Metal Gear Sumpan
Efter Hässelby och Näsby så är Sundbyberg stället där jag tillbringar de flesta av mina nätter, numera. Detta beror på att Erikas & Michaels soffa alltid står till mitt förfogande, vare sig det är någon fest som dragit ut på tiden eller om tunnelbanan slutat gå en vardagskväll. Morgonen därpå får jag ibland även frukost på sängen. Visst är det gulligt?
Förra veckan överraskade Michael mig med att plocka fram en klassiker ur spelhyllan: Metal Gear Solid. När spelet släpptes till Playstation för tolv år sedan så hyllades det för alla sina revolutionerande idéer, med helt nya narrativa grepp och ett spelsystem som gick ut på att hellre gömma sig för sina fiender än att konfrontera dem. Regissören Hideo Kojima använde sig av filmiska knep och lyckades skapa en iskall spionthriller, som utmärkte sig genom de färgstarka bossarna, den snöiga militärbasen i Alaska där allt utspelade sig, spelhistoriens bästa twist samt ett codec-sound som även lämpade sig ypperligt till att användas som mobilsignal (fråga mig, jag vet).
Det ironiska med MGS är att trots att det ofta beskrivs som ”att spela huvudrollen i en amerikansk actionfilm” så är MGS en av få stora spelserier som inte förvandlats till film ännu. I flera år har det dock ryktats om att spelet skulle vara på väg till vita duken, samtidigt som ingen mindre än Christian Bale ska ha visat intresse för att axla rollen som hjälten Solid Snake. Men om man som film- och spelfantast har de senare årens besvikelser i färskt minne så är det kanske bäst att MGS stannar där det är, det vill säga som ett filmiskt spelmästerverk och inte som ytterligare en sunkig spelfilm.
När jag vaknar brukar alltid Michael sitta och vaka över mig. How sweet! 
Erika reagerar alltid likadant när hon hittar mig halvnaken i soffan på morgonen. 
Metal Gear Solid.
Dr. Naomi Hunter i samspråk med allas vår Solid Snake.
