Outer Heaven

Här kommer lite smått och gott av mina intryck från årets Sweden Rock Festival. Min förra summering var mer musikorienterad, nu tänkte jag fokusera på händelserna runtomkring och festivalen i stort. Till att börja med kan jag konstatera att jag såg färre hela konserter, snarare blev det mindre delar av fler band. Hade ringat in 24 stycken band i mitt spelschema innan festivalen, men i slutändan blev det "bara" 8 stycken spelningar. Annars var det i vanlig ordning en väldigt gemytlig stämning på festivalen och campingen, träffade flera intressanta nya karaktärer och även ett gäng bekanta, såsom Toddy, Micke Finnermark, Axel F, Berglöf, Metal Covenant-crewet, m.fl. Här kommer lite andra intryck.

Festivalens bästa konsert: Volbeat. Det var längesedan jag knockades så av ett relativt nytt band som jag inte var så bekant med sedan tidigare. Överglänste självaste Judas Priest.

Festivalens sämsta konsert: Black Stone Cherry. Såg visserligen bara sista kvarten med detta hypade band, men då denna tid bestod av mestadels skittråkiga gitarrsolon och amerikansk dussinrock så räckte det för att bilda sig en uppfattning. Värdelöst.

Festivalens godaste krubb: Oavgjort mellan gamla favoriten langos (räkor, svart kaviar, rödlök... yummy!) och fish n' chips (med remouladsås). Annars blev det i vanlig ordning mest pizzaslice och hamburgare. Lite tråkigt, men stabilt.

Festivalens roligaste t-shirt-tryck: "Frukost ingår ej". Buren av en man i övre medelåldern. Haha!

Festivalens mest sedda utomstående person: Farsan, 13 gånger. Det kan ju bero på att han är min far och därmed instinktivt söker sig till samma områden av festivalen som sina söner, men jag vet inte. Nathalie fick bonuspoäng när hon såg honom sovandes sittandes i en stol i duschkön, men det missade jag.

Festivalens mest sedda utomstående person #2: Den excentriska ukrainske journalisten, 7 gånger. Första kvällen hälsade han på oss vi våra tält och frågade om vi hade droger. Sedan dök han upp på lite oväntade ställen här och var, bland annat såg jag honom sitta vid en liten laptop inne i presskonferenstältet.

Festivalens bästa köp: Ett par riktigt schyssta Ray Ban-solbrillor (fejk?) för bara 100 spänn i ett av knallarnas stånd utanför festivalen. Som hittat!

Festivalens mest tveksamma köp: Linus vattenflaskor. När han var lite överfriskad en av kvällarna så fick brorsan för sig att det var en klok idé att slå till på sex stycken stora vattenflaskor för 250 kr. Direkt när han betalat insåg han sitt misstag, då vatten finns att få tag på gratis i kranar överallt på området.

Festivalens Glader: Vårt finländsk-spansk-svenska resesällskap Heidi. Vilken solstråle! Har bara gott att säga om henne, trots att hon råkade bränna min underarm med sin cigarett (det blev ett schysst minne av festivalen).

Festivalens Butter: Larsson, i alla fall att döma av alla bilder jag sett från festivalen. Men egentligen är han en riktigt kul kille, så låt det inte lura er!

Festivalens Toker: Ahlin. Alltid.

Festivalens Prosit: Jag själv. Den torra marken och det uteblivna regnet var inte bra för mig och mina gräsallergier. "It must be the dust!" som en försäljare sa till mig efter att jag nysit högt tre gånger på raken så att hyllorna skakade i hans lilla affär.

Festivalens Dummer: Jag själv, igen. Som totalt överskattade min alkoholförmåga och somnade i tältet långt innan Satyricon (som jag var jättepeppad på att se) gick på scenen på onsdagskvällen. Jag är för övrigt medveten om att det inte finns någon av de sju dvärgarna som heter Dummer.

Festivalens one-liner: "Ooooooooh... fejk!!" Sagt av min klarsynte lillebror Linus om en av knallarnas silvervaror. Sedan sprang han därifrån.

Festivalens mest saknade: Lite mer moderna stora band, typ Nightwish, In Flames eller Soilwork hade inte skadat. Och när tänker Rammstein dyka upp?

Festivalens minst saknade: Kalasklubben AKA League Of Shadows AKA Skuggfolket. Ett uttryck som myntades förra festivalen om personer som drog sig undan lite när man inte pallade mer sol. I år var det riktigt varmt igen, men klart mer uthärdligt.

Festivalens minst saknade #2: Min kanonförkylning som spolierade stora delar av festivalen för mig ifjol. Nu kom den ett par dagar efter hemkomsten istället.

Festivalens motto: "Acting like a maniac - whiplash!" Myntat av Nathalie och Heidi till en sådan grad att man inte längre kunde missta sig på hur man ska uppföra sig på rockfestivaler.  Party on!