Paranormal aktivitet fredagen den 13:e
Idag är det fredagen den 13. Som av en händelse har årets skräcksensation i filmvärlden, lågbudgetrysaren Paranormal Activity, premiär i Sverige just idag. Jag ligger som vanligt steget före och såg den här filmen när jag var i Tokyo för ett par veckor sedan. Då hade jag ingen aning om vad det var för en film och undrade mest vad det var för mesigt strunt som Tommy hade tankat ner. När jag två timmar efter att filmen tagit slut fortfarande låg och skakade medan jag stirrade i taket så var jag av förklarliga skäl inte lika kaxig längre… men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Historien följer paret Micah och Katie vars hus hemsöks av en demon, vilket inledningsvis yttrar sig i dörrar som slängs igen, fotspår utanför sovrummet, viskningar, etc. Gradvis blir det mycket, mycket värre. Det fiffiga är att filmen är gjord som en fejkad dokumentär med materialet som Micah samlat på sig med sin nyköpta videokamera, lite som i Blair Witch Project. Skillnaden är att detta är så otroligt mycket otäckare. Så fort nattscenerna tar vid så är man på helspänn, för man vet att något väldigt läskigt kommer att inträffa, och det som gör det så obehagligt är att man egentligen aldrig får se vad eller vem som trakasserar paret. Tittarens fantasi bestämmer hur läskigt det blir.
Så där låg vi i vårt pojkrum och såg filmen, och ingen var särskilt munter när eftertexterna började rulla. Allra minst jag, som föreslog att vi skulle spela lite Ultra Bomberman för att lätta upp stämningen. Det förslaget gäspades bort, och till mitt stora förtret så verkade alla somna nästan direkt. Själv låg jag och reagerade på allt jag hörde, varenda häftig snarkning, varenda jämrande från Daniels garderob, varenda knarrande ljud utifrån köket. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick samla mod för att våga gå på toaletten, så skärrad var jag.
Paranormal Activity trycker på precis alla skrämselknappar som jag reagerar på, därför är det förmodligen den läskigaste film jag sett. Jag har aldrig några problem med filmer om monster, seriemördare, vampyrer eller varulvar, men spöken har jag väldigt svårt för. Jag brukar alltid annars påstå att jag inte tror på spöken, men det kanske blir en aning motsägelsefullt då jag är så rädd för dem?
