Tokyo: Karaoke
Efter att ha konfererat med mina medresenärer så visade det sig att vi var hyfsat överens om att fredagen den 23 oktober var den allra bästa dagen i Tokyo. Det var den första hela dagen i staden (vi anlände på torsdagens förmiddag), vi hade kommit in i rytmen, allt var fortfarande väldigt nytt och spännande, vi fick privilegiet att hänga med Tommy och Eun Seon hela dagen, m.m. Detta var innan jag började gå runt och ha smygångest över att det snart var dags att åka hem igen.
Efter att vi under dagen traskat runt i Shibuya så gick vi in i en spritbutik (inget Systembolag här inte) och inhandlade nödvändigheter, sen bar det av till Yoyogiparken. Där spenderade vi flera timmar med att dricka och äta chips, ha det mysigt och lyssna på musik. Jag försökte förklara för Eun Seon varför japanska parker är så mycket bättre än svenska (i grund och botten: fler trevliga småbarnsfamiljer och färre parkbänksalkisar) och helt plötsligt hade det blivit mörkt ute. Det var dags att röra på sig.
Är det något man förknippar med Tokyo så är det väl alla dessa karaokebarer som man sett i filmer och sånt. Det bästa var dock att vi istället hyrde ett eget rum där man för ett fast pris dessutom fick beställa in hur mycket (alkoholhaltig) dryck man ville. Lägg till detta sköna soffor, en stor tv och ett låthäfte lika tjockt som en telefonkatalog och succén var given. Två timmar har aldrig gått så snabbt som när vi under berusade former tog oss igenom hits av bland andra New Order, Aqua, L'arc En Ciel och Beastie Boys. Två videoklipp lägger jag upp, men om ni vill se när jag gapsjunger In Flames-numret "The Mirror's Truth" så får ni komma hem till mig och titta, för det är för pinsamt för att hamna på YouTube.
När vi traskade ut från karaokehotellet så funderade jag över varför det är så att vissa japanska påhitt (som det här med karaokerum + oändligt med sprit) aldrig skulle fungera i vårt kära hemland Sverige. Det enda man ser framför sig då är vandaliserade rum och folk som ligger utslagna på golvet, och det har jag väldigt svårt att se några japaner lyckas med. Antingen mörkas det mycket, eller så är det japanska folket helt enkelt mycket mer disciplinerade med sitt drickande (den enda misslyckade fyllan jag såg var en tjej som kräktes utanför McDonalds - vilket kanske berodde på en dålig hamburgare snarare än för mycket sprit?).
När Eun Seon åkte hem så gick vi grabbar till Tommys stammishak Beat Café, där det spelas mycket svensk musik och är allmänt trevlig stämning. Efter två (helt onödiga) Smirnoff Ice så kändes det tyvärr som att kvällen var över för min del, och vad som hände sedan hoppar jag nog över att ta upp - min mamma läser trots allt den här bloggen. Ni får fråga mig snällt så kanske jag berättar.
En av gågatorna i Shibuya, med McDonalds och Burger King på ungefär en armlängds avstånd. 
En undergroundaffär, med flera hyllor med bara spelsoundtracks. Jag rekommenderar min Spelmusik.net-kollega Johan att ta en titt här när han nu bestämmer sig för att besöka Tokyo. 
Parkhäng i Yoyogiparken. 
Tre sköna killar. 
Nyköpt tröja, då passar han på att posera. 
Mörkret lägger sig över parken, men vi sitter kvar. 
Tommy sjunger karaoke - på japanska! Stilpoäng. 
Myshörnan där det dracks (utspädda) drinkar. 
Vilken inlevelse, vilka röster! 
Sverige representerades av dessa göteborgare. Jag och Danny ägde låten. 
Alla bra barer måste ha en maskot. Här är Beat Cafés. 
Det här rummet besökte vi ofta.
Beastie Boys - Intergalactic. Mycket skratt, lite rap.
New Order - Bizarre Love Triangle. Tokyoresans lyckligaste fyra minuter.
Jo, den där butiken med hyllvis av spelmusik vore ju inte fel att göra ett besök i. Japanska parker låter inte heller fel!
Den butiken måste du absolut besöka. Är lite förvånad över att det bara blev ett soundtrackköp (MGS4) för egen del, det saknades inte skivor att välja på som synes.
Haha, Niklas! När du fått lite distans till saker och ting kanske klippet med din ljuva sång hamnar på Youtube det med ;)
Haha, vi får se, om några år kanske. ;)
