Outer Heaven

Fleetwood Mac

Plats & datum: Ericsson Globe, 10/10

Bäst: Mick Fleetwoods gyllene trumset.

Sämst: Endast en låt från ”Tango In The Night”.

När Fleetwood Mac spelar i Sverige för första gången på 20 år har de inte någon ny skiva med sig i bagaget, syftet är istället att, som trummisen Mick Fleetwood uttrycker det, ”framföra låtar som vi tror och hoppas att folk fortfarande kommer ihåg och tycker om”. Man kan lugnt säga att han håller vad han lovar; hela 18 av kvällens 23 låtar är hämtade från storhetsperioden mellan åren 1975-1979 då bandet släppte de hyllade albumen ”Fleetwood Mac”, ”Rumours” och ”Tusk”. Personligen så gillar jag dock 1987 års comebackplatta ”Tango In The Night” allra mest, och då blir man ganska besviken när endast en låt spelas därifrån. Mycket beror givetvis på att keyboardisten och sångerskan Christine McVie inte ingår i gruppen längre, vilket gör att vi bland annat går miste om hennes paradnummer ”Everytime” och ”Little Lies”. Det är synd.

Om man bortser från McVies frånvaro så är detta ändå den ultimata Mac-sättningen. Bandgrundarna Mick Fleetwood och John McVie i all ära, men det säger en hel del om sångerskan Stevie Nicks (världens fräschaste 61-åring?) och gitarristen Lindsey Buckinghams status att de till och med tillåts spela varsitt nummer från sina respektive solokarriärer. Buckinghams ”Go Insane” är en av kvällens positiva överraskningar (fast jag hade föredragit hans ”Ett Päron Till Farsa”-hit ”Family Road” alla dagar i veckan) och Nicks ”Stand Back” i all ära, men hon borde absolut ha framfört ”Edge Of Seventeen” (som samplades av inga mindre än Destiny’s Child i deras ”Bootylicious”) istället. Det märks också att Lindsey Buckingham är publikens favorit. Han tar upp mest plats och när han lämnas helt ensam på scenen med sin gitarr i ”Big Love” (bäst ikväll!) råder det ingen tvekan om att han fortfarande är en av världens främsta. Det säger en hel del om denne gitarrvirtuos att bandet var tvungna att rekrytera två nya gitarrister för att täcka upp hans avhopp i slutet av 80-talet.

Själva showen är egentligen rätt gammaldags och inte särskilt raffinerad; bandet går på scenen och bara kör igång med småtrista ”Monday Morning” utan något intro, låtlistan har inte ändrats något under turnén, mellansnacket känns inte särskilt spontant, etc. Ibland blir det snudd på nonchalant, då bandet tvingas starta om ”Stand Back” eftersom Stevie Nicks dröjt sig kvar bakom scenen lite för länge. Mest drag blir det efter en knapp timme, då ”Rhiannon” följs av ”Second Hand News” och en hysteriskt svängig ”Tusk”, men det är lite för glest mellan de riktigt stora ögonblicken för att generera något överdrivet högt betyg.   

Betyg: 3/5

Låtlista:

Monday Morning

The Chain

Dreams

I Know I’m Not Wrong

Gypsy

Go Insane

Rhiannon

Second Hand News

Tusk

Sara

Big Love

Landslide

Never Going Back Again

Storms

Say You Love Me

Gold Dust Woman

Oh Well

I’m So Afraid

Stand Back

Go Your Own Way

---------------------------------------

World Turning

Don’t stop

 ---------------------------------------

Silver Springs