Outer Heaven

10. Type O Negative - Bloody Kisses

Tung och atmosfärisk blandning av goth och doom signerat New York-bandet Type O Negative, som det märks att finska gothpopband som The 69 Eyes och HIM hämtat tonvis med inspiration från. Sångaren Pete Steeles djupa röst är nästan det viktigaste instrumentet av alla i ensemblen. Lite väl långdraget för min smak, men schyssta stämningar och en riktigt bra låt i "Christian Woman".

9. Fight - War Of Words

Den suveräne Judas Priest-sångaren Rob Halford bröt sig fri från sitt band 1992 och började jobba på eget material till sitt nya projekt Fight istället. Året därpå dök resultatet upp i form av en skiva där låtarna fått ett stänk av industri, och i vissa fall, som i öppnaren "Into The Pit", var riktigt tunga, åtminstone med Priest-mått mätt. Fyra år senare skulle Halfords förra band gå ner sig rejält med pinsamma Jugulator, och med den skivan i bakhuvudet framstår War Of Words som bättre än vad den förmodligen egentligen är.   

8. Suede - Suede

När jag såg Suede uppträda på Hawaii-scenen under Hultsfredsfestivalen för en massa år sedan så hånades de efteråt i den svenska pressen, som kallade bandet en parodi på sig själva. Men när de släppte sin debutskiva ett tiotal år tidigare så var det andra tongångar. Skivan har rättmätigt hyllats som en av grundpelarna i brittpopens enorma framgångar, Brett Andersons röst är oerhört stark och låtar som "So Young" och "Animal Nitrate" hör till gruppens allra bästa.

7. Porcupine Tree - Up The Downstairs

Progressiv, och ofta instrumental, rock med mycket syntar är det som står på menyn på Up The Downstairs. Låtmässigt är detta inte så överdrivet imponerande, snarare är det stämningarna och arrangemangen som hänför på vad många kallar den första riktiga Porcupine Tree-skivan. Här bestod bandet fortfarande bara av Steven Wilson, och det är bara på ett fåtal låtar på plattan som han lånar ut sin röst. Den skönt skruvade titeln har jag länge grubblat på vad den betyder.

6. Nirvana - In Utero

Tredje och sista albumet med Nirvana. Det är inte lika jämnstarkt som den klassiska föregångaren Nevermind, men här finns flera av bandets viktigaste låtar med, som "Heart-Shaped Box", "Rape Me" och "All Apologies". Frontmannen Kurt Cobain tog livet av sig ett knappt år efter skivan gavs ut, man kan bara fråga sig hur många suveräna låtar som han därmed aldrig hann skriva.

5. Paradise Lost - Icon

Här börjar Paradise Lost genomgå sin förändring från blytungt doomband till att bli ett gothmetalband för de stora arenorna. Flera av de gamla fansen grymtade till och sa upp bekantskapen med bandet, medan de flesta ändå uppskattade nya inslag som piano, kvinnokörer och syntar. Utmärkta låtar finns i "Embers Fire" och "True Belief", men om man lever med vetskapen att bandet skulle göra allt det här - fast ännu bättre - på uppföljaren Draconian Times så tappar Icon lite av sin storslagenhet.

4. Smashing Pumpkins - Siamese Dream

Efter den mödosamma inspelningen som Siamese Dream innebar så menade frontmannen Billy Corgan att om inte albumet skulle gå bra så skulle han splittra bandet. Alla med lite koll på musikhistoria vet hur det gick sen. Albumet anses vara ett av de mest inflytelserika under 90-talet, och singlar som "Today", "Cherub Rock" och den fantastiska "Disarm" gjorde bandet till världsstjärnor.

3. Pet Shop Boys -Very

Very är Pet Shop Boys femte fullängdare, och den hittills ända som har lyckats toppa albumlistan i deras hemland Storbritannien. Mycket av framgångarna beror såklart på skivans sista spår, den omåttligt populära "Go West". Men faktum är att skivan egentligen klarar sig alldeles utmärkt utan den svårt uttjatade Village People-covern. Det är mer storslagna arrangemang än på föregångaren Behaviour, och genomgående gott humör i PSB-klassiker som "Can You Forgive Her?", "Yesterday When I Was Mad" och "The Theatre".

2. Carcass - Heartwork

Efter att ha spelat grindgore-metal under store delen av sina karriärer slog Carcass igenom på bred front med Heartwork, som anses vara en av de första melodiösa döds/thrash-skivorna. Här finns ett pärlband med dödshits, som titelspåret, "Carnal Forge", "No Love Lost" och min personliga favorit "Death Certificate". Bättre än så här blev bandet aldrig.

1. Depeche Mode - Songs Of Faith And Devotion

Är det post-grunge, synthrock, gospel, electronica eller kanske folkmusik? Svaret är att Depeche Modes åttonde album Songs Of Faith And Devotion bjuder på delar av allt detta, och ändå låter det omisskännligt som Depeche Mode rakt igenom. Den numera långhårige sångaren Dave Gahan hade influerats av en ny livsstil under sina år i Amerika, och han pushade bandet att utveckla sitt sound. Folk tappade hakan av det hårda bluesriffet som sparkade igång albumet genom förstasingeln "I Feel You", och det fantastiska låtmaterialet håller om möjligt ännu högre klass i spår som "Walking In My Shoes", "In Your Room" och "Higher Love". Albumet är bandets kanske dystraste, ändå toppade den listorna i både USA och Storbritannien. Här var bandet som störst, men snart började det långsamt gå utför.

Med 2004 års Silent Hill 4: The Room försökte Konami förnya serien genom att applicera ett gäng nya inslag som inte kändes riktigt som det Silent Hill vi alla kände igen. Försöket misslyckades, och spelet sågades helt rättvist vid fotknölarna. Nu har jag spelat igenom Silent Hill Origins, som namnet antyder tar det serien tillbaka till dess ursprung. Faktum är att spelet stundtals känns som en remake av det allra första, snart tio år gamla, Silent Hill.

Silent Hill: Origins hjälte heter Travis (en lastbilschaffis, inte popgruppen). Han har mystiska band till staden, kan hantera skjutvapen galant, men har sämre kondis än min farsa (dvs han måste stanna upp och ta igen sig efter att ha sprungit 20 meter). Som vanligt påminner de minst avskyvärda delarna av Silent Hill om min cykelkällare, medan de värsta ser ut som någon seriemördares rostiga mardrömmar, kan jag tänka mig. Staden är inlindad i tjock dimma och vanställda monster stapplar omkring på gatorna. Allt är med andra ord precis i sin ordning. Och kanske är det så här vi vill att vårt Silent Hill ska se ut, utan några större förändringar sedan tidigare installationer?

Problemet med Silent Hill-serien är att bristerna aldrig rättas till. Kameravinklarna är stundtals helt hopplösa, och då spelet snålar med ammunitionen så blir det oftast så att man flyr från striderna. En av spelets få nyheter är att man kan plocka upp lampor, tv-apparater, slaktarknivar, etc, och sedan använda dem som tillhyggen. Men då fienden ofta kommer flera stycken åt gången så är det bara att glömma detta direkt, dels eftersom Travis är så långsam och även för att sakerna går sönder hela tiden. Jag har svårt att föreställa mig en mer frustrerande uppgift än att spela detta på den bärbara konsolen PSP, som Origins först kom ut till. Storyn är för övrigt en besvikelse, och tillfällena då man interagerar med andra karaktärer kan räknas på ena handens fingrar.

Men Silent Hill-serien har å andra sidan aldrig levt på sin kontroll, utan på sin atmosfär. Det är fortfarande en njutbar känsla att smyga omkring i mörka korridorer i exempelvis Silent Hills mentalsjukhus och leta efter nycklar och ledtrådar om vad som hänt i staden. Kompositören Akira Yamaokas soundtrack sitter precis där det ska, medan vissa av spelets pussel är djävulskt svåra. Silent Hill: Origins är extremt gammaldags och knappast i paritet med de bästa delarna i serien, men som budgetspel är det klart godkänt.

Betyg: 3/5

Girlband till Nintendo DS verkar vara en riktig höjdare, om jag får säga det själv. Synd att man inte spelar i ett tjejband, för de verkar ju ha precis hur kul som helst. Fast med ett så tjusigt trumset (lila!) är det kanske inte så konstigt att man smajlar?

10. Dream Theater - Images And Words

En kompis tipsade mig för en massa år sedan att jag "måste" skaffa den här plattan. Till dags dato har jag bara lyssnat på den högst ett par gånger, och den förblir den enda Dream Theater-skivan i min samling. Den här typen av progressiv metal är helt enkelt inte min kopp te. När jag lyssnar nu så inser jag dock att här finns flera väldigt bra bitar, och jämfört med hur trist bandet låter idag så framstår skivan som smått briljant. Har gruppen gjort bättre låtar än "Pull Me Under" och "Under A Glass Moon" så har jag inte hört dem.

9. Danzig - How The Gods Kill

Danzig-plattorna fortsätter att parkera på mina listors nedre regioner, tredje given How The Gods Kill är även den i stora delar väldigt bra men inte tillräckligt fantastiskt för att konkurrera om de mest åtråvärda platserna. Den mörka blueshårdrocken är lika skön att lyssna på som alltid och lutar här en del åt doomhållet, men det mesta är upprepningar av vad Danzig gjort tidigare. Det coolaste med albumet är för övrigt Alien-skaparen H.R. Gigers äckligt snygga skivomslag.

8. Iron Maiden - Fear Of The Dark

Nio album in i karriären känns det onekligen som att Iron Maidens låtskrivande har börjat stagnera, och det finns inte många moment som överraskar på Fear Of The Dark. Inte konstigt att vokalisten Bruce Dickinson hoppade av efter skivans efterföljande turné för att få till en nytändning. Bandet vet fortfarande hur man skriver bra låtar dock, och skivan håller en jämnare kvalitet än föregångaren No Prayer For The Dying. De långa, episka bitarna som "Afraid To Shoot Strangers" och det omåttligt populära titelspåret fungerar klart bäst. 

7. Pantera - Vulgar Display Of Power

Pantera fortsätter här göra hård metal för massorna, och lyckas ännu bättre än på Cowboys From Hell. Vulgar Display Of Power är, precis som de flesta andra av Panteras skivor, lite för lång för att jag ska lyckas hålla intresset på topp hela speltiden, men det är å andra sidan den enda riktiga svagheten jag kan komma på. Dimebag Darrel må vara borta sedan några år tillbaka, men det är VDOP-låtar som "Mouth For War", "Walk" och "Fucking Hostile" som gör att minnet av honom lever kvar för evigt.

6. Megadeth - Countdown To Extinction

Året innan blåste Metallica bort all konkurrens från topplistorna med "Enter Sandman". Dave Mustaine kontrar med "Symphony Of Destruction", en låt med ett minst lika klassiskt riff som grund, och den samhällskritiska singeln blev helt välförtjänt Megadeths mest framgångsrika. Countdown To Extinction som helhet är inte lika stark och ett litet steg tillbaka jämfört med suveräna föregångaren Rust In Peace, men här finns ändå riktigt stora ögonblick, som grymma "Architecture Of Aggression" och smått komiska "Sweating Bullets".

5. Ministry - Psalm 69: The Way To Succeed And The Way To Suck Eggs

Femte albumet från Ministry är både aggressivt och banbrytande. Syntpopen från de tidiga dagarna har vid det här laget pulvriserats av ett stenhårt industriellt sound som det märks att grupper som Marilyn Manson och Rammstein influerats mycket av. Som vanligt förekommer det mängder med samplingar i låtarna, den här gången av så vitt skilda källor som George H.W. Bush, kultfilmen Hellraiser och den tecknade serien G.I. Joe. Klassiker som "Just One Fix" och "Jesus Built My Hotrod" lyser starkast på låtlistan.

4. The Cure - Wish

Wish ses av de flesta The Cure-fansen som en parentes i gruppens diskografi numera, ändå är det gruppens mest framgångsrika album, som låg etta på albumlistan i deras hemland Storbritannien och som bäst tvåa i USA. Det beror naturligtvis på megahiten "Friday I'm In Love", en sprudlande poplåt som är ganska ensam i sitt slag på skivan som i övrigt känns som en lightversion av föregående mästerverket Disintegration, men förstås inte alls lika bra. Malande och dystra sånger som "Open", "Trust", "Apart" och "From The Edge Of The Deep Green Sea" är ändå magnifik gothrock.

3. R.E.M. - Automatic For The People

Michael Stipe och de andra gubbarna fortsätter på den inslagna vägen från framgångsrika Out Of Time med ytterligare ett album som väver in country- och folkmusikinfluenser på ett osedvanligt lyckat sätt. Skillnaden är låtmaterialet, som här aldrig sviktar. Vi har t.ex. storheter som Andy Kaufman-hyllningen "Man On The Moon", "Everybody Hurts", "Drive" samt deras kanske finaste stund någonsin, pianoballaden "Nightswimming". Automatic For The People är R.E.M. på toppen av sina karriärer.

2. Rage Against The Machine - S/T

Det här svänger, fascinerar och provocerar. Rage Against The Machiens debut bär på tio låtar som ingen är sämre än skitbra, och med en ilsken Zack de la Rocha vid mikrofonen som spottar ur sig den ena klassiska textraden efter den andra är det svårt att inte bli övertygad. "Killing In The Name" går fortfarande varm på dansgolvet vilken rockklubb man än går till, dock gillar jag låtar som "Bullet In The Head" och "Know Your Enemy" ännu mer, vilket säger en del. Detta är en av de starkaste skivdebuterna världen skådat, och Rage Against The Machine har aldrig låtit bättre.

1. Faith No More - Angel Dust

Detta är min första bekantskap med det omtalat experimentella bandet, och man frågar sig varför det tog så lång tid. Faith No More bjuder här på ett fyrverkeri av musikaliska influenser och infall, där Mike Patton på ett smått schizofrent sätt färgar låtarna med sin säregna röst. Hittiga "Midlife Crisis" är bäst, men jag är även svag för valsiga "RV", kanske för att melodin påminner så mycket om undervattensbanan i Super Mario Bros (nördpoäng till mig). Skivan rundar av med den tillbakalutande loungeballaden "Easy", som jag hört flera gånger i olika sammanhang men aldrig greppat att det var Faith No More som låg bakom. Men med det här bandets förmåga att överraska i åtanke så borde jag nästan ha anat det.