1995 års bästa skivor
10. Porcupine Tree - The Sky Moves Sideways
Porcupine Tree var fjolårets bästa musikupptäckt för min del, och dessa årslistor är ett passande sätt att kolla upp gruppens tidiga material. Detta är oerhört snyggt och begåvat gjort, och även om jag inte rycks med på samma sätt som av till exempel materialet på Deadwing så tillhör The Sky Moves Sideways bland det bättre jag hört inom genren progressiv rock. Bäst är det mycket ambitiösa titelspåret, som har delats upp för att kunna inleda och avsluta skivan, och som i sin helhet klockar in på cirka 35 minuter.
9. Rammstein - Herzeleid
Den forne östtysken och gitarristen Richard Z Kruspe bildade Rammstein strax efter att Berlinmuren fallit, men genombrottsskivan Herzeleid lät vänta på sig. Debuten lånar av vitt skilda band som Ministry och Depeche Mode, och det tyska språket hjälpte bandet att sticka ut från mängden. Den elektroniskt färgade industrimetallen blir lite enformig i längden även om flera låtar är bra, och spåren "Du Riechst So Gut" och "Rammstein" dyker än idag upp i bandets liverepertoar. Herzeleid spelades in i Polar Studios i Stockholm av Jacob Hellner, som producerat samtliga av bandets album sedan dess.
8. Smashing Pumpkins - Mellon Collie And The Infinite Sadness
Hade inte hört vad många kallar Smashing Pumpkins största stund förrän inför den här omröstningen, förutom de fantastiska singlarna som är med på deras samlingsskiva, det vill säga. Det märks att Billy Corgan har haft stora ambitioner, men kanske har han siktat lite väl högt när han tror att han ska komma undan med över två timmar musik utan att det ska förekomma svackor. Nu kanske jag ändrar mig med tiden, men än så länge finns det inga albumspår som rår på de odödliga singlarna, även om till exempel "Cupid de Locke" och "Thru The Eyes Of Ruby" gillas skarpt.
7. Faith No More - King For A Day... Fool For A Lifetime
Ännu en grym platta från Faith No More, som man mer och mer märker har influerat mängder med nyare band. Inledande "Get Out" låter till exempel som Foo Fighters och Queens Of The Stone Age, vilket inte är ett dåligt betyg, direkt. Bandet hoppar fortfarande utan problem mellan flera olika genrer med ofta väldigt medryckande resultat, och de flesta låtarna tyckte jag mycket om redan vid första genomlyssningen. Stundtals är det kvalitetsmässigt uppe och touchar på storheter som The Real Thing och Angel Dust, till och med.
6. Kent - Kent
Jag anslöt inte till Kent-leden förrän 1999-släppet Hagnesta Hill, så deras debut kom långt före min tid. Men även om jag saknar emotionella band till de här låtarna så går det inte att förneka hur hög klass gruppen höll redan här. Att jag rankar debuten som deras minst fantastiska skiva säger en hel del om vad skulle komma, men år 1995 var Kent i princip redan ett komplett band, med gripande låtar och tänkvärda texter.
5. Oasis - What's The Story (Morning Glory)
"Wonderwall". "Cast No Shadow". "Champagne Supernova". "Morning Glory". "Hey Now!". Med flera. Det finns en anledning till att detta brittiska popband var störst i världen (kanske till och med större än Gud, som Noel Gallagher uttryckte det) vid den här tiden. Nog sagt.
4. Dark Tranquillity - The Gallery
Dark Tranquillitys The Gallery räknas helt välförtjänt som en av de grundläggande skivorna för den melodiösa dödsmetallen, tillsammans med Slaughter Of The Soul (av At The Gates) och The Jester Race (av In Flames). Det bjuds på stor variation och mycket starkt låtmaterial, och det har inte varit förrän på senare tid som bandet har kommit upp i samma nivå igen, med mästerverk som Character och fjolårets Fiction.
3. Radiohead - The Bends
Radiohead är ett band som jag lärt mig att tycka om på senare års tid. The Bends är första skivan jag hört i sin helhet, men jag har svårt att tro att något av deras kommande album ska kunna toppa detta. Mycket, mycket bra låtar, särskilt "High And Dry" och "Fake Plastic Trees" som jag föredrar framför de lite skränigare bitarna, som "My Iron Lung".
2. Paradise Lost - Draconian Times
Mer keyboards, stämningsfulla kvinnokörer och en hel del Metallica-influenser på femte given Draconian Times gjorde Paradise Lost till ett gothmetalband för de större arenorna än tidigare. Hantverket är osannolikt starkt, "The Last Time", "Once Solemn", "Shadowkings" och "Hallowed Land" (deras bästa låt!) är bara några av höjdpunkterna här. Bandet fortsatte dock inte på den inslagna vägen till nästa album, utan beslutade att förändra sitt sound igen...
1. At The Gates - Slaughter Of The Soul
Essensen av Göteborgssoundet sammanfattat på en 34 minuter lång skiva. At The Gates sista fullängdare har fått ta en del skit för att den inspirerat så många "kommersiella" metalband som huserar på topplistorna idag, men för det mesta hyllas Slaughter Of The Soul för vad den är: en modern klassiker. Endast överjävligt bra låtar, där inledande "Blinded By Fear" sticker ut lite extra. Magiskt att få uppleva mycket av det här materialet på Sweden Rock Festival och Wacken Open Air i somras.
