Recension: In Flames på Hovet
In Flames
Plats & datum: Hovet, 11/12
Bäst: Jesper Strömblads comeback mot slutet. Stort.
Sämst: “Bullet Ride”? Har de slutat spela min favorit?
Detta var (om jag räknat rätt) min elfte In Flames-konsert, men konstigt nog så tröttnar jag aldrig på att se det här bandet live. Göteborgskvintetten lyckas alltid få ut maximalt av sitt bästa material och samtidigt plocka fram oväntade kort för att spetsa till spelningarna – och det är alltid underhållning av toppklass. Turnerandet på ”A Sense Of Purpose”-plattan som släpptes ifjol närmar sig 200 spelningar, ändå tycker jag inte att man märker av några större tecken på utmattning, med möjligt undantag för den småkrasslige vokalisten Anders Fridén. Men även han tänder såklart till inför ett fullsatt Hovet och levererar både imponerande growl samtidigt som det finns tid att dra roliga ”Idol”-paralleller under mellansnacket (Idol-finalen pågår samtidigt i arenan bredvid).
Eftersom denna spelning hör till Taste Of Chaos-turnén (som inkluderar förband som Killswitch Engage och Dead By April) så innebär det att det inte är lika lång speltid och inte lika många pyrotekniska effekter som vi är vana vid när det gäller In Flames. Det är såklart inte lika påkostat som sommarens Sweden Rock Festival-spelning och inte heller lika explosivt som under Annexet-spelningen för drygt ett år sedan, men å andra sidan innebär detta få döda stunder och bra tempo. Framförallt andra hälften är riktigt vass, med bland annat en Sverige-premiär av ”March To The Shore”, väldigt sällan spelade ”Artifacts Of The Black Rain”, publikfavoriterna ”Alias” och ”The Mirror’s Truth” samt ”Leeches” som glädjande nog återvänder till repertoaren.
Mot slutet sker något oväntat, då Anders Fridén påannonserar att ”en praktikant är på väg upp på scenen”. Det är ingen mindre än bandgrundaren, gitarristen och låtskrivaren Jesper Strömblad som äntrar scenen för att hjälpa till med konsertens final, iförd en t-shirt med texten ”Rehab is for quitters”. Strömblad har varit satt ur spel under hela 2009 då han tvingats genomgå en rehabilitering för sitt alkoholmissbruk, men på sant In Flames-manér så gör man lite svart humor av det hela. Det känns så oerhört stort, nästan rörande, att höra den ende originalmedlemmens gitarrslingor lyfta avslutande ”Take This Life” och ”My Sweet Shadow” att slutintrycket av konserten får sig en rejäl skjuts uppåt. Get well soon, Jesper.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Cloud Connected
Embody The Invisible
Pinball Map
Delight And Angers
Disconnected
The Chosen Pessimist
Trigger
The Hive
Only For The Weak
Artifacts Of The Black Rain
March To The Shore
Come Clarity
Leeches
Alias
The Mirror’s Truth
The Quiet Place
Take This Life
My Sweet Shadow
En bit av öppningslåten Cloud Connected. Studs, studs!
Julbord & eldflammor
Från början hade jag inte tänkt gå alls på julbordet, men i sista stund ändrade jag mig och det var tur. Post-Linus delade utan omsvep ut en stark 4:a i betyg (av 5) och det säger väl det mesta. Jag blev lite rädd när jag tillsammans med några andra från jobbet klev in i foajén på Scandic Hotell vid Brommaplan och såg hur fint klädda alla var. Jag kända mig lite hårdrockssluskig med min Dark Tranquillity-tröja, men sedan såg jag att en kille från Blackebergskontoret hade postmössa på sig inomhus, och då var jag inte värst iallafall. Själva julbordet flöt på väldigt smidigt, och det fanns sjukt mycket att välja på (fast då det i vanliga fall kostar 400 kr per person att äta där så kan man kanske förvänta sig lite klass). Jag tyckte nästan att bordet med sillarna var allra bäst. Det fanns typ tio sorter, där kräftsillen stod ut som något som måste inhandlas till ens egen julmiddag om ett par veckor. Jag lyckades till och med få sillskeptikern Linus att pröva på, och han gillade faktiskt kräftsillen. Senapssillen gick dock inte hem.
Vid halv tio-tiden var det dags för mig att pysa iväg till allas (?) besvikelse och hoppa på tunnelbanan. Där stötte jag av en slump på Danny, som var på väg till en fest vid Trekanten. Alla var ute i svängen denna kväll, verkade det som! När jag väl kom fram till Hovet (som ligger precis bredvid Globen där Idol-finalen redan var i full gång) hade jag redan missat förbanden Dead By April och Killswitch Engage, men det fick gå. Jag strålade samman med Larsson och Ahlin och såg det som alltid lysande Göteborgsbandet (recension och bilder kommer) framföra några av sina bästa låtar ända fram till kvart över tolv då konserten slutade. Sedan tog det typ en timme att hämta ut jackorna, och då kändes det som att kvällen var över för vår del, så vi gick till Gullmarsplan och åkte hem.
Fredagsmys i Sumpan. Notera att ingen tänt det andra ljuset trots att det snart var 3:e advent. 
Ahlin och Betty. 
Betty och Erika var peppade inför Idol-finalen. Hunden också. 
Julbordet! Här med cyklistmästaren Patricio. 
Michelina och Post-Linus i egen hög person! 
Partybordet. 
Linus testar senapssillen. 
Marathonmannen Peter Olofsson, OKQ8-Monica och den alltid lika blyga Sari. 
Linus och Robban drar gamla Posten-historier. 
Grabbhörnan. Från vänster: Patrik, jag, Karl och Erik. 
Tommy och Grossman (chefen). 
Gunilla. 
Krazy Kamel. 
(Miss) Li. 
Count Olaf. 
In Flames we trust!
Rock Your Soul
Första bandet ut var Appetizer, vars frontman Mathias Schilcher var kvällens konferencier och även hjärnan bakom evenemanget. Bandet står för en engagerande hybrid av Bon Jovi/Guns n' Roses-rock, och i powerballaden "Runaway Of Love" har de ett riktigt starkt kort. Efteråt var det världspremiär för Annas band, Stockholm Soul Society. Just soul är väl inte en genre jag är så överdrivet bevandrad i, men SSS var riktigt trivsamma att lyssna på, och covervalen (bland annat "Roxanne" av The Police) smälte bra ihop med deras eget material. Ett band man vill höra mer av!
Sedan var det då dags för Lost Domain, vårt första framträdande sen en blöt kväll på Harry B James i somras. Det gick bra trots den långa frånvaron, särskilt kändes "Weak" (kolla in videon i det föregående blogginlägget) som något publiken verkligen gick igång på, och det lär definitvt bli en låt vi spelar mycket under 2010 också. Egentligen hade vi tänkt avsluta med just "Weak", men fansen (läs: CJ) ville ha ett extranummer, så då körde vi "End Of The Light" också. CJ (som skjutsat Danny, Linnea och Busbröderna till konserten med sin bil) var entusiastisk och högljudd under hela kvällen, vilket mynnade ut i ett par roliga ögonblick.
Christians tre bästa repliker:
Anna (från scenen): Nu tänkte vi köra en ganska känd cover som heter "I Shot The Sherif". Har ni hört den?
CJ: Nej!
Mathias Schilcher (när han presenterade oss från scenen): Lost Domain har även en backdrop, som tydligen kostade hela 2500 kr!
CJ: Waste of money!
CJ: Jag älskar dig, Niklas!
(Efter att jag spelat fel i introt till "27".)
Slutligen tänkte jag bara be om ursäkt till alla som läste blogginlägget "Fira jul med Lost Domain", kom till Jakobsberg och förväntade sig lussebullar & pepparkakor - för att sedan tvingas gå hem tomhänta. På grund av en arrangörsmiss så fanns det inget sådant alls, och jag lovar dyrt och heligt att nästa gång så bakar vi i bandet bullarna själva. Allt för fansen.
Larsson ger fritidsgården sitt godkännande. 
Stockholm Soul Society (Annas band) soundcheckar. 
Linnea och D*star spelar pingis i väntan på konserterna. 
Mathias (i mitten) och hans band Appetizer. 
Ljudteknikerna. 
Stockholm Soul Society, eller SSS som de också kallas. 
Lost Domain, kvällens huvudband! ;)
Robin, jag och Ahlin framför en mäktig backdrop. 
Erika and Ahlin sharing a tender moment. 
Ahlin spelade så snabbt att det slog gnistor om gitarren!
Lost Domain - Weak
Lost Domain - "Weak"
Fira jul med Lost Domain?
Prelimenära tider:
20:00 Appetizer
20:45 Stockholm Soul Society
21:30 Lost Domain
Stockholm-Åbo... and back again
Det fanns två ställen att festa på (om man inte nöjde sig med att kröka i hytten), varav det ena var ett diskotek med biografklistrigt golv som luktade spya och således inte kändes värt att ödsla tid på. Desto bättre var Starlight Palace, ett bar/dansställe riktat till den breda publiken. Här fanns ett coverband som körde rockklassiker med bra tempo, bland annat Judas Priests "Living After Midnight" till Larssons stora glädje. Jag och Anna hann med en och annan tryckare på det dansgolvet, bland annat till studsiga Van Halen-hiten "Jump", vilket var en något udda men mysig upplevelse. Lite senare körde även stjärnartisten Sara Löfgren ett set på samma scen, självklart toppat med sin gamla dänga "Starkare".
CJ höll sig lite oväntat på mattan under kvällen, istället var det Larsson som stod för de största rubrikerna. Vid halv sex-tiden på morgonen så stormade han in i sin hytt (som delades med mig, Calle och Anna) och beklagade sig över att han blivit dissad av Sara Löfgren och hennes crew, när allt han ville göra var att diskutera rockmusik. Vi som inte hunnit gå och lägga oss ännu tröstade så gott det gick, och Larsson började genast skissa på en kommande, mycket aggressiv Lost Domain-låt med arbetstiteln "Humanity Lost" ("Förlorad Mänsklighet") som ska handla om hur alla var emot honom på kryssningen.
Lördagen var som väntat inte lika spännande (det mest dramatiska som hände var att vi höll på att missa vår lunchbuffé) och handlade mest om att vänta ut restiden hem till Stockholm. Ett snabbt besök uppe på däck när vi stannade till på Åland var enda höjdpunkten, annars låg vi mest i hytten och småsov medan vi tittade på en dokumentär om Barack Obama. När vi så slutligen anlände till ankomsthallen så stötte jag av en slump på min gamle bästis Ludde, som förgäves försökte övertala mig att åka ut på en kryssning till med honom på en gång. Det kändes dock inte riktigt aktuellt, istället åkte jag hem till Ahlin och Erika för ett filmmaraton bestående av klassikerna Aliens, Hotet Från Underjorden och, passande nog med tanke på vår resa, Titanic.
Slutligen, några citat som bäst sammanfattar stämningen på Silja Galaxy.
Nu är det dags att festa loss, hur ofta är man på kryssning, liksom? Hur ofta?!
(Larsson skäller på alla icke-partysugna främlingar ute vid trapporna.)
Röst i högtralarsystemet med skön finlandssvensk brytning: Vill Christi Jensen vara vänlig att komma till buffén på 7:e våningen?
Christian: Är ni sköna eller!?
(När vi tog fel på vår bokade tid till lunchbuffén på lördagen. Vi hann som tur var äta i lugn och ro ändå.)
Och jag är starkare än du
Ja, jag är starkare än du
Jag är så mycket starkare än du
(Sara Löfgren med sin låt "Starkare".)
Ahlin blev inte sjösjuk på hela resan. Ett framsteg! 
Larsson och Calle lägger upp planerna. 
Anna Banana redo för party. 
Fint bordsskick vid middagsbuffén. 
På Starlight Palace.
CJ och Erika headbangar. Calle hakar på. 
Barhäng med CJ. 
"I'm king of the world!"
Dagen efter är aldrig riktigt lika rolig. Varför är det så, tro? 
Ett snabbt stopp på Åland. 
Tjejerna väntar in Stockholm. 
Sara Löfgren - stjärnartist.
This ain't no pleasure cruise...
Båtresor av det här slaget kan vara riktigt sega (som senast vi åkte) men det kan vara väldigt kul också. Det som talar för att det blir en minnesvärd resa är att CJ följer med, och de som varit ute med den mannen vet att då kan vad som helst hända. Drömscenariot är givetvis att CJ blir helt sjövild och löper amok någonstans på båten, förslagsvis uppe på dansgolvet, i någon hytt eller i Tax Free-shopen. Jag tar med mig kameran för att föreviga resan, så förhoppningsvis finns det lite spännande bilder att fylla bloggen med om ett par dagar. Så länge så bjuder jag på en bild som visar hur det gick till när CJ och Larsson umgicks på den senaste hemmafesten vi var på.
Christian och Larsson vet hur man festar.
1:a december
- Julkalendern har dragit igång (jag har inte följt någon julkalender sedan Sunes Jul 1991 - det är 18 år sedan. Man känner sig old)
- Ångesten över alla julklappsköp som måste göras börjar smyga sig på
- Jag äter fler mandariner än någonsin
- Jag äter julvört istället för vanlig limpa
- Julkorten har börjat trilla in på jobbet (ja, faktiskt)
- Ingen snö
- Jag tittar på katter som sjunger julsånger och blir på gott humör
Vi hade ett helt album när vi var små med de här katterna som tolkar olika julklassiker. Skivan har tyvärr slarvats bort nu, men tur då att YouTube finns. Lyckopiller!
Recension: Simple Minds i Solnahallen
Plats & datum: Solnahallen, 23/11
Bäst: "Glittering Prize". Varje gång jag hör den slås jag av vilken perfekt låt det är.
Sämst: Jim Kerrs röst håller inte riktigt i alla lägen.
Man undrar onekligen hur Simple Minds-medlemmarna tänker och känner inför ett gig som hålls på ett ställe som den astrista Solnahallen, vilket är en ganska stor skillnad på till exempel ett utsålt Wembley Stadium. Detta är ju ett band som under sina glansdagar var lika stora som U2 men som numera får finna sig i att spela i opersonliga baskethallar - tycker man då fortfarande att det är lika kul att framföra sin musik live, eller blir det bara som en dag på jobbet? Det står snabbt klart att Simple Minds verkligen har roligt på scen, vilket smittar av sig på omgivningen. Där till exempel Fleetwood Mac nu senast kändes rätt loja och stundtals oengagerade, så suddar Simple Minds öppningsnummer "Sanctify Yourself" raskt ut min sura min över att farsan var 30 minuter sen till vår mötesplats innan konserten. När sedan den tunga basen i "Waterfront", snyggt framförd i motljus, fullständigt kör över en så börjar man känna att det här nog kan bli en riktigt rolig kväll.
Om man händelsevis glömt bort vilka otroliga låtar Simple Minds producerat genom åren så får man sig en skarp påminnelse den här kvällen. Jag hade knappast kunna sätta ihop en bättre setlista själv, till exempel så slipper vi den överskattade "Belfast Child" och bjuds istället på hela tio låtar från bandets två bästa skivor, "New Gold Dream (81-82-83-84)" och "Once Upon A Time". Nästan alla mina personliga favoriter dyker upp, allra lyckligast blir jag över "Street Fighting Years" (proggressiv rysare som tillägnas Henke Larsson av Celtic-supporten Jim Kerr), "Glittering Prize" (det perfekta mötet mellan arenarock och syntpop), "See The Lights" (lika stark som U2:s bästa låtar) och "New Gold Dream" (skönt stökig avslutning på det ordinarie setet). Det är väl egentligen bara "Promised You A Miracle" som hade kunnat göra konserten ännu bättre.
Åskådarna består mestadels av en blandad skara 60-talister, med allt från vanliga Svenssons till hårdrockare och syntare (Kent-trummisen Markus Mustonen syns i publikhavet). De ger bandet ett entusastiskt mottagande hela spelningen igenom, och frontmannen Jim Kerr behöver inte direkt anstränga sig för att få fansen att klappa händerna under låtarna.
Så till den stora frågan som jag ställde i min blogg några timmar innan spelningen: skulle 80-talshitten "(Don't You) Forget About Me" framföras? Svaret är ja. Dock inte, som man kanske kunde ha trott, som absolut sista låt utan som ett, aningen pliktskyldigt, standardnummer som dock självklart möts av ett rungande gensvar från publiken. Fast med ett så generöst band band på scenen så var det kanske inte helt oväntat att de skulle bjuda på sin allra största klassiker.
Betyg: 4 av 5
Låtlista:
Theme For Great Cities (intro)
Sanctify Yourself
Stars Will Lead The Way
Waterfront
Big Sleep
All The Things She Said
Moscow Underground
See The Lights
Street Fighting Years
Sons And Fascination
Someone Somewhere (In Summertime)
In Trance As Mission
Somebody Up There Likes You
Once Upon A Time
One Step Closer
(Don’t You) Forget About Me
Glittering Prize
Let It All Come Down
New Gold Dream
----------------------------------------------
Alive And Kicking
Let There Be Love
Rockets
Real Life
Ghostdancing
Gloria
Disintegration
Det ångestladdade och dystra soundet på Disintegration kom till av en begynnande 30-årskris. The Cures frontman Robert Smith var 29 år då han började skriva material till plattan, deprimerad och stressad över faktumet att alla de enligt honom stora albumen inom rock n' roll skapats av artister som var i 20-års åldern. Samtidigt var han inte helt nöjd med att The Cure blivit världsberömda för det lättsamma popsoundet som präglat bandets senaste skivor och ville göra något som gav ett mer bestående intryck. Disintegration är därför fyllt till bredden med mörka stämningar, bitterljuva gitarrslingor, atmosfäriska keyboards, långa intron och - givetvis - helt makalöst bra låtar. Det blev en av gruppens mest populära skivor och deras stora mästerverk, det albumet som man hela tiden ofrånkomligen återvänder till. Intressant nog så hindrade inte den mörka ljudbilden skivan från att generera ett gäng riktiga hitsinglar, till exempel så räknas "Lullaby", "Lovesong" och "Fascination Street" samtliga till The Cures mest kända och bästa kompositioner.
Lite kul kuriosa som styrker skivans storhet är att den nästlat sig in i popkulturella sammanhang, närmare bestämt i tv-serien South Park. I episoden "Mecha-Streisand" gör nämligen Robert Smith ett gästinhopp då han räddar hela South Park från att förgöras, och när han tackar för sig och går iväg så ropar 9-åringen Kyle: "Goodbye Robert Smith! Disintegration is the greatest album ever!" En gråmulen och smådeppig afton som denna så är jag benägen att hålla med.
Simple Minds - 20 år senare
20 år senare ska jag se dem igen, den här gången i den betydligt mindre Solnahallen. Bandets popularitet har dalat ganska kraftigt sedan jag såg dem sist, minst sagt. Simple Minds kommer till Sverige med nya skivan "Graffiti Soul", som överraskar genom att vara helt okej, men man kan nog utgå ifrån att majoriteten i publiken inte är där för att de upptäckt bandet genom nya skivan. De vill snarare höra klassiska nummer som "Glittering Prize", "Alive And Kicking", "Promised You A Miracle" och, inte minst, "(Don't You) Forget About Me".
Det mest spännande med kvällens spelning är just om bandet tänker spela "(Don't You) Forget Me" eller inte. Det är Simple Minds tveklöst mest kända låt någonsin och deras enda USA-etta, vilket kanske svider lite eftersom det klassiska Breakfast Club-ledmotivet inte skrevs av gruppen själva, utan av låtskrivarna Keith Forsey och Steve Schiff. Därför ska det bli mycket intressant att se om bandet, som under stora delar av sin karriär ignorerat låten, är bittra över att inte ligga bakom sin mest kända singel eller om de sväljer stoltheten och framför den i Solnahallen ikväll. Jag hoppas på det senare.
"(Don't You) Forget About Me" - får vi höra den ikväll?
Liemannen Linus
Bildbevis på liknelsen, säger ni? Varsågoda.
Linus på fiskesemester i Arvidsjaur. 
Children Of Bodoms skiva "Follow The Reaper".
Paranormal aktivitet fredagen den 13:e
Idag är det fredagen den 13. Som av en händelse har årets skräcksensation i filmvärlden, lågbudgetrysaren Paranormal Activity, premiär i Sverige just idag. Jag ligger som vanligt steget före och såg den här filmen när jag var i Tokyo för ett par veckor sedan. Då hade jag ingen aning om vad det var för en film och undrade mest vad det var för mesigt strunt som Tommy hade tankat ner. När jag två timmar efter att filmen tagit slut fortfarande låg och skakade medan jag stirrade i taket så var jag av förklarliga skäl inte lika kaxig längre… men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Historien följer paret Micah och Katie vars hus hemsöks av en demon, vilket inledningsvis yttrar sig i dörrar som slängs igen, fotspår utanför sovrummet, viskningar, etc. Gradvis blir det mycket, mycket värre. Det fiffiga är att filmen är gjord som en fejkad dokumentär med materialet som Micah samlat på sig med sin nyköpta videokamera, lite som i Blair Witch Project. Skillnaden är att detta är så otroligt mycket otäckare. Så fort nattscenerna tar vid så är man på helspänn, för man vet att något väldigt läskigt kommer att inträffa, och det som gör det så obehagligt är att man egentligen aldrig får se vad eller vem som trakasserar paret. Tittarens fantasi bestämmer hur läskigt det blir.
Så där låg vi i vårt pojkrum och såg filmen, och ingen var särskilt munter när eftertexterna började rulla. Allra minst jag, som föreslog att vi skulle spela lite Ultra Bomberman för att lätta upp stämningen. Det förslaget gäspades bort, och till mitt stora förtret så verkade alla somna nästan direkt. Själv låg jag och reagerade på allt jag hörde, varenda häftig snarkning, varenda jämrande från Daniels garderob, varenda knarrande ljud utifrån köket. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick samla mod för att våga gå på toaletten, så skärrad var jag.
Paranormal Activity trycker på precis alla skrämselknappar som jag reagerar på, därför är det förmodligen den läskigaste film jag sett. Jag har aldrig några problem med filmer om monster, seriemördare, vampyrer eller varulvar, men spöken har jag väldigt svårt för. Jag brukar alltid annars påstå att jag inte tror på spöken, men det kanske blir en aning motsägelsefullt då jag är så rädd för dem?
Bryggor
Jag tog också lite bilder, så varsågoda:
Huvudstabron. 
Under the bridge. 
Vid ett vägskäl. 
Klart godkänd utsikt. 
Äntligen - en brygga! 
*?*
Walk Zombie, Walk
Efter ett tags förvirring så började i alla fall zombierna röra på sig i riktning mot Tantolunden, som var slutmålet. Vi funderade på om vi skulle låta en blek och bakfull Danny gå med i paraden och se om någon märkte skillnaden, men slopade den idén efter en stunds diskussion. Det lär ha varit en ganska lång och mödosam promenad att hasa sig ända till Tantolunden, och det skapades ett smärre trafikkaos redan innan zombietåget hunnit in på Drottninggatan. Vissa irriterade bilister tutade vid övergångsställena, vilket de flesta zombies tog med ro, utom en som blev aggressiv och började skrika och banka på en motorhuv. Bråka inte med de odöda!
Det var roligt att följa efter paraden och se folks reaktioner. De flesta åskådare såg förvånade och glada ut, och tog antingen bilder eller ringde sina anhöriga för att berätta vad de sett. En gammal man frågade Thomas om det fanns ett budskap med hela idén. "Det tror jag inte, det är nog mest en kul grej", svarade Thomas.
Efter ett tag orkade vi inte följa med zombietåget längre, istället började jag fundera på vilka som är de bästa zombiefilmerna. Kommande "Zombieland" ser mycket lovande ut, men än så länge är dessa mina favoriter:
1. Dawn Of The Dead (2004)
En remake som överträffar originalet. I Zack Snyders ("300", "Watchmen") version av historien, där ett gäng människor barrikaderar sig i en galleria medan hela världen verkar ha smittats av zombieinfluensan, är zombierna för ovanlighetens skull blixtsnabba - och har därför aldrig varit läskigare.
2. Shaun Of The Dead (2004)
Helt sanslöst rolig skräckkomedi, som blandar torr brittisk humor med inälvor och slem. Scenen där Shaun och Ed halshugger zombies med vinylplattor är en modern klassiker.
3. Planet Terror (2007)
Är detta världens bästa film att förfesta till? Svar ja! Robert Rodriguez har gått ut för att driva med hela zombiegenren och resultatet är en hejdlöst underhållande mix av skräck, humor, blod, science fiction och sex. Bara att få se Fergie från Black Eyed Peas bli zombiekrubb gör det värt att ta en titt.
4. Night Of The Living Dead (1968)
George A. Romeros svartvita skräckhistoria brukar räknas som den första riktiga zombiefilmen och startskottet på hela zombievågen. Dessutom är filmen en direkt inspirationskälla till det första Resident Evil-spelet. Allt utspelas i princip endast i ett hus ute på landet där ett gäng överlevare kämpar mot zombies som vill in. Romero har gjort hela fem uppföljare, men den här är bäst.
Slutet är nära.
Let's get this party started! 
Depeche Mode-sångaren Dave Gahan? (Kredd till Danny som gjorde upptäckten!)
Enarmad zombie. 
Kladdig zombie. 
En rar liten zombie till höger. 
Punkzombie. 
Paraplyzombie. 
McDonaldszombie. Min favorit.
Recension: Fleetwood Mac på Globen
Fleetwood Mac
Plats & datum: Ericsson Globe, 10/10
Bäst: Mick Fleetwoods gyllene trumset.
Sämst: Endast en låt från ”Tango In The Night”.
När Fleetwood Mac spelar i Sverige för första gången på 20 år har de inte någon ny skiva med sig i bagaget, syftet är istället att, som trummisen Mick Fleetwood uttrycker det, ”framföra låtar som vi tror och hoppas att folk fortfarande kommer ihåg och tycker om”. Man kan lugnt säga att han håller vad han lovar; hela 18 av kvällens 23 låtar är hämtade från storhetsperioden mellan åren 1975-1979 då bandet släppte de hyllade albumen ”Fleetwood Mac”, ”Rumours” och ”Tusk”. Personligen så gillar jag dock 1987 års comebackplatta ”Tango In The Night” allra mest, och då blir man ganska besviken när endast en låt spelas därifrån. Mycket beror givetvis på att keyboardisten och sångerskan Christine McVie inte ingår i gruppen längre, vilket gör att vi bland annat går miste om hennes paradnummer ”Everytime” och ”Little Lies”. Det är synd.
Om man bortser från McVies frånvaro så är detta ändå den ultimata Mac-sättningen. Bandgrundarna Mick Fleetwood och John McVie i all ära, men det säger en hel del om sångerskan Stevie Nicks (världens fräschaste 61-åring?) och gitarristen Lindsey Buckinghams status att de till och med tillåts spela varsitt nummer från sina respektive solokarriärer. Buckinghams ”Go Insane” är en av kvällens positiva överraskningar (fast jag hade föredragit hans ”Ett Päron Till Farsa”-hit ”Family Road” alla dagar i veckan) och Nicks ”Stand Back” i all ära, men hon borde absolut ha framfört ”Edge Of Seventeen” (som samplades av inga mindre än Destiny’s Child i deras ”Bootylicious”) istället. Det märks också att Lindsey Buckingham är publikens favorit. Han tar upp mest plats och när han lämnas helt ensam på scenen med sin gitarr i ”Big Love” (bäst ikväll!) råder det ingen tvekan om att han fortfarande är en av världens främsta. Det säger en hel del om denne gitarrvirtuos att bandet var tvungna att rekrytera två nya gitarrister för att täcka upp hans avhopp i slutet av 80-talet.
Själva showen är egentligen rätt gammaldags och inte särskilt raffinerad; bandet går på scenen och bara kör igång med småtrista ”Monday Morning” utan något intro, låtlistan har inte ändrats något under turnén, mellansnacket känns inte särskilt spontant, etc. Ibland blir det snudd på nonchalant, då bandet tvingas starta om ”Stand Back” eftersom Stevie Nicks dröjt sig kvar bakom scenen lite för länge. Mest drag blir det efter en knapp timme, då ”Rhiannon” följs av ”Second Hand News” och en hysteriskt svängig ”Tusk”, men det är lite för glest mellan de riktigt stora ögonblicken för att generera något överdrivet högt betyg.
Betyg: 3/5
Låtlista:
Monday Morning
The Chain
Dreams
I Know I’m Not Wrong
Gypsy
Go Insane
Rhiannon
Second Hand News
Tusk
Sara
Big Love
Landslide
Never Going Back Again
Storms
Say You Love Me
Gold Dust Woman
Oh Well
I’m So Afraid
Stand Back
Go Your Own Way
---------------------------------------
World Turning
Don’t stop
---------------------------------------
Silver Springs
Retro Gathering i Alvik
Det roligaste med hela tillställningen var att SM i det gamla pingisspelet Pong hölls här denna kväll, och vi ramlade in strax innan finalen mellan regerande mästaren Mr Zap och någon ung utmanare drog igång. På videon nedan kan ni se när Mr Zap slår in matchbollen och komfortabelt vinner, vilket får den norrländske speakern att trött konstatera att "Mr Zap vann i år igen då... Det börjar bli lite tjatigt." Uppenbarligen var det inte första gången.
Peter och Thomas på jakt bland hyllorna. 
Pong på storbildsskärm. Kultigt! 
Segraren Mr Zap höjer pokalen till skyarna.
Kommentatorn och Thomas konstaterar att Mr Zap vann finalen.
Fleetwood Mac-förväntningar
Prick 19.30 står bandet på Globens scen med en två och en halv timmes hitkavalkad framför sig. Klockan 22.00 är det slut, och då måste bandet gå och lägga sig.
Ikväll hoppas jag på den här.
Unfinished business
Jag själv och flera läsare av den här bloggen har undrat varför mina resebetraktelser från vårens Thailandresa slutade så abrupt, och det är något som har gnagt mig länge. Det kanske kan verka konstigt, snudd på sjukt, att återuppta berättandet så här ett halvår senare, men det är något jag känner att jag måste göra, mest för min egen skull men även för dem som vill veta hur det gick sen, efter Bangkok. När jag har rensat detta ur systemet så kanske vi alla äntligen kan gå vidare med våra liv och blicka framåt mot nya utmaningar, i mitt fall den kommande Tokyo-resan som nu inte är långt borta.
Ni som inte läst de första delarna kan göra det genom att klicka på Thailand-länken i den högra kolumnen, så finns alla inlägg i ämnet lagrade där. Praktiskt och smidigt! Nu kommer i alla fall de sista åtta delarna i Thailand-dagboken. Mycket nöje!
Southern Comfort
Lördagen präglades av riktigt sunkigt höstväder, sådant som gör att man bara vill kura ihop sig med en massa filtar och sitta inomhus med en kopp varm choklad. Riktigt så slutade inte kvällen, då Danny knackade på när det började skymma, självklart med en påse öl i handen. Vi gick till Busbröderna, och så var det blivande Tokyo-gänget samlat. Vi tittade lite på en Porcupine Tree-DVD och sedan på ett gammalt Grattis Världen-avsnitt där Filip och Fredrik besöker (ni gissade rätt) Tokyo. Peppen blev inte mindre av det, direkt.
Efter ett tag trotsade vi det dåliga vädret och gav oss iväg mot tunnelbanan. På tuben mötte vi en av Tommys kompisar, vilket självklart ledde till mer Tokyo-diskussioner. Tommys kompis tyckte sedan att vi skulle gå till Marie Laveau, då en superhet DJ spelade där, men vi hade redan bestämt att vi skulle gå till Kvarnen på Södermalm istället, eftersom Danny påstod att det bara kostar 20 kronor att gå in där. Så visade sig inte vara fallet, då inträdet chockhöjts till 80 kr! Vi gick in trots allt, mest för att jag var nyfiken på att se hur krogen ser ut där Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander hänger i Stieg Larsson-romanen Flickan Som Lekte Med Elden.
Jag har annars alltid haft lite svårt för krogar på Söder, då det innebär fiendeland för en Djurgårdare som jag själv. Överallt hänger Bajen-flaggor och mycket är klätt i grönvitt, det känns hela tiden som att det är en tidsfråga innan någon ska röja min identitet och jag ska åka på stryk. Danny däremot stormtrivs på Söder i allmänhet och Kvarnen i synnerhet... åtminstone tills jag råkade spilla ut hälften av min Rom & Cola i hans knä framåt småtimmarna. Det var dags att dra vidare.
Resten av natten blev en odyssé där Danny tog oss med på en slags stadsvandring runt alla krogar han besökt. Som skållade råttor irrade vi mellan ställen som Carmen, Metro, Gröna Jägaren, Marie Laveau... innan vi slutligen hamnade på McDonalds. Som så ofta på senare tid som jag har varit ute så har också McD's inneburit höjdpunkten på kvällen... är inte det en gnutta tragiskt?
The Wolfman är filmen som Daniel ser mest fram emot just nu. Klart grabben ska få en egen filmposter! 
Danny påstod att inträdet var 20 kr, när det i själva verket var 80 kr. Efteråt ställdes han till svars. 
The kid. 
Spex.
"Nog med trams", tyckte Thomas och tog för sig av sin öl. 
Ett Bajen-fan. 
Oops! Tråkigt slut på kvällen. 
Mörker. 
Stadsvandring. 
På väg mot ingenstans.
