Cut Copy på Strand
Fredagskvällen spenderades på Strand vid Hornstull, dit jag och Daniel tagit oss för att se det australiensiska bandet Cut Copy. Det är ett skönt gäng som blandar influenser från Fleetwood Mac, Beach Boys, Depeche Mode och sen gör något eget av det. Senaste skivan Zonoscope är en av årets riktiga höjdare hittills, och låtar därifrån som "Need You Now", "Take Me Over", "Corner In The Sky" och "Sun God" framfördes till publikens förtjusning.
Publiken, ja. Vi var många som såg bandet, Strand var utsålt och det märktes framför scenen. Vi stod nästan längst fram, men när konserten väl började så blev det snart omöjligt att vara kvar utan att bli helt mosad. Folk tryckte sig mot varandra, dansade, svettades, sjöng och hoppade så att man nästan trodde att det var en In Flames-konsert med deras skutt-anthem "Only For The Weak". Kul var det i alla fall, även om en dusch hade varit på sin plats efteråt.
Någon dusch fanns det dock inte tid för, då festandet och dansandet fortsatte omgående efter att spelningen tagit slut. Strand är ett skönt ställe och det är trevligt folk som hänger där. Tydligen så var Nöjesguidens Parisa Amiri där, Sveriges vackraste och roligaste bloggare (ni hittar henens skriverier HÄR), tycker jag. Bittert att man missade henne.
Vi stannade tills det var stängningsdags, och i garderobskön började jag konversera med två tjejer som berättade att de var från "New York City". Av någon konstig anledning blir jag alltid till mig av lycka när jag får prata med folk från USA, jag försöker sträcka på mig lite extra mycket och kläcka ur mig kvicka och fyndiga repliker på så bra engelska som möjligt. "Vi måste åka på en weekendresa till New York snart!" berättade jag extatiskt för Daniel när damerna tröttnat på oss. "Vad ska vi dit och göra?!" sa Daniel vresigt och så var det nog om den saken. Vi gick till McDonalds och åt hamburgarna i tysthet. Tydligen betedde jag mig illa på tunnelbanan sen, men det behöver vi inte älta här.
Publiken, ja. Vi var många som såg bandet, Strand var utsålt och det märktes framför scenen. Vi stod nästan längst fram, men när konserten väl började så blev det snart omöjligt att vara kvar utan att bli helt mosad. Folk tryckte sig mot varandra, dansade, svettades, sjöng och hoppade så att man nästan trodde att det var en In Flames-konsert med deras skutt-anthem "Only For The Weak". Kul var det i alla fall, även om en dusch hade varit på sin plats efteråt.
Någon dusch fanns det dock inte tid för, då festandet och dansandet fortsatte omgående efter att spelningen tagit slut. Strand är ett skönt ställe och det är trevligt folk som hänger där. Tydligen så var Nöjesguidens Parisa Amiri där, Sveriges vackraste och roligaste bloggare (ni hittar henens skriverier HÄR), tycker jag. Bittert att man missade henne.
Vi stannade tills det var stängningsdags, och i garderobskön började jag konversera med två tjejer som berättade att de var från "New York City". Av någon konstig anledning blir jag alltid till mig av lycka när jag får prata med folk från USA, jag försöker sträcka på mig lite extra mycket och kläcka ur mig kvicka och fyndiga repliker på så bra engelska som möjligt. "Vi måste åka på en weekendresa till New York snart!" berättade jag extatiskt för Daniel när damerna tröttnat på oss. "Vad ska vi dit och göra?!" sa Daniel vresigt och så var det nog om den saken. Vi gick till McDonalds och åt hamburgarna i tysthet. Tydligen betedde jag mig illa på tunnelbanan sen, men det behöver vi inte älta här.
Mr Blue.
Mr Red.
Cut Copy.
"Nu börjar festen", viskade Daniel.
Ett av dansgolven.
Kredd till dessa herrar som spelade så många sköna hits.
Pingis.
Fussball.
Trött (och sur) efter allt dansande.
Kommentarer
Trackback
