Lost Domain till final!
Japp, ni läste rätt, Lost Domain är i Emergenza-final! Känns härligt att kunna säga det eftersom det var vårt stora mål med årets tävling, att avancera från semifinalen där vi så snöpligt blev utslagna senast vi var med. Vägen till finalen var dock lång och krokig.
Direkt efter jobbet så åkte jag till Ahlin och Erika i Sundbyberg, där förfesten redan var igång. Dock kunde jag inte stanna särskilt länge, redan klockan 17 skulle vi lämna in våra instrument och hämta våra armband på Debaser Slussen, där semifinalen skulle gå av stapeln. För att få med alla instrument så tog jag, Larsson, Erika och Robin Ahlins bil, medan denne tog hand om gästerna. Vi hade dock inte räknat med de sanslösa köer som väntade ute på vägarna in mot centrala Stockholm, vilket gjorde oss väldigt försenade. Det värsta för egen del var dock den eskalerande kissnödigheten som gjorde att jag, mitt på Vasagatan i rusningstrafik, gjorde en Michael Douglas i "Falling Down" och klev rakt ur bilen. Dock var det inte jag som körde, så det fick inte riktigt samma konsekvenser. Jag sprang raka vägen till en offentlig urinoar som Niklas Åhman tipsat om - stanken var fruktansvärd, men vad gör man inte för konsten? Samtidigt, i Sundbyberg, öppnade Ahlin sin åttonde öl.
Problemen fortsattade när vi väl var på plats på Debaser. Prick klockan 20:30 skulle vi stå på scenen. 20:20 var vår basist Daniel fortfarande inte där. Det visade sig att han gått vilse någonstans runt Medborgarplatsen och nu inte visste vart han skulle gå. Linnea, som kommit hem från London bara för den här spelningen, lotsade honom dock vant fram via en knastrig telefonlinje och fem minuter innan showtime var Daniel på plats. I all stress så glömde jag sätta på mig min skinnjacka som jag numera alltid har på mig på våra spelningar, men det fick gå. I rask takt rev vi av "Into Oblivion", "Weak", "Smile" och "27" till publikens jubel.
En lustig incident strax efter spelningen var att en hemlig beundrare lämnade ett inslaget paket till Erika. Ett paket som sedan visade sig innehålla... ett par stringtrosor! Vem beundraren är vet ingen, kanske någon bekant som vill spela ett spratt, eller en fullkomlig galning som aspirerar på att bli vår första stalker? Vilket som så har jag redan börjat titta på lämpliga livvakter inför kommande spelningar. Säkerheten framför allt!
Mycket av eftersnacket gick annars ut på hur Ahlin så totalt hade gått all-in och satsat på show istället för finlir. Jag påpekade lite försiktigt att Linus tyckte att gitarren låtit konstigt under låten "Smile" och reaktionen lät inte vänta på sig. "Var är han?! Jag ska döda honom!" fräste Ahlin så att ölen sprutade på mina byxor. Då Linus redan hade gått hem kunde jag lugna ner Ahlin med orden: "Lugn brorsan, du tar honom nästa gång". Resten av kvällen fortlöpte sedan utan några större skandaler.
Så var det då dags att offentliggöra resultatet. Det visade sig att vi knep fjärdeplatsen och därmed den sista finalbiljetten till Debaser Medis, där vi kommer att spela antingen den 4 eller 5 juni. Avståndet ner till femman Toothless Mike (skönt bandnamn) var ganska komfortabelt, det mest noterbara var snarare att vi på "bara" 50 sålda biljetter lyckades kamma hem hela 115 stycken röster. Fast även om vi uppenbarligen fick lite nya fans under kvällen så var det tack vare våra närmaste vänner och deras röstsedlar som vi gick vidare till finalen, det kan inte understrykas nog.
Således: tack till Daniel, Thomas, Peter, Ludde, Malin, Linnea, Linus, Sabina, Kaye, Philippa, Erik, Sammy, CJ, Janne och alla andra jag glömmer för att ni kom och supportade. Och ni som inte hade möjlighet att gå... vi ses väl i finalen?
Fotnot: extra tack till den oumbärlige Peter Årevik för livebilderna.
Direkt efter jobbet så åkte jag till Ahlin och Erika i Sundbyberg, där förfesten redan var igång. Dock kunde jag inte stanna särskilt länge, redan klockan 17 skulle vi lämna in våra instrument och hämta våra armband på Debaser Slussen, där semifinalen skulle gå av stapeln. För att få med alla instrument så tog jag, Larsson, Erika och Robin Ahlins bil, medan denne tog hand om gästerna. Vi hade dock inte räknat med de sanslösa köer som väntade ute på vägarna in mot centrala Stockholm, vilket gjorde oss väldigt försenade. Det värsta för egen del var dock den eskalerande kissnödigheten som gjorde att jag, mitt på Vasagatan i rusningstrafik, gjorde en Michael Douglas i "Falling Down" och klev rakt ur bilen. Dock var det inte jag som körde, så det fick inte riktigt samma konsekvenser. Jag sprang raka vägen till en offentlig urinoar som Niklas Åhman tipsat om - stanken var fruktansvärd, men vad gör man inte för konsten? Samtidigt, i Sundbyberg, öppnade Ahlin sin åttonde öl.
Problemen fortsattade när vi väl var på plats på Debaser. Prick klockan 20:30 skulle vi stå på scenen. 20:20 var vår basist Daniel fortfarande inte där. Det visade sig att han gått vilse någonstans runt Medborgarplatsen och nu inte visste vart han skulle gå. Linnea, som kommit hem från London bara för den här spelningen, lotsade honom dock vant fram via en knastrig telefonlinje och fem minuter innan showtime var Daniel på plats. I all stress så glömde jag sätta på mig min skinnjacka som jag numera alltid har på mig på våra spelningar, men det fick gå. I rask takt rev vi av "Into Oblivion", "Weak", "Smile" och "27" till publikens jubel.
En lustig incident strax efter spelningen var att en hemlig beundrare lämnade ett inslaget paket till Erika. Ett paket som sedan visade sig innehålla... ett par stringtrosor! Vem beundraren är vet ingen, kanske någon bekant som vill spela ett spratt, eller en fullkomlig galning som aspirerar på att bli vår första stalker? Vilket som så har jag redan börjat titta på lämpliga livvakter inför kommande spelningar. Säkerheten framför allt!
Mycket av eftersnacket gick annars ut på hur Ahlin så totalt hade gått all-in och satsat på show istället för finlir. Jag påpekade lite försiktigt att Linus tyckte att gitarren låtit konstigt under låten "Smile" och reaktionen lät inte vänta på sig. "Var är han?! Jag ska döda honom!" fräste Ahlin så att ölen sprutade på mina byxor. Då Linus redan hade gått hem kunde jag lugna ner Ahlin med orden: "Lugn brorsan, du tar honom nästa gång". Resten av kvällen fortlöpte sedan utan några större skandaler.
Så var det då dags att offentliggöra resultatet. Det visade sig att vi knep fjärdeplatsen och därmed den sista finalbiljetten till Debaser Medis, där vi kommer att spela antingen den 4 eller 5 juni. Avståndet ner till femman Toothless Mike (skönt bandnamn) var ganska komfortabelt, det mest noterbara var snarare att vi på "bara" 50 sålda biljetter lyckades kamma hem hela 115 stycken röster. Fast även om vi uppenbarligen fick lite nya fans under kvällen så var det tack vare våra närmaste vänner och deras röstsedlar som vi gick vidare till finalen, det kan inte understrykas nog.
Således: tack till Daniel, Thomas, Peter, Ludde, Malin, Linnea, Linus, Sabina, Kaye, Philippa, Erik, Sammy, CJ, Janne och alla andra jag glömmer för att ni kom och supportade. Och ni som inte hade möjlighet att gå... vi ses väl i finalen?
Fotnot: extra tack till den oumbärlige Peter Årevik för livebilderna.
Vår egen "London Kid" Linnea kom hem för att se konserten, vilket Michael gillade.
En massa IKEA-folk dök upp på förfesten.
På plats på Debaser Slussen.
It's showtime!
Skelettkeyboardist.
Ljudet lät starkt och klart!
Erika i sin svarta skrud.
Michael utmanar publiken.
Spelar svårflörtad.
Daniel var sen, men hoppade in och började spela direkt. Vilken kille!
Gillar Larssons kedja.
Larsson gungar.
Erika i sin The Ark-inspirerade andra kostym.
Vinpimplande med fansen efter konserten.
Solander och Ludovich.
Försökte leka Bowie mot slutet. Fick faktiskt mycket beröm för mina poser!
Ett medley från semifinalen. Gillar Ahlins growl i den inledande visan "Into Oblivion".
Kommentarer
Trackback
