Outer Heaven

Simple Minds

Plats & datum: Solnahallen, 23/11

Bäst: "Glittering Prize". Varje gång jag hör den slås jag av vilken perfekt låt det är.
Sämst: Jim Kerrs röst håller inte riktigt i alla lägen.

Man undrar onekligen hur Simple Minds-medlemmarna tänker och känner inför ett gig som hålls på ett ställe som den astrista Solnahallen, vilket är en ganska stor skillnad på till exempel ett utsålt Wembley Stadium. Detta är ju ett band som under sina glansdagar var lika stora som U2 men som numera får finna sig i att spela i opersonliga baskethallar - tycker man då fortfarande att det är lika kul att framföra sin musik live, eller blir det bara som en dag på jobbet? Det står snabbt klart att Simple Minds verkligen har roligt på scen, vilket smittar av sig på omgivningen. Där till exempel Fleetwood Mac nu senast kändes rätt loja och stundtals oengagerade, så suddar Simple Minds öppningsnummer "Sanctify Yourself" raskt ut min sura min över att farsan var 30 minuter sen till vår mötesplats innan konserten. När sedan den tunga basen i "Waterfront", snyggt framförd i motljus, fullständigt kör över en så börjar man känna att det här nog kan bli en riktigt rolig kväll.

Om man händelsevis glömt bort vilka otroliga låtar Simple Minds producerat genom åren så får man sig en skarp påminnelse den här kvällen. Jag hade knappast kunna sätta ihop en bättre setlista själv, till exempel så slipper vi den överskattade "Belfast Child" och bjuds istället på hela tio låtar från bandets två bästa skivor, "New Gold Dream (81-82-83-84)" och "Once Upon A Time". Nästan alla mina personliga favoriter dyker upp, allra lyckligast blir jag över "Street Fighting Years" (proggressiv rysare som tillägnas Henke Larsson av Celtic-supporten Jim Kerr), "Glittering Prize" (det perfekta mötet mellan arenarock och syntpop), "See The Lights" (lika stark som U2:s bästa låtar) och "New Gold Dream" (skönt stökig avslutning på det ordinarie setet). Det är väl egentligen bara "Promised You A Miracle" som hade kunnat göra konserten ännu bättre. 

Åskådarna består mestadels av en blandad skara 60-talister, med allt från vanliga Svenssons till hårdrockare och syntare (Kent-trummisen Markus Mustonen syns i publikhavet). De ger bandet ett entusastiskt mottagande hela spelningen igenom, och frontmannen Jim Kerr behöver inte direkt anstränga sig för att få fansen att klappa händerna under låtarna.

Så till den stora frågan som jag ställde i min blogg några timmar innan spelningen: skulle 80-talshitten "(Don't You) Forget About Me" framföras? Svaret är ja. Dock inte, som man kanske kunde ha trott, som absolut sista låt utan som ett, aningen pliktskyldigt, standardnummer som dock självklart möts av ett rungande gensvar från publiken. Fast med ett så generöst band band på scenen så var det kanske inte helt oväntat att de skulle bjuda på sin allra största klassiker.

Betyg: 4 av 5

Låtlista: 

Theme For Great Cities (intro)

Sanctify Yourself

Stars Will Lead The Way

Waterfront

Big Sleep

All The Things She Said

Moscow Underground

See The Lights

Street Fighting Years

Sons And Fascination

Someone Somewhere (In Summertime)

In Trance As Mission

Somebody Up There Likes You

Once Upon A Time

One Step Closer

(Don’t You) Forget About Me

Glittering Prize

Let It All Come Down

New Gold Dream

----------------------------------------------

Alive And Kicking

Let There Be Love

Rockets

Real Life

Ghostdancing

Gloria

"Jag tror jag glömde kvar min själ därinne." (Tommy efter vårt besök på Gas Panic Bar)

Ja, jävlar... Utelivet i Tokyo bjöd på en blandad kompott, allt från högt till lågt. En sak kan vi vara säkra på: hade vi inte haft Tommy "12-inch" Jansson med oss så hade vi inte hittat några bra barer överhuvudtaget. Det gäller att ha lite insyn för att hitta guldkornen, vilket vår misslyckade tripp till Roppongi var ett tydligt exempel på. Emilio hade varnat oss för att åka dit, själv hade han varit där någon enstaka gång och sedan aldrig åkt tillbaka, och vi förstod snabbt varför.

Roppongi är den mest västerländska delen av Tokyo, där turister som inte är så sugna på det här med japanska traditioner och kultur flockas och där strippklubbarna är många. Vi fick en försmak av det dekadenta nattlivet i princip direkt när vi klev upp från t-banan, då ett gäng bouncers dök på oss för göra reklam för just deras (stripp)klubb. "Are you guys looking for a fun time...?" frågade en fetlagd herre och började massera Peters axel medan vi stod fast vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. Peter stirrade ner i marken och hoppades att mardrömmen snart skulle ta slut, men det gjorde den inte. Stämningen blev ganska snart märkbart irriterad när jag, Daniel, Peter och Thomas strövade omkring och försökte hitta någon hyfsad bar där priserna inte var hutlöst höga, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att undvika alla jobbiga inkastare. Efter en dryg halvtimme gav vi upp och åkte hem.

Efter Roppongi-utflykten så sa de andra killarna att från och med nu så får Tommy bestämma vart vi ska gå, så att vi slipper liknande debacle i fortsättningen. Jag önskar att jag hade lyssnat. Kvällen därpå när vi alla fem skulle gå ut i Shibuya så ansåg jag nämligen att det var ett perfekt tillfälle att kolla in Gas Panic Bar, som lovordats i en av mina guideböcker. Tommys varning om att det var mycket australienare som hängde där ignorerades och vi gick ner för trappan till klubben. Det visade sig vara en extremt lam klubb där det i princip var tomt förutom två tjejer med desperat lite kläder på ett dansgolv, samt en kille med lapp för ögat. Vi slog oss ner vid bardisken, beställde en öl, drack upp ölen, kände av stämningen och reste oss och gick. Då blev vi utbuade av gästerna och personalen. Det hela var över på ungefär femton minuter, men händelsen lämnade djupa ärr, särskilt hos Tommy.

Utöver dessa två fiaskon så var det mestadels bra utekvällar. Jag har redan berättat om när vi sjöng karaoke, och kvällen därpå var vi ute med Tommy, Emilio och några av deras japanska vänner på ett ställe som heter Isakaya, där man fick äta och dricka hur mycket man ville. Andra ställen vi gillade var Coins Bar, Beat Café och Isbjörnsbaren, där de som ville kunde klä ut sig till isbjörnar. Den mest fartfyllda kvällen var nog ändå Halloween, då vi gick på den hippa dansklubben The Womb, där det var helt sprängfyllt med folk. Att jag inte har några bilder därifrån tyder på att det var fullt upp, ändå har jag inte så många bestående minnen därifrån, bortsett från att jag träffade en dryg australienska som brände mig på armen med sin cigarett och sedan hade (tjock) mage att klaga på min "amerikanska" accent. Sedan konverserade jag lite med Mace Windu (från de nyare Star Wars-filmerna) inne på herrarnas toalett, vilket var angenämt ända tills han avslöjade att Episode I var hans favorit i serien. Ridå.

Roppongi.


Isakaya, där det rådde anarkistämning.


Har tyvärr tappat namnet på den här killen, men jag minns att han gillade Blade Runner, och det kommer man långt på i min bok. Till höger: Lidingö-japanska.


Den här mannen sitter inne med mycket Star Wars-kunskap. Emilio Spinetti, he is! 


På en rockklubb där det spökade. Ser ni handen på K's blåa tröja?


Shibuya.


Express elevator to hell... going down!


Gas Panic Bar. Besvikna blickar riktade åt mitt håll från bortre bardisken.


Coins Bar. Japanerna tar det här med Halloween-firande mycket seriöst.


Sten-sax-påse... jag vann.


Tommy föreslog att alla skulle beställa en drink och sedan skulle vi lotta ut vem som fick vad. Tommy fick en Cosmopolitan, den äckligaste drinken.


Thomas attraherades av Tommys sjuka drinklekar.


A grumpy bear.

I år fyller The Cure-skivan Disintegration 20 bast, vilket man ikväll kan fira på Kolingsborg där ett gäng mer eller mindre kända artister framför låtar från skivan live. Eftersom jag är lite tråkig och inte direkt vild nog att gå ut själv en onsdagskväll så har jag firat genom att i min ensamhet lyssna på ett helt nyinköpt exemplar av plattan här hemma istället. Linda har visserligen skivan sedan tidigare, men den är helt sönderlyssnad och repig, så det var på tiden att jag skaffade mig ett eget ex. 

Det ångestladdade och dystra soundet på Disintegration kom till av en begynnande 30-årskris. The Cures frontman Robert Smith var 29 år då han började skriva material till plattan, deprimerad och stressad över faktumet att alla de enligt honom stora albumen inom rock n' roll skapats av artister som var i 20-års åldern. Samtidigt var han inte helt nöjd med att The Cure blivit världsberömda för det lättsamma popsoundet som präglat bandets senaste skivor och ville göra något som gav ett mer bestående intryck. Disintegration är därför fyllt till bredden med mörka stämningar, bitterljuva gitarrslingor, atmosfäriska keyboards, långa intron och - givetvis - helt makalöst bra låtar. Det blev en av gruppens mest populära skivor och deras stora mästerverk, det albumet som man hela tiden ofrånkomligen återvänder till. Intressant nog så hindrade inte den mörka ljudbilden skivan från att generera ett gäng riktiga hitsinglar, till exempel så räknas "Lullaby", "Lovesong" och "Fascination Street" samtliga till The Cures mest kända och bästa kompositioner.

Lite kul kuriosa som styrker skivans storhet är att den nästlat sig in i popkulturella sammanhang, närmare bestämt i tv-serien South Park. I episoden "Mecha-Streisand" gör nämligen Robert Smith ett gästinhopp då han räddar hela South Park från att förgöras, och när han tackar för sig och går iväg så ropar 9-åringen Kyle: "Goodbye Robert Smith! Disintegration is the greatest album ever!" En gråmulen och smådeppig afton som denna så är jag benägen att hålla med.

Sommaren 1989 gick jag på min allra första konsert, sex år gammal. Bandet var Simple Minds och platsen var Stockholms Stadion. De skotska arenarockarna hade just släppt skivan "Street Fighting Years" och var på toppen av sina karriärer, samma sommar sålde de exempelvis ut Wembley Stadium. Jag var givetvis för liten för att komma ihåg mycket från konserten - men jag vill minnas att det var jävligt bra.

20 år senare ska jag se dem igen, den här gången i den betydligt mindre Solnahallen. Bandets popularitet har dalat ganska kraftigt sedan jag såg dem sist, minst sagt. Simple Minds kommer till Sverige med nya skivan "Graffiti Soul", som överraskar genom att vara helt okej, men man kan nog utgå ifrån att majoriteten i publiken inte är där för att de upptäckt bandet genom nya skivan. De vill snarare höra klassiska nummer som "Glittering Prize", "Alive And Kicking", "Promised You A Miracle" och, inte minst, "(Don't You) Forget About Me". 

Det mest spännande med kvällens spelning är just om bandet tänker spela "(Don't You) Forget Me" eller inte. Det är Simple Minds tveklöst mest kända låt någonsin och deras enda USA-etta, vilket kanske svider lite eftersom det klassiska Breakfast Club-ledmotivet inte skrevs av gruppen själva, utan av låtskrivarna Keith Forsey och Steve Schiff. Därför ska det bli mycket intressant att se om bandet, som under stora delar av sin karriär ignorerat låten, är bittra över att inte ligga bakom sin mest kända singel eller om de sväljer stoltheten och framför den i Solnahallen ikväll. Jag hoppas på det senare.

"(Don't You) Forget About Me" - får vi höra den ikväll?

Thomas: "Jag personligen känner att jag just nu bara vill leta efter soundtrack."
Daniel: "To your escape?"
(Kul skämt som bara In Flames-kännare förstår)

Här kommer ett väldigt grönt inlägg. Jag har redan hyllat Tokyos parker i den här bloggen - men det kan inte sägas nog hur häftiga de är. Episka, skulle jag nog välja att kalla dem. Det känns som att varje park har sin egen historia och vissa är så spektakulära att man måste betala inträde och att det finns öppettider. Här är mina favoriter, i någon form av rangordning:

1. Hama Rikyo Garden

Namnet betyder något i stil med Strandpalatset. Här finns även rikligt med trädgårdar och ett äkta tehus som Peter och Thomas givetvis besökte (se videon). Parken ramas in av enorma skyskrapor och delar av Tokyos hamn går även att skymta härifrån. Inträdet var värt varenda yen.

2. Imperial Palace Garden

Ett ställe vi inte alls planerat att kolla in, men som vi en slump knallade rakt in i efter att det första besöket till fiskmarknaden gått om intet. Omgivningarna var nästan häftigare än själva parken, men det var häftigt att gå omkring och känna på muren till Kejsarens Palats. Här fanns också en liten skogsglänta där det kryllade av stora spindlar!

3. Ueno-parken

Väldigt populär park bland japanerna, här fanns bland annat ett zoo och möjligheten att ta en tur på en trampbåt. Inte så mycket en park där man hängde i och hade picknick, snarare ett ställe som lämpade sig för promenader och joggingturer. Låg i Ueno-distriktet, på andra sidan staden från där vi bodde. Helt klart värt resan att ta sig dit dock.

4. Yoyogi-parken

Tvärtom från föregående park så var det här det perfekta stället för picknickar. Många barnfamiljer som var på utflykt här och allmänt god stämning, dock såg vi inte så mycket av själva parken, det var öldrickande som stod på menyn.

5.  Hibiya-parken

Rätt liten park jämfört med de andra. Fungerade mest som ett, förvisso väldigt sympatiskt, intro till Imperial Palace. Mycket hemlösa katter som hängde här.

På väg in i Yoyogi-parken.


Ueno-parken.


Den japanska motsvarigheten till Sveriges röda timmerstugor.


En promenad genom allén i Ueno-parken.


Liten kisse som sörplar vatten i Hibya-parken.


Fin trädgård i Hibya.


Gängbråk.


Direkt från fängelset till det kejserliga palatset.


Skyskrapor och träd.


The Joshua Tree?


Spider Grove.


På toppen av trädgården i Imperial Palace.


Kollaps till följd av alkoholbrist.


Thomas på språng i Hama Rikyu Garden.


Daniel äter äckliga smörgåsar nere vid vattnet.


Tehuset i Hama Rikyu Garden.

Avancerat kameratrick i Hama Rikyu Garden.

Bröderna provar på tedrickandets ädla konst i Hama Rikyu Gardens tehus.

I somras var brorsan uppe i Arvidsjaur och fiskade, men det var inte förrän alldeles nyligen som jag fick se några bilder från spektaklet. Det som genast slog mig var att Linus på en bild ser exakt ut som liemannen på omslaget till powerdödsbandet Children Of Bodoms bästa skiva "Follow The Reaper". Children Of Bodom är det finska bandet som tog sitt namn från Finlands i särklass mest kända mordfall, där tre ungdomar blev mördade vid Bodomsjön 1960. Den fjärde ungdomen klarade sig med svåra skador och har länge misstänkts för morden, men han friades nyligen från alla anklagelser. En riktigt ruggig historia som verkar förbli olöst.  

Bildbevis på liknelsen, säger ni? Varsågoda.

Linus på fiskesemester i Arvidsjaur.


Children Of Bodoms skiva "Follow The Reaper".

"There's a lot of anxiety here." (Jag till en tjej från New York angående stämningen på Beat Café klockan tre på morgonen.)

Efter att ha konfererat med mina medresenärer så visade det sig att vi var hyfsat överens om att fredagen den 23 oktober var den allra bästa dagen i Tokyo. Det var den första hela dagen i staden (vi anlände på torsdagens förmiddag), vi hade kommit in i rytmen, allt var fortfarande väldigt nytt och spännande, vi fick privilegiet att hänga med Tommy och Eun Seon hela dagen, m.m. Detta var innan jag började gå runt och ha smygångest över att det snart var dags att åka hem igen.

Efter att vi under dagen traskat runt i Shibuya så gick vi in i en spritbutik (inget Systembolag här inte) och inhandlade nödvändigheter, sen bar det av till Yoyogiparken. Där spenderade vi flera timmar med att dricka och äta chips, ha det mysigt och lyssna på musik. Jag försökte förklara för Eun Seon varför japanska parker är så mycket bättre än svenska (i grund och botten: fler trevliga småbarnsfamiljer och färre parkbänksalkisar) och helt plötsligt hade det blivit mörkt ute. Det var dags att röra på sig.

Är det något man förknippar med Tokyo så är det väl alla dessa karaokebarer som man sett i filmer och sånt. Det bästa var dock att vi istället hyrde ett eget rum där man för ett fast pris dessutom fick beställa in hur mycket (alkoholhaltig) dryck man ville. Lägg till detta sköna soffor, en stor tv och ett låthäfte lika tjockt som en telefonkatalog och succén var given. Två timmar har aldrig gått så snabbt som när vi under berusade former tog oss igenom hits av bland andra New Order, Aqua, L'arc En Ciel och Beastie Boys. Två videoklipp lägger jag upp, men om ni vill se när jag gapsjunger In Flames-numret "The Mirror's Truth" så får ni komma hem till mig och titta, för det är för pinsamt för att hamna på YouTube. 

När vi traskade ut från karaokehotellet så funderade jag över varför det är så att vissa japanska påhitt (som det här med karaokerum + oändligt med sprit) aldrig skulle fungera i vårt kära hemland Sverige. Det enda man ser framför sig då är vandaliserade rum och folk som ligger utslagna på golvet, och det har jag väldigt svårt att se några japaner lyckas med. Antingen mörkas det mycket, eller så är det japanska folket helt enkelt mycket mer disciplinerade med sitt drickande (den enda misslyckade fyllan jag såg var en tjej som kräktes utanför McDonalds - vilket kanske berodde på en dålig hamburgare snarare än för mycket sprit?). 

När Eun Seon åkte hem så gick vi grabbar till Tommys stammishak Beat Café, där det spelas mycket svensk musik och är allmänt trevlig stämning. Efter två (helt onödiga) Smirnoff Ice så kändes det tyvärr som att kvällen var över för min del, och vad som hände sedan hoppar jag nog över att ta upp - min mamma läser trots allt den här bloggen. Ni får fråga mig snällt så kanske jag berättar.   

En av gågatorna i Shibuya, med McDonalds och Burger King på ungefär en armlängds avstånd.


En undergroundaffär, med flera hyllor med bara spelsoundtracks. Jag rekommenderar min Spelmusik.net-kollega Johan att ta en titt här när han nu bestämmer sig för att besöka Tokyo.


Parkhäng i Yoyogiparken.


Tre sköna killar.


Nyköpt tröja, då passar han på att posera.


Mörkret lägger sig över parken, men vi sitter kvar.


Tommy sjunger karaoke - på japanska! Stilpoäng.


Myshörnan där det dracks (utspädda) drinkar.


Vilken inlevelse, vilka röster!


Sverige representerades av dessa göteborgare. Jag och Danny ägde låten.


Alla bra barer måste ha en maskot. Här är Beat Cafés.


Det här rummet besökte vi ofta.

Beastie Boys - Intergalactic. Mycket skratt, lite rap.

New Order - Bizarre Love Triangle. Tokyoresans lyckligaste fyra minuter.

Idag är det fredagen den 13. Som av en händelse har årets skräcksensation i filmvärlden, lågbudgetrysaren Paranormal Activity, premiär i Sverige just idag. Jag ligger som vanligt steget före och såg den här filmen när jag var i Tokyo för ett par veckor sedan. Då hade jag ingen aning om vad det var för en film och undrade mest vad det var för mesigt strunt som Tommy hade tankat ner. När jag två timmar efter att filmen tagit slut fortfarande låg och skakade medan jag stirrade i taket så var jag av förklarliga skäl inte lika kaxig längre… men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

 

Historien följer paret Micah och Katie vars hus hemsöks av en demon, vilket inledningsvis yttrar sig i dörrar som slängs igen, fotspår utanför sovrummet, viskningar, etc. Gradvis blir det mycket, mycket värre. Det fiffiga är att filmen är gjord som en fejkad dokumentär med materialet som Micah samlat på sig med sin nyköpta videokamera, lite som i Blair Witch Project. Skillnaden är att detta är så otroligt mycket otäckare. Så fort nattscenerna tar vid så är man på helspänn, för man vet att något väldigt läskigt kommer att inträffa, och det som gör det så obehagligt är att man egentligen aldrig får se vad eller vem som trakasserar paret. Tittarens fantasi bestämmer hur läskigt det blir.

 

Så där låg vi i vårt pojkrum och såg filmen, och ingen var särskilt munter när eftertexterna började rulla. Allra minst jag, som föreslog att vi skulle spela lite Ultra Bomberman för att lätta upp stämningen. Det förslaget gäspades bort, och till mitt stora förtret så verkade alla somna nästan direkt. Själv låg jag och reagerade på allt jag hörde, varenda häftig snarkning, varenda jämrande från Daniels garderob, varenda knarrande ljud utifrån köket. Jag överdriver inte när jag säger att jag fick samla mod för att våga gå på toaletten, så skärrad var jag.

 

Paranormal Activity trycker på precis alla skrämselknappar som jag reagerar på, därför är det förmodligen den läskigaste film jag sett. Jag har aldrig några problem med filmer om monster, seriemördare, vampyrer eller varulvar, men spöken har jag väldigt svårt för. Jag brukar alltid annars påstå att jag inte tror på spöken, men det kanske blir en aning motsägelsefullt då jag är så rädd för dem?

”When Daniel is sad, I am happy.” (sagt av Eun Seon angående Daniels tandvärk.)

 

Minami Asagaya var delen av Tokyo att lägga på minnet, då Tommys och Eun Seons lägenhet låg där. Det låg en bit västerut om själva stadskärnan, med ungefär en kvart från Shinjuku och en halvtimme till Shibuya. Lite som en japansk motsvarighet till Hässelby, fast oändligt mycket coolare. Hur många arkadhallar finns det i Hässelby, liksom? I Minami Asagaya fanns det typ tre, fyra stycken.

 

Nåväl, lägenheten då. Eun Seon hade sitt eget rum och vi andra flyttade in på golvet i Tommys rum. Daniel stuvade vi in i garderoben. Något som man direkt fick lära sig var att det mesta drivs av gas, vare sig det gäller diskvatten eller dusch. Att ta en dusch var till en början lite bökigt, då man först var tvungen att sätta på gasen, sedan vattnet, sedan när man väl fått en gnista var man tvungen att veva igång alltihop för att få en låga, sedan var man tvungen att välja exakt hur varmt man ville ha det. Funkade väldigt smidigt när man väl fått träna ett par gånger.

 

Maten var överlag väldigt bra i Tokyo, men själva frukostdelen fick jag aldrig riktigt grepp om. Jag som är van vid yoghurt, filmjölk och smörgåsar hade det inte så lätt, i Tokyo så är det nämligen ris med tillbehör som gäller. Det blev snarare så att jag hoppade över frukosten och tog en rejäl lunch istället. Det funkade oftast bra, åtminstone de gånger vi åt på den makalösa curryrestaurangen.

 

Själva lägenheten blev snabbt en fundamental del i själva vistelsen. Det var här vi laddade våra batterier, samlade tankarna, gjorde upp planer, ställde in planer, spelade PS3 (Ultra Bomberman och Stardust), tittade på film innan läggdags (Basket Case-sviten kommer jag aldrig att glömma), krökade och åt väldigt god mat som Tommy eller Eun Seon lagade. Det var som det andra hemmet vi alltid letat efter.

Vi tog med oss presenter från Arlanda. Här tar Eun Seon sin allra första Pez-godis. Ett stort ögonblick.

Fem öl per kväll hörde inte till ovanligheterna för Daniel. Inte konstigt att han däckade först hela tiden!

En stirrig man äter koreansk mat.

Tommy och Eun Seon i samspråk.

Den omtalade duschen.

Daniel i garderoben AKA gaskammaren. Rysligt!

Dessa "Strong Sevens" var billiga, smakade lemonad och innehöll 8%. Hade dessa funnits i Sverige hade jag varit alkoholist idag.

Daniel tackar gudarna för att det äntligen är läggdags.

Curryrestaurangen. Mycket ångest i bakgrunden?

Minami Asagaya, på väg till tunnelbanan.

Vårt bostadsområde.

Vårt hus! <3

Koreansk finmiddag. Tyvärr blev flera av oss lite dåliga i magen dagen därpå.

Vi spelar Stardust... och Peter blir arg!

Tokyo. Första kontakten med mina drömmars stad blev både stark och omtumlande. Två besök till världsmetropolen Bangkok borde ha gjort mig förberedd, men Tokyo skiljer sig ändå så markant från allt man tidigare sett att överrumplingen blir total. Upplevelsen kan nästan beskrivas som ett möte mellan favoritfilmerna Lost In Translation och Blade Runner, fast utan Scarlett Johanson och replikanterna.  Och du är mitt i det.

 

Det jag gillar med Tokyo är att allt är så överdrivet hela tiden. Man går verkligen in för allt med hundra procent, vare sig det gäller att arbeta hårt eller att roa sig. Efter två veckor i staden så börjar man dra sina egna slutsatser kring varför staden är som den är. Till exempel så stoltserar Tokyo med ett stort antal mäktiga grönområden där det är behagligt tyst, som kontrast till de mest hektiska distrikten där ljudnivån är bedövande hög. Man förstår att parkerna finns där av ett syfte, för att man ska kunna fly undan vardagsstressen. Likaså är de flesta reklamaffischer väldigt lekfullt utformade och varningsskyltar kan prydas av små gulliga djur, vilket säkert känns åtminstone lite upplyftande när du som kostymprydd affärsman sitter på tunnelbanan på väg hem efter att ha jobbat över fyra timmar.

 

Jag tar med mig många minnen från Tokyo, fast kanske inte alltid sådana som man på förhand trott. Science fiction-arkitekturen, det hisnande klädmodet, de storslagna parkerna och de glimrande neonljusen i all ära, men de små ögonblicken som konversationerna på japanska/svenska/engelska/koreanska vid middagsbordet och filmkvällarna gav mig precis lika mycket. Tanken är att jag de närmaste dagarna ska försöka sammanfatta det jag gillade allra bäst, men självklart ska vi för den sakens skull inte förringa flopparna och de pinsamma ögonblicken. Det blir lite av allt, helt enkelt.  

Fräck design på den här skyskrapan.


Lång tågfärd på utflykt utanför Tokyo.


Himmelskrapare.


Två coola isbjörnar.


Vy över Tokyo.


Hård kille i Hama Rikyo-parken.


Lilla Eunsie.


Koreansk finmiddag.


Tommy provar lyckan på en av stadens miljontals Pachinko-maskiner. Det gick dåligt.


Daniel iförd partydräkt.

Alright, jag är tillbaka från Tokyo. Hemresan var lång och utdragen: först en kvart med t-banan till bussterminalen, sedan buss i en och en halv timme till Narita Airport, följt av en 11 timmar lång flygresa till Köpenhamn för mellanlandning, ett andra flyg på en timme till Arlanda och avslutningsvis skjuts hem till Hässelby av Big K. Har inte riktigt full kontroll på jetlagen, vaknade klockan tre i natt och var pigg och hungrig, men det ger sig nog snart. Snart är det dags att gå till jobbet, men först ett omnämnande till några av mina närmaste vänner som gjorde de här två veckorna så sagolikt minnesvärda.

Tack således till Tommy (för kunskapen), Eun Seon (för matlagningen), Busbröderna (för sammanhållningen) & Daniel (för skratten). Det här måste vi göra om.