Outer Heaven

På Morgonpasset i P3 igår så pratade de om hur svårt vissa har att komma ihåg folks namn. Jag har tvärtom väldigt lätt att minnas vad människor heter, man skulle nästan kunna kalla det en talang. Som tidigare i veckan då jag delade ut post till en tjej som jobbar på en förskola som ligger på min runda. Trots att det var mer än sex år sedan jag såg henne senast så visste jag direkt vad hon hette (jag kunde till och med hennes efternamn, men det sa jag inte, det hade kanske blivit lite too much).

Rekonstruktion:
Niklas: Hm, heter inte du Lina?
Lina: (oförstående) Öh, ja?
Niklas: Och gick på Hässelby Gymnasium? Isåfall känner jag igen dig.
Lina: Ja! Nu såg jag. Men jag är så dålig på... namn. Hm.
Niklas: Jo, det är ju sånt som händer.
Sen pratade vi vidare om vad vi gjort sen studenten, det visade sig bland annat att Lina hade en 5-årig dotter (hoppsan, där ligger man på efterkälken) och bara jobbade tillfälligt på förskolan. Sen var det dags att runda av.
Niklas: Aja, det var kul att se dig iallafall!
Lina: Ja, haha...

Antingen är det bara jag som inte är en så minnesvärd person, eller så är det så att många andra har svårt att komma ihåg. Som när jag delade ut post till min före detta granne Malin (vi bodde i husen bredvid varandra i typ 15 år!), som inte kände igen mig trots att jag frågade om hon visste vem jag var. Visserligen har jag dumpat mina retard-glasögon som jag hade under en tveksam period av mitt liv, skaffat längre hår och satt på mig en postuniform, men ändå? Det självklara svaret måste vara att jag inte var någon modeikon förr i tiden direkt, men att jag nu skärpt till mig och skaffat mig en någorlunda hyfsad stil. Linnea, kan du bekräfta?