Outer Heaven

Den omåttligt populära följetongen fortsätter med platserna 20-11.

---

20. Anna Ternheim - Leaving On A Mayday

Anna Ternheim lämnade Stockholm för New York en majdag i fjol och baserade sin nya skiva på den händelsen. Under ett år då flera svenska singer-songwriters släppt lyckade plattor, t.ex. Frida Hyvönen och Hello Saferide, imponerades jag allra mest av låtarna som fröken Ternheim knåpade ihop. Gripande sånginsatser och snygga arrangemang som stundtals för tankarna till tv-serien Twin Peaks.

19. Degradead - Til Death Do Us Apart

Självaste In Flames tog Stockholmsgruppen Degradead under sina vingar och hjälpte dem sjösätta Til Death Do Us Apart, som visserligen lånar en del från sina läromästare men även väver in inspiration från legender  som Testament och At The Gates. En något stereotyp ljudbild och klen skönsång är det enda som håller en i övrigt väldigt stark skiva tillbaka, och med låten "Pass Away" har bandet verkligen ett ess i rockärmen. Årets svenska hårdrocksdebut är ett faktum, och jag förväntar mig ännu mer från de här killarna framöver.

18. CSS - Donkey

Bandnamnet i sin helhet lyder Cansei de Ser Sexy och betyder ungefär "trött på att vara sexig". Min syster som var deras logeansvarige på Peace & Love i somras har berättat att bandet beställde in en massa dyra ostar och liknande som de sedan inte rörde. Dock finns det väl fog för att ägna sig åt divalater när man är Brasiliens största internationella artister och gör svängig electrorock som stundtals låter som ett coolare The Sounds. De bästa låtarna kommer i slutet av skivan, "Air Painter", "Believe Achieve" och en av årets singlar alla kategorier, sommarflirtiga "Move".

17. Scars On Broadway - s/t

Mindre skruvat än System Of A Down såklart, men debutalbumet från Daron Malakians nya band Scars On Broadway sjuder ändå av experimentlusta och galna rockinfluenser. Högklassigt låtmaterial i "Insane", "They Say", "World Long Gone" och framförallt balladen "3005". Så länge System Of A Down-medlemmarnas soloutflykter blir så här lyckade så gör det mig inget om vi får vänta ett tag på en ny skiva från huvudbandet.

16. Testament - The Formation Of Damnation

Inga konstigheter här inte, bara Testament som på gamla dagar har fått sig en rejäl nytändning och börjat ge ut okomplicerad och riktigt bra thrash metal igen, sju år efter senaste plattan. Allt som man gillar med bandet finns med på The Formation Of Damnation: tunga riff, Chuck Billys råa sång och grymma låtar, särskilt "More Than Meets The Eye" och "The Evil Has Landed".

15. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood

Många var vi som golvades av Volbeats spelning på Sweden Rock Festival i somras. Nya skivan känns som en direkt fortsättning på föregångaren Rock The Rebel / Meet The Devil fast utan de största hitsen, och är därmed inte riktigt samma knockout. Det är genomgående bra låtar och  därför blir det en framskjuten placering på listan ändå, till nästa album skulle jag dock vilja att de låter thrashelementen i spår som "Still Counting" och "Hallelujah Goat" ta större plats.

14. Titiyo - Hidden

Hela sju år efter hennes senaste skiva släpps Titiyos återkomst Hidden, och nu ligger soundet långt ifrån den radiopopanstrukna Come Along som gjorde henne stor bland Nordens skivköpare år 2001. Öppningsspåret "Awakening" låter snarare som något av syntgruppen Tangerine Dreams dystopiska filmsoundtrack från 80-talet, medan resten av skivan innehåller svårdefinierade saker som jag nog skulle välja att kalla electroblues och Blade Runner-soul. Bäst är ändå 41-åringens avskalade version av Kleerup-samarbetet "Longing For Lullabies", som till och med överglänser originalet.

13. Amon Amarth - Twilight Of The Thunder God

Vikingarockarna från Tumba blir mer och mer populära för varje skivsläpp, och med prominenta gäster som L-G Petrov och Apocalyptica lär de inte bli mindre omtyckta i och med Twilight Of The Thunder God. Superfet produktion och ännu fetare sång av Johan Hegg kommer man långt med, då låtarna inte riktigt når upp till föregångaren With Oden On Our Sides höjder. Titelspåret, "Free Will Sacrifice" och "Varyards Of Miklagard" gillas ändå skarpt. 

12. Warrel Dane - Praises To The War Machine

Jag har aldrig riktigt fastnat för Warrel Danes huvudband Nevermore, men med tanke på hur mycket jag gillar hans solodebut så borde jag kanske ge dem en ny chans. Visserligen är låtarna på Praises To The War Machine mer poppiga i sin natur, vilket kanske är just det som tilltalar mig. Soilwork-bekantingarna Peter Wichers och Dirk Verbeuren har bidragit med en hel del expertis, men stjärnan är såklart Dane, vars röst är så stark att den ger även de lite mer anonyma kompositionerna en rejäl skjuts framåt.

11. Glasvegas - s/t

Becksvart och storslagen Glasgow-rock som jag gärna, gärna ville ha med på min topp-10 för 2008. Glasvegas blev välförtjänt årets stora snackis, och det är bara att konstatera att landet som gett oss grupper som Simple Minds, Primal Scream och Franz Ferdinand har levererat ännu ett stort band som redan skrivit in sig i historieböckerna. Deras bästa låt "Please Come Back Home" finns dock inte med på själva albumet utan var med på EP:n som kom i julas.