Outer Heaven

I år fyller The Cure-skivan Disintegration 20 bast, vilket man ikväll kan fira på Kolingsborg där ett gäng mer eller mindre kända artister framför låtar från skivan live. Eftersom jag är lite tråkig och inte direkt vild nog att gå ut själv en onsdagskväll så har jag firat genom att i min ensamhet lyssna på ett helt nyinköpt exemplar av plattan här hemma istället. Linda har visserligen skivan sedan tidigare, men den är helt sönderlyssnad och repig, så det var på tiden att jag skaffade mig ett eget ex. 

Det ångestladdade och dystra soundet på Disintegration kom till av en begynnande 30-årskris. The Cures frontman Robert Smith var 29 år då han började skriva material till plattan, deprimerad och stressad över faktumet att alla de enligt honom stora albumen inom rock n' roll skapats av artister som var i 20-års åldern. Samtidigt var han inte helt nöjd med att The Cure blivit världsberömda för det lättsamma popsoundet som präglat bandets senaste skivor och ville göra något som gav ett mer bestående intryck. Disintegration är därför fyllt till bredden med mörka stämningar, bitterljuva gitarrslingor, atmosfäriska keyboards, långa intron och - givetvis - helt makalöst bra låtar. Det blev en av gruppens mest populära skivor och deras stora mästerverk, det albumet som man hela tiden ofrånkomligen återvänder till. Intressant nog så hindrade inte den mörka ljudbilden skivan från att generera ett gäng riktiga hitsinglar, till exempel så räknas "Lullaby", "Lovesong" och "Fascination Street" samtliga till The Cures mest kända och bästa kompositioner.

Lite kul kuriosa som styrker skivans storhet är att den nästlat sig in i popkulturella sammanhang, närmare bestämt i tv-serien South Park. I episoden "Mecha-Streisand" gör nämligen Robert Smith ett gästinhopp då han räddar hela South Park från att förgöras, och när han tackar för sig och går iväg så ropar 9-åringen Kyle: "Goodbye Robert Smith! Disintegration is the greatest album ever!" En gråmulen och smådeppig afton som denna så är jag benägen att hålla med.