentlig skräll att dessa danskar skulle imponera så pass stort på mig som de faktiskt gjorde, jag har smådiggat de fåtal låtarna jag hört sedan tidigare, men Volbeats konsert var ju strålande från början till slut. Brorsan köpte till och med deras skiva, och den hann vi nog lyssna på säkert tre gånger på vår medtagna stereo vid campingen. Att SRF-ledningen är så tröga att de placerar ett av festivalens klart hetaste band på minsta utomhusscenen gör ganska lite då bandets Elvis-möter-Metallica-metal knäckte så otroligt hårt.
2. At The Gates
Mäktigt att äntligen få se dem live, tolv år efter att legendarerna lade av. Brutal melodidöds som inspirerade band som In Flames och Dark Tranquillity rejält, och At The Gates bevisade onekligen att de fortfarande är kungar inom genren. Briljant med min favoritlåt "Blinded By Fear" som extranummer!
3. Judas Priest
Jag hade förväntat mig rätt trötta låtval, men Priest överraskade mig och vågade blanda in en hel del oväntade jokrar som "Between The Hammer And The Anvil" och "Sinner" i leken. All respekt till dem för det, dock kändes Rob Halfords pipa en aning rostig och de två nya låtarna övertygade inte helt. Deras headlinergig från 2004 var bättre.
4. Mustasch
Första gången jag ser det här bandet live, och jag blev riktigt imponerad av Ralf Gyllenhammar och hans goa gubbar. Hans konstanta Jack Daniels-snack (som sponsrar bandet) blev extremt tjatigt i längden, men när den otroligt maffiga "Double Nature" brakade igång med både eld och rök så gick det lätt att bortse från det.
5. Carcass
Hård återförening nummer två hade inte lika goda förutsättningar som kollegorna i At The Gates (halvdant ljud, lite klen sång, sämre speltid) men de gjorde ett riktigt starkt intryck på mig likväl. Men så är också deras mästerverk Heartwork en av de bästa plattorna med hård musik i min skivsamling. Till Wacken Open Air i augusti ska jag se till att vara ännu mer inlyssnad på deras hela repertoar, då kommer Carcass bli ännu bättre.
Hedersomnämnande: Def Leppard, Blue Öyster Cult, 45 Degree Woman
