Outer Heaven

10. Steven Wilson - Insurgentes

När Steven Wilson solodebuterar under eget namn låter det som en blandning av hans andra stora projekt Porcupine Tree och Blackfield, även om resultatet inte är lika bländande som någon av de akternas senaste fullängdare. Bland annat finns det ett par spår i mitten av plattan som inte riktigt håller måttet, som den avantgardiska "No Twilight Within the Courts of the Sun". Länge låg Insurgentes utanför min topp-10, men låtar som PT-aktiga "Harmony Korine", "Salvaging" (vars symfoniska outro påminner mig om första Alien-filmen) och den vackra pianoballaden som är titelspåret övertygade mig till slut om att Wilson gjort det igen.

9. Opeth - Watershed

Det dröjde ända till konserten på Debaser Medis i mitten av december innan jag insåg hur briljant "Heir Apperent" är. Tillsammans med "The Lotus Eater" och den ljuvliga duetten "Coil" utgör den höjdpunkterna på Watershed, ytterligare en Opeth-skiva som framgångsrikt behandlar ämnen som spöken och relationer. Mikael Åkerfeldt visar ännu en gång varför han är landets bästa sångare alla kategorier, medan trummisen Martin Axerot är ett förträffligt nyförvärv. Jag kan dock inte komma ifrån det faktumet att det saknas någon låt lika kraftfull som till exempel "Deliverance" eller "The Grand Conjuration"...

8. Satyricon - The Age Of Nero

Det är svårt att peka på någon enskild detalj som gör denna norska, minimalistiska black metal så otroligt medryckande. Snarare är det nog en kombination av allt: av låtarna, texterna, sången, produktionen, det nattsvarta skivomslaget... "When it is dark enough, you can see the stars", står det i bookleten till The Age Of Nero. Det råder ingen tvekan om att de stjärnorna är Satyr och Frost i Satyricon.

7. The Killers - Day And Age

Förra skivan Sam's Town blandade guldkorn med rena sömnpiller, men med sin tredje fullängdare har Las Vegas-rockarna i The Killers återfått formen. Och det med råge! Första singeln "Human" är en av årets höjdpunkter, och det lite plastiga soundet från debuten Hot Fuss som passar bandet så bra har återvänt samtidigt som Bowie-influenserna är tydligare än någonsin.

6. Metallica - Death Magnetic

Om man bortser från den halvrisiga produktionen och att flera av låtarna känns onödigt långa så är Death Magnetic inget annat än en fantastisk återkomst till det som Metallica gör bäst: superstark och medryckande thrash metal som förtjänar att vara en stor del av ditt liv. "My Apocalypse", "That Was Just Your Life", "Cyanide" och "Broken, Beat & Scarred" är några av låtarna som borde vara självklara på framtida liveuppträdanden istället för uttjatade bitar som "Enter Sandman". St. Anger är inte glömd, men nu är den åtminstone delvis förlåten.

5. Duffy - Rockferry

Det 24-åriga stjärnskottet från Wales har tagit världen med storm, och det med all rätt. Nu när Amy Winehouse trist nog verkar har slirat av banan totalt så känns det tryggt att en ännu större röst fortsätter göra nostalgiskt skimrande 60-tals soulpop, och när Duffy dessutom har snäppet bättre låtar än Amy så går det inte att vara missnöjd. Titelspåret, "Mercy", "Warwick Avenue", "Distant Dreamer" och "Rain On Your Parade" (som finns med på specialutgåvan) är alla helt magnifika.   

4. Machinae Supremacy - Overworld

Sveriges bäst bevarade hemlighet fortsätter på sin tredje skiva att slå samman modern heavy metal med tv-spelsinfluenser, denna gång med en lite tuffare och mörkare utgång än tidigare. Det låter fortfarande Machinae Supremacy i allt från produktion, sångtexter och melodislingor, så inga gamla fans lär bli besvikna. Med Overworld sitter killarna på en hel hög starka kort, och med centrala "Dark City" har de dessutom fått till sin bästa låt hittills i karriären.

3. In Flames - A Sense Of Purpose

Inledningsvis kändes inte A Sense Of Purpose lika angelägen som föregångaren Come Clarity, men i längden är detta det starkare albumet. På sin nionde fullängdare bevisar In Flames med spår som "The Mirror's Truth", "Move Through Me", "Drenched In Fear" och "Alias" varför de fortfarande dominerar den här genren, men det bränner inte till förrän i trestegsraketen "The Chosen Pessimist", ett åtta minuter långt stycke som bryter ny mark för det här bandet och som även blickar framåt mot nya utmaningar.

2.  Tiamat - Amanethes

Många av oss fruktade att 2003-släppet Prey skulle vara det sista någonsin med Tiamat. Det hade varit en värdig svansång, men Stockholmsgruppen hade mer kvar att berätta, det är nionde plattan Amanethes ett tydligt bevis på. Bandets kanske mörkaste album hittills är en uppvisning i magnifikt låtskrivande av bandledaren Johan Edlund, på en skiva där dystra gothpsalmer som "Will They Come?", "Circles" och Pink Floyd-inspirerade "Meliae" lyser stjärnklart. Den timslånga speltiden gör att skivan inte är riktigt lika tight - eller bra - som Tiamat-mästerverken Wildhoney och Skeleton Skeletron, men dess skönhet är ändå hänförande nog för att jag ska räkna Amanethes som årets bästa skiva med hårdrocksanknytning.

1. Coldplay - Viva La Vida or Death And All His Friends

2008 var onekligen Coldplays år. De stod för årets konsert (i Globen), årets låt ("Viva La Vida") och i slutändan också årets bästa skiva. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Viva La Vida bättre än föregångaren X&Y, men senaste skivan har i alla fall mer variation och en rikare produktion (signerad bl.a. Brian Eno). Låtar som gospelaktiga "Lost!", tunga "Violet Hill", dansanta "Lovers In Japan" och bedårande folkvisan "Strawberry Swing" är bara några av skälen till att jag lyssnat på det här albumet mer än något annat under det gångna året.