Outer Heaven

Här kommer ett inlägg som jag har gått och grubblat på ända sedan i somras, då Level gjorde ett specialnummer om 8-bitarskonsolen Nintendo Entertainment System (NES). Även om jag tycker att det var med konsolen SNES som Nintendo var som absolut bäst så råder det ingen tvekan om att NES-eran (1985-1990) haft en enorm inverkan på mig och mitt spelande. Här kommer således en lista över mina tio favoriter i rangordning… samt tre inte lika roliga spel.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

1. Super Mario Bros 3 (1988)

Enligt mig det näst bästa plattformsspelet någonsin, endast överträffat av uppföljaren Super Mario World till SNES. Ikonisk bandesign, revolutionerande upplägg med världskarta mellan banorna och kittlande nivåavslutningar med ett myller av kanonkulor ombord på luftskepp är bara några av byggstenarna till ett av världens mest sålda spel genom tiderna. En megaklassiker. 

2. The Legend Of Zelda (1986)

Lika klassiskt är starten för Shigeru Miaymotos näst mest kända spelserie, den där man med hjälp av ett speciellt kassettminne tilläts spara sina spel istället för att förlita sig på långa och krångliga lösenord. Här tar historien om Link, Zelda och Ganon sin början, och även om trean A Link To The Past till SNES är bättre på alla punkter så är första delen i serien är fortfarande ett av de mest revolutionerande spelen i historien.

3. Ice Hockey (1988)

Något så unikt som det perfekta sportspelet. Aldrig förr har väl taktik haft en lika stor betydelse i ett hockeyspel, då man med hjälp av tre olika typer av spelare ska laborera fram det bästa tänkbara laget. Välj mellan spinkisar (snabba men tunna i närkamperna), tjockisar (långsamma fast tuffa att möta, tunga slagskott) och mellanviktare (välbalanserade och halvbra på allt) och spela sedan tre perioder med något av lagen Kanada, Sverige, USA, Sovjetunionen (!), Tjeckoslovakien (!) och Polen (!?) mot din allra bäste vän. Mer behövs inte.

4. Super Mario Bros (1985)

Spelet som lanserade och praktiskt taget på egen hand gjorde Nintendo Entertainment System till världens mest sålda spelkonsol. Dessutom spelet som fick mig att överge gamla trotjänaren Colecovision för det betydligt coolare NES-formatet. Kompositören Koji Kondos huvudtema är förmodligen av tidernas mest kända spelmelodi och lyckades imponera på självaste Paul McCartney. Fantastiskt spel, lika kul idag som för över 20 år sedan.

5. Duck Tales (1990)

Historierna om Farbror Joakim och Knattarna hörde alltid till mina favoriter när Disneydags gick på tv om fredagarna. Klart man var tvungen att skaffa tv-spelet också. I rollen som världens rikaste anka (som girigt bara vill ha mer och mer) flyger man kors och tvärs i en vansinnigt underhållande skattjakt som tar en till färgstarka resemål som Himalaya, Afrika, Transsylvanien, Amazonas och självaste månen. Tveklöst det spel jag varvat flest gånger.

6. Mega Man 2 (1988)

Där Duck Tales är ett förhållandevis enkelt spel så är Mega Man 2 (från samma utvecklare Capcom) betydligt svårare, och ett av många NES-spel som jag trots flera försök aldrig klarat. Spel var generellt betydligt svårare och mer frustrerande förr i tiden, men Mega Man 2 har samtidigt enormt mycket substans och ett raffinerat upplägg där det i rollen som den ljusblå robotkrigaren gäller att besegra bossar med coola namn som Metal Man, Crash Man, Heat Man och Flash Man i rätt ordning för att få lättast tänkbara resa fram till slutbossen Dr. Wily. På köpet får man dessutom det bästa 8-bitarssoundtracket någonsin.

7. Metroid (1986)

Spelvärldens svar på skräckfilmen Alien. Som rymdhjältinnan Samus Aran tvingas man utforska den mörka och kalla planeten Zebes i jakt på metroiderna och den lömska Moderhjärnan som väntar långt ner under markytan. I takt med att spelet fortgår så lär man sig nya förmågor och hittar nya vapen, vilket gör att spelandet utvecklas hela tiden. Metroid låg extremt mycket före sin tid, särskilt när det gäller atmosfär och speldesign. En riktig pärla.

8. Shadowgate (1989)

Älska det eller hata det, men Shadowgate kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Spelet är en slags peka-och-klicka-variant där den namnlöse hjälten försöker ta sig igenom ett livsfarligt slott för att stoppa den onde Warlock Lord från att ödelägga världen. Det som gör att spelet fastnar i minnet är alla spektakulära sätt som spelaren kan mista livet på, exempelvis genom att bli uppäten av en haj, nedkastad från en bro av ett troll, ihjälslagen av cyklop, utsugen i rymden eller helt enkelt genom självmord. Den svenska översättningen hjälper också till med väldigt grafiska beskrivningar som ”Du sätter svärdet i bröstet!! Blodet sprutar!! Men självmord leder ingen vart!! Det här kommer Lord Warlock att glädjas åt!!” eller ”Du försöker smita förbi slemmet, men det kastar sig över dig och löser upp dig på bara ett par sekunder. Du dör ögonblickligen. Ingen smärta. Ingenting. Du blev slemmad!!”

9. Zelda II – The Adventure Of Link (1987)

När ett spel blir en riktig försäljningsframgång så brukar det höra till vanligheterna att företaget bakom spelet vill smida medan järnet är varmt och snabbt producera en snarlik uppföljare. Men även om det bara tog ett år för Nintendo att följa upp det första Zelda-spelet så vågade man göra något helt nytt, som att blanda in rollspelselement och en öppen världskarta med Metroid-liknande palats. Allt var kanske inte så lyckat, men vissa delar, som den mäktiga sista bosstriden där Link tvingas besegra sin egen skugga, hör till de man minns bäst från serien. Ett av de svåraste spelen jag klarat, för övrigt.

10. Gun Smoke (1985)

När jag var liten så åkte vi alltid till Åland om somrarna och en av höjdpunkterna var arkadkabinetten som gick att hitta på Viking Line-båtarna. Det var där jag spelade Gun Smoke för första gången, och jag minns att jag tjatade och tjatade på mina föräldrar att köpa NES-konverteringen så att jag slapp vänta ett helt år på att få spela det igen. När jag väl fick spelet så kändes det dock inte riktigt lika hett längre (sorgligt nog) men jag har ändå bara goda minnen från denna scrollande shoot-em-up-titel, som i princip är Xevious fast i cowboykläder.

…och de tre sämsta:

Fester’s Quest (1990)

Här har vi förmodligen den mest osannolika spelhjälten någonsin. Onkel Fester (från den populära Familjen Addams) måste skydda sin hemstad från utomjordingar, vilket kanske skulle ha varit roligt om Fester inte varit så oerhört seg i vändningarna, om inte ens vapen varit helt odugliga och inte nya fiender spawnat fram precis hela tiden. Tv-spel från sin allra sämsta sida.

RoboWarrior (1987)

Presentationen är formidabel, musiken likaså. Sedan blir det gradvis sämre, och det absolut värsta med denna fattigmans-Bomberman är det hetsiga upplägget där man måste vidare hela tiden innan luften i syrgastuberna tar slut. Själv kom jag aldrig förbi första banan innan jag dog. Kul.

Teenage Mutant Ninja Turtles (1989)

Turtles var vid sidan av Duck Tales favoritprogrammen på tv när jag växte upp, men där Farbror Joakim & Co levererade fullt ut på spelfronten så gjorde de muterade sköldpaddorna mig och flera andra barn extremt besvikna i sin speldebut. Kontrollen var i princip ospelbar, kloakbanorna var tråkiga och grafiken ful som stryk. Undervattensbanan var ett litet plus, men räckte inte för att rädda helhetsintrycket.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sådär, då var hela listan redovisad. Jag är väldigt spänd på att höra vad T-Bone, Johan Köhn, Linda, Busbröderna, m.fl. har att säga, så var inte blyga med kommentarerna!