Outer Heaven

Våren 2008 gjorde Iron Maiden något unikt, de chartrade sitt eget plan (festligt döpt till ”Ed Force One”) som sedan under 45 dagar flög mellan Indien, Australien, Japan, USA, Mexiko, Sydamerika och slutligen Kanada för att avverka hela 23 stycken konserter. Så många flygmil på så kort tid har inget annat band tidigare samlat på sig. Roligast av allt är att den mångsysslande frontmannen Bruce Dickinson självklart flög planet (som förutom all scenutrustning även innehöll ett gäng lyckligt lottade fans), eftersom han bland mycket annat är pilot när han inte sjunger för världens största heavy metal-band.  

Det är en väldigt underhållande dokumentär, särskilt om man som jag också spelar i ett band. Man känner igen sig i förberedelserna och hur bandet pratar om sin spelning efteråt (vad var bra, vad var mindre bra?), även om det såklart är en viss skillnad. Det är till exempel snudd på skrämmande hur fanatiska fansen i Sydamerika är. Flight 666 är annars inte en lika omtumlande musikdokumentär som Metallicas Some Kind Of Monster, där vi fick bevittna hur bandet sakta men säkert rasade ihop inifrån. I Flight 666 blir det aldrig mer dramatiskt än att trummisen Nicko McBrain får en golfboll på handen och riskerar att inte kunna genomföra kvällens show, samt att några av de andra medlemmarna drabbas av jetlag.

Istället är det de fantastiska livebilderna från de 23 konserterna under turnén som utgör höjdpunkterna från Flight 666. Bandets framföranden av låtar som ”Moonchild”, ”Heaven Can Wait”, ”Aces High”, ”Wasted Years” och ”Hallowed Be Thy Name” får mig att längta grymt mycket till Sonisphere-festivalen i augusti, då bandet återkommer till Stockholm.

Flight 666 rekommenderas till alla som vill ha en insyn i hur det går till på en av världens mest omfattande turnéer.


I dokumentären får man reda på att gitarristen Janick Gers gillar att hänga på irländska pubar under turnerandet. Bandets senaste Stockholmsvisit var inget undantag.