Töntarna
"Töntarna" är en logisk utveckling från 2007 års gitarravskalade Tillbaka Till Samtiden, det är en skönt släpig Justice-liknande sak med vocoder och snygg falsettsång, och med klassiskt deppiga Kent-rader som "När du grät på festerna, var jag aldrig bjuden in". Jag älskar den! Faktiskt ännu mer än första singeln från TTS, "Ingenting", som var lite för glad för min smak. Det här är Depeche Mode-musik bättre än Depeche Mode själva lyckas göra nuförtiden.
För övrigt så är jag stormförtjust i albumomslaget till Röd, som jag tycker är bandets snyggaste sen tio år gamla Hagnesta Hill. Och att man bara behöver vänta en månad på skivan är inte helt fel det heller.
Röd.
Töntarna.
Bästa NES-spelen
Här kommer ett inlägg som jag har gått och grubblat på ända sedan i somras, då Level gjorde ett specialnummer om 8-bitarskonsolen Nintendo Entertainment System (NES). Även om jag tycker att det var med konsolen SNES som Nintendo var som absolut bäst så råder det ingen tvekan om att NES-eran (1985-1990) haft en enorm inverkan på mig och mitt spelande. Här kommer således en lista över mina tio favoriter i rangordning… samt tre inte lika roliga spel.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1. Super Mario Bros 3 (1988)
Enligt mig det näst bästa plattformsspelet någonsin, endast överträffat av uppföljaren Super Mario World till SNES. Ikonisk bandesign, revolutionerande upplägg med världskarta mellan banorna och kittlande nivåavslutningar med ett myller av kanonkulor ombord på luftskepp är bara några av byggstenarna till ett av världens mest sålda spel genom tiderna. En megaklassiker.
2. The Legend Of Zelda (1986)
Lika klassiskt är starten för Shigeru Miaymotos näst mest kända spelserie, den där man med hjälp av ett speciellt kassettminne tilläts spara sina spel istället för att förlita sig på långa och krångliga lösenord. Här tar historien om Link, Zelda och Ganon sin början, och även om trean A Link To The Past till SNES är bättre på alla punkter så är första delen i serien är fortfarande ett av de mest revolutionerande spelen i historien.
3. Ice Hockey (1988)
Något så unikt som det perfekta sportspelet. Aldrig förr har väl taktik haft en lika stor betydelse i ett hockeyspel, då man med hjälp av tre olika typer av spelare ska laborera fram det bästa tänkbara laget. Välj mellan spinkisar (snabba men tunna i närkamperna), tjockisar (långsamma fast tuffa att möta, tunga slagskott) och mellanviktare (välbalanserade och halvbra på allt) och spela sedan tre perioder med något av lagen Kanada, Sverige, USA, Sovjetunionen (!), Tjeckoslovakien (!) och Polen (!?) mot din allra bäste vän. Mer behövs inte.
4. Super Mario Bros (1985)
Spelet som lanserade och praktiskt taget på egen hand gjorde Nintendo Entertainment System till världens mest sålda spelkonsol. Dessutom spelet som fick mig att överge gamla trotjänaren Colecovision för det betydligt coolare NES-formatet. Kompositören Koji Kondos huvudtema är förmodligen av tidernas mest kända spelmelodi och lyckades imponera på självaste Paul McCartney. Fantastiskt spel, lika kul idag som för över 20 år sedan.
5. Duck Tales (1990)
Historierna om Farbror Joakim och Knattarna hörde alltid till mina favoriter när Disneydags gick på tv om fredagarna. Klart man var tvungen att skaffa tv-spelet också. I rollen som världens rikaste anka (som girigt bara vill ha mer och mer) flyger man kors och tvärs i en vansinnigt underhållande skattjakt som tar en till färgstarka resemål som Himalaya, Afrika, Transsylvanien, Amazonas och självaste månen. Tveklöst det spel jag varvat flest gånger.
6. Mega Man 2 (1988)
Där Duck Tales är ett förhållandevis enkelt spel så är Mega Man 2 (från samma utvecklare Capcom) betydligt svårare, och ett av många NES-spel som jag trots flera försök aldrig klarat. Spel var generellt betydligt svårare och mer frustrerande förr i tiden, men Mega Man 2 har samtidigt enormt mycket substans och ett raffinerat upplägg där det i rollen som den ljusblå robotkrigaren gäller att besegra bossar med coola namn som Metal Man, Crash Man, Heat Man och Flash Man i rätt ordning för att få lättast tänkbara resa fram till slutbossen Dr. Wily. På köpet får man dessutom det bästa 8-bitarssoundtracket någonsin.
7. Metroid (1986)
Spelvärldens svar på skräckfilmen Alien. Som rymdhjältinnan Samus Aran tvingas man utforska den mörka och kalla planeten Zebes i jakt på metroiderna och den lömska Moderhjärnan som väntar långt ner under markytan. I takt med att spelet fortgår så lär man sig nya förmågor och hittar nya vapen, vilket gör att spelandet utvecklas hela tiden. Metroid låg extremt mycket före sin tid, särskilt när det gäller atmosfär och speldesign. En riktig pärla.
8. Shadowgate (1989)
Älska det eller hata det, men Shadowgate kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Spelet är en slags peka-och-klicka-variant där den namnlöse hjälten försöker ta sig igenom ett livsfarligt slott för att stoppa den onde Warlock Lord från att ödelägga världen. Det som gör att spelet fastnar i minnet är alla spektakulära sätt som spelaren kan mista livet på, exempelvis genom att bli uppäten av en haj, nedkastad från en bro av ett troll, ihjälslagen av cyklop, utsugen i rymden eller helt enkelt genom självmord. Den svenska översättningen hjälper också till med väldigt grafiska beskrivningar som ”Du sätter svärdet i bröstet!! Blodet sprutar!! Men självmord leder ingen vart!! Det här kommer Lord Warlock att glädjas åt!!” eller ”Du försöker smita förbi slemmet, men det kastar sig över dig och löser upp dig på bara ett par sekunder. Du dör ögonblickligen. Ingen smärta. Ingenting. Du blev slemmad!!”
9. Zelda II – The Adventure Of Link (1987)
När ett spel blir en riktig försäljningsframgång så brukar det höra till vanligheterna att företaget bakom spelet vill smida medan järnet är varmt och snabbt producera en snarlik uppföljare. Men även om det bara tog ett år för Nintendo att följa upp det första Zelda-spelet så vågade man göra något helt nytt, som att blanda in rollspelselement och en öppen världskarta med Metroid-liknande palats. Allt var kanske inte så lyckat, men vissa delar, som den mäktiga sista bosstriden där Link tvingas besegra sin egen skugga, hör till de man minns bäst från serien. Ett av de svåraste spelen jag klarat, för övrigt.
10. Gun Smoke (1985)
När jag var liten så åkte vi alltid till Åland om somrarna och en av höjdpunkterna var arkadkabinetten som gick att hitta på Viking Line-båtarna. Det var där jag spelade Gun Smoke för första gången, och jag minns att jag tjatade och tjatade på mina föräldrar att köpa NES-konverteringen så att jag slapp vänta ett helt år på att få spela det igen. När jag väl fick spelet så kändes det dock inte riktigt lika hett längre (sorgligt nog) men jag har ändå bara goda minnen från denna scrollande shoot-em-up-titel, som i princip är Xevious fast i cowboykläder.
…och de tre sämsta:
Fester’s Quest (1990)
Här har vi förmodligen den mest osannolika spelhjälten någonsin. Onkel Fester (från den populära Familjen Addams) måste skydda sin hemstad från utomjordingar, vilket kanske skulle ha varit roligt om Fester inte varit så oerhört seg i vändningarna, om inte ens vapen varit helt odugliga och inte nya fiender spawnat fram precis hela tiden. Tv-spel från sin allra sämsta sida.
RoboWarrior (1987)
Presentationen är formidabel, musiken likaså. Sedan blir det gradvis sämre, och det absolut värsta med denna fattigmans-Bomberman är det hetsiga upplägget där man måste vidare hela tiden innan luften i syrgastuberna tar slut. Själv kom jag aldrig förbi första banan innan jag dog. Kul.
Teenage Mutant Ninja Turtles (1989)
Turtles var vid sidan av Duck Tales favoritprogrammen på tv när jag växte upp, men där Farbror Joakim & Co levererade fullt ut på spelfronten så gjorde de muterade sköldpaddorna mig och flera andra barn extremt besvikna i sin speldebut. Kontrollen var i princip ospelbar, kloakbanorna var tråkiga och grafiken ful som stryk. Undervattensbanan var ett litet plus, men räckte inte för att rädda helhetsintrycket.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär, då var hela listan redovisad. Jag är väldigt spänd på att höra vad T-Bone, Johan Köhn, Linda, Busbröderna, m.fl. har att säga, så var inte blyga med kommentarerna!
En vanlig kväll i studion med Lost Domain
Denna kväll var det dock inte mycket som fungerade. Jag kände direkt när jag klev in i lägenheten att det var mycket frustration och ölångor i luften, och det brukar inte vara någon god kombination. Det viskades en del bakom varandras ryggar, vissa blev anklagade för att spela slarvigt, vissa av de anklagade skyllde ifrån sig, det blev en del öppna konflikter och på det stora hela var det en väldigt tumultartad kväll. För första gången kändes det som att det fanns liknande slitningar i Lost Domain som i Mötley Crüe (ni har väl läst den mästerliga rockbiografin Dirt?) och det fanns även en känsla av Metallica-dokumentären Some Kind Of Monster i Robins madrasserade lägenhet.
Det som definitvt fick projektet att stranda var när vi försökte ladda ner en Hammondorgel som behövs till ett solo i en av låtarna. Det gick inte alls. På över sex timmar hann vi i princip inte med någonting och jag skyller på alkoholen - vill man få något gjort så får man helt enkelt se till att fokusera på jobbet och lägga det roliga åt sidan för en kväll. Nåväl, nu ska jag börja skissa på min egen Dirt-biografi. Första kapitlet lär i princip skrivas av sig själv.
Månklart denna kväll. 
Miqulangelo. 
Den oprövade producenten. 
Att lägga en specifik gitarrslinga efter sex öl på raken visade sig vara svårare än planerat. 
Gitarr på väggen. 
Det gäller att hålla skenet uppe för kameran. 
Klockan börjar närma sig midnatt. Ångest. 
Mot slutet var det roligare att leka maskerad istället för att spela in. 
Hammondorgeln? 
Vi beslutade en gång för alla att det kanske är bäst att skippa ölen nästa gång.
Det mest produktiva vi lyckades åstadkomma på hela kvällen.
Vi funderar på att lägga upp det här videoklippet på MySpace som en aptitretare inför det kommande albumet.
Natten är den nya dagen
Katatonia kan man se live på Arenan den 19 oktober, som förband till Porcupine Tree. Efter att ha lyssnat på första singeln "Forsaker" en sisådär 25-30 gånger de senaste dagarna så är det bara att konstatera att jag ser fram emot Katatonias uppvärmning minst lika mycket som huvudbandet. Låten känns trevande till en början men växer något oerhört efter ett par lyssningar, och särskilt refrängraderna "The dark will rise, abandon your freedom" är grymma. Plötsligt är inte Rammsteins kommande album årets mest emotsedda skivsläpp.
Naturreservatet Judarn
Här är bildskörden från promenaden.
Linda på väg in i naturreservatet. 
Judarn. 
Judarn från andra sidan. 
Bären är fina i år. 
Fundersam. 
Herrgården i Åkeshov.
Avatar - största filmen någonsin?
Jag har visserligen sett fram emot Avatar innan jag läste om den i Empire, trailern dök upp redan i mitten av augusti och jag har kollat på den otaliga gånger sedan dess. Alla är dock inte lika begeistrade: surpuppor som DN:s Fredrik Strage och Daniel Gleisner har liknat filmen vid Disney och Star Wars Episode One, men jag är inte orolig. Cameron håller sig nämligen även i den här filmen till sin T&A-regel, en regel som inte står för "Tits & Ass", utan det faktum att nästan alla filmer han gjort börjar på bokstäverna T eller A. Och resultatet har alltid varit bländande.
Facit:
The Terminator (1984) - klassiker
Aliens (1986) - klassiker
Avgrunden (1989) - mycket bra
Terminator 2: Judgment Day (1991) - klassiker
True Lies (1994) - inte direkt PK kanske... men likväl mycket bra
Titanic (1997) - mycket bra
Den enda floppen i Camerons karriär är hans debutfilm om de flygande pirayorna i Piranha II: The Spawning, men då han endast regisserade vissa delar av den kalkonrullen och inte tilläts vara med under klippningen så räknar hardcorefansen den inte som en Cameron-film, och knappast regissören själv för den delen.
Avatar har premiär i slutet av december och tippas bli den dyraste filmen någonsin. Om det även blir den största återstår att se, men med tanke på hur James Cameron revolutionerat filmvärlden förr med filmer som T2 och Titanic, så är det definitivt ingen omöjlighet.
Anna Anka < Anna Malmborg
Efter att ha spelat mitt nya PS3-spel Colin McRae Rally: Dirt 2 med force feedback-ratt samt HD-tv ett par timmar (vilket fick mig att konstatera ännu en gång att det inte kommer att duga att spela med enbart handkontroll hemma hos mig i fortsättningen) var det dags att bege sig mot tunnelbanan och Kristineberg. När vi sedan nästan var framme vid lägenheten vid halv elva-tiden träffade vi Erika som också hade spelat tv-spel och blivit försenad (visst var det så, Erika?) vilket gjorde att den imponerande samlingen kunde ringa på hemma hos Anna samtidigt.
Det var inte så trångt som jag först befarat i lägenheten (som var riktigt fin för övrigt) och man kunde röra på sig rätt fritt. Jag tror det var gäster från tre-fyra olika band där, vilket gjorde att det var många trubadurer som slogs om uppmärksamheten. White Chocolate-vokalisten Mattias Schilcher vann dock fajten med sin oväntade och starka tolkning av GES-låten "När Vi Gräver Guld I USA". Annars var det mesta som vanligt; Robin tyckte att jag såg gay ut i mina icke-rockiga kläder (i Robins värld är gay ett annat ord för indie), CJ diskuterade budgetlösningar och Larsson undrade varför alla skulle dra hem så tidigt.
När jag, Daniel och Peter (Thomas klarade sig inte) gick mot tunnelbanan vid halv tre-snåret så kändes det verkligen som att jag kunde ha varit utan den femte cidern jag drack. Men det blev genast roligare när vi såg att Linnea och hennes indiegäng satt på tåget, just vid dörren där vi skulle kliva på. Hade jag inte druckit den sista cidern så hade jag säkert stannat längre på festen och då hade vi missat dem. Jag sprang in i vagnen som ett galet fyllo och skrämde Linnea & Freja, ägnade resan hem med att plåga Tobias med Tokyo-frågor och gick sen hem och lade mig. Det var en kul kväll, nästan i klass med minigolfrundan.
Vår karaktär döptes (såklart) till Peter The Kid. 
CJ övar kysstekniker (på ölfaskan?)... 
Mattias framför "När Vi Gräver Guld I USA" och får bra respons. 
Så här snygg blev Bella i sin nya frisyr. 
En lurig en. 
Jag fick äntligen träffa Erikas vän Betty, vars mamma jobbar tillsammans med min mamma på S:t Göran. Lite kul kuriosa där. 
Klockan är 23:59 och jag funderar ut mitt nästa drag. 
När Samuel ger tummen upp så vet man att festen håller måttet. 
Undrar vem det är som är gay egentligen, Robin? 
Jag funderade hela kvällen över Mortens över natt-förvandling från vanlig, snäll kille till farlig emorockare. 
Den förtjusande värdinnan. 
Så här ledsen blev emo-Morten när vi skulle åka hem. 
Desto gladare miner på vägen hem.
30 dagar till Tokyo
Yes, om en månad smäller det, då åker jag, Daniel, Peter och Thomas till Tokyo för två förhoppningsvis fullspäckade och spännande veckor. Vi kommer att bo hos Tommy och Eun Seon i deras lilla lägenhet, så det blir ett kärt återseende men samtidigt lär det inte saknas nya intryck att ta in. Tokyo har länge varit mina drömmars resemål, och att det äntligen blir av känns nästan för bra för att vara sant. (Stort tack till Post-Linus som lyckades ordna så att jag fick vara ledig de där två veckorna, annars hade det inte blivit någon resa).
Vi har inte lagt upp några konkreta planer på vad vi ska hitta på ännu, men vissa saker känns rätt självklara, som Akihabara-distriktet, Yoyogi-parken, Sega Joypolis, Mt Fuji och någon sunkig karaokebar, för att nämna några favoriter. Det första jag själv tänker göra är att traska omkring med Air-låten "Alone In Kyoto" i mp3-spelaren, samtidigt som jag försöker se lika cool och snygg ut som Scarlet Johanson i underbara favoritfilmen Lost In Translation, som utspelas i just Tokyo.
Tommy har för övrigt postat en liten sammanfattning från hans och koreanskornas Sverige-visit för några veckor sedan på sin blogg, med många fina bilder därtill. Även om jag tycker att trubadurfotografiet på mig och Daniel är lite i gayigaste laget, men det kanske ligger lite sanning i den bilden?
Scarlett Johanson i Lost In Translation.
Anna från Ankeborg
Vore det inte roligare om Anna Åberg hetat Kajsa Åberg och gift sig med Paul Anka istället?
Drinking & Driving Jr
Drinking and driving - as a junior!
Min första vimmelbild!
Fotograf: The Cave
Grottan under Sundbyberg
Vi spelade alldeles för länge och var sedan tvungna att stressa för att hinna, och då jag glömt mina öronproppar så var jag tvungen att springa hem först för att hämta dem. När vi sedan kom fram till Hässelby Strands t-bana så upptäckte jag att öronpropparna inte låg i sin förpackning (de låg hemma på nattduksbordet). Då blev jag mycket arg och besviken. Fast så fort Larsson hoppade på tåget vid Hässelby Gård så blev jag ju glad igen, och började tro att det kunde bli en rolig kväll.
The Cave är ett relativt nyöppnat ställe som ligger på Landsvägen i vackra och centrala Sundbyberg (Erika gillar när jag berömmer hennes hemstad). Man börjar med att gå ner en bit för en trappa, så det känns som att man färdas ner i Morias gruvor eller något liknande, sedan är man nere i vad som måste vara den mysigaste rockklubben den här sidan stan. Det var lite glest med folk inledningsvis då klockan bara var halv tio, men sen är det ett rätt nytt ställe som inte riktigt slagit igenom ännu, märkte man. Pappa var såklart på plats dock, som vanligt med en öl i handen. En av Degradead-mammorna sa: "Du ser inte lika städad ut som man är van vid! Ska du inte köra pappa hem?" till mig och jag svarade inte "I helvete heller, här ska supas!" även om det i viss mån var så.
Degradead gick inte på scenen förrän vid halv 12 typ, men det visade sig vara värt all väntan. De är ett grymt liveband som alltid levererar, och jag, Dannny och Larsson stod längst fram som de fansen vi är och sjöng med i slagdängor som "Pass Away", "VXR", "Burned" och "Depths Of Darkness". Det headbangades även en hel del, vilket förklarar att jag var så öm i nacken när jag klev upp ur sängen för ett par timmar sedan. På nästa spelning får det bli betydligt lugnare på den fronten, fast då det är pensionärsbandet Fleetwood Mac som står på scenen den gången så lär det inte vara någon större risk. Hursomhelst var det en väldigt bra spelning, trots att de inte spelade min favoritlåt "The Burning Orchid" och att Mickes (sångaren) mikrofon verkade komma av sig helt under de fem sista låtarna.
Redan klockan ett var det stängningsdags och då ställdes vi inför det dilemmat som vi fruktat: vad skulle vi nu hitta på? Att våldgästa Ahlins och Erikas lägenhet kändes inte aktuellt, då den senare var febersjuk. Däremot har jag alltid varit nyfiken på Garbos som ligger precis bredvid och ovanför The Cave, så vi gick dit och ställde oss utanför för att spana. Vakterna såg dock stränga ut och eftersom Larsson inte har åldern inne så nöjde vi oss med att ta lite turistbilder. Patetiskt! Sen fick vi ett bud från Larssons kompis Sigge som var inne vid Stureplan med ett helt gäng. På t-banan på väg dit fick vi dock beskedet att festandet skulle dra vidare ut på Lidingö, och då svalnade vårt intresse betänkligt. Vi bestämde oss för att omgruppera på Kungsgatans McDonalds, och det var där vi tvingades ta det svåra beslutet att det nog var bäst att "cut our losses" och åka hem. Ännu en lyckad kväll var till ända.
Don't try this at home, kids! 
På The Cave. Larsson förundrades över alla snygga brudar. 
Glad över att vara i hetluften igen! 
Vår trummis Robin Idman extraknäckte som gitarrist i förbandet Melaina. Kul! 
En bister man(ager). 
Peppade inför konserten. 
Pappa undrade om inte Degradead skulle börja snart. 
Äntligen showtime för Degradead! 
Kenneth, David och Miche. 
David. 
Anders. 
Miches "Die Brat Die"-tröja var en riktig hit. 
Micke. 
Degradeads två mest hängivna fans. 
Närmare än så här kom vi inte det beryktade utestället Garbos. Och allt var Larssons fel! 
McDonalds. Mitt i den här tuggan insåg Larsson att kvällen var över för hans del.
Yogi Oki-Doki
Om jag någonsin skulle få för mig att ta yogalektioner så skulle det definitivt inte bli med den här mannen som lärare. Personen jag talar om är Yogi Oki-Doki! Tillsammans med sina sidekicks Rasta (en tupp med jamaicansk brytning) och Sister MooCow (en kossa) håller han till på en bondgård där han berättar för små barn om vikten att andas ordentligt. "Remember to breath!"
Bakom kulisserna på en fotosession
Igår var vi i Sundbyberg hemma hos Erika och Ahlin för att ta bandbilder till Lost Domains kommande hemsida, som är under uppbyggnad just nu. Värdparet hade lånat Ahlins pappas superduperkamera som kunde ta riktigt vassa bilder, sedan användes deras nya garderob som fotostudio. Fungerade helt klockrent, faktiskt. Kulturama (där vi plåtat oss tidigare) kan slänga sig i väggen!
När vi tagit porträttbilder så lyckades vi samla alla medlemmarna till en gruppbild också, så det tog ett par timmar att få allt färdigt, men det var det såklart värt. Eftersom vi varit så duktiga så var vi värda en belöning, och den kom till oss i form av ett lunchstopp på O'Learys. Det är helt klart en av mina favoritrestauranger, dels eftersom maten är god (om än dyr) men även för att det överallt på väggarna hänger tv-apparater som visar sport, sport och åter sport. Omöjligt att ha tråkigt även om man skulle tvingas vänta länge på maten, således. "Här skulle man kanske bjuda Linda på middag nästa gång vi går ut", funderade jag, men sen sa Erika något i stil med att detta inte är det mest romantiska av ställen, då killen (eller den som råkar vara mest sportintresserad) bara skulle sitta och titta på någon av matcherna istället för att konversera med sitt sällskap. "Låter rimligt", tänkte jag och strök den idén.
När vi gick kom tillbaka till lägenheten var vi trötta och mätta. Erika, den flitigaste av oss, började genast skrida till verket och redigera bilderna från dagens fotosession. Jag, Larsson och Ahlin var dock sugna på lite actionfilm från det glada 80-talet, och tittade på Schwarzenegger-klassikern Predator från början till slut. Det är utmattande att stå framför kameran och posa hela dagen, ska ni veta!
När Lost Domains nya hemsida är klar kommer även de nya bilderna att dyka upp, så det är bara att börja längta redan nu. Så länge går det dock att se hur det kan gå till bakom kulisserna!
Daniel fick aldrig riktigt ordning på frisyren.
Larsson visar upp det senaste modet - dubbla bälten! 
Robin insåg att hans bandana var skrynklig och plockade fram strykjärnet ur bakfickan. 
Ahlin i "fotostudion". 
Sol och regn - på samma gång?! Bara i Sumpan kids, bara i Sumpan. 
"Get to the chopper!" Vi var rörande överens om att Predator innehåller en av Arnolds starkaste prestationer.
En gammal vän går i graven
Häromdagen fick jag reda på att speltidningen Super PLAY läggs ner inom en mycket snar framtid, vilket lämnar mig med en blandade känslor. Hade det här beskedet kommit för ungefär fem-tio år sedan, då jag och tidningen var oskiljaktiga, så hade jag förmodligen drabbats av chocktillstånd. Nu har jag inte läst tidningen på ett bra tag, så jag är därför inte särskilt ledsen. Men det känns redan tomt, på något konstigt sätt.
Under tiden kring millennieskiftet nådde mitt tv-spelsintresse zenit, förmodligen. Super PLAY var min personliga bibel; jag lusläste varje nummer från pärm till pärm, var naturligtvis trogen prenumerant sedan starten 1993 och om det nyaste numret inte låg i brevlådan som utlovat när jag kom hem från skolan på fredagen så var hela helgen förstörd, i princip.
I början av 2005 så skedde dock en radikal förändring, då chefredaktören Tobias Bjarneby (min stora ledstjärna inom popkulturjournalistik tillsammans med DN:s Fredrik Strage) tillsammans med samtliga skribenter lämnade tidningen för att bilda den nya tidningen Reset, som sedermera blev Level då man slog ihop sig med redaktionen från Player 1 (hänger alla med i svängarna?). Den ende kvarvarande redaktören Tommy Rydling tog över rodret på Super PLAY och gjorde så småningom om tidningen från grunden. Jag gav den nya redaktionen en ärlig chans och förnyade min prenumeration, men tyvärr så var det bara stjärnskottet Alfred Holmgren som höll internationell klass av de nya skribenterna, och när tidningen började lägga sig med en rent ut sagt horribel layout så kände jag att det fick vara nog. Jag slutade prenumerera och höll mig enbart till Level i fortsättningen.
Den 17 augusti kom så beskedet att utgivaren Hjemmet Mortensen beslutar att lägga ner tidningen, då man istället väljer att fokusera på sin mer lönsamma nätsajt FZ och datorspelstidningen PC Gamer. Att jag inte noterade detta förrän i september säger väl för övrigt en del om att mitt spelintresse inte riktigt är vad det varit. Hursomhelst känner jag väldigt mycket med alla som förlorar jobben, och även om det innebär att min favorittidning Level lär utöka sin läsarkrets som ensam konsoltidning ute i butikerna så känns det ledsamt när ännu en papperstidning tvingas duka under i det hårda medieklimatet.
Fotnot: igår så mötte jag Tommy Rydling (som numera frilansar för Svenska Dagbladet) nere vid hans postbox i flerfamiljehuset där han bor i Mariehäll. Han blev jätteglad när han fick två nya tv-spel att recensera av mig, och slet omedelbart upp förpackningarna för att se vilka spel det var. Livet går vidare.
Vila i frid, Super PLAY.
Dagens influensaskämt
Arbetsplatsträff på jobbet. Grossman (chefen) har köpt Budapesttårta och kanelbullar. Kamel plockar upp en bulle från en av påsarna - och lägger tillbaka den igen. Grossman reagerar omedelbart.
Grossman: Kamel! Ta den där bullen som du rörde vid!
Kamel: Men jag måste se vad du har köpt för något först!
Grossman: Nej för helvete, ta den där bullen nu! Jag vill ju inte ha någon bulle som någon annan har tagit på.
Kenneth: Nej, då kan man ju få svininfluensan.
Jag: Eller kamelinfluensan.
Så kvicktänkt så hälften vore nog... Har vi svenskar någonsin varit så nojiga för baciller som nu, för övrigt?
Välförtjänt Polarpriset-vinnare
1992 var Gabriel också i Stockholm, då för att medverka vid ett galleri som ställde ut konst från den då aktuella skivan "Us". Pappa och Linnea var också på plats.
Peter Gabriel, Janne och en 2-årig Linnea.
Recension: Coldplay på Stadion
Coldplay
Plats & datum: Stadion, 22/8
Bäst: “Lovers In Japan”.
Sämst: Att favoriten “Speed Of Sound” inte spelas gör mig lite ledsen i ögat.
Inför den här konserten hade jag stora funderingar på hur Coldplay skulle handskas med en riktigt stor utomhuskonsert. Bara för att man lyckats sälja ut Globen två kvällar på raken så innebär det inte per automatik att man kan fylla ut en arena av Stockholm Stadions storhet. Men redan när bandet inleder konserten med stämningsfulla introt ”Life In Technicolor” och en ”Violet Hill” som växer så det knakar live, så råder det inget tvivel om att de har publiken på den utsålda Stadion i sin hand.
Coldplay återvänder med en mäktig och påkostad show, som med lite förfining träffar ännu hårdare än den som drabbade Globen för lite drygt ett år sedan, trots att bandet endast släppt EP:n Prospekt’s March sedan sist. Det är små justeringar som gör att helheten blir snäppet starkare, då är det bara att acceptera att min favorit ”Speed Of Sound” väljs bort till förmån för nya ”Glass Of Water”. Annars är det mesta välbekant; det studsar omkring gula ballonger med glitterkonfetti inuti runt hela arenan under ”Yellow”, bandet gör två besök ut i publikhavet för att spela några låtar akustiskt och Chris Martin flörtar lika ohämmat med fansen som alltid.
Några nyheter finns dock, som att Martin får publiken att genomföra vågen med lamporna på sina mobiltelefoner, vilket på ett kolsvart Stadion blir obeskrivligt häftigt. Ingenting man sett förut, direkt. Efteråt spelar de dessutom en fin version av Michael Jacksons ”Billie Jean”, något man inte direkt varit ensamma om den här sommaren, förvisso. Det är i vanlig ordning de stora hitsen som glänser mest; ”Viva La Vida” får ett helt massivt mottagande; ”Fix You” är en bomb som smälls av alldeles för tidigt; ”Lovers In Japan” är en ren och skär konfettifest; ”Politik” hamrar tungt fram sitt budskap och ”The Scientist” är ett mycket värdigt extranummer. Det är nästan så att det stora fyrverkeriet som rundar av tillsammans med ”Life In Technicolor II” känns överflödigt.
När medlemmarna i U2 närmar sig 50-strecket och Madonna bevisligen inte har riktigt koll på hur man genomför riktigt stora spelningar, så känns Coldplay alltmer självklara som arenarockens framtid.
Betyg: 5/5
Låtlista:
Life In Technicolor
Violet Hill
Clocks
In My Place
Yellow
Glass Of Water
Cemeteries Of London
42
Fix You
Strawberry Swing
God Put A Smile Upon Your Face/Talk
The Hardest Part/Postcards From Far Away
Viva La Vida
Lost!
Green Eyes
Death Will Never Conquer
Billie Jean
------------------------------------------------
Politik
Lovers In Japan
Death And All His Friends
------------------------------------------------
The Scientist
Life In Technicolor II
Brevbärare & vampyrer
Igår kväll startade det två nya tv-serier på SVT som jag hade tänkt försöka följa. Med tanke på mitt yrke som brevbärare så var det självskrivet att jag skulle kolla in Postadress Manchester (SVT2, 20:00, onsdagar), som följer sex stycken postiljoner på ett postkontor i, just det, Manchester. Serien har beskrivits som "en brittisk dramaserie om män, kärlek och lögner". Låter som vårt postkontor i Ulvsunda i ett nötskal!
Det hade utlovats att serien innehöll en rejäl dos brittisk diskbänksrealism och det lät ju sådär, men Postadress Manchester var en positiv överraskning. Möjligtvis är jag ju inte helt objektiv, för jag tyckte mycket av det roliga bestod i att se hur brittiska brevbärare arbetar. Det sköts t.ex. lite med gummisnoddar och man var oense om vilken radiokanal man skulle lyssna på, vilket känns fullt korrekt. Att nästan alla brevbärarna går till puben efter jobbet tillsammans känns däremot mer tveksamt. Mest noterbart var att det BARA var snubbar som jobbade på brevbärarkontoret, förutom i kafeterian där det (såklart) jobbade ett par tjejer. Nu råkar det visserligen vara så att det bara är manliga brevbärare i Ulvsunda också, men vi är något av ett undantag, på de flesta andra kontor är det ungefär 50/50.
Hursomhelst var det ett spännande första avsnitt och jag tänker definitivt se de resterande fem episoderna. Behöver jag nämna att Postadress Manchester var det hetaste samtalsämnet på jobbet idag?
En dryg timme senare var det dags för seriestarten av True Blood (SVT1, 21:00, onsdagar) som skapats av Alan Ball, mannen bakom Six Feet Under. Att döma av pilotavsnittet så håller inte denna vampyrserie lika höga klass som Six Feet Under, vilket delvis beror på ointressanta och ytliga karaktärer (och i vissa fall, som huvudpersonen Sookies bästa kompis Tara, riktigt irriterande) samt att nästan hela första episoden utspelades på en tråkig bar vilket inte kändes särskilt raffinerat. Den bonniga sydstatsdialekten som talas går säkert att stå ut med i längden, dock känns det bara konstigt att Sookie är en slags tankeläsare. Är det helt plötsligt ett avsnitt av Heroes vi tittar på?
Seriens massiva popularitet i USA (HBO:s största succé sedan Sopranos) gör dock att jag inte dömer ut True Blood riktigt ännu, det har ju hänt förut att serier har hämtat sig efter svaga inledningar. Och jag tänker tveklöst hänga med åtminstone till det fjärde avsnittet, då allas vår Alexander Skarsgård i rollen som vikingavampyren Eric Northman (Nordman?) gör entré.
Postadress Manchester - brittisk diskbänksrealism.
Den blågula blåbärsnationen
Bolt i all ära, men mitt största gåshudsögonblick från Berlin inträffade under damernas höjdhoppsfinal. Kroatiskan Blanka Vlasic mot hemmahoppet Ariane Friedrich. Den senare är riktigt illa ute på 2,02 och med bara ett försök kvar riskerar hon att bli utan medalj. De flesta tävlande föredrar att publiken klappar i takt när de hoppar, men det vill tyskan inte veta av under sitt sista försök. Hon lyckas få en hel arena att sluta klappa och bara titta. Det är knäpptyst när hon springer framåt, hoppar upp mot ribban... och klarar. Bronsmedaljen är säkrad.
De svenska idrottarna kammade som väntat hem noll medaljer, "storstjärnorna" underpresterade och Linus Thörnblads 5:e plats i höjdhoppet var det bästa man åstadkom. Den alltid så populära "vi är ett litet land, man kan inte förvänta sig mer än så här av oss"-ursäkten plockades självklart fram, men det är på tiden att vi gör oss av med den för gott. Som exempel kan man ta Jamaica, som med sina 13 medaljer (varav 7 stycken var guld!) kom 2:a i medaljligan. Där bor det inte ens 3 miljoner människor.
Usain Bolt med sitt världsrekord på 100 m.
